de jävla luffarna

De finns överallt och emellanåt kommer man på sig själv med att irritera sig över dem. Hur kan man vara så utsatt i Sverige? Hur kan de inte ha råd med mat eller bostad? Är de inte alkisar allihopa? Eller är det deras extraknäck, att låtsas vara fattiga?

Utanför Konsum mitt i centrum satt en kille i ungefär min ålder. Han tiggde pengar med en liten vit kartongskylt i handen. “For food” stod det. Han var inte klädd i trasor, men förfrös antagligen av att sitta där. Jag gick förbi och låtsades som inget, som alla andra bekväma svenssons som vimlade in och ut ur affären.

Väl inne kom jag på att jag var skeptisk till att pengarna verkligen skulle gå till mat. Och standardfrågorna dök upp. Tänk om jag gav honom pengar, han söp upp dem, och sedan gjorde någon illa för att han var full? Eller… tänk om han köpte en köttkorv för pengarna, jag är ju själv vegan. Efter ett tag kom jag på den briljanta lösningen - jag handlar mat till honom. Så jag sprang mellan hyllorna, kastade ner bönor, tartex, bröd, frukt och juice i korgen och valde som alltid den längsta kön i affären.

Jag funderade medan standard-ensamma-tanten antastade kassörskan i hopp om att få social kontakt. Tänk om han inte var kvar när jag kom ut. Då hade jag handlat den jävla tartexen i onödan, för jag har bajsat tartex så det räcker.

Min tur. Kassörskan tittade surt på mig. Hon hade hälsat på alla i kön hittills, men hon hälsade inte på mig. Undrar om det var min mössa eller min uppenbara invandrarbakgrund som gjorde henne så besk. Hon kanske inte förstod att jag förstod att hon verkade ogilla mig skarpt, eller så brydde hon sig inte.

Där ute pratade jag med honom. Hade tur. Han var inte en av de där som kan tre ord engelska och lirar resten på ryska eller rumänska. Det var bra, för då kunde jag ta reda på allt jag undrade över.

Han berättade att han var från Ungern och att han hade kommit till Sverige för att hitta jobb. Han pratade med en lågmäld röst och på helt okej engelska. Han körde ingen snyftare och verkade nästan skämmas för att behöva berätta. Det framkom att han inte fick något jobb, för han kunde inte svenska och var inte svensk. Jag berättade att det är så det fungerar i sverige, och att inte ens jag som var född och uppvuxen här kunde hitta något arbete. Jag sa “If you get a job here you’ll get to do the shit. They’ll let you clean toilets and use you.” Han lyssnade men kände sig nog inte peppad av min deppmonolog. “And you won’t get any money either, if you haven’t noticed most people pretend not to see you.” Och jag gav honom några hintar om den svenska kulturen och hur man såg på folk som honom.

Han berättade att han nu försökte ta sig till London för att han hade en vän där, och att han kanske skulle ha lättare för att få jobb där. Jag sa att jag inte trodde det, men att han alltid skulle göra det han drömde om. Sedan gav jag honom kassen med mat.

“Thank you, but I’m vegetarian” sa han försiktigt.
“It’s okey, I’m vegan. There’s only good stuff, no animals in any form.” svarade jag med ett kusligt självnöjt leende.

Jag började röra på mig. Han frågade efter mitt namn, han fick det, och jag hans. Jag har hunnti glömma vad han hette för jag är inte intresserad av folks namn. Jag har däremot inte glömt vad han är. Utsatta kännande varelser finns i alla format. Människan är ett av dem.