kör upp er kvinnodag i bakstjärten

 
Internationella kvinnodagen har snart firats i 100 år även om FN inte erkände den förrän i slutet av 70-talet. Det är något magiskt med 8:e mars och tanken bakom: Man kan knappt tro att det finns en dag som enbart finns till för att hedra kvinnorna och belysa rättigheterna. Det är bra. Det är positivt att man driver frågorna emellanåt. Problemet är bara att feminismen inte kan förläggas på en enda dag, som “firandet” av 8:e mars föreslår.

Det handlar om praktik. Om vad som sker dagarna efter. Målet för mig som feminist är inte att fira att jag getts ett existensberättigande. Det föddes jag med. Målet är att avskaffa den värld som gör att 8:e mars uppfattas som positivt och speciellt, iställtet för som vilken dag som helst där det som berörs under dagen ses som en självklarhet.

Det är okej att gå på workshops, festa till det, engagera sig, känna sig allmänt feministisk, arg och systerligt kåt. Att dagen kan föra med sig något positivt ifrågasätts inte. Det som problematiseras är hur folket och inte feministerna uppfattar dagen. För oss feminister är varje dag en internationell kvinnodag. Kampen pågår oavsett om det är 8:e mars eller ej. Detta förstår folket också om de tänker efter. Skillnaden är bara den att folket inte kämpar. Varken på internationella kvinnodagen, eller någon annan dag.

Feminismen är, till skillnad från vad många medsystrar inbillar sig, ingen folkrörelse, lika lite som djurrättsrörelsen skulle vara en. Trots att arbetet bedrivs i vardagen av många medvetna eldsjälar är det inte så värst mycket som sker för att komma till botten med det strukturella förtrycket. För folket är internationella kvinnodagen på sin höjd blommor och informationsblad. Kanske en temakväll på tv. Nästa dag är kvinnofrågorna, som de kallas av patriarkatet, återigen nerväxlade till passivt läge ute i allmänheten. Det var under de gångna 24 timmarna som det var självklart att kräva respekt och vara pk.

Sedan återgår man till verkligheten. Och i den finns inte den kollektiva medvetenheten. Varken 8:e mars eller andra dagar. För att inte återgå till status quo bör man använda internationella kvinnodagen till det mest konstruktiva man kan tänka sig som feminist eller medelsvensson: Ställa sig själv frågan hur man kommer kämpa för det man tror på under resten av årets 364 dagar, samt besvara den genom att införa ett krav på sig själv.

Vi har i bästa fall fått uppmärksamhet en dag. Det är dags för oss att återta resten och planera en ny internationell kvinnodag – den då vi alla blir jämlika, istället för att fira den där vi fått frihet på låtsas. Uppmuntra folk att driva feminismen framåt, men ge dem inte en endaste tank på att internationella kvinnodagen har något med den saken att göra. Det föder enbart passivisering.