kylskåpstrafiken

Någon sneglar. Ser säkert lustigt ut att jag sitter med tjock luvtröja medan solen bränner utanför. Det faller en droppe på mig. Har bildats kondens från deras aircondition. Att färdas med Swebus tvärs över Skåne är som en ständig repris av natten jag sov på en bänk på flygplatsen i Bangkok: Man kallsvettas och fryser. Är för varm men känner isande kyla på huden. Och ovanpå det blir man dåsig av de rytmiska vibrationerna. Förkylning och halsont är meningen. Sommarkortet var ett nödvändigt misstag, liksom tjocka tröjor för att överleva kylskåpet på hjul.

Sköna Lund är en evighet bort. Jag luktar förmodligen svett och blir kräkfärdig. Begriper inte att människor accepterar färden samtidigt som jag förundras över att ingen annan verkar ta på sig mer kläder. Det måste vara min icke-ariska kropp som är vek…

Är en stor kollektivtrafiksförespråkare och vill inte avråda någon från att nyttja den. Sverige, liksom alla andra länder, behöver färre personbilar och en än mer utbyggd kollektivtrafik för att få till stånd en hållbar utveckling även om USA skiter i Kyoto och tar sig rätten att förgifta världen p.g.a. ekonomiska intressen.

Någonstans för längesedan förskjöts min folkliga tröskel just genom kollektivtrafiken: På en stadsbuss i malmö hände det sig en gång att en berusad kvinna satte sig på huk längst bak och började kissa. En annan gång var det en man som klippte naglarna så att de flög i luften. Varje skytteltrafiktur klockan tre på fredag natt får man se en mängd fulla människor och deras demoner in action just på bussen – det de pratar om avslöjar mer om folket och sverige än alla möten i riksdagen. Jag har sett människor äta allt ifrån glass till kyckling utan att någon störts märkbart, och med mitt überluktsinne känner jag ofta hårlukt från passagerarna sätet framför.

Stinker de inte kropp osar de gärna parfym som de hällt på litervis av, och luktar man ingenting väsnas man gärna med sina ringsignaler eller skitmusik som man stolt spelar upp på sin 3d-mobil som möjliggör all den nödvändiga kommunkationen. Sist men inte minst har vi alla de där momenten i en ensamstående mammas liv man aldrig hade fått ta del av om det inte vore för det ofrivilliga delandet av utrymmet – småbarn som vrålskriker hela resan eller skitit på sig och mamman som är helt apatiskt orkeslös eftersom hon inte kan vara annat än just det med tanke på omständigheterna i hennes liv för övrigt.

Trots allt detta är fördelarna med kollektivtrafik väldigt många om man inte är en korkad student som dånar omkring i egen bil. De flesta trista element går ändå att hantera. Problemet är inte att Swebus har helmoderna bussar som nästan alltid är rena och prydliga trots kisserier m.m. Ej heller orkar man bry sig om kameraövervakningen som säpo säkert tar del av emellanåt eller av priset och att Skånetrafiken betalar ens resa om man kommer för sent. För mig är bussdöden, förutom skånerunt-turerna när man bara vill hem till Lund så fort som möjligt, det klimat som uppstår till följd av ac:n och som får en att bli febrig vid blotta tanken på färden nu när det är högsommar. Det är som att befinna sig i en stormarknads mejeriavdelning och leta efter sojaosten de givetvis inte säljer.

Det finns något särskilt med ac-kyla som gör att den är omisstagbar, precis som en skön dos sötningsmedel acufeltam k. Den är inte the real shit, även om utseendenormen och kylskåpsexpressen försöker intala oss det.