fat-ass skrattet
På vägen hem såg jag en liten kille springa gråtandes över korsningen. Han sprang efter sina bekanta som hade tagit hans väska och som nu cyklade därifrån. De var fett nöjda och småflinade. Äckligast av alla var dock jag: Efter flera timmars svett på stadsbiblioteket förmådde jag mig inte att göra något åt saken, så jag passerade och funderade samtidigt på varför jag inte kung-fuade kidsen. Nu sitter jag här och biktar mig istället.
Visst är det riktigt tröttsamt att höra om mobbare, och kråkkrängare som blir retade, så vi skiter i det där och pratar om fat ass-skrattet istället.
Fat ass-skrattet är en ny term som jag uppfann för 5 min sedan och som definieras av underbara tikitas serie som inledde. Fat-ass skrattet är det nöje man upplever inombords när man t.ex. ser någon riktigt mustigt fet eller på annat sätt avvikande person. Eller, för att relatera till något de flesta av oss finner roligare, så är fat-ass skrattet det vi gurglar ur oss när vi kollar på Idol eller något annats skitprogram som går ut på att man skrattar åt människiors misslyckanden eller att de gör sig illa, vilket oftast är synonymt. Om det är fete-klubben som bantar och tjuvslickar skålen eller idolerna som sjunger spelar inte så stor roll då ingredienserna för skrattet är desamma, och definitionen är lika bred som människans benägenhet att vara korkad.
De flesta kommer påpeka att de som deltar i programmen själva valt att medverka. Denna invändning har jag tröttnat på eftersom den dels är ogenomtänkt, och även något som våra käcka vänner på MUF skulle kunna klämma ur sig. Nonsens kan inte alltid bara ignoreras, ty då är risken stor att det flyger in i någons öra och bygger bo där. Därför bjuder jag på följande svar:
- Vi lever i ett idiotiskt samhälle som genererar nya idioter – de som deltar i proggen gör det för att bli berömda o.s.v. och har blivit lurade till deltagande i och med samhällets utformning. De eftersträvar det samhället indoktrinerat dem till att eftersträva. Och som akademien sjunger, den som lyder en idiot är själv idiot.
- Även om ovanstående inte skulle vara fallet har personerna oftast uppenbara svårigheter med att bedöma sin egen potential och hur de kommer hantera situationerna de ställs inför eftersom de i regel saknar erfarenhet av dem. Detta förklarar bl.a. hur totalt tondöva personer hamnar på Idol. Personernas sk. vänner brukar också vara en del av problemet eftersom de tydligen uppmuntrar dem till att delta.
- Man kan också ställa sig frågan när någon egentligen medvetet väljer att bli utsatt för fat-ass skrattet. Kan det verkligen finnas människor som vill bli utsatta för sådant de upplever som ett icke-mål? Vilken typ av människa skulle krävas för att lyckas med det? Inte ens sado-masochisten faller in i den kategorin, så vi ska inte tala om snittdeltagarna på skitproggen.
- Just Idol sänder medvetet en hög kvot av människor som de vet kommer framkalla Fat-ass skratt. Det innebär att de varvar potentiella idoler med än mer potentiella mobboffer, för om progget vore en real-life Fame hade tittarsiffrorna dalat. Detta i sin tur innebär att shown bygger på Fat-ass skrattet, för att inte tala om äcklena som agerar domare och hur de beter sig.
- Bara för att någon förlöjligas, oavsett om den valt det eller ej, innebär det inte att du förklarar ditt fat-ass skratt genom att peka på personen. Dina handlingar måste du förklara genom att referera till dig själv, och ingen annan. Begriper du inte detta är du antagligen det största offret i dramat.
Ska inte predika mer än så här, känner att det är dags för tre ave maria och ett kex i halsen. Avslutningsvis ber jag alla fundera om de själva nyttjar fat ass-skrattet. Vill också lämna frågan öppen: Vad är man för typ av människa om man underhåller sig med att skratta åt andras olycka?