reclaim, anarki & kafé 44
Första maj skulle vi befinna oss i Stockholm för att gå i det anarkistiska tåget. Det var en plan som var mig fjärran, men efter att ha lånat bil, printat ut och klistrat upp Castro är min pappa i bak- och sidrutan, var vi i full effekt. Jag skulle till staden jag avskydde före alla. Äventyret hade börjat, och jag var glad.
den sociala aspekten
Vi bodde i en lägenhet på Botkyrka, hooden man hör Dogge gnälla om lyriskt på alla förlegade hiphopskivor som var inne när jag var kid och fortfarande hade visioner om framtiden. För alla som missat det är kvarteret inte mer ghetto än mitt nuvarande folkhemskomplex i Lund. Botkyrka är inget konstigt, allt var som i vilken förort som helst: Segregerat, halvslitet, men inte hälften så dåligt som ryktet vill få det till. Paret vi huserade hos var nyinflyttat. Han var superengagerad anarkist och hon en (för tillfället asocial) filmmakare eller något ditåt som har serien “Bitterfittan” på sin meritlista.
De hade inga toalettringar trots direkt aktion mot hyresvärden. Efter att ha fått visningen av bostaden, klivit in i ena toaletten, kissat det jag hade sparat en hel dag p.g.a. bacillskräck, begrep jag att man inte kunde spola. Det var spännande. (Lite som dagen innan när jag satt och skulle bajsa på Visingsö och någons pappa öppnade dörren…) På valborg hamnade vi på latinamerikanska föreningen och jag såg en man som hette Pedro dansa. Vi grillade, han vi bodde hos slickade på alla grönsakerna mest för att provocera. Förutom den vidrigheten var nästan samtliga människor jag fick tillfälle att socialisera med trevliga.
Själv var jag givetvis svår. De fem minuter jag lämnades utan bevakning hann jag dissa min värds inte-snygga-men-heller-inte-fula-köksbord som han hade fått från sin pappa. Det blev lite spänt ett tag fast det kunde han ha räknat med innan han frågade mig vad jag tänkte på. Fick också höra att jag var “dryg” och “kort” mot folk, samt att jag inte alls visade engagemang och intresse av det vi företog oss.
Stötte också på en snubbe som skröt över att han stal 20 paket tofu varje måndag och att han hade gjort det i 3 år utan att åka dit, samt att han hade gett en döende katt mun-mot-mun. Log medan han berättade och försökte hålla tyst. Många mytomaner är trots allt inte medvetna om hur verklighetfrämmande de är. Blev bajsig och gick in i hans toalett. Där fanns en kattlåda, kattsand och katthår överallt, och någon som hade bajsat hade inte skrapat efter sig. Förstod inte varför wc-incidenterna fortsatte hända mig. När jag kom tillbaka ville hans katt stryka sina fermoner på mig. Jag ryggade tillbaka. Någon undrade om jag var rädd för katter. Svarade “nej, jag tycker de är äckliga” mest för att han verkade så fäst vid den.
I hissen till byggnaden vi bodde i fanns det kringlor, flygplan m.fl. ikoner under varje våningsknapp. Vi spekulerade kring varför det var så. Ett bud var att det var riktat till analfabeter, ett annat till dem som var förståndshandikappade. Själv avvisar jag båda idéerna: Om en analfabet/förståndshandikappad kan lära sig signifikansen av ikonen för kringla, samt länka den i till en given våning, då kan den lika gärna lära sig siffran. Streck som streck. En kringla är väl dessutom mer invecklad att både teckna och minnas än t.ex. siffran 8. Att dessutom tänka sig att det finns en internationell standard för analfabeter/förståndshandikappade där båt-i-havet betyder “våning fyra” är en smula obskyrt. Om någon har koll på varför människorna i Borkyrka har kringlor m.m. under våningsknapparna får ni hemskt gärna skriva det som en kommentar till inlägget.
kafé 44
Väl inne på beryktade 44 insåg jag till min besvikelse att det inte var så mycket större än glassfabriken i Malmö. Det var lyckligtvis samma stuk som den och India Däck i Lund. Utbudet var okej för veganmagen, besökarna blandade, i huvudsak unga.
Gick på diskuss om osynliga frågor & kamper inför valet. Allt urartade och folk delade in sig i två läger, de emot snattande som kampmetod, och de för. Uppfattningen om snattandets vara eller icke-vara hade emellertid inget med saken att göra och ordbajs flög i luften. Stämningen blev hetsk. Helt plötsligt utgav sig flertalet personer vara representanter för det Osynliga Partiet ( ). En kille reste sig upp, vrålade att moderatorn och hela diskussen var liberalt skit, och gick sedan därifrån utan att motivera sig eller besvara de frågor som ställdes. I samma veva fick nästan alla andra som instämde också mod att knalla iväg. Själv satt jag kvar och undrade vad allt skulle vara bra för och hur personen hade tänkt sig utveckla sitt och andras tänkande genom att sabotera en fullt befogad diskussion. Till saken hör också det faktum att Osynliga Partiet ( ) hade inbjudits som debattörer i panelen men ratat allt i sista stund.
Kaoset som utspelade sig var förkastligt från ett intellektuellt perspektiv. Förfasades också över att en av debattörerna från panelen(!) helt plötsligt också begav sig med resten av strömmen. Min uppfattning är att de hade väldigt svårt för att dels lyssna på andra, men även för att bemöta den kritik som riktades mot dem, och att de främst därför var tvungna att lämna lokalen. Det hela var som en dålig parodi på 70-talsrörelsernas splittringar, fast helt på riktigt. Begriper heller inte varför man skulle ta notis om människor som inte ens bemödar sig med att bemöta ens kritik. Uppenbarligen förefaller det som om de är svaga argumentsmässigt.
Det är som alltid rörelsen som helhet som blir lidande av sådana element. Att ställa sig upp och hojta att anarkismen är lösningen på allt och att det inte ska finnas pengar är inte så värst konstruktivt på en diskuss om osynliga (pågående) frågor & kamper i en värld där pengar de facto finns och kapitalet frodas. Det stärker tydligen ens identitet och coolhetsfaktor i den privata anarkistklubben om man kan stoltsera att man gav “de nyliberala” i rummet en snyting. Det är dessvärre kontraproduktivt att inte kunna samtala om olika kampstrategier och om den verklighet som redan råder. Att anarkismen var målet och den efterlängtade lösningen för de flesta där inne var inget nytt. Hur man däremot tar sig dit, det var det som var frågan som panelen redan var upptagen med.
anarkisttåget
Likt de flesta andra tågen var uppslutningen god. Ett plus att flaggor fanns på plats och delades ut till frivilliga bärare, minus för att kartor över rutten inte fanns lättillgängliga. Avstånden hölls inte i ledet, ej heller det ombedda antalet personer i varje rad. Om folk hade tänkt till lite hade de insett att demonstrationståget hade sett långt mäktigare ut om man höll koll på två så enkla saker. Är inte insatt i hur demonstrationstillståndet var utformat och om det tillät megafoner o.s.v. Dessa förekom det i alla fall inte speciellt många av. En idé är att fördela dem jämnt i tåget. De är relativt billiga och kan användas i alla möjliga sammanhang.
Tyvärr verkade det som att skanderades inte vara väl genomtänkt, och ej heller klarade man av att synkronisera det som sades. Det senare är löjeväckande och ger ett intryck av att det är idioter som marcherar, medan det förra enkelt kan åtgärdas genom en öppen diskussion och mer planering. Dessa problem är dock inte unika för anarkisttåget utan ses ofta i helt andra sammanhang när arrangören antingen förbisett dem eller av andra skäl underlåtit att styra upp det mer.
Huvudramsorna som förekom:
- Li li libertad, anarkia, total.
- Var ska vi bo? Där ska vi bo! [pekar på slottet] Ockupera slottet, 800 rum.
- Vi vill se Sverige falla. Yalla Yalla, allt åt alla.
Utöver dem fanns det hemsnickrade varianter där bl.a. “polisen in i bilen, bilen satt i brand” ingick. Även om jag i flertalet fall sympatiserar med dem som trallar ut sin politiska åskådning i demotåget ställer jag mig ytterst kritisk till utformningen av ramsorna. Fokuserar man på de tre vanligaste krävs det inte mycket tankekraft för att förstå att målgruppen omöjligen kan vara medelsvensson. Detta är i direkt konflikt med vem tåget riktar sig till: Vad är syftet med ett allmänt demonstrationståg, om inte att förmedla något för allmänheten? Vi ska för argumentets skull här inte anta att det anarkistiska demotåget enbart är ett identitesstärkande jippo av och för redan frälsta anarkister (och även om det skulle vara det så vore det kontraproduktivt).
Om tanken är att nå ut till allmänheten och demonstrationståget är den bärande strukturen man valt att använda sig av finns det långt bättre sätt att förmedla budskapet än i form av de tre ramsorna:
“Li li libertad, anarkia, total” säger inte medelsvensson något mer än att man asscoierar frihet till anarki, eller i bästa fall total frihet till total anarki. Problemet är att ord som bygger på “anarkia” associeras till något negativt av merparten i samhället. Anarki för dem är kaos, laglöshet och all annan skit som staten och liberalismen inbillat dem att anarkismen står för. Ramsan blir därför förmodligen inte alls tolkad på det sätt som en anarkist avser. Istället blir den en hyllning av friheten till att begå brott. Detta förmedlar m.a.o. inget positivt om anarkismen utan spär enbart på folks fördomar eftersom ramsan använder sig av ett redan missförstått begrepp, detsamma som fångar hela ideologin och som verkar stämpla anarkismen vart den än diskuteras utanför vänsterleden. Ramsan kan göras mer informativ genom en omformulering.
“Var ska vi bo? Där ska vi bo! [pekar på slottet] Ockupera slottet, 800 rum.” Denna var en personlig favorit, inte minst då den skanderades utanför slottet dagen efter kungens födelsedag och det pekades demonstrativt. Felet är återigen formuleringen: “Ockupera” har en negativ klang som medelsvensson inte kan identifiera sig med även om man själv som anarkist finner det både självklart och positivt. Jag hade t.ex. skrivit om ramsan till något i stil med “Var ska de bo? Där ska de bo! [peka på slottet] Slottet till de hemlösa, 800 rum.” eller varför inte “Var ska vi bo? Där ska vi bo! [pekar på slottet] Slottet det är folkets, 800 rum.”
“Vi vill se Sverige falla. Yalla Yalla, allt åt alla.” är om möjligt den mest misslyckade ramsan. Framför mig i tågen sken någon upp när den hördes eftersom han ansåg sig vara upphovsmannen. Även om minst en niondel av befolkningen av olika skäl inte identifierar sig själva som “svenskar” gör den stora massan det. Att se “sverige falla” är för dem inget positivt. Det hotar dem eftersom en del av deras identitet är den som sverige som nation ger dem och som förvaltas via den svenska kulturen. Att vara emot Sverige är därför att vara emot dem. Det är tyvärr den bistra sanningen att tänkandet kring nationer och nationella identiteter kort kan sammanfattas på det sättet. En mer folkligt tilltalande variant torde vara “Vi vill se makthavarna falla. Yalla Yalla, allt åt alla.” En invändning är att denna blir lättare att förknippa med vanlig röd tanketraditon då nationens upplösning inte framgår längre. Det stämmer att så inte är fallet. Det är i min mening inget större problem av tre skäl: 1) Ramsorna måste inte förmedla allt om anarkismen i detalj 2) Ramsan förmedlar fortfarande något som är en anarkistisk ståndpunkt 3) Tanken att staten bör upplösas är lättare att ta till sig om man sätter sig in mer i anarkismen. För att så ska ske måste den man vänder sig till lockas till vidare efterforskning, och det sker inte om den uppfattar anarkismen som ett hot mot den egna identiteten.
reclaim
Om reclaim the city finns det inte mycket att säga. De flesta som närvarar på ett sådant evenemang är unga och är i regel, när det inte är hipp action i centrum, inte politiskt aktiva på något sätt. Oavsett om de anser sig själva tillhöra vänsterblocket, vara röda eller svarta, är det troligast att de inte är aktiva mer än när det är happenings av diverse slag.
Reclaim är, från mitt perspektiv och långt ifrån de flestas, ingen större polisk bedrift. Faktum är att jag ifrågasätter vad det politiska motivet är samt hur man på fullaste allvar menar att man uppnår det genom att spexa till det i staden med en massa kids och en ljudbil. Några krossade skyltfönster, nerklottrade väggar, pajade person- och polisbilar var resultatet om man bortser från att man fick tillfället att dansa på gatan och träffa människor. Detta övervakades av hundratals poliser, till häst, fots, piket och helikopter, varav de flesta bar gedigen kravallutrustning.
Om syftet var att få kommersen att blöda lite i kanten hade en målmedveten och effektiv enhet på ca 5 personer åstadkommit mer omfattande skada på kortare tid utan att ha polisen springandes i häcken.
Låt oss vara realistiska. Reclaim är fint om man vill ha kul och dansa lite eller är dum och vill ut och mucka gräl med snuten istället för att arbeta mer taktiskt. Detta ska inte läsas som att jag motsätter mig motstånd. Tvärtom! Motstånd är nyckelordet för denna blogg, men Reclaim är en infantil strategi som hämmar istället för att avancera. Hur mycket som än krossas under en sådan fest, och hur mycket det än dansas eller kramas, har man gjort väldigt liten åverkan på det system man motsätter sig. Materiell skada som sker i denna omfattningen, en gång om året, under övervakade former av polisen, är inget som stör kapitalet märkbart. Reclaim som kampmetod är ineffektivt om målen är dem som här förutsatts. Ska man krossa multiföretagens fönster m.m. gör man det dessutom långt bättre vilken annan dag som helst på året.
Om ens en tiondel av besökarna på Reclaim vore engagerade på riktigt i någon vettig fråga hade det utomparlamentariska klimatet i Stockholm varit långt mer blomstrande. Gatufesten leder inte, och kommer aldrig leda, till någon större revolution av den enkla anledningen att deltagarna inte är mer än förvirrade hobbyrebeller utan strategi, teoretisk bakgrund, ett politiskt mål eller ett sätt att förverkliga det på även om de hade haft ett. De är i huvudsak medelklassbarn som är sura på onda företag och som får ha sin surpupperitual en gång om året. Det krävs mer. Det som sker är löjeväckande litet om man sätter det i relation till antal deltagare och den tid de närvarade.
Missförstå mig rätt. Konceptet, att folk ska kunna dansa på gator och torg, är vackert. Återtagandet av det offentliga utrymmet som sålts ut till kommersen är självfallet något som bör ha prioritet. Viljan att ta en sten och dänga in rutan hos dem som gör sig skyldiga till miljontals brott och alltid går ostraffade likaså. Frågan är dock hur man bäst gör det. Att Reclaim skulle vara effektivt är det väl inte ens arrangörerna som inbillar sig.
Dekonstrutkionen av den nuvarande ordningen är en del av kampen, men vem ska stå för uppförandet av det nya om vi som är aktiva inte syns efter att ha sablat ner systemet? Och vem slutför den nersmällda 7-11 rutan när den är reparerad om några dagar? Tja.. inte är det Björnbröder eller Lasse Fabel i alla fall.
Kul post! Tänkte säga något om diskussionen på ökända 44an som kanske slutade lite… snöpligt kanske? Men jag kan förstå en bitterhet hos publiken som hoppats på en diskussion om osynliga kamper i termer av hur man kan sprida, intervenera och synliggöra dom – inte en moraldiskussion om vissa kampformer (snattning eller “beslagta varor” som en rolig deltagare uttryckte sig) som lika gärna kunde gjorts på muf.se. Om man vill ha den debatten så finns det många tillfällen. Att diskussionen blev så måste jag skylla främst på moderatorn som hakade upp sig.
Jag stannade kvar efteråt för några följdfrågor på Hells Angels-tråden som togs upp men hann inte prata med den som tog upp det. (Tråden gick ut på att en grupp av människor , t.ex. ett arbetarkollektiv, som på något sätt kräver någonting har mycket stora likheter med HA som också är en grupp so kräver saker av folk. Jag skulle i förbifarten vilja karaktärisera HA som militanta företagare, man går in och tar marknadsandelar i olika branscher för profit som alla andra men man har en hårdare företagsimage och fulare kläder än även den mest stela VDn i tillverkningsindustrin)
Angående reclaim också: har snackat rätt mycket med en kompis om det där och det finns två intessanta grupper av deltagare:
1) Folk kommer dit för att bråka med snuten. Att obeväpnad hoppa på 100-kilos teleskopbatongsutrustade NI-snutar kräver att man är jävligt arg. RTC har blivit ett tillfälle för kidsen att bita ifrån (jag kan tänka mig att många i den här gruppen har torskat på graffiti, innehav eller vad det nu kan vara eller på ett eller annat sätt känner sig trakasserade. Särskilda Gäng Insatsen plockar och visiterar ungdomar i vissa förorter utan urskiljning. Helg efter helg) Det är i den här gruppen som jag skulle tippa att få är medelklass (även om den diskussionen blir lätt löjlig, jag menar vad har du och expressen att gå på egentligen?)
2) Folk som vill festapå gatorna utan tillstånd, i enlighet med grundtanken i RTC (vilket inte betyder att dom har “rätt”)- Här är det tätast med hippies och livsstilsvänster och – dare I say it – flest medelklasskids (vad fan betyder medelklass egentligen? det får man ta någon annan gång)
1) agerar verkligen politiskt, även om det inte handlar om åsikter 2) är mest ofarligt men det som jag undrar är: visst dyker konflikter upp till ytan på RTC men vad spelar det egentligen för roll om det inte kommer segrar? Arangörerna verkar vara alltför nöjda med att bara ge en arena för konflikt som bara blir en tradition. Det blir bara ett symptom på samhällets skevhet och det kan vi inte nöja oss med… väl?
Några av de främsta liberalerna var ju anarkister. Rothbard och Mises t ex.
Håller med om att folk blandar ihop anarki och kaos. Dock tror jag inte på din form av anarki för fem öre eftersom ni inte fullt ut har tänkt igenom implikationerna av individens rätten till liv.
Jävligt kul att du jämför HA med företagare. I den socialistiska tankevärlden är det lika mycket övergrepp att begära ett värde för ett värde som att ta ett värde med våld.
C-lo:
Skitkul att du var där & hittade hit..
Själv höll jag mest tyst, lyssnade och iakttog under diskussen, var första gången jag närvarade i ett sådant sammanhang i Stockholm och hade ingen uppfattning om hur diskussionsklimatet, vilka människorna var o.s.v.
Publikens irritation verkade, som jag uppfattade det, mest bero inte på att det som skulle diskuteras inte diskuterades ordentligt, utan på att man hade olika åsikter. Det fanns ett fåtal personer som inte begrep/förespråkade eller såg snattandet som värsta kampmedlet och de höll inte tyst om det. Sättet de gjorde det på var väl inte så genomtänkt (som i t.ex. fallet med kvinnan som sa att de flesta som stal var medelklassungar). Detsamma gällde de flesta svaren från andra lägret. Det kändes mycket som man stod stilla och enbart skiftades om att uttala sina åsikter utan att egentligen bemöta den andra sidan med argument.
Jag råkar vet att moderatorn och panelen var en improvisation och att det mesta fick ordnas i sista minuten. T.ex. så skulle Osynliga Partier ( ) vara på plats, men de avböjde i sista stund. Detsamma gällde moderatorn – personen som var det nu ville egentligen inte och ställde enbart upp för att vara snäll och göra folk en tjänst. Den var inte speciellt förberedd men behöver å andra sidan inte vara det heller om den enbart ska moderera och är allmänt insatt i vad som ska diskuteras – det är inte modden som ska redogöra för något.
I min mening blev diskussionen till största del vad deltagarna gjorde den till: Det var knappast moderatorn som styrde vilka ord som skulle komma ut ur folk eller hur de skulle bära sig åt. Modden försökte vid minst två tillfällen styra bort diskussionen från snattandet, både uttryckligt men också med bl.a. hänvisning till att det återstod lite kvar för övriga frågor och att det var dags att “gå vidare”. När den gjorde det var det delar av publiken, i första hand de som förespråkade snattandet, som skrek bakifrån att “vi vill prata om det”. Att som modd i den situationen inne på 44:an av alla ställen säga “nej det får ni inte” är minst sagt laddat. Modden miste därför sin betydelse i ungefär det skedet av diskussionen – publiken ogiltigförklarade hennes roll och tog kommandot. Hur det slutade är vi tyvärr bekanta med. Det var inte moderatorn eller de som ville diskutera som försvann från salen.
Hells Angels-tråden skapades av en person i publiken som ifrågasatte snattandets funktion om jag inte missminner mig helt. I vilket fall som så begrep jag dessvärre inte riktigt hur den tänkte och om den menade allvar, även om det lät så. Det framgick heller inte på ett klart sätt på vilket plan och i vilka avseenden det jämfördes med Hells Angels. Man kan alltid hitta likheter mellan grupper och försöka plocka retortiska poäng på det, som t.ex. likheterna mellan “extremhögern & vänstern”, men som oftast när folk slänger sig med jämförelser i diskussioner brukar det finnas en hel rad med tankefel inblandade. [Delar dock din uppfattning av HA och ser deras brott, både i omfattning och till karaktären, långt mindre intressanta än dem kapitalet satt i system.]
Tror, precis som dig, att det finns bakomliggande sociala orsaker till varför folk går dit för att i första hand bråka (talar om det icke-poltiska bråket nu) och vara allmänt planlösa. Betvivlar inte den version du målar upp med t.ex. de ungdomar som gång på gång blivit behandlade som skit av systemet och ser polisen som djävulen själv. Jag identifierar mig själv med dem och delar i mångt och mycket deras erfarenheter av såväl poliens som samhällets bemötande.
I den gruppen kanske det är som du föreslår, att medelklassen är en minoritet. Det var dock inte enbart den specifika delen av deltagarna jag talade om i inlägget utan om samtliga deltagare.
Kan inte tala för Expressen, varken läser eller uppmuntrar någon till att betala för den.
Själv har jag, föga överraksande i detta fallet, inget vetenskapligt underlag. Mitt påstående bygger på observationerna under Reclaim. De flesta som deltog verkade det inte gå någon nöd på. Har man märkeskläder, mobiltelefoner med kamera, massa alkohol m.m. får åtminstone inte jag intrycket av att man har det kärvt ekonomiskt, något som annars i alla tider utmärkt arbetarklassen. Utseendemässigt (klädsel o.s.v.) verkade det inte finnas någon skillnad på arbetarklassungdomar och medelklassdito. Av det kan man antingen dra slutsatsen att medelklassen simulerar arbetarklassen, eller vice versa. En trolig gissning är kanske det sistnämnda, att man äter sämre mat, saknar förskringar, bor sämre o.s.v. än medelklassen samtidigt som man använder de få resureser man har till att försöka se ut som medelklassen för att få samma sociala status. Om så är fallet är det en rätt intressant version av arbetarklassen man talar om, för den kunde uppenbarligen haft en högre välfärd om den inte vore så fixerad vid märkeskläder o.s.v.
Hur det än förhåller sig med ovanstående spekulationer är jag beredd att acceptera verklighete så som den nu är: Om man kommer fram till att majoriteten av deltagare utifrån flertalet perspektiv är arbetarklass kommer jag självfallet dela uppfattningen och överge min gissning.
Samtidigt är det inte så intressant i sig självt vad vi kallar deltagarna. Jag tog inte upp (medel)klasstillhörigheten för att med hjälp av etiketter avfärda deltagarna. Etiketten är inte intressant såvida man inte låter sig luras av enkla trick. Nämnde den för att tillhörigheten kan visa på deras egenintresse (eller avsaknaden av det) och varför det händer relativt lite på den politiska fronten i deras liv för övrigt, när evenemang som Reclaim tar slut. Vore majoriteten arbetarklass hade de från mitt perspektiv, om de kan antas vara rationella, förmodligen gjort mer efteråt om det nu är så sugigt att vara arbetarklass. Tror jag misslyckades uttrycka detta i texten.
Som du själv också går in på är klassbegreppen heller inte några suveräna måttenheter på något. De är dessutom i ständig transformation och överlappar varandra. Det roliga är att medelklassstämpeln nästan används som en svordom inom vänstern, något dumt man ska akta sig för. Medelklassen är från mitt perspektiv även den utsatt av kapitalet, om än i andra former. Den skillnad jag tror är viktigast är att medvetenheten om utsugeriet och maktförhållandena är långt högre bland dem som är i botten (arbetarklass). Detta kan återigen anknytas till deltagarnas politiska agendor.
Kanske uttrycker vi oss bara olika. För mig är det politiska det som skapade grupp 1 genom det sociala. Grupp 1 agerar inte politiskt, utan till följd av politiken. De agerar främst socialt, p.g.a. vad deras livssituation ebrjudit dem. Politiskt agerande är i regel långt mer målmedvetet och har åtminstone någon form av agenda hur löst skissad den än är. Att känna “nu ska jag sparka ner snuten för att de behandlat mig som skit och sen ska jag slå sönder en personbil” och verkställa det är därför av tvivelaktig politisk karaktär. Detta är som sagt nog mest en språklig fråga och inget som vi borde hänga upp oss på, tror vi förstått varandras huvudsakliga budskap.
Tror du lyckades sammanfatta hela min text mitt i prick.
Det är också lite märkligt att det ska behöva skapas en arena för konflikt av oss. Det låter nästan som om det inte finns en annars, som om det är vi som hittar på problemen genom att installera arenan, släppa ut lejonen och hålla tummarna om att någon ska sätta 4 banker i brand och utlösa en nationsomfattande revolution.
Arenan för konflikt finns där hela tiden. Frågan är om de som deltar på en happening en gång om året verkligen inser det. Eller är det så att de känner att arenan måste legitimeras av alla de övriga för att de ska få verka på den? Här är det nära till hands att prata om mindre grupper, som jag tar upp i inlägget, och ifrågasätta vart merparten av alla som är superengagerade i gud vet vad på Reclaim sysslar med resten av årets 364 dagar.
Reclaim består av många personer som tillsammans lägger ner många timmar, men på vad och varför det och inget annat om man nu har de mål som man säger sig ha? Grejen känns som en ventil. En session hos Dr. Phil där man kan få ur sig sitt eventuella klassvrede och sedan passivt knalla omkring resten av tiden, fram till nästa år. Vore mycket intressantare att tillvarta folks initiativ till aktion och rikta det mot mer uttänkta mål, effektivisera det. (Jmf. t.ex. revolutioner runt om i världen och hur löjeväckande Reclaim-evenemang blir i sammanhangen)
Lundensis:
Vill du förtydliga hur min/vår version av anarkin utgör ett problem för individens rätt till liv eller det som följer från den?
Begärandet av mervärdet är väl det största problemet enligt socialisterna. Värde för värde är nog oproblematiskt för de flesta av dem.
Hur mycket övegrepp något är för dem vet jag inte, är inte röd. HA & företagen verkar båda i en kapitalistisk värld och delar samma mål. Du målar upp någon slags olikhet när du skriver ” I den socialistiska tankevärlden är det lika mycket övergrepp att begära ett värde för ett värde som att ta ett värde med våld”. Den olikheten finns, precis som du skrev, inte för socialisten.
Den finns inte eftersom socialisten inte hade accepterat din formulering utan att komplettera den med att det utbyte som sker i kapitalet tillika sker ofrivilligt och med våld, även om det inte inbegriper fysiska handgripligheter (fast det gör det också så småningom om man inte ställer upp på kapitalets version av världen). Du menar att HA brukar våld för att skaffa sig ett värde och att t.ex. jag kan välja på arbetsmarknaden hur jag ska skaffa mig värdet och skaffa det helt legitimt.
Problemet är att jag, för att få lov att existera, måste göra det på de villkor kapitalet ställt upp. Problemet är att jag måste välja, måste betala hyra för mark som ingen kan äga, måste acceptera hierarkier o.s.v. om jag inte vill gå ett digert öde tillmötes. Att jag måste allt detta och troligen kommer få behöva göra det resten av mitt liv, är förmodligen värre tvång än att få sin restaurang nedbränd av Hells Angels.
Kapitalet utövar våld mot alla som motsätter sig dess normer och erbjuder inga alterantiv mer än döden eller en högst osäker tillvaro för dem som vill ställa sig utanför systemet. Kapitalets institutioner ser till att detta våld inte kallas våld, för det är legitimit, så det kallas lagen istället.. den om normaliteten, juridiken, om hur saker ska förhålla sig, välj vilken som, det finns en drös att välja mellan.
Vi verkar vara hyfsat överens, och får väl som tillsammans som deltagare se till att nästa diskussion på 44an når sin fulla potential
Tack för ett bra inlägg förresten, kände att jag hade lite att säga men inget vettigt forum (socialism.nu känns mer anpassat för oneliners)
Herregud vilken jävla stock-konservativ idiot du var då.
Till dig utan namn:
Vet inte om det var mig eller någon annan du åsyftade. Vore trevligt om du kunde utveckla det du försöker säga så att jag & de andra förstår hur dina tankar går, för tillfället är det intetsägande.
http://www.gmu.edu/departments/economics/bcaplan/spain.htm
Såg att kärringen som snackade HA på 44an-debatten skrivet en krönika om det hela i ordfront… Finns tyvärr inte på nätet men det kan vara kul att kolla in!
Nää… så kul.. inte hunnit införskaffa den senaste, ska plocka upp den imorgon.
[...] Efter att ha varit på turne i Sverige med Castro är min pappa har det äntligen blivit dags för en värdig uppföljare till succén – en som inte har bajs i bägaren så vitt vi vet och som ajroshs barn kommer få höra om i sagan om röde marcos och den stora stygge amerikanen. Che my ass… hade det inte varit för en schysst försäljning av bild och fint hockeylurv hade ingen hyllat honom. [...]