sälen, du och intelligensen

En nyhetsnotis med titeln Sälar har problem att
göra flera saker samtidigt föranleder tron att texten handlar om simultanförmågan hos sälar, ett annars mycket populärt ämne i medias genusövervakning. När man läst den korta texten står det klart att rubriken inte bara är helt missvisande med tanke på innehållet utan även speciesistisk.

Läs notisen och var sedan en självkritisk förtryckare och följ med på en djupdykning i förståelsen av hur människans uppfattning av djuren byggs upp.

förtryckets lingvistiska reproduktion
För att man ska kunna ha problem med något förutsätts det i regel att man kunnat göra detta något till att börja med. Blir man överkörd och behöver kryckor till följd av skadorna är det inte språkligt vågat att påstå att personen har problem med att gå, om man i regel andas men får ett astmaanfall får man problem med att andas, o.s.v.

Det man sällan brukar tala om är människans problem med att lyfta ett ton, eller stenars problem med att spela schack. Den underförstådda syntaxen verkar vara att om man inte haft förmågan i sig själv bör det inte klassas som ett problem.^[1]

Notisen utpekar faktumet att sälen inte kan dyka och smälta maten samtidigt som ett problem. Frågan är a) hur det kan vara ett problem och om det nu skulle vara ett sådant, b) för vem det är ett problem, samt c) varför.

För sälarna är det inget problem att de inte kan smälta maten samtidigt som de dyker, det framgår senare i texten tros den motsägelsefulla rubriken. Det finns inget problematiskt med deras tillstånd såvida man inte jämför dem med människans eget. I notisen görs detta mot slutet där man förklarar att vår egen matsmältning går igång så fort man äter. Man bygger upp en kontrast där vår matsmältning inte bara är normaltillståndet för oss utan även för sälarna: Det är endast om vi ser oss själva som mallen och avvikelser från den som något mindre önskvärt som man kan börja förstå hur denna typ av problematiseringar kan uppstå.

Titeln Sälar har problem att göra flera saker samtidigt är inte ett naturvetenskapligt objektivt uttryck. Den uttalas i en kontext där den är värdeladdad eftersom vi uppfattar en hög simultanförmåga positivt. I vårt samhälle betyder titeln i klartext att sälar förlorar något slags värde satt i relation till dem som har en högre förmåga. Detta p.g.a. att en hög simultanförmåga ofta ses med och förväxlas i samband med intelligens.^[2]

intelligensen
Just intelligensen har sedan länge varit en viktig faktor i försöken att kunna beröva andra djur deras rättigheter och tillskriva sig själv makten över dem.

• Rasisten har rättfärdigat allt från slavar till folkmord med hjälp av bl.a. intelligensargumentet.
• Sexisten underminerade länge kvinnans ställning som likvärdig genom att bl.a. hålla henne borta från utbildningsväsendet, med just intelligensen som skäl.
• Speciesisten använder argumentet på samma sätt som ovanstående två, och lyckas lika väl som den förstnämnda gjorde i nazityskland eller som vi dagligen fortfarande gör genom vår konsumtion.^[3]

Exempel på två pågående praktiker av detta är päls- och livsmedelsindustrin, där man utan att kunna rättfärdiga det kidnappar, våldtar, misshandlar och mördar andra kännande djur, varav vissa är subjekt. Att intelligensargumentets etiska giltighet avfärdades redan på 1700-talet har fortfarande inte vunnit gehör, lika lite som den feministiska insikten om patriarkatets vara har hunnit demontera detsamma. ^[4]

Det är inte bara okunskapen som ger intelligensargumentet bränsle. Det finns något som ofta beskrivs som grundläggande psykologiskt hos människan – hennes förmåga att identifiera sig. De flesta personer har inte ett rationellt utarbetade etiska system som generar värderingar och som fungerar konfliktlösande. Istället ärver de kulturens generella etik som är ett hopkok av en mängd historiska faktorer.^[5] Man lär sig vad som är rätt, fel, gott och ont. Man varken resonerar eller bevisar. I den kulturförankrade moralen får därför psykologin en avgörande roll för hur man behandlar andra.

Denna faktor omnämns oftast som närhetsprincipen och den säger att ju mer nära någon är en själv, desto större etisk relevans kommer man tillskriva den.^[6] Närhetsprincipen, intelligensargumentet och speciesismen går hand i hand. Värderingarna fortsätter ärvas av nästa generation förtryckare. Man upprepar människans särställning likt ett eko och “känner på sig”. Makten ger rätten att sätta en bult i pannan, rätten att bränna och kastrera utan bedövning, rätten att prioritera smaken i sin mun före lidandet och någons liv. Att vara {sätt godtyckligt vald egenskap här}, vit, man, människa – det ger rätt. Åtminstone är det vad man försöker inbilla folket.

Tricket går tyvärr hem. Att gå emot en speciesists föreställning genom att exempelvis påpeka att det är fel att äta kyckling är att gå emot en förkrossande majoritets vilja. Vilka argument man har och att man kan visa på var denna majoritet misstar sig är relevant, men endast för dem som är beredda att följa intellektet och som värdesätter ett logiskt agerande. M.a.o. struntar den stora massan i argumenten antingen för att den inte är etiskt bildad eller för att den är irrationell i en vetenskaplig bemärkelse. I verkliga livet är man inte på universitetet där man har ett krav på rationalitet på sina tankar. I verkliga livet kommer man undan etiskt även om man dagligen plågar ihjäl andra, och är man både tillräckligt oetisk och pragmatiskt lagd kan man även bli en kapitalist på kuppen och få det materialistiska samhällets yttersta erkännande.

svaret
Frågan var hur, för vem och varför sälarnas matsmältning är ett problem. Artikeln vittnar om att det är ett mänskligt problem som uppstår i en speciesistisk värld där människan är alltets mått och är sin enda referens. Problemet är ej själva matsmältningen. Problemet är att speciesismen ständigt måste reproducera tanken om vår överhöghet och avsaknaden av de förtrycktas värde för att kunna bibehålla den rådande ordningen.

Problemet är att det inte finns några som helst bevis för att vi har rätten att käka den där kycklingen, samtidigt som universiteten är fyllda av litteratur som visar på att vi inte har den. I det glappet av okunskap frodas lögnen, och där någonstans slipar slaktaren sina knivar medan ägarens förmögenhet växer sig större. Låt måltiden börja.