porr – en bästsäljande historia

Mattias Andersson försöker i boken, som ironiskt nog säljer enbart för att den handlar om sex, utföra ett undersökande reportage från porrens bakgårdar och finrum.

Texten är till en början en intressant beskrivning av branschen som i vanliga fall är insvept i ett moln av dimmor. Den inleds med en porrinspelning, och en historie- respektive ekonomilektion. Efter att ha läst den första hälften blir den tyvärr tjatigt upprepande. Det är också då hans avfärdande av porrkritiken blir mer uttalat. Andersson lyckas genom sitt gnatande, upprepande referenser till den lyckliga horan och marginella dito till den utsatta, övertyga den som inte redan var porrfrälst att pornografins vara eller icke-vara kvittar och att den feministiska kritiken bygger på godtycke, elitism och viktoriansk galenskap.

nära
På den punkten är det lätt för honom att få läsarna att nicka instämmande till hans slutsatser: Andersson sätter fingret på ett av feminismens problem – de som tycker till om mycket men inte har vetenskapliga belägg. Efter att ha visat mystiska citat från MacKinnon & Dworkin, påhittade siffror från politiker och organisationer, är det svårt att se porrkritiken så som han framställer den som något annat än trams.

Det Andersson tar upp är ett problem för alla inblandade och i synnerhet för feminismen. Genom bokens tillblivelse kunde man som feminist hoppats på att framtvingad diskussion skulle ta form, en kritisk diskussion om porrmotståndets a & o, de vetenskapliga grunderna för kritiken och ett accepterande av tanken att sexuella skildringar inte med nödvändighet måste vara ett feministiskt problem. En sådan verkar dessvärre ha uteblivit. Knystar man om den saken får snabbt på käften av ya-ya-systerskapets anti-porrklubb som säger ungefär det Andersson hävdar att de gör i sin bok: Pornografi är satan. Alltid, överallt, oavsett vad.

…skjuter ingen teori
Det nämnda problemet är p.g.a. sin internalitet ringa i sin omfattning jämfört med vad Anderssons redogörelse kan komma att innebära för den feministiska kritiken av pornografin som är legitim och som har vetenskapliga belägg. Det är, som alltid i intellektuella sammanhang, utomordentligt att någon ifrågasätter vad feminismens porrkritik består av. Andersson gör det som borde ha gjorts sedan länge när han radar upp massvis med tivielaktiga slutsatser och förfaranden från delar av feminismen.

Tyvärr är han väldigt selektiv i vad han skriver om feminismens kritik av porren, och lika medveten om vad han väljer att inte ta upp i sin bok. Genom att t.ex. enbart nämna till synes galenskaper och inte presentera vad resten av feminismen säger om pornografin får han det att framstå som att all kritik mot pornografin skulle bygga på den dynamiska duon. Och inte ens den är riktigt så galen som den presenteras av Andersson.

Ser man i hans litteraturförteckning har han läst en hel del av dem båda men nämner t.ex. inte att MacKinnon inte är en genusvetare.[1] Han nämner heller inte att hennes inställning till porren kan sammanfattas som “the graphic sexually explicit subordination of women through pictures or words”, vilket är fullt förenligt med gängse feministisk teori om att patriarkala strukturer genomsyrar samhället.[2]

Hur lyckas man skriva en bok som ska undersöka pornografin och ägna minst två kapitel åt att diskutera kritiken mot den utan att låta en enda genusvetare medverka? Varför kunde Andersson intervjua porrproducenter, prostituerade m.fl. som i hans bok i 99% av fallen älskar sin bransch, men inte en enda genusvetare från akademin, åtminstone för att förklara MacKinnon och Dworkin eller ge en mer representativ bild av kritiken så som den faktiskt ser ut?[3]

das boot
Det som börjar som en djupdykning irrar sig vilse på botten. Den har många gånger en seriös ambition och försöker uppriktigt. Den ger viss insikt och gör det ypperligt lättläst och underhållande. Den ger branschen en chans att tala för sig själv och gör upp med en del gåtor som verkar vara tagna ur Da Vinci-koden. Så mycket bör erkännas.

På samma sätt ska man också poängtera att det är ett ofullständigt verk metodologiskt om man är ute efter att skaffa sig underlag för sin ståndpunkt oavsett vilken den nu kan tänkas vara.[4] Man får ta boken för vad det är – ett reportage, och inget annat.

Skriften är, även om man betraktar den som journalistik, undermålig från ett feministiskt perspektiv. Feminismens strukurella kritik framgår inte någonstans. Det är inte märkligt egentligen, för det hade tagit upp på tok för mycket utrymme, tvingat honom ta itu med teoribildning och gjort saker mer abstrakta, något som dels hade brutit med resten av innehållet och gjort den mer svårsåld.

Porr – en bästsäljande historia blir själv en frivilligt prostituerad version av Jesus som vandrar bland skökorna och tar tempen på dem med handlfatan. “Du är varm syster, men det är inget att oroa sig för, ty det finns andra som har lepra”

Noter:
  1. Så vitt jag minns nämns det inte. Han motiverar fokusen på henne genom att påtala att hon och Dworkin ofta refereras till i det material – allt från flyblad till bäcker – som han tagit del av.
  2. Om så är fallet vore det besynnerligt om pornografin helt utan anledning skulle vara en fredad zon. Att det inte är på det sättet finns dokumenterat och fortstätter att dokumenteras jämnt och ständigt.
  3. Och hur den ser ut framgår redan i hundratals böcker. Den feministiska kritiken mot pornografin är densamma som mot allt annat i grund och botten. Att det sedan finns feminister som blir extra uppeldade och gör det till sin hjärtefråga förändrar inte den saken.
  4. Det finns väldigt många exempel på detta. Ett av de mer skrattretande är när Andersson ska dra en slutsats som rör politik m.m. och gör det genom att räkna antalet träffar på olika sökord. Man får väl glädjas för hans skull att han inte försökte det inne på fel institution på universitetet…

Kommentera