arbetet är förtryck. du är slav.

arbete
Om man arbetar 39 år av sitt liv kommer man upp i åtminstone 8 385 arbetsdagar förutsatt att man har en heltidstjänst. Utgår vi från 8 timmars arbetsdag innebär det att 10% av livet består av arbete.^[1] Om man ser till hur många procent av vår vakna tid i livet som vi ägnar åt att arbeta kommer vi istället upp i 14%. I den siffran ingår också våra liv som icke arbetsföra barn och pensionärer.

I realiteten är ens arbetsliv mer komprimerat: ^[2] En tredjedel av ens liv kommer man således att ha spenderat på arbetet, under den period då man antagligen är mest bemedlad, ska skaffa barn och partner(s) om man nu vill göra det, och fortfarande inte har förfallit allt för mycket rent hälsomässigt. Arbetar man en halvtidstjänst hela livet kommer man istället ha spenderat en sjättedel av motsvarande livsperiod på arbetet.

fritid
För syftet är:

Den tid en individ har möjlighet lägga ut på vad den uppfattar som personlig rekreation.

I den här definitionen räknas därför inte matlagning, dagishämtning, sjukbesök, bilmeck, tid i telefonköer, städning och dylikt in för de flesta av oss. Fritid är, som namnet föreslår, den tid man har för fri disposition när man själv anser att man gjort sitt för den givna perioden. Om någon väljer att piska sig själv, springa maraton, se på tv eller läsa facklitteratur på sin fritid gör detsamma p.g.a. att det är individens egen uppfattning av vad tiden är som definierar tiden.

Lönearbetet kan därför löpa parallellt med fritid för någon. En sådan situation verkar vara idealet även om dessa individer är sällsynta och situationen en dröm för den förkrossande majoriteten av folket. Vi kommer av den anledningen inte ägna mer uppmärksamhet åt dessa arbetsplatsutopier. De är för få för att vara relevanta och stora delar av kritiken som kommer framföras kommer gälla dem trots att de är idyller.

Mest fritid i livet har de flesta i de två blöjstadierna: Som barn och pensionärer. Den exakta fördelningen varierar från person till person, likt allt annat vi diskuterar här. Den period då man har mest fritid brukar ej infinna sig i livets mittfas, och i synnerhet inte under åren man arbetar.

Om man arbetar 8h och sover 7h så återstår 11h. En del av dem försvinner till aktiviteter som inte är fritidssysselsättning. Det tar t.ex. tid att äta eller laga mat, diska, klä på sig, transportera sin kropp kors och tvärs, införskaffa produkter, vara tvångssocial, svara i telefon, gå i trappor etc. Låt oss säga att man är extremt effektiv och i snitt endast lägger ner sammanlagt 3h om dagen på den typen av aktiviteter. Då har vi fått fram antalet timmar fritid för en heltidsanställd supereffektiv person som sover för lite om nätterna: 8.

En sådan person kan förfoga helt fritt över 50% av sitt vakna tillstånd 5 dagar i veckan, och 82% av det 2 dagar i veckan. En helt vanlig vecka för vår fiktiva robotperson upplevs på den grunden som: 49% fritid, 34% arbete och 18% övriga oundvikliga aktiviteter. ^[3]

Detta är inte ett försök att beskriva verkligheten. I vårt räknexempel bryr vi oss inte om ensamstående eller samlevande föräldrar, obetalt arbete, sjukdomar, en mer rimlig effektivitet eller någonting alls som gör vår ypperligt goda och entusiastiska arbetare till en faktisk människa. Vårt exempel finns i den bästa av världar. Den är den perfekta arbetaren, fullt sysselsatt och blåttröstande, och får därför den perfekta tillvaron som fördelas på det sätt som redovisats.

Siffrorna har ingen betydelse för det kommande resonemanget. Innan du raderar det från minnet kan du, om du vill, passa på att skörda några eventuella frukter av all aritmetisk akrobatik som vi frossat i hittills genom att ställa en enkel fråga till dig själv: Är detta ett rimligt sätt att förhålla sig till det mest värdefulla man antagligen har – sitt eget liv?

funktion
En gång i tiden var de flesta människorna antingen självförsörjande eller direkt beroende av någon som tog hand om dem som i sin tur var mer eller mindre självförsörjande. Handeln och kommersen så som vi känner till den i dag var inte en integrerad del av vår vardag förrän efter industrialisering. Det moderna lönearbetet spriddes i takt med densamma. Varor och tjänster började (mass)produceras, och sakta men säkert förbyttes en livsstil där man arbetade för att överleva till.. ja.. till vad? Detsamma. Fast i en annan form.

I ett kapitalistiskt system är individens överlevnad endast tryggad av pengar, i den mån den kan tryggas alls d.v.s. Mänskliga rättigheter, social välfärd och juridiska lagar garanterar inte i den enskilda individen en dräglig existens. Sådan är den kalla verklighetens praxis. Att det finns författningar, sociala skyddsnät o.s.v. nedtecknade och att de i bästa fall fungerar haltande och de liberala politikerna tvingas behålla dem motvilligt samtidigt som man försöker skapa ett klimat där de successivt avskaffas saknar betydelse: Inte ens de mest grundläggande paragraferna, som t.ex. FN:s mänskliga rättigheter, efterlevs av ett endaste I-land i något avseende trots att vi har alla reella möjligheter i världen att tillmötesgå de krav som författningarna ställer på världssamfundet. ^[4]

För en majoritet av alla människor på jorden finns det inget socialt skyddsnät som garanterar dem en fortsatt existens eller en där de mår förhållandevis väl. För dem är antingen självförsörjning eller införskaffande av pengar av yttersta vikt. För medelsvensken är självförsörjningen däremot ett rätt invecklat alterantiv p.g.a. klimat, landäganden och ett rakt igenom urbant levnadssätt. Det urbana livet är ett barn av kapitalismen, och följdaktligen kräver den urbana existensen i vår tappning pengar.

Man arbetar m.a.o. för att man måste om man ska ha en chans att leva en dräglig tillvaro i ett samhälle som väl accepterat kapitalismens vara. Man behöver få mat och tak över huvudet, och en del saker därtill.^[5]

Inom de kapitalistiska systemen som har ett socialt skyddsnät ö.h.t. bestraffas de individer som är i behov av det. Människorna kommer att betraktas som en av de lägsta klasserna i den sociala hierarkin, och den platsen delar de tillsammans med övriga grupper som man riktar sitt projicerade hat mot.^[6] Är man i behov av hjälp i form av socialbidrag får man sin biljett till träsket för att man är kapitalets antites på flertalet sätt. Man:

• producerar inget
• lever helt eller delvis av dem som har ett arbete
• utgör en ekonomisk belastning
• saknar köpkraft

Denna antites är paradoxalt också till viss del helt och hållet önskad av kapitalet, för endast genom att alltid ha en reservarbetskraft kan priserna på arbetet pressas nedåt när människor tvingas konkurrerar med sina löner om de jobb som finns på arbetsmarknaden.

Vad kapitalet behöver som en ekonomisk förutsättning ser därför annorlunda ut än det sociala klimat som kapitalet har skapat och där den arbetslösa blir en medlem av underklassen. Den arbetslösa behövs i någon proportion för att maximera arbetsgivarens väl, och den behövs också som ett objekt för avsky och ett varnande exempel för vad som händer med medborgaren om den inte köper kapitalets spelregler och kuvar sig under dem. I och med att alla kapitalisters rikedomar kommer ur arbetarnas händer är det a och o att alltid ha nya arbetare redo, och det kräver i sin tur ett samhällsklimat som gör folk villiga att arbeta.

Här krockar vår syn på människovärdet och vår egen västerländska humanism med hur vi uppfattar den arbetslösa. Utåt sett menar vi att allas liv är lika mycket värt, ett påstående som torde säga något om hur vi förhöll oss till bäraren av det livet. I praktiken ser vi däremot ner på den arbetslösa med avsky och tvingar den leva ett underklassliv som i ett kapitalistiskt system innebär att man inte erbjuds ett likvärdigt liv som de arbetande.

Där det sociala skyddsnätet inte finns behöver man arbeta för att överleva.

Om skyddsnätet å andra sidan finns behöver man arbetet för att kunna få samma möjligheter som de övriga. Man behöver det också för att bli en medlem i samhällskroppen. Utan arbetet är man ingen. Arbetet är därför både ekonomiskt avgörande, status och identifikation, i synnerhet i en konsumtionskultur som kapitalismens där man är det man har medel till. Vårt system bygger dessutom på att alla som är kapabla att arbeta måste söka arbete om de ska få hjälp av det sociala skyddsnätet. Kapitlet har med hjälp av lagen sanktionerat en fyndig mekanism som säkerställer att det alltid finns billig arbetskraft tillgänglig: Man hotas till livet, och budskapet är att man måste vara beredd att arbeta och vara en del av kapitalet, eller vara beredd att svälta.^[7]

mervärdet
För att överleva lär vi behöva någon form av arbete. Så har det varit innan, och så är det till synes fortfarande. En försvarare av lönearbetet kan med den typen av argument peka på nödvändigheten av arbetet. Att man sedan betalar i säd eller pengar gör detsamma. Kapitalet kan därför ses som ett system som möjliggör processerna.

Grunden i den tanken delas även av anarkisterna: Vi föreställer oss inte att allt kommer sköta sig självt och världen spira om alla sitter hemma och fiser på soffan dygnet runt, vilket är en tanke som många i sitt häpnadsväckande oförstånd ofta tillskriver oss. Det är ingen som nekar att arbete behöver utföras. Det som nekas är istället hur det måste eller bör se ut. Det är i huvudsak organiseringen av arbetet i sin nuvarande skepnad som ifrågasätts.

Ifrågasättandet kan målas upp av en jämförelse av en person i ett icke-kapitalistiskt samhälle med en som lever i det nuvarande. Att båda är beroende av arbete i något led och en form ger en bild av att arbetets natur är likvärdigt. Med avseende på definitioner och logik är det vid första anblicken också helt riktigt att arbetet är jämförbart på så sätt, åtminstone tills vi kommit längre.

Det är inte förrän man ifrågasätter vem som skapar arbetets behov och vilken funktion arbetet ytterst har som det blir tydligare varför det är en skillnad på att baka bröd i självförsörjande syften jämfört med att baka samma bröd för en arbetsgivare:

I det första fallet gör man det för att överleva ett naturligt villkor – antingen skaffar du din mat på något sätt, eller så dör du. Arbetets hela syfte är att skapa eller förädla föda. Man har ett behov, det behövs arbete för att man ska få det tillgodosett, och den givna följden blir att man arbetar för att uppnå målet att tillfredsställa behovet.

I det senare fallet är processen “nästan” densamma, med den viktiga skillnaden att det helt plötsligt finns en eller oftast fler mellanhänder i skepnad av kapitalister. Dina möjligheter av att mätta hungern går nu istället via dem.

mellanspel: kapitalismen som alfasystem
Innan vi fortskrider ska en varning utfärdas för en typ av argumentation som brukar dyka upp i sammanhanget, som inte har med något alls att göra, och som liberala tänkare är snabba med att ta till. Den pekar på effektivisering och utveckling som följd av kapitalet. De som nämner detta och det påstådda sambandet mellan kapitalismen och de positiva värdena har inte någon större koll på sitt kritiska tänkande eftersom den tanken har åtminstone följande allvarliga problem.

i. Det som samma tänkare inte gärna nämner är att det inte finns några skäl till att tro att deras ordning är den enda som leder till utveckling och välfärd. Med det konstaterandet framhålls det inte ett visst system i denna skriften. Det hävdas t.ex. ej att socialismen skulle vara att föredra om man vill uppnå utveckling. Anspråken som görs här är långt blygsammare, men likväl mer än tillräckliga för att rasera den liberala attityden att kapitalismen är det enda system som leder till önskvärda samhällen.

Att kapitalismen skulle ha den unika rollen är, trots att detta är en av de äldsta idéerna i omlopp i den liberala skolan, inte något som vetenskapen visat. Det är blott ett påstående som upprepats av dem vars intressen det tjänat och som blivit en oifrågasatt sanning med åren. Synar man påståendet närmare krävs det inte stor kreativitet för att tänka sig att det mycket väl kan finnas alternativa system.

ii. Kulmen av inskränktheten visar sig måhända om man tar deras påstående på allvar. Om man gör det, och även föreställer sig att det finns fler planeter än jorden som har “intelligenta” livsformer, måste man i så fall även acceptera att ingen av dem kan vara lika långt eller längre gångna än oss människor om de saknar kapitalismen på sin planet. Detta är precis vad som följer om man hävdar att kapitalismen är det enda systemet som leder dit vi vill komma. Tanken är absurd bl.a. för att den är matematiskt osannolik. Den visar enbart människans narcissism när den är som störst.

iii. Liberaler pekar också gärna på historiska exempel. De menar att man genom att se på historieskildringen kan konstatera att inga andra idéer än kapitalismens har levererat.^[8] En person som gör detta kan lyckligtvis inte tas på allvar, för vad som skett historiskt säger inget om vad som kan ske i framtiden eller vad som kunde ha skett om det inte vore för att förespråkare av kapitalismen genom alla tider försvarat idéen med våld. Detta innebär att den liberala historieskildringenm saknar relevans även om den vore sann rent historiskt.

Accepterar man deras resonemang måste man också acceptera att en etnisk 29-årig asiat aldrig kan bli USA:s president av exakt samma skäl – de historiska. Är man inte teoretiskt lagd och misslyckas med att greppa logiken i kritiken kan man uppehålla sig på den nivå som dessa personer befinner sig på och anföra historiska exempel fram och tillbaka, som t.ex. Spanien under 30-talet, för att visa att de inte bara misstar sig på sin vetenskapsteori utan även om den fakta de framför. Det räcker med ett enda exempel på ett annat system som genererat samma eller likvärdiga positiva resultat som kapitalismen för att historieliberalerna ska falla på sitt eget sätt att resonera om man är så icke-beläst att man ger det någon betydelse alls till att börja med.

iv. Att tala om utveckling på kapitalets villkor är förrädiskt. Utveckling behöver t.ex. inte alls vara synonymt med ett högt BNP, västerländska demokraturer, fri företagsamhet eller affärer som kan erbjuda 400 olika sorters skor med inbyggda mp3-spelare. Utgår man ifrån kapitalets definition av utveckling, som man oftast gör i våra samhällen, är det heller inte märkligt att man kommer fram till att kapitalet är det bästa sättet att uppnå den. De som resonerar på det sättet ställer frågan för att visa på svaret de på förhand försökte komma fram till. Det är lika löjligt som att fråga hur en annan geometrisk figur än cirkeln kan vara lika rund eller rundare, om man nu värderar egenskapen rund positivt.

Kapitalismen har redan tagit patent på termer som frihet, demokrati och individualitet. De är definierade utifrån kapitalistiska premisser och på ett sätt som skapar en värld där kapitalet kan frodas.

mer mervärde
Nu när det visats att kapitalismen ingalunda kan göra det anspråk som den ofta utgår från är det dags att redogöra skillnaden mellan arbetsformerna.

Det är sedan länge känt att lönerna inom kapitalismen inte är något som faktiskt motsvarar arbetet. Det som finns i lönekuvertet är t.ex. en bråkdel av vad man tjänat åt kapitalisten.^[9] Så länge kapitalisten gör en vinst genom ens arbete som inte går att härleda till värdet av kapitalistens eget arbete får man ut mindre än det man rättmätigt skulle haft.^[10] Uttryckt i socialistiska termer blir man berövad mervärdet av ens arbete, och det är precis det mervärdet som gör kapitalisten rikare.^[11]

Varför ska man som lönearbetare finna sig i den nuvarande ordningen där man inte får en lön som motsvarar värdet på det utförda arbetet?

Lönesättningen sker inte utifrån varans värde eller ens andel av vinsten som man får genom det arbete man läger ner. En sådan lönesättning hade plockat bort vinsten för kapitalisten. I dag sker lönesättningen på arbetsmarknaden där man redan utgår ifrån att mervärdet tillfaller kapitalisten. Att människorna på arbetsmarknaden likväl vill arbeta (bli avlurade värdet på sin arbetskraft) beror på de sociala och retributiva faktorerna som redan diskuterats i ett föregående stycke.

Innan vi går vidare med att besvara frågan om man som arbetare borde finna sig i den rådande ordningen ska det påminnas om vad vi redan accepterat och med hjälp av det bemöta ytterligare en invändning som brukar ges utrymme:

Kapitalets förespråkare kommer hävda att man som lönearbetare inom kapitalismen får ett större värde genom sitt lönearbete än vad man hade kunnat få genom motsvarande arbete i t.ex. ett feodalt samhälle eller en socialistisk diktatur, och att det faktumet kvarstår även om kapitalisten får sin vinst och kan anklagas för att utnyttja dig. Det kommer vara så, menar förespråkarna, för att kapitalismen effektiviserar och organiserar arbetskraften och därför erbjuder arbetaren mer än vad den hade fått i ett alternativt system. I slutändan har därför samtliga inblandade tjänat på det, och det kommer i sin tur rättfärdiga den rådande ordningen.

Riktigheten i förespråkarens sätt att resonera beror helt och håller på vilket alternativ man jämför kapitalismen med. Vi har visat att det är fullt rimligt att det finns alternativ till kapitalismen. Om det finns sådana, varför ska man då göra som kapitalismens förespråkare gör i det här fallet när de jämför kapitalismen med ett, från de perspektiv vi diskuterar, underlägset system? Förespråkarna får argumentationen att gå ihop enbart i de fallen.

Om påståendets riktigheten kan man också vara helt överens med kapitalisten i de fall då det är befogat. Sådana kommer självfallet att finnas. Det som också kommer finnas är sådana där man får fram samma eller större värde för arbetaren än vad man får inom kapitalismen. Som om inte det är nog kommer det även finnas ytterligare alternativ där man mäter värdet på t.ex. sin förtjänst av arbetet på ett helt annat sätt än man gör inom kapitalismen. Dessa två möjligheter utgör var och en för sig ett problem för förespråkarens argument som säger att man som arbetare tjänar mer inom kapitalismen än man hade gjort annars. Argumentet gäller bevisligen inte samtliga alternativ till kapitalismen.

äganderätten
Kapitalismen förutsätter äganderätten trots att den inte är rationellt fastslagen och är omöjlig att rättfärdiga i sin nuvarande skepnad. Äganderätten är också grunden för lönearbetets form.

Med hjälp av samhällets tvång och hot om våld tvingas man t.ex. att betala hyra för sin lägenhet till, i förlängningen, markägaren. Detta trots att det inte visats hur en bit av jorden skulle kunna ägas.

Accepterar man äganderätten kan man ta marken på samma sätt som den första som tog den – vilket i så fall måste vara legitimt enligt alla övriga som accepterar äganderätten. Det framgår då att acceptansen av äganderätten också är vad som upplöser äganderätten: Om alla människor är jämlikar, och någon kan ta över en bit mark, då kan alla övriga också göra det, och i och med det blir äganderätten ointressant.

Om man däremot inte accepterar äganderätten måste man fråga sig själv varför man betalar hyra till den påstådda markägaren, samt hur den kan hävda att marken tillhör henne ö.h.t.

Vad man än anser om äganderättens legitimitet kommer man därför, om man förutsätter att vissa människor inte är gudar som har rätt till delar av vår planet enbart för att de tog dem med våld eller hann dit först, p.g.a. ens attityd inte ha äganderättsliga skäl för att acceptera att någon kräver en på t.ex. hyra.

Så må det vara teoretiskt i en värld där intellektet styr. I praktiken lever vi dessvärre i ett modernt barbari där rationella resonemang inte spelar någon som helst roll om de motsäger de som sitter på makten. Makt ger rätt, i alla fall om man får tro på den rådande ordningen. Inom den är det tämligen omöjligt att trotsa systemet. Om man inte vill frysa eller svälta ihjäl tvingas man att bli lönearbetare inom kapitalismen, för i annat fall är man inte värdig sin existens. Hyresvärden, bagaren och andra vill ha kontanter, och helst vill de även ha mer än vad varan är värd. Man tvingas betala dem, för någonstans finns det en idé om att man kan äga mark m.m.

Det är här ännu en av skillnaderna mellan en arbetare inom kapitalismen och en som står utanför den framträder än tydligare. Kapitalismen är ett tvång. Det tvingar en att arbeta om man vill slippa bestraffning eller överleva. Den kan göra det p.g.a. en medvetet ologisk version av äganderätten och av upprätthållandet av den illusion som bygger på den.

slavskapet
Vi som invånare i demokraturerna är så väldresserad att vi t.ex. känner oss fria trots att vi varken kan föra vår egen talan eller byta samhällsystem då det inte finns något annat än just rader av kapitalismen att byta till.^[12]

Ordet frihet är inte synonymt med att vara fri från kapitalet, som man kan tycka att en sann liberal borde propagera för. Frihet är i praktiken enbart likvärdigt med att vara fri att verka under kapitalismen. Avviker man från den tanken kommer man antingen att förlöjligas eller målas upp som en fiende till alla goda tinga enligt den. Kapitalismen är den enda religion som alla för stunden, oavsett om de är konventionellt troende eller ej, erkänner och dagligen ger sin legitimitet.

Allt har ett pris. Mänskligt liv i form av antal timmar man slösar för sin arbetsgivares väl och övriga djur per kilogram. Planeten har också sitt pris, även om ingen riktigt kan förklara hur man kan sälja delar av den.

Om man lönearbetar inom kapitalismen är man en slav hur mycket man än tjänar och hur väl man än trivs med sitt arbete. Man är det för att kapitalismen inte ger en ett alternativ. Man kan inte välja att leva utanför den och skapa en alternativ värld. Det som gör att man inte kan välja är inte att människor fattas engagemanget eller inte vet hur de ska gå till väga, utan att äganderätten är lagstadgad inom kapitalismen och att kapitalismen är global. Det finns inget utrymme, inte en enda vrå på jorden, där kapitalisten med lagen på sin sida inte kan nå oss och rasera vad vi än bygger.

Inom kapitalismen tvingas vi att antingen utnyttja eller utnyttjas. Det enda som skiljer oss åt är graden av det vi gör och hur väl vi anammat kapitalismens värderingar.

De svarta i USA var slavar. Om det finns det inte mycket att orda över, men vad gjorde dem till slavar? Hur visste man att de verkligen var det? För att vara slav behöver man inte smaka piskan eller svälta, även om det är precis vad kapitalismen gör med dem som motsätter sig systemet. Man behöver heller inte säljas på marknaden eller välja slavägare, även om det är precis vad som sker på arbetsmarknaden.

För att vara slav räcker det med att ett enda kriterium uppfylls: Att inte ha den frihet man föddes med. Friheten att t.ex. inte var underställd någon som i själva verket är jämlik. Vi kan aldrig bli fria från behovet av arbete, och kan därför heller aldrig vara slavar blott för att vi behöver arbeta. Vi kan däremot bli fria från andra människors tvång och exploatering, och man kan därför bli slav under dem och behandlas på det sättet. Varje krona vinst som ens arbetsgivare gör är ytterliggare en som man tvingades ge henne under hot.

Det en av de större skillnaderna mellan lönearbetaren inom kapitalismen och den som skulle kunna finnas i ett alternativt system: Inom kapitalismen tvingas människorna stå under varandra både socialt och materiellt. Och inga alternativ tillåts ta form. Inget som på minsta sätt kan hota ordningen och kapitalismens väl på allvar kan någonsin accepteras.^[13]

“Harder, better, faster, stronger”
~ Daft Punk.