tokfeminismen i metro

Kolumnerna i Metro når ut till folk trots att de till sin karaktär ofta håller en dålig intellektuell kvalité. Är man krass kan man elakt påstå att det är just därför de blir lästa – ingen känner för att ha en c-uppsats i handen på morgonkvisten.

Median går för tillfället loss på den sk. våldtäktsdebatten, och det har dagens kolumnist Stefan Wahlberg tyvärr också gjort. I det följande kommer en del av problemen med hans text att framgå.

1. Tok-x leder till tok-y

Wahlberg skriver om tokfeminister och vad konsekvenserna av deras handlande kan bli. Detta är, minst sagt, helt ointressant: Oavsett vilka rörelser och andra grupperingar man tar som exempel kommer resultatet bli ”tokigt” om de man talar om är ”tokiga”. Tokkristna, tokmuslimer, tokveganer, tokförare, tokkonsumenter och tokspelare kommer per definition göra något mindre klyftigt sett från medelsvenssons perspektiv.

Detta kommer folk förhoppningsvis instämma i, och då kvarstår det att reda ut vad som skulle vara problemet med att skriva om tokiga grupperingar. Problemen är följande: a) Det tar onödigt utrymme i ett redan mättat informationssamhälle. Att satsen tok-x leder till tok-y alltid stämmer framgår vid det här laget och är intet nytt. b) Feminismen får i princip, likt alla övriga rörelser som är emot etablissemangen, aldrig reellt medialt utrymme. Ordet ”feminist” är antagligen ett av de mest missbrukade i de massmediala sammanhangen. Att det skrivs ytterliggare en artikel som talar om feminister med prefixet tok bidrar till att feministisk teori ännu en gång hamnar i skymundan, vilket i förlängningen leder till att förtrycken kan fortskrida obehindrat. d) Den teori Wahlström likväl refererar till finns inte mer än i hans huvud, men det ska vi strax komma till.

2. Kränkande för kvinnor att behöva få råd om hur man ska slippa bli våldtagen.

Wahlström tar upp att det finns feminister som menar att ansvaret förs över på kvinnan om hon tar emot råden, och att det inte är hon som behöver ändra sitt beteende utan våldtäktsmännen. Vidare skriver han att feministerna menar att inga andra brottsoffer får den behandlingen.

Helt korrekt inser Wahlström att det sistnämnda inte är sant, att man i något led själv är en agent med ansvar. Att det finns feminister som däremot inte inser det är tråkigt, men det är lyckligtvis för oss övriga inget som följer från eller har med feministisk teori att göra. Wahlström tar också med en brasklapp där han förklarar att det inte är filosofiskt riktigt att anpassa sitt liv efter idioter. Samtidigt gör han själv en rätt korkad grej: Han tar upp saker som inte har med feminismen att göra när han talar om den. Det finns inte en enda genusprofessor som hade dragit de samband som journalisten menar att feministerna gör.

Detta får en att undra vilka feminister Wahlström egentligen väljer att tala om, är det folk som är allmänt icke-pålästa och uttalar sig för att vara något, eller är det vetenskapen? För en sak är säker: Vetenskapen sluter sig inte till det han menar är hans feministers slutsatser. Därav är det heller inte relevant, och ytterst missgynnade för rörelsen att personer som Wahlström talar om fenomen som inte finns mer än i massmedia. Att kritistera något som inte finns är minst sagt dubiöst, men det är som bekant en vanlig företeelse i det patriarkatet själv ser som pöbelpropaganda á la Aftonbladet & Metro.

3. Samlagskontraktets absurditet

”Det yttersta exemplet är det ständigt återkommande kravet på att varje samlag där kvinnan inte har lämnat sitt uttryckliga samtycke ska betraktas som våldtäkt.” – Wahlström

Han skriver sedan vidare om vilka de juridiska konsekvenserna hade blivit, och hur omöjligt det skulle vara att realisera i praktiken. Även här har han en poäng, trist nog är det han skriver inget som inom juridiken lagts fram på det sättet. Så som han formulerar ”det ständigt återkommande kravet” föranleder det stora juridiska frågetecken, men det kravet kan formuleras annorlunda. Det lustiga är att det bara är ens vett och fantasi som sätter gränserna för hur du kan utforma det, men likväl väljer Wahlström att göra det enkelt för sig: Han utformar det på det mest korkade sättet och ger skenet av att det är så feministerna ser på saken.

Hade Wahlström tagit sina egna studier på allvar, om han nu har några av alls som är av relevans för ämnet d.v.s, hade han begripit att det inom akademin finns ett krav på en välvillig tolkning, och att den har företräde. För er som aldrig hört talas om det innebär det kort och gott att man, i de fall där det finns fler läsningar av en text, alltid väljer den som är till störst favör för ens opponent. Man antar alltså inte att den andra är dum i huvudet. Det Wahlström sysslar med genomgående i sin kolumn är att invertera denna vetenskapliga praxis.

Dagens lagar har en omvänd version av det Wahlström ser som feministernas krav. Om man vid något tillfälle uttrycker ett ”nej” blir en del former av sex bortom den punkten våldtäkt. Eftersom folk inte bara kan dyka upp i ens säng, slita av en kläderna och köra in kuken inom loppet av en hundradels sekund finns det alltid gott om tillfällen då man kan förklara sitt ointresse och tacka nej till sex, och så långt verkar lagstiftningen vara genomtänkt.

Problemet är att den inte täcker verkligheten: I de fall där hotet för våld är påtagligt, reellt eller inbillat från det förmodade eller snart blivande offrets sida, håller man käft och har sex mot sitt samtycke. Av biologiska skäl är det i regel så att mannen kan tilltvinga sig sex om den så önskar, och om kvinnan då står mellan valet att bli sönderslagen och sönderknullad, eller bara sönderknullad, är det inte allt för svårt att tänka sig vad hon väljer. Dessa fall förekommer och är de som hamnar i advokaternas twilightzone. Juridiken är utformad på ett sådant sätt att den bygger på ett uttryckligt nekande av sexen, men bortser i större mån från att erkänna att man kan försättas i situationer där man, om man vill komma ut ur situationen med livet och tänderna i behåll, inte har haft en praktisk möjlighet att neka sex. Vill man klara sig så lindrigt så möjligt kvittar det att den teoretiska möjligheten till att neka finns då individen inte kan förväntas axla de praktiska konsekvenserna av nekandet.

Detta ska inte läsas som att nekandet inte ska ges signifikans, oftast kan man neka sex innan den man är med urartar, och kan man det är det en god idé att göra det så uttryckligen som möjligt för att slippa göra saker mot sin vilja. Det som efterfrågas av många feminister är en revidering i form av en komplettering till lagstiftningen. Efterfrågas är kursiverat för att den juridiska utformningen kan lämnas åt de mest lämpade instanserna, och det är varken ”tokfeministerna” eller mediadrevet med Wahlström i Metro som utgör dem.

Han verkar mena att samlagskontraktet är absurt så som han utformat det, men det är inte konstigt eftersom han utformade det på just det sättet för att kunna visa på absurditeten i det. Det absurda är inte kontraktsteori utan att han inte begripit den men skriver om den likväl. Kontrakt av den typen som han diskuterar finns redan i en uppsjö av former utan att vi reagerar på det, de är generellt erkända av de flesta medborgarna även om akademin har en del att säga om deras rationella riktighet. När du t.ex. går till läkaren eller på massage finns det diverse lagar och regler som skyddar dig. Vissa branscher har dessutom egna sådana som kompletterar dem som redan finns. Medborgarskapet är kanske ett annat exempel på hur man skriver (ofrivilliga) kontrakt med juridiken.

Även om man gett sitt samtycke inför en miljon vittnen kan man komma att ångra sig mitt i akten. Ett nej blir då nödvändigt, och vikten av det nejet framgår redan idag. Ett nej som kommer medan sexet pågår är fysiskt eller verbalt och för med sig samma tolkningsdiskussion som idag ses i en del av processerna. Är man kontraktskåt måste man därför plocka bort tolkningsutrymmet som ger våldtäktsmän ett alibi helt enkelt genom att de hänvisar till sin dumhet. Utrymmet försvinner om man inkorporerar sk. stopp-akter i kontraktet. Detta har gjorts i evigheter av människor som t.ex. sysslar med sadomasochism.

Så länge man inte har mikrofoner och kameror i alla vrån kommer man trots alla kontrakt i världen inte kunna gardera sig från att ord mot ord kommer stå mot varandra vid kontraktsbrott om den fysiska bevisningen inte finns. Uttalade samtycken, d.v.s. kontrakt i någon form, kommer inte råda bot på de situationerna, och inte på de där någon hoppar på en och släpar in en i buskarna när man är på väg hem från klubben. En ökad markering av samtycket torde minska det antal våldtäkter som bygger på genuina missförstånd. Om Wahlström menar att det kommer finnas mindre sex i världen genom att man inför och tar samtyckeskraven på allvar så stämmer det eftersom vi, ceteris paribus, slipper en viss typ av våldtäkter. Desvärre var det inte riktigt det som han ville förmedla med sin snitsiga rubrik.

4. Frånvaron av problemen

Wahlström skriver om feminism och juridik gällande våldtäkter men lyckas på något sätt undvika att ta upp mycket av det som feminismen redan påvisat bortom all förnekelse: Våldtagna kvinnor blir särbehandlade och skuldbelagda av samhället. I samhället ingår media såväl som rättsapparaten och polisväsendet. Den som inte begriper det kan sluta gapa och skaffa sig kunskap genom att läsa på, precis som med allt annat. Böckerna och avhandlingarna finns där, och en person som nekar faktan måste peka på hur forskarna misstar sig.

Att skämta till det lite i en kolumn genom att hitta på en massa eget nonsens och maskera det som feministisk reaktion är att göra det samhälle som genererar våldtäktsmän (läs vårt) en stor tjänst. Det folk borde fråga sig är hur det kommer sig att begreppet feminist associeras till så mycket negativt. Maria-Pia Boëthius gör det i ETC, men det görs ingenstans i den media som når ut till folket.

Vi kan med facit i hand se tillbaka på tiden då man som anti-rasist i en värld där slavar accepterades svartmålades i media. Det är därför oroväckande att ett så litet fåtal begriper vad som sker idag och att en övervägande del av dem som uttalar sig om femnism eller feminister gör det med en naiv arrogans och tvättäkta oinsatthet.

”Let’s make out cause I know that you want it”
- The Raveonettes