folkpartiet: snällfällan

Vi ska i tur och ordning kika på SVT:s serie om de politiska partierna. De har visats av Dokument Inifrån och finns, tillsammans med många andra, tillgängliga online på SVT:s nästan utomordentliga tjänst. Filmerna kommer att sammanfattas och en demokratisk diagnos kommer ställas utifrån det de förmedlar. Först ut ur garderoben är Folkpartiet.

synopsis
(fp) under Bengt Westerbegs tid beskrivs som kämpande för minoriteters rättigheter. Partiet drev bl.a. homosexuellas och handikappades rättigheter och tog även starkt avstånd från clownerna i Ny Demokrati. Efter ett decennium och ett fiaskoval där det är på randen till at få en enkel från riksdagshuset lämnar Westerberg partiet i kaos. Lars Leijonborg tillfrågas om partiledarposten men nekar. Maria Leissner blir b-valet och övertar det sjunkande skeppet. I samband med skiftet utformas nya strategier för att få partiet på fötter igen. Man utpekar ”snällismen”, som är skällsbegreppet för Westerbergs sociala liberalism, som en av orsakerna till situationen

Visionerna om att plocka röster från moderaterna och bli det största borgerliga partiet sätts på pränt. Kravliberalismen börjar byggas upp. Den går ut på att man sätter krav på allt och alla, på saker det vanliga folket stör sig på. Annorlunda uttryckt blir man ett missnöjesparti. Man framhäver själva gång på gång om att (fp) svarar på de frågor folket är intresserat av. ”Tydliga svar i de frågor människor ställer”, säger Leijonborg. Leissner blir en tillfällig lösning mellan 95 och 97 och en väg för herren som skulle få en egen imagemakare förbereds.

Bakom kulisserna kommer den politiska inspirationen från ett högervridet systerparti i Danmark – Venstre, som är explicit främlingsfientligt. Varken Leijonborg eller vice partiordförande minns det av någon anledning, medan f.d. partiledaren Maria Leissner talar öppet om det. När Leijonborg konfronteras förklarar han kontakten genom att hänvisa till att det varit skånska folkpartister, och att Skåne ligger nära Danmark. Från Venstre kom t.ex. idéen att det är de stora väljargruppernas intresse som ska avgöra folkpartiets valfrågor.

Man ska inte vädja till människors idealism. Det är mycket bättre att vädja till deras egenintresse. Det är en del av kontentan i folkpartiets bok ”med goda råd”. I samma verk beskrivs Venstre av folkpartisterna själva som ett reaktionärt missnöjesparti och ett politiskt föredöme.

Idag samarbetar Venstre och Folkpartiet mer än någonsin. Leijonberg menar också att (fp) aldrig kommer vilja strama åt flyktingpolitiken om de som vill hit ”berikar Sverige”.

demokratisk diagnos
Det framgår tydligt, av både Venstre och Folkpartiet, att de medvetet siktar på att ta upp de frågor som de tror kan ge dem flest röster. Man lägger om strategin inte av ideologiska utan av populistiska skäl. Folkpartiets politiska agenda utåt så som den komprimeras i informationen till folket är ingalunda deras ideologiska stomme.

Leijonborg skrev en bok där bl.a. invandrare och brottslighet tas upp och kravliberalismen presenteras. Han fightas sedan i svensk direktsändning med danska nazi-Pia trots att det han beskyller henne för, samtidigt som han river upp hennes partipropaganda, redan författats av honom i en snälliserad ton som passar den svenska janteklimatet bättre.

Partiledaren verkar inte heller riktigt förstått vad begreppet flykting åsyftar och hur det skiljer sig från eftertraktad arbetskraft. Hans försiktiga ordval och reservation då han talar om flyktingpolitiken visar att Folkpartiet förbereder en restriktivare flyktingpolitik.

Det är också anmärkningsvärt att Leijonberg anser det vara ett problem att folk talar ”öppet” om införandet av sharialagar. Liberalismen går hand i hand med ett öppet ocensurerat klimat, i alla fall så länge kapitalismen inte tar skada. Leijonborg verkar trots det ha någon slags måttstock för vad som får och inte får diskuteras av människor i offentligheten.

Slutsatsen som kan dras utifrån dokumentären är att Folkpartiet antingen delvis sålt ut ideologiskt på vissa punkter eller att man uppvisar en populistisk fasad utåt för att tillskansa sig mer makt. Detta har stegvis gjorts under åtminstone ett tiotal år och trenden pekar på en fortsatt utveckling i samma riktning. Folkpartiet samarbetar med pop-fascister på andra sidan sundet och kallar dem ett föredöme även om man kritiserar deras taktkänsla och samtidigt smyger med sin egen utveckling. Kontrollpartiet eller Fascistpartiet, som ironiskt nog är synonymer, kan i framtiden visa sig vara ett lämpligare namn. Ett folkparti är trots allt något som torde utgöras av människor. Inte missnöjda högerpekpinnar.