äganderätten i rymden

 
De senaste åren har det dykt upp en typ av företag som låter dig döpa stjärnor och som sålt delar av Mars och månen. Även om det kanske låter skrattretande till en början är den här verksamheten helt legal och har resulterat i fantasivinster för företagen.

Med en teknologi på ständig frammarsch och en ökad rymdturism är en fråga som måste besvaras hur man kan äga något i rymden. Vilken praxis styr detta, och är det fritt fram för vem som helst att sälja t.ex. månen?

Svaret är föga överraskande “nej”. Det företagen sysslar med är, trots att det inte är olagligt, en ren och skär bluff. Allt de säljer är ett färgglatt papper med köparens namn på och några koordinater. Det finns nämligen ett internationellt FN avtal som tecknades 1967 där det framgår att rymden är allas att bruka och att inget land kan utropa en himlakropp som suverän.

juridisk otillräcklighet
Problemet med detta avtal är att det då det tecknades enbart var nationer som kunde och hade intressen av att ta sig upp i rymden. I dag är det snarare tvärtom: Resurserna som med all säkerhet finns och bara väntar på att bli upptäckta kan komma att bringa enorm profit till de företag som för kapitalismen med sig bortom våra egna gränser.

Avtalet är enligt rymdlagsexperter långt ifrån fullständigt. Det framgår t.ex. inte om det är förbjudet att exploatera asteroider eller vem som ansvarar för avfall som dumpas i rymden. Det finns för nuvarande inget som förbjuder företag från att bygg ett mindre imperium genom att nyttja dessa luckor i pappersarbetet.

Samtidigt planerar NASA en permanent bas på månen. Frågan är hur de kan bygga något alls där utan att göra anspråk på marken under det, eller hur man kan ha en sattelit i omlopp utan att göra detsamma med rummet.

Varför kan då en så mäktig myndighet som NASA slippa betala en markägare, medan medelsvensson tvingas gör det här hemma? Var finns logiken i juridiken, och varför kan man äga på jorden men inte på en annan planet?

motsägelsefullhet
Stöld eller påhitt: De flesta territoriella anspråk verkar historiskt sett ha gjorts enligt först till kvarn principen eller makt ger rätt tanken. Kommer man t.ex. till Amerika kan man skjuta ner ursprungsbefolkningen, ta marken och utropa en nation. Nästa steg är att bara ge sig ut och spika upp en inhägnad och kalla gården “min”, samt återigen vara beredd på väpnad konflikt för att få behålla den. Så grundades dagens supermakt, och ingen ifrågasätter legitimiteten av marknaden med fastigheter och land trots att de uppenbarligen antingen är stulna (om man tror på äganderätten) eller inte kan ägas.

First to touch: Först till kvarn bygger i sin tur på en tanke om vem som kommer till platsen först. På vilket sätt kan detta visas vara relevant för huruvida a) man kan äga något och b) man ska bli dess ägare? Tanken om att först som vidrör får det är så pass ologisk att det blir svårt att bemöta den. Den är fullt jämförbar med alla x som y eftersom alla har samma inneboende problem – hur binder man x & y till en sådan sak som ägande?

Framtiden & rättvisan: Om ovanstående principer är de som gäller har framtida generationer inte samma ursprungsläge. Allt någon tar som sitt eget i dag, lämnar mindre kvar i morgon. Allt på jorden är i nuläget taget, och framtidens människor har därför blivit berövade sin rätt till att gagna marken, helt enkelt för att de föddes för sent. Som om detta inte vore nog måste framtidens människor dessutom, som ett tack för att de blivit grundlurade, betala de innan som gav sig själva rätten att ta marken. Sådan är relationen mellan markägarna och de övriga.

Nationens roll: Det finns lagar som befäster en tanke om att ingen individ kan äga mark utan en nations stöd. Förutom att detta innebär att nya nationer inte kan uppkomma om inga gamla vill, öppnar det upp fler frågor än vad det besvarar. Hur kan en nation ge sig den rollen till att börja med? Med vilken rätt ska redan befintliga nationer ha monopol på världen och kunna hindra människor som vill ha en ny nation från att kunna förverkliga den? Varför kan en nation ge bort äganderätt när en sådan, även då man uppfattar den som existerande, är problematisk?

Jordens särställning: Varför ger man jorden en unik plats i universum, som om planeten inte låg i rymden? Varför kan man inte äga något bortom jorden, men samtidigt äga saker på jorden? Om man anser att en ägandeätt i rymden är löjeväckande torde man enligt samma principer dra samma slutsats om vår lokala omgivning. Om man däremot menar att vi borde utvidga äganderätten till att omfatta resten av rymden kommer man förr eller senare bevisa att äganderättens beskaffenhet är något just så irrationellt som först till kvarn med pistol, vilket innebär att man misslyckats visa att det är intellektuellt rättfärdigat.

bevisen…
De välbeställda vill inte ge en tanke på en annan ordning och pekar på kaos och laglöshet som nödvändiga konsekvenser i en värld utan enskilt ägandeskap. De är emellertid enbart intresserade av sina egna privilegier eller fruktansvärt oinsatta i allt i från antropologi och historia till sociologi och statsvetenskap. Att samtliga av deras argument redan är avfärdade många gånger om innanför universitetsväggarna står att finna i litteraturen. Dock är det enda man behöver hålla i åtanke att de, genom att påpeka en massa nonsens om alternativen, inte rättfärdigar det nuvarande systemet och inte bemöter kritiken. Så länge de inte lyckas med det konststycket är tanken om äganderättens legitimitet mest ett önsketänkande från deras sida.

Det finns för nuvarande inga som helst teorier som visar hur man kan rättfärdiga ägandet i sin nuvarande form och som accepteras av akademin genom någon form av generell konsensus i frågan. Det är m.a.o. inte underbyggt att man kan äga.

Lockes gamla idéer som världen fortfarande verkar utgå ifrån bygger på tanken om oändliga resurser. I verkligheten är de ändliga, både på jorden och utanför. I verkligheten medför förfogandet över olika områden olika fördelar till deras sk. ägare. I verkligheten finns ingen äganderätt för att ingen funnit den, och, i din egen verklighet som svensson blir du bestraffad å det hårdaste när du trotsar tanken på att jorden du går på skulle kunna ägas av någon annan människa.

kalla fakta
Det enda som gör äganderätten möjlig i sin nuvarande form är det ständiga hotet om våld och sanktioner: Du tvingas betala och bete dig som om deras lögn vore sann, för annars kommer hela samhället att straffa dig med sanktioner, med våld genom kidnappning i lagens namn eller genom att hota din existens genom att göra dig bostadslös.

Den vackra sanningen som ingen talar högt om är att du inte kan stjäla det ingen kan äga. Kapitalisten kan inte kräva dig på pengar för att du lever på den här planeten. Föddes du, så har du den rätten utan att behöva betala för den. Varje gång man betalar t.ex. en hyra, betalar man i praktiken för sin rätt till existens. Man betalar till en person som själv inte är mer än dig, d.v.s. en jämlik människa, och som därför inte kan göra anspråk på marken mer än vad du själv kan. Det blir därför inte bara legitimt utan etiskt önskvärt att försvara sin rätt till att existera utan att samtidigt bli exploaterad av den sk. markägaren.

Att ens förställa sig att en varelse, en människa, kan äga en del av vår planet kräver en fantasi som likställer människan med den religiösas uppfattning om guds allmakt. Skenet om guds makt föll, och på samma sätt kommer det en dag då markägarna kommer få ta del av massornas genomskådande av den falska ordningen.