arbetsförmedlingens reella funktion

intro.
Det var pirrigt. Jag hade varit där innan men inte skrivit in mig i deras mäktiga databas. Arbetsförmedlingen, det lät seriöst. Nu skulle jag få jobb. Klev in i lokalen, blev hälsad av en värd, som om det vore på ett angenämt hotell. Fick instruktioner om hur jag skulle gå tillväga, fyllde i allting i deras datorsystem, och fick sedan tala med en person som försökte få klarhet i min situation.

Vi skakade hand. Jag kände mig välkommen och professionell, som en vuxen och ansvarsfull medborgare, som på film, men visste inte riktigt vad jag förväntades göra för att överleva när jag väl skulle lämna lokalen, så jag frågade.

- Leta, leta, leta. Det är det man får göra. Vi skickar ut ett brev till dig nu under sommaren, så blir du kallad till en träff med din handledare.

Oj. Det var knappt i mitten på våren, och det skulle dröja ett kvartal innan jag ens skulle få tala med en handledare. Inte bra, men tydligen inget att göra åt. Jag lämnade lokalen med en optimism trots att jag skulle få vänta så länge.

Under hösten kom brevet. Jag gick dit igen, träffade min handledare. Det vare en medelålders kvinna som var stressad. Spänd. Hon försökte låta intresserad och verka avslappnad. Ge ett intryck av att hon gav en tid till att tala. Det misslyckades och jag blev själv stressad. Började fundera på hur många arbetslösa hon hann träffa under en dag. Vad hon tänkte om dem. Om hon själv hade varit långtidsarbetslös någon gång.

Hon frågade om jag ville syssla med yrken som jag inte ens visste existerade. Jag undrade om hon hade läst min CV eller sett vad jag hade kryssat för i deras datorsystem, för frågorna var obefogade: Jag saknade kompetens. Inte bara saknade den, det hon föreslog att jag skulle syssla med hade jag ingen som helst tidigare erfarenhet av på någon nivå. Det var inte anknutet till min önskan, min erfarenhet eller mig på något annat sätt mer än att jag betraktades som arbetslös och det eventuellt skulle kunna uppstå arbeten inom de yrkena.

Det gick två månader. De hörde aldrig av sig. Inte en endaste gång, om en enda tjänst som hade med min utbildning att göra. Det blev dags för ytterligare ett möte. Samma stämning fast mer desperation i luften. Stressen. Jag var produkten som skulle packas in och skickas någonstans. Frågan var bara var. Hon skrev upp mig på än fler yrken jag var ointresserad av. Rekommenderade mig att närvara på ett möte där man skulle lära sig skriva CV. Arbetsförmedlingen skulle lära mig skriva ett CV. Jag undrade om det var rutin att föreslå det. Hon hade aldrig läst något jag skrivit, varken ett CV eller annat. Hon talade om anställningsintervjuer. Om jag hade lätt för att prata med människor, hur det hade gått på dem. Jag undrade varför hon pratade om saker som inte var relevanta och ville mest be henne hålla käft. Hon hade inte förstått att jag aldrig var kallad till dem. Att det inte fanns några lediga tjänster att söka och att det var skälet. Hon lyssnade inte.

funktion
Efter det mötet återvände jag inte dit. Arbetsförmedlingens personal hade inte gjort en enda sak som jag själv inte hade kunnat göra via deras hemsida förutom uppta flera timmar av mitt liv och ge mig falska förhoppningar, malplacera mig på arbetsmarknaden samt föreslå åtgärder som var antingen felaktiga eller missriktade. Mitt äventyr där var en fars hur lite det än skulle kunna tänkas representera ett större urval arbetslösas erfarenheter av arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingen är en utomordentlig tanke. En förmedling man går till som hittar arbete åt en, det låter som lyx. Man går dit och får sina problem lösta. Teoretiskt i alla fall. I praktiken är det en förmedling där människor snurrar runt i ett byråkratiskt ekorrehjul när de inte klickar på datorer som saknar en mus. Lokalerna är en mötesplats för främst arbetar- och i vissa fall även medelklassen där man kan spana in andra personer som är i samma situation medan de väntar på ett näst intill garanterat meningslöst möte eller surfar på nätet.

Vad gör personalen där som den arbetslösa inte redan kan göra från sitt eget hem bakom skärmen? Vilken funktion fyller egentligen arbetsförmedlingens personal? Vartannat samtal med dem sitter de och läser innantill i broschyrer, klickar på hemsidan, frågar om man själv klickat och ifrågasätter en på diverse sätt. Personalen finns främst för att man den ska kunna hitta ett arbete åt en. Alla som sysslar med det på arbetsförmedlingen borde få sparken. De kan inte hitta arbeten som ej finns eller finns sällan, de står inte över marknaden, de kan inte skapa arbeten, de gör inget som inte längre kan göras av medborgaren, det de nu gör verkar ge liten utdelning och sammanfattningsvis – behovet av dem finns inte.

synen på den arbetslösa
Trots att det är arbetena som inte finns behandlas de arbetslösa som om det vore deras eget fel att de befinner sig utan ett arbete. Den liberala skyll-dig-själv-mentaliteten genomsyrar samhället och på arbetsförmedlingen och försäkringskassan märks den av allra mest när den får en konkret skepnad. De som inte har arbeten ses som antingen bidragsfuskande free-riders som inte vill arbeta eller inkompetenta idioter som inte klarar av att hitta någon som vill anställa dem.

I det nuvarande systemet förväntas man att arbeta. Det är utgångspunkten, och den gick t.ex. den borgerliga kartellen till val på hösten 2006. Det låter bra eftersom det ytterst bygger på någon slags tanke om en högerversion av rättvisa som i ett nötskal kan sammanfattas som “man får det man förtjänar”. Det är utifrån den grundsatsen, att vem som helst kan bli vad som helst, att om man bara arbetar hårt så kommer man snart kunna glassa med de rika eller åtminstone leva väldigt gott, som en föraktfull social mentalitet gentemot de arbetslösa gror på.

Högerversionen av rättvisa och den roll en sådan rättvisa tillmäter det individuella ansvaret för både välgång såväl som nederlag är förutsättningen för att den arbetslösa ska kunna degraderas till den oönskade parasit den för nuvarande både betraktas och behandlas som. Det är också en bekväm manöver för de blåa tänkarna som, för dem, löser fler problem än vad det skapar: Genom att flytta över så mycket som möjligt av ansvaret för medborgarens livssituation till medborgaren själv blir staten allt mer ansvarsfri för befolkningens väl.Man måste då börja ifrågasätta vilken funktion staten fyller för den vanliga medborgaren och hur staten behåller sin legitmitet om den bevisligen inte tar hand om sina invånare. Statens existentiella berättigande kan därför undermineras av en liberal version av rättvisa.^[1]

En blå stat behöver därför samtidigt som den avsäger sig ett så stort ansvar för medborgaren belysa andra ansvar som den tar för densamma. I borgerlig politik kan det t.ex. gestalta sig i form av sänkta fastighetsskatter – staten ger nu mindre eller inget, men den tar också mindre, vilket självfallet drabbar folk som har och inte har på olika vis.

Att medborgaren accepterar att staten skiftar agenda och frånsäger sig ansvaret om ett värdigt liv med t.ex. arbete, husrum och mat beror på många samverkande skäl: Politisk och etisk okunskap och ett dito ointresse, desinformation från statens sida och t.ex. den sociala mentaliteten som nämndes tidigare och som uppfostrar medborgarna att inte kräva att staten tar ansvar för dem.

Man gör därför inte ett allt för vågat anspråk då man hävdar att Arbetsförmedlingen med hjälp av en märklig bild av rättvisa och en social stämning som påminner om darwinismen på dinosauriernas ö i huvudsak inte gagnar den arbetslösa. Arbetsförmedlingen är dessutom i maskopi med Socialförvaltningen, ytterligare en institution som är intressant i sammanhanget, som kräver att man både söker och accepterar vilket skitjobb som helst om man ha någon rätt till att få ekonomiskt bistånd så man kan överleva.^[2]

Genom att inte kunna neka ett arbete man inte vill ha och tvingas acceptera det eller svält säkerställer Arbetsförnedringen billig arbetskraft för arbetsköparna. Konkurrensen om arbetena är hög, t.om. för skitarbetena eftersom efterfrågan skapas artificiellt genom ovan nämnda mekanismer. Som resultat sänks lönerna på samtliga fronter förutom hos dem som redan var välbärgade. Ordningen leder också till att avtalen mellan arbetsgivare och arbetstagare lättare kan justeras till arbetsgivarens fördelen – som arbetssökande tvingas man acceptera det som erbjuds.^[3] Gör man inte det är det enligt borgerlig logik inte fel på avtalet utan fel på den arbetssökande personen, något den självklart har helt rätt i om man önskar ett samhälle där personer accepterar låglönearbeten med både usla avtal och framtidsutsikter.

brott mot de mänskliga rättigheterna
Om lönearbete för kapitalet är slaveri som det påvisades i den föregående texten är i så fall Arbetsförmedlingen en slavmarknad som ytterst tjänar arbetsgivarna. Den slutsatsen kan man komma fram till oberoende om slavliknelsen i föregående texten är giltig eller ej då staten genom Arbetsförmedlingen, i vissa fall tillsammans med Socialförvaltningen, bryter en rad av de mänskliga rättigheterna:

Artikel 3.
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Fel. Man har ingen rätt till ett liv i frihet, för ett sådant liv hade inte inneburit att man var tvungen att bli exploaterad av en annan person, helt legalt via arbetsförmedlingen dessutom.^[4] Detsamma gäller den personliga säkerheten: Staten låtsas garantera den enbart om man är i träldom.

Artikel 4.
Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.

Falskt. Att bli plundrad på sitt arbete är kanske det främsta som utmärker såväl slaven på bomullsplantagen som den vanliga lönearbetaren inom kapitalismen. Det äldre slaveriet var inte så värst sofistikerat och använde piskan som främsta metod. Det nuvarande använder också våld och hot om våld – polisen och hotet om att bli hemlös o.s.v, och är även sanktionerat av juridiken.

Artikel 5.
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Är det inte bestraffande och förnedrande att behöva arbeta för någon som skor sig på ens egen möda? Är inte arbetsskador, ofta omöjliga att läka, till följd av detta legala tvångsarbete en bestraffning eller tortyr i sin mest sofistikerade form, förklädd till något som påstås vara legitimt?

Artikel 6.
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.

Staten tar alltid större hänsyn till juridiska personer så som företag än till faktiska så som snittmedborgare. Att lagen erkänner en kvittar totalt – det juridiska systemet är uppbyggt så att den mest bemedlade i regel vinner tvister. Det gynnar självfallet arbetsgivarna medan det försvagar en redan urvattnad mänsklig rättighet.

Artikel 13.
1. Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.

Falskt. Här bryter den borgerliga kartellen uppenbarligen mot de mänskliga rättigheterna då den t.ex. i vissa fall tvingar en att ta arbeten som ligger i andra kommuner än den man råkar bo i.

Och den mest intressanta i sammanhanget:

Artikel 23.

1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.

Ytterligare en fager paragraf som helt saknar verklighetsanknytning eftersom inte ens ett så “modernt och demokratiskt” land som Sverige lever upp till de två punkterna: Man har inte fritt val av sysselsättning, man får en orättvis lön, har arbetsförhållanden som tar större hänsyn till marknaden än arbetaren och man får inte lika lön för lika arbete. Samtliga exempel är brott mot de mänskliga rättigheterna som staten gör sig skyldig till via institutioner som exempelvis Arbetsförmedlingen.