Little Children

 
Nej, den har inget med barn att göra. Villaförort, vuxenskapet och ett kvävande rollspel där den formella kärnfamiljen tystas ihjäl av sitt eget ideal sammanfattar denna sevärda film som får sitt största värde just genom belysandet av en persons relation till sig själv då den ingår i den traditionella drömmen där hus, barn och villa blir jagets definition.

Hemmamannen träffar sin granne, hemmafrun Kate Winslet, vars framgångsrika man runkar till internetporr och sniffar i Slutty Kates trosor. De blir förälskade, och det är ungefär det hela. Men ändå inte.

Trots att filmen är relativt långt fattas den i min mening dialog för att leverera det drama som utspelar sig. Det som sägs är tidvis välskrivet, men i det stora hela faller filmen just på ett sken av en platthet som antagligen beror på att den försöker vara ironisk, och det rimmar inte väl med möjligheten att skapa ett större engagemang hos tittaren. Man har valt att göra den mindre tung än vad man utan svårighet hade kunnat åstadkomma, och lyckas åtminstone väl med den uppgiften – skratten frammanas av absurditeterna vi alla känner igen oss i eller fruktar att stifta bekantskap med.

Bildspråket är vackert och flyter, det finns gott om bra foto och Kate Winslets miner precis innan och under första kyssen är ren poesi och i en klass för sig. Dessvärre kan de inte bära en hel film, och en del svårmotiverade sektioner samt en inveckling för mycket ger likväl ett intryck av att protagonisternas lidelser blir för komprimerade till förmån för att skapa en film som behagar en bredare publik. Stäng av när det återstår en halvtimme och förgyll filmen.

En svag fyra eller stark trea, trots de där 12 priserna man lyckats vinna. I och med att jag enbart tar upp sevärt material och har satt min personliga ribba högt kvarstår omdömet om att det är bra skit. Att se en kamp ta den inte så subtila formen av ett blått nagellack är värt 130 minuter. Och de där minerna…