aktivismens problem

Gräsrotsaktivismen i sin nuvarande form i den industrialiserade västvärlden är generellt sett ineffektiv och har endast en marginell betydelse. Av många skäl utgör den inget reellt hot mot de rådande ordningarna. Det finns allt för få exempel på när aktivismens marginella betydelse skulle vara falsk, och otaliga bekräftanden. De undantag som finns visar att texten inte gör anspråk på en nödvändig sanning om varje givet fall.

Det skrivs om aktivismen rent allmänt, och det som kungörs skildrar dessvärre en överväldigande och representativ merpart av den. Rörelserna lider av ett antal problem som vi som aktivister är skyldiga världen, våra respektive kamper och oss själva att itu med. Texten ger inte de färdiga svaren och saknar företräde. Det är blott en självkritik som i huvudsak ifrågasätter våra syften, metoder och grad av effektivitet. Nästa artikel kommer presentera ett annat sätt att bedriva aktivism på och utgöra det subversiva manifestet. Hur man bäst löser problemen med den nuvarande aktivismen kommer vara uppenbart nog när de snart blottläggs.

omfattning
Grupper inom rörelserna kommer och går. Även om det p.g.a. en utvecklad teknik förmodas finnas större organisatoriska och praktiska möjligheter för rörelserna idag saknar det till viss del betydelse då detsamma gäller för samhället i övrigt. ^[1]

Vidare är det är tveksamt om aktivismen, sett som summan av alla rörelser, växer procentuellt sett i sin helhet om man ser till antalet aktiva. Detta är i sig inget mått på hur väl rörelserna lyckas uppnå sina mål. Enbart antal personer inom en rörelse säger som bekant inget om dess effektivitet och engagemang. För aktivismens mål är antalet passiva, påstådda eller reella sympatisörer sällan intressant. Antalet direkt och aktivt involverade säger dock något om hur många som sluter sig till rörelserna, om deras potentiella effektivitet och eventuellt om gruppernas framtid. Rörelsernas samlade omfattning verkar nästan vara konstant. Även om det finns samhällsrelaterade trender då vissa rörelser växer sig större under en kort period sker det ofta på andra rörelsers bekostnad. Tillväxten är också övergående och, sett på en större skala, en betydelselös då rörelsen så småningom verkar återgå till sin ursprungliga storlek.

Det finns även tendenser till att vissa typer av rörelser generellt sett krymper i takt med hur nöjd allmänheten är med sin tillvaro. Med tanke på att det är en kapitalistisk sådan vi lever i där de materiella tillgångarna ses som den främsta måttstocken på vår levnadsstandard och produktionen ständigt effektiviseras ses rörelserna som överflödiga av de flesta. Det kapitalistiska paradigmet och det normaltillstånd som det skapat genom att utgöra ett värdefundament i samhället förblindar. Allt som avviker från det betraktas antingen med misstanke eller skepticism.

Attityden är att vi har och därför är allt bra och rätt. Vi får mer, och därför blir saker bättre. Människor som själva inte direkt drabbas av något brukar sällan bry sig om det de inte drabbas av. Merparten av människorna är sällan tillräckligt intresserade av rörelsernas kamper för att beakta deras mål rationellt och se dem i ett större sammanhang, t.ex. inte ens över tid och rum. Antingen förstår dessa människor uppriktigt inte konsekvenserna av sin egen underlåtelse att agera, eller så bryr de sig helt enkelt inte om dem.

aktiva
Det de flesta grupper inom rörelserna har gemensamt är att de drivs av ett litet antal väldigt aktiva kärnpersoner som för arbetet framåt. Försvinner de utan att ersättas faller gruppen samman. Trots att många håller direktdemokratin och en decentralisering av makten kär är den vanligaste aktivisten relativt bekväm av sig och satt i sammanhanget inte särskilt ansvarstagande jämfört med de drivande. Det är en person som hellre leds än leder, som hellre tar emot direktiv än tar egna initiativ. Den har uppriktiga intentioner och är gladeligen med på mycket men har en snabbt nådd gräns för sitt engagemang. Att vara direktdemokratiska och dela arbetsbördan i den omfattning som idealen föreskriver bekommer enbart en minoritet i grupperna. Kärnpersonernas arbetsbörda i grupperna är i regel stor inom en aktiv grupp. De flesta tvingas förr eller senare och av varierande skäl ge upp sin roll i kärnan.

Aktivismen är i regel ett fenomen som återfinns bland de unga. Att det är så beror bl.a. på orsaker som att man som ung inte hunnit bli fullt indoktrinerad av samhället, har mer tid att ägna åt kampen och fortfarande inte erafarit tillräckligt många motgångar för att tappa tron på den. Det är onekligen lättare att vara revolutionär medan man inte behöver arbeta och behöver försörja sig själv eller andra. Det är lättare att tro när man har en en eld som brinner.

Aktivisten är också ung för att den tyvärr allt för ofta är en produkt av sin psykologiska utveckling, många gånger till följd av puberteten eller besläktade processer. Tonårsrebellen gör uppror mot världen och finner ett uttryck för upproret inom en rörelse. Om den blir nynazist, djurrättare eller något annat styrs enbart av omständgheter som ter sig slumpartade p.g.a. den sociala och kausala komplexiteten bakom.

Aktivisten är enligt sig själv en antingen självutnämnd rebell eller en rebell utvald mot sin vilja, som slåss för att den vet att det är det enda rätta..^[2] Den lider för världen och sin kamp. Den ser sig själv som aktiv, vilket förvisso också är helt korrekt, och genom sitt agerande är den självfallet en odiskutabel del av lösningen på problemen. Den ser de flesta andra i samhället, i många fall helt riktigt även det, som konformister, som personer som antingen är en del av problemen eller som idioter som inte riktigt förstår dem. Världen är skit och de flesta är antingen djävulens avkomma på någon nivå eller avdankade änglar som tagit fikapaus för länge. Den gråa zonen är alltid mer svart än vit. De som befinner sig i den måste motas ut, in till ljuset.

För aktivisten är kampen en ofrånkomligt stor del av livet. För vissa, riktigt hängivna, även den yttersta meningen med det. Aktivismen är en gåva sänd från ovan. Den får individen att känna sig utvald, som en kännare av sanning som måste ut till massorna, en aktör som gör gott och viger sig altruistiskt åt en kamp mot oerhörda krafter för världens bästa. Aktivismen blir en del av individen. Den integreras i identiteten. Man är sin kamp förkroppsligad. Det kan t.ex. ta sig uttryck i sociala koder som klädsel, tatueringar, utsmyckning, sätt att tala på, val av vänner o.s.v.

Att vara en viss typ av aktivist är dessvärre en livsstil för många inom rörelserna. Grupptillhörigheten och stärkandet av identiteten blir nästan lika centralt som själva kampen samtidigt som det ena flätas ihop med det andra. Livsstilsaktivisterna har alltid en sak gemensam: De är falska och deras engagemang kommer alltid att gå över så småningom. Deras identitet som aktvister kommer förr eller senare att bli överflödig och ersättas av en annan. De flesta överger sin kamp innan de blivit 30 år. De blir “vuxna” och ser tillbaka på sig själva som naiva. De kan t.ex. vara den radikalaste vänstern fram till de själva blir höginkomsttagare, och då inser de helt plötsligt att högern är mycket vettigare än den verkat tidigare. Livsstilsaktivisten är deltidsrebell så länge det passar och är hippt inom umgängeskresten. Ett av rörelsernas problem är att det är väldigt svårt att upptäcka livsstilare eftersom de inte ens själva är medvetna om att de är det. Gott nog beger de sig självmant när tiden kommer, och de återvänder inte igen förrän de står på andra sidan av barrikaden där det är fritt fram att träffa med ett välriktat kast.

Inom grupperna skapas ibland en praxis, ledande normer och ett klimat där man, likt i de flesta andra sociala konstellationer oavsett natur, mer eller mindre måste samtycka med alla andra och hålla tillbaka självkritik eller tankar som inte redan är förankrade i gruppmentaliteten eller som på annat sätt bryter med den världsbild som gruppen målar upp som sann. Kritiserar man för mycket för öppet blir man snabbt stämplad och utpekad som om man stod på fel sida i kampen, i vissa fall inte bara av gruppen utan av stora delar av den rörelse man ingår i. Förmågan att hantera kritik är uppenbarligen bristfällig i sådana grupper.

På liknande sätt finns det ibland en avsaknad av en teoretisk förankring i grupperna. Många tycker och tänker en kanske bra sak men kan vara dåligt eller teoretiskt sett ytligt insatta i ämnet. De flesta aktivister saknar förmodligen relevant högskole- eller annan utbildning för de spörsmål de sysslar med. Man ser också gärna självaste aktiviteten som det yttersta beviset på att man lyckas med det man företar sig. De flesta aktivisterna blev trots allt inte aktivister för att diskutera teori eller producera sådan. De vill ha aktion och förändring och de vill ha den så fort som möjligt.

Det må vara överflödigt att sätta det i ord, men en sådan attityd är av uppenbara skäl farlig och kontraproduktiv för rörelserna: Saknas det rationell förankring, saknas det nyproduktion eller revideringar av teorier och en grundläggande kunskap om vad man sysslar med såväl som metodologiskt som i sakfrågorna, säger det sig självt att man kommer missta sig flera gånger än om motsatsen vore fallet.

Aktivisterna är radikaler då de agerar, inte minst då vårt samhälle idag kännetecknas av passivitet och underlåtelse hos gemene medborgare. Om man man får tro att handlingarna talar kan man få intrycket av att en kastad molotov eller gatsten ses som en slagkraftigare lösning än att läsa en bok om vetenskapsteori och därefter skriva något som kan göra rörelsen bättre.^[3] För aktivisterna är skrivbordsradikalen en person som underlåter att agera. Det är en en typ av låtsasaktivist, som t.ex. undertecknad förmodas vara nu. Det finns tyvärr en kontrast inom rörelserna mellan dem som utmålas som teoretiker och dem som agerar på gator och torg. Denna kontrast och aktivismens upprätthållande av den delar upp rörelsen och är enbart till den rådande ordningens nytta, inte minst eftersom en person kan vara både intellektuellt produktiv och praktiskt verksam. Om de intellektuellas plats och verkan i rörelserna ska endast det följande påtalas:

Aktion utan teori är likvärdig teori utan aktion. Var för sig saknar de värde. Tillsammans uppnår de målet.

Aktiva har naturligtvis ingen större tilltro till t.ex statsmakten och politikerna. För aktivisten är vanligtvis staten tillsammans med folket som accepterar handlingarna beordrade från den och som röstade fram den, bland de ytterst ansvariga för de problem man försöker bekämpa. Lagen saknar i många fall validitet för aktivisten då den i sin helhet de facto är utformad för att bevara ordningen och samhällsstrukturen. Den våldsmakt som representerar demokraturens tvång- polisen – åtnjuter därför oftast heller ingen större respekt.^[4]

Från aktivistens perspektiv är politikerna parasiter. De festar i 4 år och blir sedan, om de lurar tillräckligt många med färglada broschyerer innan valet och mutar dem med löften om bidrag eller skattelättnader, omvalda. Att frånsäga sig sin makt att styra sig själv och den omgivning man lever i är inget alternativ för aktivisterna, ty i sådana fall vore de ej själva aktiva. Man tar istället fasta på att man inte behöver representeras av en välbetald kostymklädd person som oftast saknar relevant utbildning för sitt ämbete. Att man är förmögen att representera sig själv eller att man låter någon i ens omgivning göra det åt en. Att det är rätten till aktion som är demokrati, och att rätten att slänga en lapp i en låda två gånger i decenniet är en dåligt regisserad täckmantel för vad som i verkligheten är en genomgripande diktatur.

metoder
Aktivisternas metoder är oftast snarlika bland annat för att de delar en liknande ekonomisk situation och resurser för övrigt. Grupperna arbetar i små till medelstora grupper, obetalt på sin fritid och för att de tror på vad de gör. Rörelserna har sällan eller aldrig gott om pengar. Resurser som kommer in har man fått genom att skramla ihop pengar genom att själva bidra, tigga från allmänheten, intern & extern försäljning av något som ofta relaterar till kampen, ordna olika evenemang till förmån för något o.s.v. I de flesta fallen bidrar staten, föga överraskande, inte till att sponsra aktivisterna eftersom statens mål tydligen inte är att folk ska vara politiskt aktiva.

Metoderna och målen kan enklast delas in i grupper av legala & illegala, opinionsbildande & direktverkställande.

Legaliteten definieras juridiskt. Juridiskt innebär att de bestäms i en fram tills momentet infinner sig helt oförutsägbar process: Inte objektivt av lagboken, utan av dem som kan ordbajsa lagen bäst till sin egen fördel och har råd med de bästa lavemangen. Många aktivister verkar vara beredda att överträda lagen för sin sak om det är fråga om ringa brott som t.ex. det som kapitalet betecknar som “skadegörelse” eller “stöld”. En del är också beredda att gå längre, men den andel som gör det är ypperligt liten. Den stora majoriteten begår inga brott värda namnet eller värre än medelsvensson.^[5] De flesta grupper har en underförstådd policy om hur man förhåller sig till lagen, och inom varje rörelse återfinns både de legala och illegala strömningarna.

Opinionsbildande arbete är något som de flesta aktivister sysslat med vid ett eller annat tillfälle, och något som återfinns i samtliga rörelser. Det går ut på att informera allmänheten och försöka att få den att ta ställning i de frågor man driver. Det är m.a.o. klassiskt politiskt arbete och harmlöst.

Direktverkställande åtgärder är den del av aktivismen som fått mest uppmärksamhet i media p.g.a. att det för icke-bildade är mer underhållande läsning än den om det opinionsbildande och långt mer omfattande arbetet som också utförs. En direktverkställande åtgärd är en sådan som “har en direkt effekt och som verkställs direkt av aktivisten själv“.^[6] Om du t.ex. är en fredsälskande medborgare och du saboterar en vapenfabrik som gör bomber som man säljer till högstbjudande så har du genom en direkt verkställning av din idé gett både uttryck för den och dessutom åstadkommit något. Ett annat exempel är de tyskar som gömde undan judar som Hitler ville gasa, eller de svenskar som gömmer asylflyktingar som staten vill ta livet av. Inom rörelserna kallas direktverkställande åtgärder oftast för enbart direktaktioner.

Aktivismens huvudsakliga problem utöver dem som redan antytts är att båda dessa arbetsstrategier är ineffektiva. I många fall uppnår man ingenting. I de flesta berör man ett fåtal på en väldigt lokal nivå och i enstaka fall får ens arbete till synes en större genomslagskraft än så.

Låt oss ta några exempel på aktivism och en kort ofullständig kommentar till varje aktivitet:^[7]

• Flygbladsutdelning
• Demonstration
• Namninsamling
• Stödkonsert
• Skadegörelse

Flygbladsutdelningar skulle kunna informera en ovetande allmänhet om något. Är det troligt att de kommer 1) läsa lappen som de halvt om halvt blev påtvingade och 2) därefter bli engagerade på något sätt eller 3) korrekt återberätta om lappens innehåll för någon annan?

Demonstrationer har länge kännetecknat demokratins anda. En massa människor som går omkring i regn och rusk och bräker ikapp uppeldade av något som är galet fel är alltid romantiskt. Hur verksamt det är på 2000-talet kan man emellertid undra: Det finns sällsynt samtida få fall där en demonstration förändrat något i en västerländsk demokrati till det positiva. Ett utmärkt exempel skulle kunna utgöras av ockupationen av Irak som hela världen aktivt demonstrerade mot. En demonstration syns medan den varar men varar i regel en kort stund och glöms direkt därefter. Alla är medvetna om detta förutom demonstranterna som inbillar sig att man förändrar världen genom att hålla upp ett plakat där de onda elakingarna kommer läsa och p.g.a. det sedan ändra sig. Inte ens i informationsspridande syften är demonstrationerna mer verkningsfulla än någon annan åtgärd.

Namninsamlingar är tappert och även det i demokratins anda. Man överlämnar dem oftast till någon som måste låtsas bry sig och det är det. Ingen större förändring i världen har skett p.g.a. en namninsamling.^[8] Namninsamlingar är mödosamma och berör oftast en enda sakfråga. Även om alla skulle skriva på dem är regimen man lever i inte förbunden att lyssna på folket.

På en stödkonsert går man för att se vem som är lika aktivistig som en själv och för att det förhoppningsvis kommer finnas bra musik. Det och att man bidrar. Man tramsar och flamsar mesta delen av kvällen och emellanåt finns det en del tal och annat som ska ursäkta att man inte är Afrika och blir uppäten av flugor medan man drar vattenledningar i ett träsk och påskina att man är där av en anledning och att den är kampen.

Genom att t.ex. slå in ett fönster, skaffa dålig publicitet för resten av rörelsen och därmed flytta fokus från sakfrågorna till att istället handla om skadegörelse på egendom och allt annat som dyrkas för tillfället, låtsas om som att egendomsinnehavaren saknar en försäkring, förneka att produktion/försäljning kommer flytta till en annan plats så länge där finns en efterfråga och en massa andra intressanta tankeövningar föreställer sig vissa aktivister att skadegörelse är något som kan rädda (delar) av världen och föra deras kamp framåt.

Det ska belysas att de kommentarer som gavs ovan och som riktas mot några sätt att bedriva aktivismen på är totalt ofullständiga och inte särskilt objektivt framlagda. De visar blott att det finns en uppsjö av faktorer som är värda att betänka. Det redogörs enbart för ett litet antal av dem som alla är negativa. Det finns fall där åtgärderna fungerat utmärkt och där man har konkreta resultat som aldrig hade uppnåtts utan dem.

Som så många gånger förr ska vi vara generösa och, för enkelhetens skull, gå med på att alla tänkbara metoder som aktivisterna använder sig av idag fungerar och att det är en vedertagen sanning att det förhåller sig som så.

De frågor som aktivisterna i sådana fall måste ställa sig är:

Nu när vi vet att de fungerar, varför händer inget snabbare? Fungerar de tillräckligt för att våra mål ska uppnås ö.h.t? Om så, ungefär när, i den nuvarande och mest troliga takten, beräknas målen att uppnås om allt annat är lika?

Det är detta som är en av kärnorna i aktivismens karaktär: En total oförmåga att se sitt samtida sammanhang och att förhålla sig realistisk till den förkrossande makt man ger sig i kast med att bekämpa. Aktivisten är så bedårande självgod och har en vilja som är så pass stark att den verkar överskuggar allt logiskt tänkande. Självaste förnuftet måste ha drabbats av hybris om man i sina vildaste fantasier tror att man kan förändra världen i den riktning man förespråkar inom en realistisk tidsram eller alls genom de metoder man tillämpar. Att föreställa sig att man “bara behöver mer tid” och att “saker kommer ordna sig så småningom” är naivt och rent önsketänkande för att man inte ska tappa motivationen att kämpa vidare.

Aktivistens hopp, tro och vilja är vad som håller engagemanget vid liv och för kampen framåt. Man måste tro att man förändrar, för annars hade man inte ens försökt till att börja med – varför göra något man vet inte kommer ge resultat? Det är nu det blir tydligt varför det mesta inom aktivismen utförs på en teoretiskt torftig nivå: Det handgripliga, det direktverkställande, det är både åtgärd & resultat. Det är vad som ger hopp och kampvilja – att se konsekvenserna av ens aktioner. Man ser resultat och föreställer sig att om tillräckligt många gör det som gjordes tillräckligt länge så kommer målen att uppnås. Allt man behöver är mer tid, och flera knutna nävar.

Det må vara så. Problemet är att det är ett osannolikt scenario. Det är så för att man underskattar den rådande ordningens motstånd för att kunna ge energi till sitt eget. Man underskattar samhällsstrukturernas anpassningsförmåga och överskattar samtidigt folkets vilja till förändring. Man bortser från de otaliga resurser som samhället har till sitt förfogande. Man romantiserar om revolutioner och allt möjligt trams som om medborgarna vore i startgroparna till en.^[9] Aktivisten är utopist. En drömmare.

handlingars värde
En rationell agent drömmer inte mer än nödvändigt. Den kommer alltid välja det sannolikaste när skillnaden mellan det och det osannolika är tillräckligt stor. Vissa aktivister saknar därför förnuft i den bemärkelsen – de ser det statistiskt osannolika som något fullt uppnåbart och kan därigenom rättfärdiga och förklara i princip vilken aktion som helst oavsett om den är av nytta eller ej. De lägger ner tid på aktiviteter som är slöseri med tid och som inte för rörelsen framåt. För att än en gång låna Emma Goldmans ord är det faktum att de inte lagstadgat bort vartenda en aktivitet som rörelserna nyttjar ett tecken på att de inte är effektiva nog för att systemen ska behöva frukta dem eller ta itu med dem på annat sätt.

De flesta av aktivisternas angelägenheter är pågående problem: Sexismen, rasismen, speciesismen, miljöbrotten, klassklyftorna, krigen och hundratals därtill, är alla pågående och högst aktuella. Inom en hel del av dem är det omöjligt att reparera den skada som skett och fortsätter att ske. Inom en hel del områden är direktverkställande aktioner en nödvändighet och helt riktigt.

Inom aktivismen är dessvärre direktaktioner synonyma med “alltid korrekt”. Det är ett vanskligt tänkande som leder till ogenomtänkta aktioner. I de fallen, precis som alla andra former av aktivism som inte föregås av ett teoretiskt ifrågasättande och en kritisk analys, skapar aktivisterna själva sin näst största fiende: En spegelbild av sig själva som människor som står över tänkandets funktion. Tänk mindre, agera mera. Om inte du, vem? Om inte nu, när? Just do it.

Det finns många motton som kännetecknar aktivismens vilja och uppmaning till förändring. De har alla en god intention. Man uppmanas och peppas hela tiden till handling, att nyttja sig själv och sina egna händer, sin kropp och sina fötter. Att göra vad som krävs för att uppnå sina mål och göra världen till en bättre plats. Det är vackert. Det sorgliga är att man som aktivist tyvärr sällan blir uppmanad att tänka. Att man som aktivist sällan utmanar sina kamrater att rättfärdiga det de gör och att man sällan ifrågasätter om man kunde gjort något annorlunda som hade haft större verkan över tid och rum.

Som aktivist glömmer man i all sin iver att vara aktiv och rädda världen att man trots systemens repression har en rad andra möjligheter. Man erinrar sig inte att det finns andra sätt att arbeta på än det direktverkställande, ty det är bara det som ger det omedelbara resultatet och nöjet att få erfara en del av förändringen som man brinner för. Man ställer inte frågan om det man gör kunde ha gjorts bättre med samma eller rent av mindre möda. Kort och gott: Man är bekväm och ifrågasätter inte om det man gör verkligen är det bästa för rörelsens mål eller om det är det bästa av andra skäl, exempelvis privata preferenser.

Ett sådant ifrågasättande krävs. Det krävs dessutom ständigt om en rörelse inte ska stagnera. Som t.ex.djurrättare måste jag fråga mig själv, inte bara av teoretiska skäl utan även för djurens, vad jag bör lägga ner tid på och vad jag borde hoppa över. Detsamma gäller mig som feminist: Är det helt självklart att en blockad mot en porraffär är vad jag borde satsa min vecka på eller finns det alternativ som jag kan välja istället och som kanske är bättre för kampen i sin helhet?

En aning orättvist har direktverkställande aktioner uttryckligen ansatts för kritiken. Om de är så pass hållbara som det oftast påstås i aktivistkretsar finns det samtidigt inga skäl till varför man inte skulle få lov att pröva deras värde. Lägg noga märke till att detsamma gäller alla aktiviteter oavsett om de sker med en bultsax eller en penna i handen. De rationella i att ifrågasätta sina handlingars värde efter förmåga är alltid sant, oberoende av vilken handling man utför. Det betyder att även namninsamlingar, att rösta i riksdagsvalen och att t.ex. handla ett nytt par jeans istället för att göra något annat för pengarna bör begrundas uppriktigt.

otillräcklighet & hycklande
En typ av kritik som alltid dyker upp, och som implicit redan besvarats, är att det enligt förslaget om att man bör ifrågasätta värdet av sina handlingar alltid kan påstå att man inte gör tillräckligt, och således även att man borde gjort något annat istället för det man faktiskt gjorde. Denna kritik går sedan, hävdar ofta de som kommer med den, att upprepa in i det oändliga. Vad man än gör blir det alltså otillräckligt. Man hamnar mellan ett Moment 22 och en analysis paralysis.

Exempel: Jag äter glass sällan men är sugen på det. Jag köper en sojaglass. På vägen hem träffar jag en bekant. Vi sätter oss ner på en bänk och pratar om en film som gick på bio igår, som jag också såg. När jag senare kommer hem skriver jag en text om aktivismens problem.

Enligt kritikerna borde ifrågasättandet som förespråkats ovan även leda till att jag som feminist, djurrättare och anarkist inte borde äta glassen, gå på bio eller sätta mig ner för att tala med bekanten. De hävdar att det samlade värdet av mina utförda handlingar var mindre än alternativen om jag istället hade valt de bästa för den eller de kamper jag nu vill vara delaktig i. Istället för glass och bio kunde jag skänkt mina pengar till en naturförening eller ett härbärge för utsatta kvinnor. Istället för att prata strunt med min bekant kunde jag varit i skogen och planterat träd. Vidare kan de t.o.m. gå så långt som att kalla en för dubbelmoralist.

Det finns även en variant av samma kritik som också gör en poäng av att en människa aldrig kan veta vad som ger bäst resultat. Att man inte kan förväntas göra invecklade kalkyler då vi inte är förmögna eftersom vi kanske saknar de mentala färdigheterna att kunna tänka i så invecklade banor eller att vi alltid kommer saknas en del information och därför inte kan veta om vi valde att utföra rätt eller fel handlingar sedda från ett effektivitetsperspektiv.

Att besvara kritiken och visa varför den är verkningslös är enkelt: Ett ifrågasättandet av handlingarnas värde är inte enbart värdefullt om man tänker sig fram till det absolut korrektaste svaret, om det nu verkligen skulle finnas ett sådant. Ifrågasättandet av ens handlingar är värdefullt även om man skulle missta sig på svaret eller bara komma “halvvägs” fram till det kritikerna kallar för sanningen & det korrekta svaret. Kritikerna missar gråskalan mellan totalt vetande och total okunskap. Deras kritik bygger på att man inte har någon användning av t.ex. 5% mer vetande när man ska välja sina handlingar eftersom vi inte har 100% vetande. Var de misstager sig är tydligt och med det faller kritiken. ^[10]

Om det inte är nog med att visa att hela deras grundantagande är felaktigt kan man också besvära sig med att ge replik på oron om att situationernas komplexitet kommer göra det omöjligt för oss att ens kunna få någon ny och användbar kunskap om vilken handling vi bör välja även om vi nu försöker nå den. ^[11] Svaret på kritiken är att det verkar vara som om människor utvecklas när de ifrågasätter, även då ifrågasättandet riktas mot vad som är vedertagna sanningar. Det är förvisso sant att mer komplicerade analyser kräver mer arbete, men det finns inget som pekar på att människan skulle misslyckas så fatalt vid varje försök att man på allvar kan hävda att man inte har fått mer kunskap än vad man hade dessförinnan. Ett annat svar på kritiken som inte förändrar utgångspunkten i den att vi inte kan få svar på något p.g.a. komplexiteten är att man inte kan anta att man inget kommer få veta förrän man prövat att ta reda på något. Kritikerna har m.a.o. inga vetenskapliga skäl till att anta att man inte skulle komma att förstå vilken handling som har högre värde än en annan för ens rörelse.

Sist ska alla varianter av kritiken besvaras med ett av favorituttrycken: Allt efter förmåga. Vi vet att människan inte är en allvetande gudom som kan se eviga sanningar om de nu skulle finnas. I all sin ofullständighet har människan ändock ett val: Att acceptera sin idioti och status quo med den, eller att ihärdigt göra sitt uppriktigaste och bästa i en strävan efter utveckling. Vi vet t.ex. att människan är en biologisk varelse som behöver en viss dos nöje för att må bra. Att det därför skulle kunna gå att rättfärdiga att någon ser en film eller pratar med sin bekant om den. Vi vet att de sociala omständigheterna formar oss, och att ett krav på nöje och förståelsen av vad ett sådant är förmodligen ser olika ut i en afrikansk djungel och i Stockholm. Vi vet att det kanske är bättre med en aktivist som går och ser på film emellanåt och orkar kämpa än en som ger bort allt över en natt och sedan blir en miserabel alkoholist som hänger nere i tunnelbanan.

Hur mycket man ska tänka, hur mycket man ska ge o.s.v. går inte att svara på förutom med just “efter förmåga”. Om man är feminist och man vill bidra till att föra kampen framåt och man uppriktigt gör sitt bästa medan man ifrågasätter sina handlingar och sitt bästa för övrigt enligt sina förmågor gör man allt som a) står i ens makt för att göra sin rörelse framåt och b) förslaget om ett ifrågasättande av ens handlingar kräver.

Det stämmer att en hycklande aktivist skulle kunna gömma sig bakom sin falska oförmåga och säga att den inte gör mer eller annorlunda för att den inte är kapabel. Istället för att bistå kampen med tusen kronor kanske den kommer köpa många paket kex. Det påstås inte här att alla aktvister talar sanning eller är uppriktiga mot sig själva i sin självkritik och när de utvärderar sina egna handlingar. Det som sägs är att den aktivist som är det, den som uppriktigt ifrågasätter värdet av sina handlingar oftare kommer revidera dem till det bättre än aktivisten som aldrig gör det. ^[12]

intro.
De former av aktivism som omnämnts har inte förkastats. Diskussionen avhandlar inte deras existens eller legitimitet. En del av problemen inom aktivismen har som hastigast påtalats i syfte att ge en bakgrund till vad som komma skall. De flesta frågorna har medvetet lämnats öppna. Diskussionen bör vara aktivisternas, i alla fall upp till dem som är engagerade i att utveckla sin rörelse.

Det som primärt skulle sägas framkom i slutet: En aktivism som alltid ifrågasätter sig själv är den som kommer utvecklas mest. Genom utvecklingen blir aktivismen även till större gagn för sin sak och uppnår därigenom sina mål lättare.

Slutsatsen är att aktivismen, i den form som presenterats, oftast varken har eller någonsin kommer nå några övergripande mål utan den självreflekterande processen och en rad åtgärder mot de problem som omnämnts. Det, och att ett ifrågasättande av ens handlingars värde, är vad det subversiva manifestet kommer utgå ifrån då det kommer publiceras inom kort. Med det kommer en komprimerad strategi att läggas fram för hur framtidens aktivister skulle kunna arbeta sida vid sida med de konventionella.