gaykulturens avskaffande

Det finns en allmän bild av gaykulturen där t.ex. butchen återfinns. Vi har också den homosexuella mannen som talar på ett visst sätt som i princip enbart bögar gör, densamma som gör “feminina rörelser”, vi har schlagermusiken, och en hel del annat.
 
Problemen som kommer tas upp är inte enbart riktade mot gaykulturen i sig. Den figurerar blott som ett konkret och aktuellt exempel på vad som bl.a. blir föremål för resonemangen.
 
 
kultur och sexualitet
Det finns ingen rationell anledning för homosexuella män att tala på ett visst sätt som förknippas med homosexualitet, eller att som homosexuell bli mer intresserad av schlagermusik. Musiksmak och sätt att tala är, vilket knappast borde komma som en överraskning för de flesta, inte relaterade till sexualiteten. Det har heller aldrig varit så. Det finns inga argument, inga bevis, ingenting alls som föreslår att dessa delar av gaykulturen följer utifrån sexuella preferenser.

Heterosexuella, sadomasochister, skofetischister m.fl. är också ett talande exempel på att det inte följer någonting alls från ens egen sexualitet mer än vad man nu finner personligt sexuellt och i vissas fall möjligen även en mer emotionell dimension.

Det finns två grundläggande förhållningssätt till hur sexualiteten i huvudsak bör förstås: Den ena är att den är biologisk, den andra att den är social. Oavsett vilken av uppfattningarna man har tvingas man komma fram till att gaykulturen är en social konstruktion i likhet med övriga kulturer. De enda som hade kunnat neka det är biologisterna. Ett sådant nekande är fruktlöst för att empirin, som biologismen vurmar för, inte talar för att gaykulturen följer från sexualiteten.^[1]

hetero- och homonormer
För att lättare fånga essensen i vad som försöker påvisas i den här diskussionen räcker det att hänvisa till den diskurs och konsensus som råder kring heteronormativiteten och de problem som den orsakar.

Gaykulturen bygger på en uppsättning normer som vi lika gärna skulle kunna kalla för homonormen även om det med all säkerhet kommer leda till missförstånd.^[2] Uppförandekoden enligt homonormen är synonym med kulturens föreskrifter då en kultur med nödvändighet är normerande – det går inte att åtskilja en persons värderingar från kulturen om den finns manifesterad i subjektet.

Att låta så som många gaykulturella män gör när de talar (homonormt) är därför likvärdigt med att heterosexuella kvinnor talar med ljus eller på andra sätt tillgjord röst (heteronormt). Syftena med akterna må vara olika och akternas praktiska form likaså, det är givetvis av föga relevans med tanke på att orsakerna är normerna i båda fallen.

Om normer baserade på heterosexualitet bör förkastas måste i så fall även normer baserade på homosexualitet behandlas på samma sätt av samma skäl:^[3] Det finns inga rationella grunder att skapa normer utifrån sexualitet. Det finns därför ingen anledning att acceptera att man blir inordnad därefter eller bestraffad för att man bryter de rådande ordningarna. Det finns heller ingen anledning att inskränka sitt eget vara och hämma sin utveckling genom att föra en existens där man identifierar sig genom sin sexualitet eller de normer som felaktigt påstås följa från den.

samma strukturer
Gaykulturen lider, utöver det som redan behandlats, av andra problem som man borde vara angelägen att ta itu med om man utger sig för att vara homosexuell och/eller feminist.

Det mest uppenbara som tyvärr sällan förs på tal är att heteronormen frodas och reproduceras inom gaykulturen. Butchen skulle vid första anblick kunna utgöra ett exempel på hur både genus och heteronormens logiska grund lever vidare inom homokulturen. Vi behöver dock inte fastställa om det verkligen förhåller sig så. Det räcker att konstatera att genusen de facto finns inom gaykulturen i och med att föreställningarna om feminint och maskulint kvarstår och dessutom gör det i en skepnad som är utformad av patriarkatet och genom heteronormen.

Det finns personer inom diverse debatter som verkar tro att t.ex. en transvestit skulle bryta med genusordningen i den mån att genuset upphör att finnas inom/via den personen. Sammanfattat säger de att det inte finns ett feministiskt problem med olika typer av transor, butches m.fl. och att de tvärtom skulle föra emancipationen framåt genom gränsöverskridandet och uppluckringen av konventionen.

Den typen av resonemang har en del poäng, men de viktigaste förutsättningarna för dem är inte uppenbara:

a) Feminismen behöver inte anta att genusen är bundna till könet.
b) Relationen mellan genusen kan kvarstå helt oberoende av kön. ^[4]

Feminisms syften är inte att tillåta kvinnor att bete sig manligare, eller män kvinnligare.^[5] Alla som har ett genus, oavsett vilka genusen är och vilka kön de har, utgör ett problem för emancipationen som försöker riva genusstrukturerna. Det stämmer att en kvinna är mindre förtryckt om hon även har friheten att anta det maskulina genuset. Tyvärr stämmer det också att valet mellan två sociala roller och ett samhälle där man utgår ifrån dem är förtryckande jämfört med en genusfri värld där man får lov att utvecklas till en person.

Det finns därför en markant skillnad i både metodik och mål bland många av dem som utger sig för att vara feminister: Medan vissa, ofta liberala systrar, försöker skapa ett smörgåsbord där människor kan välja vilken typ av bojor de ska sätta på sig själva och vilken typ av glasögon de ska ge den som tolkar dem, försöker andra sparka ner bordet och förklara att man har mer att förlora än att vinna på att acceptera genusens existens.

Avskaffandet av gaykulturen borde av de skäl som anförts få en större prioritet. Homo eller hetero är exempel på två klassifikationer som tillhör det naivaste av sinnen, ett konservativt sexistiskt sådant som, om det får råda i samhället, hämmar den individuella utvecklingen av vad man kunde ha blivit om man bara inte blev begränsad av stereotypa roller.

Ta det med dig till nästa Pride. Jag bjuder