att säga “vet inte, kanske”…

Många människor svarar jag vet inte och kanske på viljerelaterade frågor. Det är motiverat att titta närmare på dessa svar för att de används flitigt, i många situationer och på en vardaglig basis. Syftet är att visa varför svaren inte är rationella och sällan bör accepteras.

Här är två förtydligande exempel som vi kommer utgå ifrån:

Adelle: Ska vi ha sex?
Kim: Kanske.

Adelle: Vill du ha en sojaglass med blåbär?
Kim: Jag vet inte.

i. aktivt tillstånd
Om man vill något, så upplever man viljan. Att vilja är alltså ett aktivt psykiskt tillstånd. Enda gångerna man vill ha glass är när man har viljan att äta glass. Viljan som psykiskt tillstånd i ens medvetande antingen finns, eller inte.

De flesta påståenden som gör anspråk på att beskriva ett tillstånd eller sakförhållanden i världen går att verifiera. Säger man t.ex. att Paris är Frankrikes huvudstad så kan man ta reda på det – man jämför påståendet med verkligheten. Antingen “träffar” det verkligheten så som vi konstruerar den, och är sant, eller så missar det och är falskt.^[1] Man kan m.a.o. kontrollera hur något är.

På samma sätt som ett uttalande om Paris egenskaper går att kontrollera, kan man kontrollera om någon har en vilja eller ej eftersom en vilja antingen finns eller inte finns. Jag vet inte som svar på en viljerelaterad fråga som “t.ex. Ska du ha sojaglass?” betyder att man inte känner till vad ens egen vilja säger. Eftersom viljan är ett psykiskt tillstånd i ens medvetande som är aktiv hade man vetat om vad den säger en om den fanns i ens medvetande till att börja med. Man kan alltså inte ej känna till sin egen vilja. Någonsin.

Har man viljan, upplever man den. Har man den ej, upplever man den heller inte. “Jag vet inte” som svar är därför alltid, om det är ett uppriktigt svar, undantagslöst detsamma som en av följande eller liknande satser:

1. Egentligen har jag inte viljan och tror att jag saknar information som eventuellt kommer göra att jag får den.
2. Jag upplever att jag vill p.g.a. vissa skäl, men samtidigt upplever jag att jag inte vill av andra, som i sin tur eventuellt är en helt annan vilja. Jag vet inte vad det rationella valet är, antagligen för att jag inte kan bedöma informationen eller saknar den.

Jag vet inte är som vi ser antingen detsamma som att säga jag har inte viljan. Varför? För att:

• En vilja är ett aktivt tillstånd.
• Aktiva tillstånd uppfattar man.
• Det man uppfattar vet man om.

Eller så är det detsamma som att säga “Jag är inte kapabel att avgöra vilken av mina viljor som borde ges företräde.” Vad betyder det att man inte kan välja mellan t.ex. två motstridiga viljor? Vad sker när man vill gå ner i vikt och älskar sojaglass när man blir bjuden? Vad händer när man som en sådan person svarar att man “inte vet” om man vill ha glass och med “jag vet inte” menar att det finns någon slags sk. konflikt mellan de två viljorna som behöver redas ut innan ett riktigt svar ges?

Enkelt: Om något behöver redas ut, om osäkerhet finns av något skäl kring vilken vilja man vill mest, innebär det att man ej vill ha glassen mest just då. Att få glassen kan inte vara ens yttersta vilja, ty vore den så, så hade man ej varit osäker och haft en konflikt mellan viljorna. Detta avslöjar att viljor kan rangordnas av individen, vilket inte är märkligt då viljor inte är annat än medvetandegörandet/aktualiseringen av preferenser. De flesta vardagliga viljefrågor brukar ha som mål att ta reda på vilken ens starkaste aktuella vilja är i något avseende, t.ex. det om man vill ha glass medan den som frågar har plånboken framme och står vid kiosken.

ii. passivt tillstånd
Det finns de som menar att man kan vilja något även om man inte upplever viljan aktivt.

Exempel: Nelson Mandela ville komma ut ur fängelset, men ville han det aktivt, varje sekund av sin kidnappning? En förälder älskar sina barn och vill dem därför allt väl i världen. Den känner det aktivt ibland, men det finns stunder då den t.ex. arbetar, älskar med sina partners eller bajsar då hon inte aktivt vill deras bästa eller, uppriktigt talat, ägnar dem en minsta tanke.

Att ha passiva viljor är fullt möjligt enligt dem som har en annorlunda definition av ett viljetillstånd än den aktiva som beskrivits i föregående stycken. Det är en lingvistisk fråga, är därför inget problem för oss här inne. Om man enbart tror på en typ av vilja, den aktiva, och förkastar den passiva viljan som ett bra uttryck för vad som sker med Mandela eller föräldern, skulle man kunna förklara de båda fallen med en helt annan terminologi som ligger närmare till hands för de flesta:

Mandela har vissa värderingar/preferenser. En av dem är kanske att det är fel att sitta 20 år i fängelse för att man är emot apartheiden, en annan att det är roligare utanför än innanför fängelset. Närhelst Mandela får vissa perceptionella intryck, t.ex. via synen, kommer han att aktualisera sina värderingar/preferenser, han kommer tänka dem och erfara dem. Som ett resultat av att han tänker dem inser han något om sin situation och tolkar den på ett visst sätt i enighet med bl.a. värderingarna. Till följd av det får han nu slutligen ett aktivt pågående psykiskt tillstånd där han, då allt detta skett, vill komma ut ur fängelse.^[2]

Sammanfattningsvis är passiva viljor detsamma som minnen av preferenser. Det finns inga skäl att tala om dem med andra begrepp, men skulle någon finna sådana, förändrar inte det mycket av det som redan framlagts rörande den aktiva viljan.

Adelle: Ska vi ha sex?
Kim: Kanske.

Logiskt innebär “kanske” följande om den som svarar:

• Den kommer eventuellt välja x
• Den kommer eventuellt välja y

Det innebär för mottagaren av svaret indirekt att den tillfrågade ej uteslutit något av alternativen, samt att den kan välja (bort) vilket som helst av dem. Det är den enda informationen som ges när någon svarar “kanske” – informationen om icke-uteslutandet.

Även om sådan information säkerligen kan vara intressant i vissa fall, är den helt utan värde i våra mest vardagliga situationer. Än mer intressant är också när man sätter svaret “kanske” i relation till en viljefråga. Titta på exemplet igen:

Adelle: Ska vi ha sex?
Kim: Kanske. (övers. Jag kanske vill. Jag kanske ej vill.)

Om en vilja är ett aktivt medvetet psykologiskt tillstånd innebär svaret “kanske”, om det är det bästa den tillfrågade kunde frambringa, att den ej har viljan att ha sex i fallet ovan. Varför det förhåller sig så framgår i stycket “Jag vet inte”.