du är en mördare: om handling & underlåtelse
Det ska visas varför du är en mördare oavsett om du anser dig vare en eller inte.
Föreställ dig att Kajsa mördar en person medvetet genom att klippa av snoppen på den och hugga den i huvudet med en sax
Det är enbart två saker som gör Kajsa till en mördare: 1) det fria valet att agera på ett visst sätt och 2) konsekvenserna av det valet. Konkret översätts det till att hon tar en sax och hugger hej vilt och som resultat ligger det ett lik framför henne.
Nu kommer det där extra roliga som brukar vara fallet här inne: Det finns ingen rationell förklaring till varför Kajsa kan anses vara en mördare men inte du när du t.ex. struntar i att hjälpa svältande barn i Afrika. Du gör 1) valet att inte hjälpa och som 2) en konsekvens kommer en annan person att dö.
Kajsa mördar genom handling. Du mördar genom underlåtelse. I båda fallen är konsekvenserna desamma, men du lyckas med det mycket lättare än Kajsa och utan att lyfta ett finger, samt utan att dömas. Logiken säger emellertid att ni är likvärdigt skyldiga till mord. Hur ni mördar är väl inte relevant eftersom resultatet i båda fallen är en produkt av era medvetna val.
Tänk dig ett annat exempel:
Du och en person du avskyr är vid en djävligt djup ravin. Personen står vid kanten. Du är frestad att knuffa till den så den faller och dör, men gör inte det. Du står istället bredvid personen och är falsk och trevlig mot den medan den pratar om naturupplevelsen. Plötsligt vinglar den och tappar balansen. Den ser ut att falla när som helst om du inte ingriper. Det enda du behöver göra är att sträcka ut din arm för att rädda den. Du kan rädda den men väljer att låta bli att sträcka ut armen trots att du tror att den sannolikt kommer falla om du låter bli. Den vinglar lite till, faller sedan ner, och dör.
Enligt samhällets sätt att se på saken är du inte en mördare i det ovanstående fallet. De flesta i samhället, och kanske även du själv, menar att det inte är ett mord, för det fanns ingen handling från din sida som ledde till att personen dog. Problemet är, som det visades med Kajsa i föregående exempel, att man inte kan motivera varför handling är så centralt för vad som uppfattas som mord.[1]
Det som diskuteras är inte om någon kan bevisa din delaktighet i din kamrats död, utan vad du enligt dig själv kan sägas vara, nämligen en mördare. Om du accepterar att du är en mördare i fallet med ravinen så följer det att du accepterar att mord inte kräver en handling och att det mycket väl kan tänkas räcka med underlåtelse, som i fallet med din kamrat där du underlät att rädda livet på henne.
Av exakt samma skäl är du en långt värre mördare än någon som mördat 10 barn genom att skära upp dem: Medan den mördaren aktivt nackade dem har du gjort dig skyldig till långt fleras död, kanske än plågsammare dessutom, genom att t.ex. inte ge 100 kr i månaden till en schysst organisation som nu verkligen ger de behövande hjälp. Du är alltså en jäkligt effektiv massmördare som inte är med på efterlyst.
Men just det. Logik kvittar i vår värld. Där är underlåtelse märkligt nog inget problem. Du går fri, jag är ett offer och inget förändras. Applåd applåd.
- Juridiskt sett finns det goda skäl för att det är så. Handling kan påvisas och är ett uttryck för ens fria vilja. Det är m.a.o. svårt att göra en sak och sedan hävda att man inte alls gjorde den. Underlåtelse ställer däremot till det en aning för juristerna eftersom den bygger på passivitet istället för aktivitet. Man kan dock tänka sig fall där personen som vinglade inte trillar ner och att den sedan, efter att ha sett hur du bara stod bredvid passivt och inget hellre önskade än att den skulle falla, utropar att du nyss medverkat i ett mordförsök. I sådana fall skulle juridiken kunna döma. I återigen andra är det svårt att bedöma skuld såvida man inte kan läsa tankar, men frågan är om inte rättsystemet redan ser sig själv som rättfärdigat trots att det redan idag lider av parallella problem. ↩
intressant text. men hur ska man kunna leva enligt den i verkliga livet? det går ju inte.
Sara:
Tack.
Jag förstår inte riktigt vad du menar: “I verkliga livet” kan man låta bli att låta bli. Du kan välja att handla och genom det bidra till något positivt istället för att underlåta (icke-handla) och bidra till något negativt.
Det intressanta, som det försökte visas i texten, är inte om man handlar eller ej, utan vilka konsekvenserna av (icke)handlingen är.
Att leva sin vardag med detta i åtanke är rätt enkelt – varje gång du t.ex. låter bli att göra en sak behöver du bara fundera på vad din underlåtelse leder till kontra vad din handling hade lett till. De flesta situationer i en människas liv är likvärdiga i tillräckligt många avseenden för att man inte ska behöva gå och tänka dygnet runt. När man väl tänkt sig fram till något och inser att en annan situation är identisk i alla relevanta avseenden, tillämpar man bara samma svar.
Jag har funderat över detta flera gånger, då jag också finner preferensutilitarismen som den bästa av de etiska lärorna.
När man behandlar denna fråga, så kommer man till något som många finner som en komplikation. Nämligen gränsen för hur mycket pengar man bör skänka. Desto mer pengar du skänker desto fler liv räddar du. Så vart ska man dra gränsen?
Singer skriver att vi ska dra gränsen där vi offrar ett eget intresse som är likvärdigt det intresse vi hjälper någon annan att ta tillvara på, om jag minns rätt.
Därav blir det enkelt att dra slutsatsen att vi, så länge världen är orättvis, bör minimera all form av lyx i våra liv till förmån för att rädda andras liv. Exempelvis börja leva på endast ultrabillig mat som ärtsoppa, sno eller låna kurslitteratur, minimera alla kostnater så mkt som möjligt osv osv.
Detta under premissen att något av dessa “kostsamma” val som vi väljer bort inte är ett krav för att tillexempel nå ett yrke eller liknande där man tjänar mer pengar att ge bort.
För mig känns Singers modell smärtsam för mig, men samtidigt rätt. Jag försöker tänka på att det är världen det är fel på och inte mitt sätt att tänka.
Johii:
I de flesta fallen uppstår frågeställningen för att agenten hela sitt liv fått lära sig att a) etik är subjektivt och b) att allt man tjänar förtjänar man (á la Nozick-vibbar). Kombinera a & b med c) att människor oftast föredrar sin egen bekvämlighet och sina egna preferenstillfredsställanden, och du har en nästan fullgod redogörelse för varför folk upplever en problematik alls med det som Singer m.fl. föreslår.
Det viktigaste här är att erinra sig att problematiken inte finns – det är inte fråga om ett problem som har med teorin att göra. Det handlar inte om något rationellt. Det är istället en fråga om agentens förmåga och vilja att agera så som etiken föreskriver. M.a.o. är det snarare ett problem för psykologer än filosofer. Som sådant är det heller inte av större vikt eftersom en person som inser värdet av etiken kommer prioritera den i en sådan grad att problemet aldrig uppstår.
Det enda intressanta är konsekvenserna. Det innebär inte att satsen “Desto mer pengar du skänker desto fler liv räddar du.” nödvändigtvis är sann. Räknar man in konsekvenser över tid o.s.v. (vilket många kritiker av utilitarismen sällan bryr sig om att göra..) kan det lika gärna vara så att du kommer göra större total nytta i längden om du bara skänker t.ex. 20% av din inkomst, eller inte skänker något alls och istället deltar på andra sätt. Möjligheterna är många och vad man bör göra beror enbart på dig & situationen för övrigt.
[20% är för övrigt, om jag inte missminner mig, också den summa som en ekonom (som Singer bad räkna på det hela) menade att vi med lätthet kunde undvara från våra västerländska löner utan att vi skulle få någon egentlig märkbar och större kvalitetsförlust i våra liv. Singer skriver mer om detta i en av sina artiklar som du kan gräva fram online
Jag är också rätt säker på att Singer själv skänker ungefär det beloppet av sin egen lön, om inte mer... ]
Svaret på “problemet” är därför något i stil med vad Marx skrev: “Efter förmåga”. Om du uppriktigt vet att du har förmågan och tror att det du gör verkligen får bäst konsekvenser i längden är du på rätt spår, och i alla andra fall myglar du bara inför dig själv för att rädda din bekvämlighet. Om man tänker kortsiktigt och utesluter godtyckligt valda variabler man som utilitarist rättfärdiga vilken nonsens som helst. Om man däremot är självkritisk och beredd att följa sitt förnuft och är uppriktig mot sig själv kommer man som utilitarist att ha höga krav på sig själv.
Det bästa är att man som sådan också kommer uppfylla dem med glädje: T.ex. var det smärtsamt för mig att bli vegan och är det än idag ibland. Jag är det i huvudak p.g.a. Singer dessutom. Inte för att jag tycker det är häftigt, eller för att jag är stor “djurvän”, utan för att jag köper hans argument i “Praktisk Etik” och vet att jag är irrationell om jag agerar annorlunda om jag har förmågan att vara vegan. Nu har jag det. Alltså väljer jag att vara det, trots min eventuella smärta det nu kan innebära. Totalt sett skapas det trtost allt mindre lidande p.g.a. mitt val. Om jag är en etiskt medveten agent kommer det i sin tur att ge mig tillfredsställelse av en helt annan art än den jag hade fått genom att t.ex. äta ko-ost/glass osv.
Att du som människa behöver någon form av nöje och avkoppling m.m. är det ingen utilitarist som ifrågasätter eller försöker ta bort ifrån en. Den sämsta utilitaristen är den som är utbränd, ruinerad och självmordsbenägen, för den kommer med stor sannolikhet inte kunna göra mycket gott för världen
Det enda som behövs är en självkritisk uppriktighet för att man ska veta var ens nuvarande gränser går. Ekonomiskt är det rätt lätt, de flesta av dem som har en inkomst kan i regel avstå från en hel del av den utan att det får någon större betydelse för dem.
Att den känns smärtsam är som sagt bara ett resultat av att du inpräntats med vissa behov och vissa beteende och tankemönster. Du är van vid en viss standard, och det är hans majestät kungen med. För dig är en sak smärtsam, för mig en annan, och för kungen hade det kanske varit smärtsamt att inte åka förstaklass eller käka lax till frukost.
I det avseendet är man i ett visst avseende jämförbar med en narkoman – man är beroende av sin bekvämlighet och lider när man inte får sin fix av den. Man vill inte släppa den, man är van vid den och man vill ha samma eller större. Man är inget mer än en slav under ens icke-begrundade kortsiktiga preferenser.
Se på det så här: För varje gång du utstår smärtan för något du vet är mer rätt än att du skulle slippa den, så har du klarat av ytterligare en dag, och du får än mer erfarenhet. Så småningom kommer det göra mindre ont, för du omskolar dina begär. Jämför det hela med den process som vissa religioners munkar genomgår – de äger inget, sover på marken o.s.v, och kanske intressantast i det här sammanhanget – de har förhållandevis väldigt få världsliga begär. Deras intressen är inte lätta att irritera direkt
Sist men inte minst, om du verkligen är tillräckligt etiskt medveten men på icke-etiska grunder väljer din bekvämlighet före det etiken föreskriver kommer du förmodligen må dåligt av det i efterhand i form av “skuldkänslor” och liknande eftersom du nu prioriterar etiken och vet att du handlat fel. Det är kanske också ett skäl att inte försöka lura sig själv…