miljöpartiet: fundamentalisterna

synopsis
I filmen kontrasteras realister med idealister inom Miljöpartiet. Realisterna är de som är snälla, och fundamentalisterna pacifistiska trädkramare som vill förändra världen ordentligt. Karin Jansson, en av de senare, påstås ha en stark ”ideologisk falang i partiet”. Mellan dessa två läger uppstår meningsskiljaktigheter och problemet delas av flera miljöpartier i Europa.

En av miljöpartiets mer radikala sidor som skiljer partiet från samtliga andra är att tillväxten enligt dem är en destruktiv kraft som sliter på både människa och natur. Tillväxt i konventionell mening är varken möjlig eller eftersträvansvärd. Den enda tillväxt man kan acceptera är den som är ekologisk hållbar. ”Den materiella tillväxten måste bekämpas”, förklarar filmaren.

Huvudbataljen inom (mp) är medborgarlönen. Den beskrivs som en ”ekonomisk grundtrygghet till alla utan motprestation”. Lönen ska ersätta a-kassan, sjukförsäkringar m.m, vara ca 8000:- och man ska kunna få den även om man inte vill arbeta. Det finns inget konkret förslag på hur det ska gå till att realisera den, men löst presenteras tankarna på att beskatta höginkomsttagarna. Förespråkare av den tror att det i framtiden inte kommer finnas arbete för alla p.g.a. effektiviseringen. Enligt Valter Mutt (mp), själv förespråkare av medborgarlönen, kommer endast 20% av folket behövas på arbetsmarknaden i framtiden.

För att komma makten närmare och möjliggöra ett mer omfattande samarbete med Socialdemokraterna har man tagit tillbaka några centrala tankar: Tillväxtkritiken har omformulerats till att gå från att materiell tillväxt är dålig till att en större tillväxt är nödvändig för en god miljö och social rättvisa. Pacifismen har ersatts av ett stöd till militarisering under EU:s regi, samma EU som man alltid velat lämna.

demokratisk diagnos
Termerna fundamentalister & realister visar sig vara är importerade från tysklands politiska klimat där de gröna lider av samma dilemma som i Sverige – att antingen närma sig konventionell socialdemokratisk politik eller hålla fast vid sin ursprungliga linje. I programmet påtalas det i samband med beskrivningen av de ”fundamentala” krafterna vetenskapliga självklarheter som de yttrat och som ingen forskare hade nekat, som t.ex. att det går att förändra världen mer omfattande och att den enda hållbara utvecklingen är en ekologisk.

Fundamentalismen består tydligen i att man inte vill vara del av ett materialistiskt samhälle och anser att resursslöseriet som tömmer vår planet och dagligen utrotar flertalet arter är något negativt. Det är därför miljöpartister, både i Tyskland och Sverige, gör sig förtjänta av titeln fundamentalister. ”Visioner om en annan sorts värld eller handfasta genomförbara förslag” är de ord som berättarrösten dikotomiserar miljöpartiets politik med. Det är uppenbart att man i programmet inte tar visionerna på allvar utan helt enkelt avfärdar dem just som utopiska, till skillnad från de mindre radikala ”handfasta genomförbara förslagen”. En stor del av partiet beskrivs därför indirekt som mer eller mindre tokigt utan några som helst hållbara skäl andra än att man inte fogar sig efter kapitalet.

För att åtgärda detta och kunna driva den briljanta medborgarlönen framåt bör Miljöpartiet snarast komma med konkreta förslag på hur man kan realisera den innan man tillåter splittringar i partiet p.g.a. den frågan. Finns inte förslaget utarbetat är det ingen vits att förespråka det eftersom det vore att förespråka något man inte kände till. Politiken är inte enbart en samling visioner utan även en väg som ska leda fram till dem. Så mycket kan man instämma i Erikssons resonemang även om han och hans kollega åtskilliga gånger handlat utan stöd hos sina medlemmar.

Att partiet har övergivit grundläggande värderingar och gång på gång skurit bort delar av ideologin för att få sitta inne på Rosenbad och käka frukost med statsministern är beklämmande. Det är å andra sidan inte förvånande att man måste vara tam och fin för att få sitta i makthavarnas knä. Det är ingen slump att Miljöpartiet inte släppts in där de är idag förrän de största kraven på förändring suddades bort från agendan och man närmade sig den socialdemokratiska mittenpolitiken.

Valet är enkelt som miljöpartist: Antingen blir man ännu ett centerparti som lutar åt höger och får vara kvar med de stora gubbarna, eller så arbetar man utomparlamentariskt och håller fast vid sin övertygelse om en annan värld. Glöm påverkan inifrån systemet, vore det möjligt hade det upplösts sedan länge. Det enda fundamentala med (mp) idag är hur blidkade de blivit och deras förvandling till ytterliggare ett överflödigt parti.