syndikalisterna i media
Igår sände Sydnytt ett inslag om Syndikalisterna som gick ut på att visa hur mycket aggressivare de antas ha blivit. Man utmålade dem som en kriminell organisation, och lyckades med en mängd felaktigheter och vilseledande klippning med bl.a. inslag från icke-relevanta kravaller förmedla just den bilden.
SAC har själva bemött angreppet och anmält inslaget till granskningsnämnden. Istället för att ägna mer tid åt hur finurlig propagandainslaget var ska vi titta på hur Ola Brunnström, som talade för Syndikalisterna Malmö, hanterade situationen.
i.
Vi håller en aggressiv ton för att det är ett väldigt aggressivt läge. Påhoppen på både de enskilda som jobbar och på de fackliga organisationerna är ständiga.
I ett samhälle där staten och kapitalet har våldsmonopol och som säger sig vara fredsälskande är det aldrig vettigt att utmåla sig själv som aggressiv. I princip hela inslaget går ut på att påvisa radiakalisering, ökade aggressiviteten och kriminella tendenser hos SAC. Satt i den kontexten bekräftar den enda Syndikalisten som fick komma till tals i programmet just det journalisten ville höra. I svenska folkets öron bekräftar Brunnström hypotesen, om man nu får kalla den för det, att Syndikalisterna är allt det inslaget försökte lura i folk.
Alla frågor som tar upp SAC:s aggressiva beteende borde i svaret omdefinieras kategoriskt av Brunnström. Man kan inte driva en diskussion på journalisternas villkor eftersom de, i och med språkbruket, tvingar en att ge dem ett svar som på ett eller annat sätt kommer ge dem stöd till att fortsätta bygga illusionen. Aggressivt var, ända sedan sändningen påbörjades, ett negativt ord. Svarar man som Brunnström gjorde spelar man dem rakt i händerna, vilket en statistisk undersökning hade visat bortom allt tvivel.
Ett exempel:
- Varför är Syndikalisterna mer aggressiva?
- Genom att ställa den frågan misstänkliggör du oss trots att vi arbetar öppet och legalt. Frågan har inget svar eftersom antagandet den bygger på är falskt.
Det svaret hade från undertecknads perspektiv varit till långt större gagn för SAC än den hårda fasad som Brunnström ger och som arbetsgivarna kommer strunta i då de är skyddade av staten. De enda som får sig en tankeställare är medelsvenssons, och vad kan deras slutsats om SAC bli? Varför skulle medelsvensson, efter att ha sett inslaget och hört Brunnström tala, tyckt att aggressivitet är positivt? Vänsterns sätt att förstå språket är inte generellt. Det fungerar bra på mötena men är värdelöst i en dialog med allmänheten.
Den enda som hade tyckt att aggressivitet var bra efter inslaget var antingen redan vänster eller så blev den det av att höra vänstern förknippas med en mängd negativa påståendena. För proletären är aggressivitet mot kapitalet en bra sak, fast nu hör det till saken att aggressiv fortfarande inte tolkades på det sättet – Marx skägg ruggar inte i svenssons medvetande. Stenkastare gör.[1]
ii.
Reportern Per Ingvarsson utmålar en rasistisk tandläkare som ett arbetsgivaroffer och menar att den inte vill ställa upp för att den är rädd för nya aktioner. Reportern fortsätter med att berätta att det är av samma anledning som inte en enda av de övriga arbetsgivarna ville ställa upp – de påstods vara rädda för utpressning och för sin egen hälsa.[2]
Brunnströms svar blir att:
Det är en komplimang till oss som fackförening, om de har tagit så hårt på våra konflikter. Jag kan förstå att det driver folk till sjukskrivningar och att de mår dåligt av det, men så kan det gå om man sätter sig i chefsposition.
Hur kan man anse att det är en komplimang att folk påstås vara rädda för utpressning och sin hälsa i samband med SAC? Återigen bekräftar Brunnström en hård linje där man tillsynes verkar strunta i att man blir beskylld för hot och utpressning. Vad är målet med det svaret, och vilken uppfattning ger det en grogrund till hos åhörarna?
Exempel:
- Det är givet att man eventuellt inte är i toppform vid en intressekonflikt, och det är just därför vi vidtar åtgärder – för att förbättra för de anställda och skapa en hälsosam arbetsplats för samtliga.
iii.
Kritiken som getts här är kanske inte helt rättvis. Det är svårt att veta hur man presenterat frågorna till Brunnström och klippningen kan vara gjord i princip hur som helst. Tyvärr blir de av hans svar som togs upp ovan ett problem oavsett vilka frågorna var.
Han riktade en röd lingvistik till färglösa eller blåa öron. De som skulle nås hörde förvisso hans ord, men det är inte rimligt att anta att de tolkades så som det avsågs. Median är väldigt svår att handskas med i sammanhang där paradigmet är ett annat än det man själv förespråkar. Oftast handlar det mer om att skademinimera angrepp än att nå ut. Median är inte intresserad av att visa reell facklig kamp – det är mer underhållande med “kriminella” arbetstagare och tårfyllda chefer som lider. Inslaget hade aldrig kunnat vändas till att bli något annat än det journalisterna ville få det till även om Brunnström haft mer taktkänsla. Det är å andra sidan ingen anledning att ge dem mer ammo och rita en måltavla på pannan.
Till sist ska det påpekas att det som här diskuterats inte är Syndikalisterna som helhet utan hur man tog itu med ett milt uttryckt tvivelaktigt inslag på nyheterna. Förra året stod Syndikalisterna för över hälften av alla strejker i Sverige. Engagerade människor som Brunnström & Co förtjänar ovationer, men spara dem. Hjälp istället till genom att gå med i SAC du också. Vad du tycker kvittar. Vad du gör är allt.
Sure, reportern gnuggar händerna, och någon praktikant på Sydnytt har visat stor kompetens för en fast anställning hos TV3. Men so what? Så länge det finns en intressekonflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare kommer en ständig kamp att pågå. Svett är ett internationellt språk som alla på golvet förstår. Eller som Apollo 440 sjunger:
The pain in any language, is the same in any language
- Sydnytt visade av någon anledning just bilder på vandalism från göteborgskravallerna efter att ha visat ett tåg med Syndikalistiska flaggor som om där fanns ett samband mellan de två scenerna. Tittaren måste då antingen anta att folket på SVT är idioter och visar för reportaget icke-relevanta klipp, eller att stenkastarna är ‘aggressiva Syndikalister.’ ↩
- Detta är en skrattretande bra ursäkt till att slippa få negativ uppmärksamhet kring sin verksamhet och de övergrepp man gjort sig skyldig till mot de anställda. Lite som våldtäktsmannensom skriker ‘hjälp jag blir våldtagen’. Verkligheten är att det förmodligen inte finns ett enda dokumenterat fall där någon arbetsgivare tagit fysisk skada till följd av det fackliga arbetet som SAC bedriver, och ej heller uppmanar SAC till sådana handlingar trots att SVT:s team fabulerar för fullt. Däremot är poliserna som ingrep mot SAC:s blockad i Fosie, Malmö, delgivna misstanke om brott för att helt oprovocerat ha sprayat helt stillastående demonstranter i ansiktet.. ↩
Strålande analys!
Utbildningssyndikatet kommer att diskutera den på nästkommande möte.
Tack. Strålande vet jag inget om. Hur man hanterar media däremot är alltid intressant och man borde ha återkommande diskussioner och utvärderingar av sina public relations där man frågar sig själv vilka mål man har med kommunikationen, om man anser sig ha uppnått dem och var man kan förbättra.
Jag gillade också din analys. Såg själv inslaget i Aktuellt och insåg att några ytterligare sympatier från “medelsvenssons” inte är att räkna med.
Framför allt är det sorgligt för det ger ju verkligen Björn Mohlin ännu mer vatten på sin kvarn.
*niger*
Kan verkligen inte hålla med om att detta skulle vara en strålande analys. Tyckte att killen skötte sig exemplariskt. Tror du verkligen att han hade blivit citerade alls om han hade ställt en massa filosodiska motfrågor? Knappast. I en välordganiserad debatt på filosoficum hade det kanske funkat, men i ett tre minuters inslagg på tv? Knappast.
Dessutom är det ju fullkomligt omintressant om “medelsvensson” som är nöjda med sina meningslösa sossefack blir kåta på SAC eller inte. Det viktiga är det som redan är förbannade men behöver hitta ett kämpande fack som de kan använda i de kamper de redan befinner sig i förstår att SAC är det alternativet. Ett konkret exempel är städarna på blocket som startade en sektion direkt efter fighten med tandläkaren eftesom de såg att kommunal gjorde nada och SAC var bereddea att gå hur långt som helst för sina medlemmar. Och det är det enda SAC behöver framhålla i sin media strategi. “Bråkar ni med oss kommer det att kosta jävligt mycker mer än det smakar, oavsett om vi vinner konflikten eller inte i domstolen.”
Mina två cent.
Delar din uppfattning om att man kanske inte får medialt utrymme om man inte ger media det som median vill ha.
Tillbakavisar också att svaren behöver bli filosofiska ö.h.t, såvida man med filosofiska inte avser kritiska, ifrågasättande eller riktade till en särskild målgrupp.
Detta spelar egentligen kanske ingen större roll om man går med på att din fråga är korrekt ställd. Jag ifrågasätter de grunder som den ser ut att vila på – att all medial exponering, även negativ sådan, är bättre än ingen. Du verkar göra antagandet att det är någon slags vinst att SAC syntes i media alls. Vad grundar du det antagandet på, om jag nu förstått dig korrekt? I min text visar jag varför uttalandena förmodligen gjorde större skada än nytta. Vad menar du var positivt för en fackrörelse i Brunnströms sätt att handha situationen? Vad var exemplariskt?
Vet inte om du är med i SAC eller inte (antar att du är), men jag tror inte att SAC själva tycker det är ointressant om de får fler medlemmar eller inte… och det är just SAC:s utgångspunkt vi kanske ska utgå ifrån. Förefaller nästan vara motsägelsefullt att vilja ha ett fack med så få medlemmar som möjligt eller att inte ha ett intresse av att organisera flera. Trodde själv att det var halva vitsen med facken, i kontrast till att alla ska bedriva sin egen privata kamp mot arbetsgivaren. Vilken sorts vänster tillhör du förresten om det är irrelevant om medelsvensson går med i kampen eller inte?
Det du skriver, att de som redan är förbannade kan nås av Brunnström, kan givetvis stämma. Det går jag också in på när jag talar om den röda retoriken, om man nu får göra antagandet att de flesta röda redan är pissed och missnöjda med den underbara arbetsmarknaden.
Det kan å andra sidan lika gärna få en motsatt effekt – att retoriken skrämmer iväg folk som är beredda att slåss, men som inte vill bli förknippade med metoder á la Hells Angels o.s.v, för trots allt var det så SAC beskrevs i propagaget. Det är ungefär detta som jag gör gör gällande i texten. Om det sedan är din eller min version som ligger närmast verkligheten kan väl bara en undersökning fastställa.
Har du något som talar för att människor som känner facklig kamplust vill identifiera sig med ett fack som porträtteras så som SAC gjorde i inslaget? Att det känner att det är ett seriöst fack om man får se stenkastare och en massa förvirrade fd. SAC:are racka ner på organisationen, samt en Brunnström som klipps in som satan själv?
1. Finns det verkligen inget bättre sätt att nå de människorna via det reportaget än genom att nyttja Brunnströms retorik, som passade som hand i handske för jippojournalisternas syften – att visa upp SAC som en halvkriminell organisation och få folk att ta avstånd från den? Menar du att de exempel jag gav på svar eller den typen av svar som inte gör jobbet lika lätt för propagandafolket är sämre än de som Brunnström gav? Menar du även att SAC:s yttersta syften i media är att tala ett internt språk och rikta sig åt folk som redan farit illa på arbetsmarknaden? Om svaren är “nej” på dessa två frågor så lutar det åt att du åtminstone delvis instämmer i min kritik, för det är precis vad jag skrev om.
2. Om vi utgår från personerna som vill söka sig till ett fack, som du gör, är det då inte rimligt att anta att de kan få reda på att SAC finns utan att behöva se Brunnström göra, i min mening “dålig”, PR på nyheterna? Behöver man uttrycka sig så för att de ska förstå att SAC är ett handlingskraftigt fack? Jag tror inte det. Jag tror att t.ex. en siffra eller i princip vilket faktuellt påstående som helst hade varit långt intressantare än tal om “aggressivitet”. Är ingen PR-person själv och det är möjligt att jag är helt fel på det i mitt nyss givna exempel, men nog måste det finnas sätt att uttrycka sin handlingskraft på utan att man samtidigt skrämmer iväg människor som inte begriper en röd retorik (m.a.o. de flesta)?
Totalsumman av konsekvenserna av Brunnströms uttalanden behöver inte bli positiv ens om 200 nya personer går med i SAC. Detta är ett tråkigt argument, men ett som dessvärre är verklighetsanknutet: SAC:s image spelar roll, i synnerhet i en tid då sanning, etik och allt annat har mist sin mening i ett mediebrus där endast kapitalets version strålas ut i full mundering.
Personligen finner jag det väldigt glädjande att det följde något konstruktivt från tandläkarstriden. Jag är också övertygad om att man försvårar nyskapandet av sektioner ju mer svartmålat SAC blir, och beroende på hur de blir det.
Ska göras klart att jag är medveten om att SAC, och alla andra som gör något som spelar roll, alltid kommer få arbeta motströms och bli smutskastade i det nuvarande systemet. Är inte naiv och menar inte att man kan undkomma bajsen i luften. Det enda jag ville mana till i inlägget är att man inte ska öppna munnen och svälja stora stycken. Jag har inga problem med vare sig Brunnström eller SAC. Mitt problem är snarare att SAC kommer få problem i framtiden som är vida större än de som de redan har om de satsar på en eventuellt kontraproduktiv image.
Man behöver inte bli ett urvattnat fack som inte kämpar. man behöver inte ge avkall på en enda värdering eller gnista. Likväl kan man kanske formulera sig lite smidigare om man nu inte bara vänder sig till redan frälsta.
Delar din åsikt om att det antagligen är ett av de mer grundläggande budskapen som SAC måste få ut. Anmärker enbart på hur man, i just det propagaget, valde att få ut det. Dagen SAC inte ifrågasätter hur man väljer att förhålla sig till allmänheten är samma dag som SAC börjar duka under. Man får väl tala till bönder på bönders språk, som någon fascist uttryckte det