björnen sover

Ibland är människans okunskap om djur så stor att man börjar ifrågasätta hennes slutledningsförmåga. I SVT:s morgonsoffa hade de, enligt svt.se, en debatt. Den bestod av att man ställde sig frågan varför skadeskjutna björnar anfaller jägare och om björnarna är normala eller onormala. För att inte kasta bajs kan vi försöka undgå frågan om hur man kan debattera ämnet ö.h.t.

Det konstruktivaste man kan göra som betraktare är att visa vad speciesismen består av och hur den tar form i vår vardag, som exempelvis morgonsoffan på TV. Det är också precis vad som ska göras. Se inslaget och haka på färden in till djurrättens värld där vi kommer gå igenom programmet steg för steg & genom det visa varför björnen sover.

1.
Reportaget inleds med att programledaren berättar att björnen sköts igår. Direkt efter uppger hon att männen som anfölls mår förhållandevis bra, och först då får man också se en död björn i bild.

Fram till dess visste man inget om hur björnen mådde eller om den var död eller ej. Detta visar att man förutsätter att ett icke-människodjur, då det skjuts, kan antas vara dött. Att förutsätta det är också helt riktigt, för det bygger i sin tur på att man förutsätter att det också är syftet med att man sköt trots att det ej heller har framgått om man sköt skarpt, med bedövningspilar, eller ens träffade björnen.

Man antar trots att man egentligen inte har några skäl till det utifrån informationen direkt att man sköt, träffade och dödade. Det är ett problem för att det vittnar om en bakomliggande attityd där ett sådant beteende är det mest självklara man kan företa som människa. Det är ett problem för att björnens hälotillstånd aldrig ens behövde nämnas. Vår norm, att vi skjuter ner allt som inte ser ut som oss, är vad som ger oss denna kunskap och som gör att vi inte förvånas över att se björnen ligga död på marken.^[1]

2.
Programledaren presenterar programmets innehåll och essens i inledningen genom att säga:

Frågan är hur farliga björnar är för människor. Varför har flera människor blivit anfallna av björnar den senaste tiden?

Programledaren betonar av någon anledning att björnar är farliga och även att människor har blivit anfallna. Förmodligen beror det mer på hennes pedagogiska programledarspråk och genus än något genomtänkt, men icke desto mindre bidrar hennes betoning till en typ av övertalande retorik där man försöker sätta agendan för programmet: Människa vs björn. Programmet hinner inte ens börja innan dikotomin är skapad och tittarna mer eller mindre uppmanats ta sida mot påstådda monstret som jagar människor.

Hennes fråga “Varför har flera människor blivit anfallna av björnar den senaste tiden?” är också märkligt utformad. Eftersom ordet flera i vanliga fall används i relation till det man nu har flera av (t.ex. björnattacker, apelsiner) är det lätt för tittaren att få intrycket att hon försöker säga oss att det är flera attacker nu än vad som annars är vanligt under motsvarande period på året eller liknande. Det leder till att man uppfattar hotet som än större och något som eskalerat. Återigen blir det lättare att ta sida och känna sympati för de stackars jägarna.^[2]

Att även säga “Frågan är hur farliga björnar är för människor” är att göra en övergång från att ha talat om en skadeskjuten björn som kämpar för livet till björnar generellt. Det är också uppenbart hur lätt det hela blir till en fars när man försöker få något att låta intressantare än vad det är i media. Frågan man ställer kan ställas om vad som helst – hur farliga bananer, kvalster och sparvar är för människan. Den är banal och svaret är uppenbart nog att allt är farligt under vissa förutsättningar, som t.ex. en björn man skjutit på.

3.
I studion sitter egentligen en enda debattör, programledaren själv som gör sitt yttersta för att få ämnet att verka engagerande. I morgonsoffan har man också tagit dit en älgjägare som blivit riven av en björn för 6 år sedan och en person från Naturvårdsverket. Via telefon har man även kontakt med en naturbevakare (jägare?) från Länsstyrelsen i Jämtland som spårade upp björnen med hjälp av hundar och blodspår och gjorde slut på lidandet.^[3]

4.

Hur uppförde sig björnen?

…är frågan som programledaren ställer till naturbevakaren från Länsstyrelsen. Det är obegripligt att förstå vad syftet med den är, såvida det inte tillhör dramaturgin där man försöker få händelseförloppet intressantare. Alla som sett King Kong kan föreställa sig ett fruktansvärt scenario med björnmonstret framför sig där det uppför sig hotfullt och vrålandes medan det gång på gång går till vansinnesattacker mot människan.

Svaret och King Kong-sekvensen uteblir från naturbevakaren. Den uppförde sig “normalt”, så som björnar gör när de snart ska bli nerskjutna och attackerade av jakthundar.

5.
Programledaren frågar vad det kan innebära att att ha en skadeskjuten björn i skogen. Naturbevakaren förklarar att det innebär lidande för björnen, och att den kan vara farlig om den är sårad, men att det är olika i varje fall.

6.

men var du aldrig oroad för dig.. /../ alltså den här björnen var ju skadskjuten och den hade redan attackerat människor…

Äntligen, och genom att säga just detta, framgår det vad programledaren i själva verket försökte komma fram till med frågorna i 4 & 5: Det är nu tydligt när man går tillbaka till frågorna dessförinnan att hon från början velat få naturbevakaren att säga att björnen är farlig, att det finns skäl att oroa sig och vara rädd. När hon slutligen inte kan förmå honom till det försöker hon ånyo markera det påstådda stora hotet med ordet “alltså”, som förmodligen visar att hon har en annan uppfattning än honom.

Detta stärker påståendet att programmets syfte i huvudsak inte verkar vara att undersöka den fantastiskt spännande nyheten med den skadeskjutna björnen. Syftet är att skapa fruktan för björnen. Ett sådant syfte är självfallet negativt för en förståelse för vad som faktiskt hänt och varför. Det skapar ett konstruerat och överdrivet problem mellan människa och övriga djur, och det ger även en bild av djur och natur som något som är farligt för oss, något som vi måste vinna över och tämja för att vi ska klara oss. Dessa tankar är ofta förekommande och på olika sätt centrala för antropocentrismen som röjer väg för speciesismen. Vi som människor har, genom bl.a. den typen av resonemang, en naturlig rätt att skjuta ner andra djur.^[4] Vi är herrarna på täppan. Vi eller dem, darwin eller döden, dikotomi på dikotomi.

7.
Programledaren undrar om naturbevakaren vet varför det hänt flera incidenter. Han svarar att det är mest tillfälligheter och att björnstammen är större. Strax därpå säger han att alla är väl medvetna stammens storlek.

Här finns en naturlig följdfråga om man är genuint intresserad av att folks säkerhet: Vad kan människan göra för att inte hamna i en sådan situation?^[5] Fokusen stannar ändå på björnen. Ingen nämner människans ansvar, trots att naturbevakaren poängterar att alla känner till att björnarna är flera. Det är outtalat men hängande i luften att människan är ett offer och björnen är förövaren. Vad människan gör i skogen, att den jagar och att stammen är stor gör inte att människan som tar sin självklara rätt att härja där inne behöver begrunda sina handlingar och överväga sin säkerhet. ^[6] Det är björnens revir och liv som ifrågasätts. Inte människans underförstådda rätt att kränka dem båda.

8.
I nästa sekvens av programmet får personen som kom i närkontakt med en björn 2001 berätta sin historia. Personen berättar vad den upplevde förvånansvärt sakligt och ödmjukt. Man kan förmoda att han snabbt upplevs som tempolös och tråkig i studion. Medan han berättar avbryter programledaren för att förtydliga och belysa det hemska för tittarna genom att visa arkivbilder på hans skador och ställ retoriska frågor om hur han låg ner på marken när björnen högg honom i huvudet. Frågor vars värde återigen kan ifrågasättas.

Det räcker alltså inte att lyssna på vad personen själv har att säga. Den berättar om sitt äventyr men gör det inte på ett tillräckligt dramatiskt sätt för att SVT:s morgonsoffa ska vara nöjd. Den fara som kanalen menar att björnar utgör är fortfarande obegriplig och problemet som programmet uppmärksammar oss, de helvilda människoätande björnarna i skogen, låter som vanliga djur när alla utom programledaren pratar om dem.

Därför måste de få ett visuellt uttryck som förfasar tittarna. Det får de genom arkivbilderna. De visar oss än en gång människan som offer. Ett offer som låg på marken och blev påhoppad bakifrån av, vad hon implicit försöker säga genom sina anmärkningar, björnen som lyder under en enda lag – att äta eller ätas. Det hon gör är att befästa Darwinismen. Nu ska vi förstå att det är djungelns lagar som gäller, och vi är antingen på toppen i hierarkin eller döda & begravda.

9.
Jägaren som stötte på björnen (genom att gå in i björnens ide) säger själv att han inte trodde att björnens avsikt var att döda honom, att det var han och hunden som skrämde den. Som svar säger programledaren “Du tror ganska gott om den där björnen…”, vilket är på gränsen till ett förringande av mannens bedömning om att björnen var ofarlig. Det programledaren försöker säga oss som tittare, efter att fortfarande inte fått sin King Kong historia i direktsändning, är ungefär “Ser ni så naiv den här mannen är, han förstår fortfarande inte hur farlig björnen är. Ta honom inte på allvar, vi vet och ni har sett.”

Efter en stund framgår det att programledaren totalt ignorerar vad mannen berättade för henne bara några sekunder dessförinnan. Trots att mannen förklarade att han inte trodde att björnen skulle döda honom säger hon:

så det var din hund som räddade dig…

I det momentet lyckas hon med sin manöver. Mannen svarar jakande trots att inget längre går ihop, och hela hans historia utmynnar p.g.a. hennes knorr helt plötsligt i att han inte hade suttit i morgonsoffan om det inte vore för hunden. Slutsats: Björnar dödar människor om man inte har stor tur. Björnar är därför väldigt farliga.

10.
Mannen pratar lite till och programmet når en vändpunkt: Människans tas för första gången upp i det av programledaren när hon frågar vad han tänkte om sitt agerande, vad han hade gjort rätt och fel. Svaret blir ofrivilligt komiskt. Han berättar att han borde agerat lite snabbare, men att han var intresserad av att kika lite på björnen i buskarna.

Värt att notera är att detta inte är människan i björnskogen som diskuteras. Det man istället samtalar om är människa-under-attack. Det ifrågasätts inte varför han jagar eller går in i ett björnide, d.v.s. attack-från-människa eller människas-ansvar-för-människa. Trots att det är andra arter som det talas om förs det enbart en antropocentirsk diskurs, nästan som om björnen är delaktig i den eller är en etisk agent.

11.
Då jägaren berättar färdigt sin historia tar Naturvårdsverkets utsända till orda. Det första hon gör är att direkt påpeka att man kanske inte ska gå in i ett björnide. Hon bryter tvärt med den linje som programledaren försökt driva och det tog 9 minuter av ett 14 minuter långt inslag innan man flyttar över diskussionen till människans egenhändiga agerande.

Denna linje behåller hon och påpekar att skadeskjutna björnar kan vara livsfarliga och att björnar blir farliga när man går in i idet och de känner sig trängda.

Programledaren yttrar än en gång en tänkvärd sats om att man kan förstå sådant om björnen har ungar, men att det är svårt att veta att man gått in i ett björnide.^[7]

För det första uttrycker programledaren sin okunskap om allt ifrån revir till hur djur agerar när de känner sig hotade. För det andra gör hon sig kanske även skyldig till en antropomorf av björnen när hon förutsätter att björnar fungerar som människor, d.v.s. är benägna att försvara sina ungar, oavsett om de gör det eller ej.

För det tredje, och mer intressanta, försöker hon avlasta ansvaret från människan som personen från naturvårdsverket nyss tog upp genom att tala om för oss tittare att man inte kan veta om man går in i ett björnide eller ej. Trots allt kan inte människan hållas ansvarig om hon inte är medveten om vad hon gör. Detta är givetvis ett sorgligt argument då det redan tidigare i programmet konstaterats att alla är medvetna om att björnstammen är stor och att människan går ut i skogen och in i buskarna av egen fri vilja, samt oftast gör det för att döda andra arter för nöjes skull.

12.
Programledaren tar (återigen) upp frågan om det är ett sammanträffande att det sker så många incidenter just nu eller om det har hänt någonting som leder till att björnarna börjat anfalla oftare.

Det är också nu det mest absurda i programmet, dess antiklimax, framkommer: Naturvårdsverkets talesperson svarar att det är svårt att säga utifrån så få fall och att det kan vara sammanträffande. Hon berättar sedan att det brukar röra sig om mellan allt ifrån 0 till 3 fall per år med ett snitt på 1 per år, och att detta årets björnperiod med 2 sammandrabbningar därför inte är ovanlig.

SVT:s hela ångestinstiftande björnpropaganda grundade sig m.a.o. på ett helt representativt år. Det gör även programledarens många envisa upprepningar, insinuationer och vinklingar om problemets omfattning fullkomligt grundlösa. Det är nu, när det återstår 3 minuter av programmet, bevisat att det programmet handlade om – “Varför har flera människor blivit anfallna av björnar den senaste tiden?” – är helt och hållet falskt. Flera människor har fortfarande inte blivit attackerade. En del människor, den förväntade andelen, har.

13.
Naturvårdsverket förklarar senare att björnar undviker människor aktivt om de kan och att hundar varit inblandade i så gott som samtliga incidenter med björnar. De som vanligtvis har hundar med sig i skogen är jägare. Följaktligen kan man dra den vågade slutsatsen att det i huvudsak är jägarna som blir offer för att björnarna försvara sig mot dem och/eller deras jakthundar.

Som djurrättare är det svårbegripligt varför det är okej att skjuta på försvarslösa djur som inte kan skjuta tillbaka, men ställa till med ett tv-spektakel när ett djur hugger tillbaka. Alla som accepterar utgångsläget för diskussionen, att folk var i skogen för att jaga, accepterar darwinismens spelregler. När människan plötsligt blir den som själv ska mista livet är emellertid inte darwinismen längre acceptabel. Då har man “debattprogram” om onormala björnar som blivit galna eftersom de, hör och häpna, bjuder på motstånd.^[8]

14.
Det finns 2500 björnar i Sverige. I år sköt man åtminstone 184. Jakten på björn har tredubblats på några år. Programledaren frågar när man ska få skjuta fler. Länge leva debaklet.

And kids, väck ej den björn som sover.