att förstå om det är patriarkalt eller heteronormativt

Det är riktigt, det en del av kritikerna menar, att nästan vad som helst kan pekas ut som patriarkalt eller heteronormativt om man bara har en tillräckligt stor fantasi eller ämneskunskap. Det är också riktigt att det finns välvilliga feminister och queers som kan missta sig i sina kamper och börja slåss med väderkvarnar.

Detsamma kan sägas om alla som är politiskt röda eller svarta. Vi kan ha fel, och har det emellanåt. I ärlighetens namn kan det kanske också konstateras att människors hantering med teorier alltid kan gå snett, oavsett vilka teorierna är.

Det misstag som det ska talas om är det som anhängare av strukturalistiska teorier, sådana som mig själv, kan begå delvis p.g.a. komplexiteten och omfattningen av teorierna. Vi kommer hålla oss till queerteori & feminism som konkreta exempel även om de skulle kunna bytas ut mot många andra.

Problemet om man är queer eller feminist och tänker sig att det finns sociala strukturer som samverkar på olika sätt och vars konsekvenser leder till patriarkatet/heteronormen är inte att man mer eller mindre kommer ifrågasätta allt möjligt. Det är oundvikligt att det blir så med strukturalistiska teorier eftersom de i regel avhandlar problem som inte är begränsade till ett fåtal enskilda samhällsinstitutioner.

Problemet är att strukturalistiskt tänkande inbjuder till förhastade slutsatser om man inte tar sin uppgift på allvar, eller tar den på ett allvar som är för stort satt i relation till ens metodologiska färdigheter. Det förhåller sig så för att strukturalismen lätt kan tyckas ge ett näst intill allomfattande utrymme att arbeta på. Det uppenbarar sig som tydligast när teorierna ska omsättas till praktik, då man ska sluta slänga sig med akademiska uttryck och peka ut något i verkligheten som patriarkalt och/eller heteronormativt.

Eftersom man som strukturalist först måste identifiera problemen innan man kan itu med dem måste man konkretisera heteronormen eller vad det nu är man invänder mot. Konkretisering behövs inte bara för identifikationen. Den är ett led i kampen mot strukturerna eftersom de är konkreta, de finns i den faktiska världen och inte blott som ett avlägset föremål i de teoretiska modeller som finns för att analysera dem.

Det är av det skälet, och för att ge en intressantare och mindre betungande läsning, vi kommer att använda smink som ett exempel på ett fenomen som blir föremål för frågan: “Är det ett feministiskt problem, är det patriarkalt att sminka sig?”

personen
För att göra det än intressantare kan vi föreställa oss att det är en biologisk kvinna som vanligtvis sminkar sig. Hon kallar sig själv för feminist och har ägnat flera år av sitt liv åt både feministiska studier och feministisk kamp på olika fronter. Hon är ingen poser, hennes engagemang är ingen trend eller blott ett bekvämt sätt att finna en identifikation & en gemenskap, hon brinner genuint för det hon gör.

En sådan här människa är inte bara möjlig – hon finns. Jag har själv träffat flertalet systrar som är precis som henne, även med avseende på sminkandet. Jag känner till fler feminister som sminkar sig än de som avstår helt. Fler som speglar sig enbart p.g.a. utseendenormerna än som låter bli, och jag känner t.o.m. till två feminister som övervägt att skaffa sig silikonbröst samt ett flertal som ser det som oproblematiskt.^[1]

strukturen
Detta säger oss ingenting. Det kan vara så att människor använder ordet feminist olika. Det kan också vara så att det finns olika feministiska teorier och att man därför når olika slutsatser om hur man bör agera som feminist. Det kan dock också innebära att feministen misstager sig i frågorna.

För att gå vidare behöver vi veta mer om vår feminist som sminkar sig. Vi behöver t.ex. veta om hon tror att patriarkatet och sexismen är något strukturellt eller inte. För enkelhetens skull, och för att det är den mest omfattade feminismen inom akademin, är feministen i vårt exempel en strukturalist.

argumenten
Vår feminist vet att det finns andra feminister som småputar med munnen när de ser henne sminkad. Hon har givetvis övervägt det hela och kommit fram till att det är i sin ordning att sminka sig; att man inte blir mindre feminist för det och att inget blir bättre av att man slutar sminka sig. ^[2]

Hennes argument är generellt sett grundade på någon av följande tankelinjer eller deras derivat:

• jag är feminist
• det saknar reell betydelse
• avsägandet är nederlaget

jag är feminist
a) Hon menar att hon, för att hon är medveten om patriarkatet, inte kan fara illa av att sminka sig. Hon har genomskådat sminkandet och vet allt som finns att veta om normererna. Hon hävdar att hon inte sminkar sig p.g.a. normerna, utan för att hon själv vill.

Medvetandeargumentet bygger på henne och är i själva verket en försäkran om att hon inte lider av sminkandet, att man som feminist kan sminka sig av “rätt skäl” och dessutom må bra av det o.s.v.

b) Hon hävdar kanske också att hon inte sminkar sig som normerna föreskriver att man bör sminka sig, utan på ett sätt som bryter dem och att hennes sminkning därför inte längre kan betraktas som den typen av sminkning som skulle vara ett feministiskt problem. I detta fallet använder man bara begreppen “smink” olika. Feminismen kritiserar t.ex. inte clowner för att de har mycket vitt puder och röda breda läppar, det är helt enkelt inte vad som avses när man talar om sminkningen. På samma sätt faller i regel även “all subversiv användning av något för att påverka ens utseende” bort från den kategori som de facto kritiseras.

det saknar reell betydelse
Hon menar att inga större feministiska frågor påverkas om man bär smink eller ej. Att problemen kommer kvarstå även om hon inte går sminkad, och att hon, med hjälp av övriga argument, når slutsatsen att hon lika gärna kan gå sminkad med tanke på att det verkar ge henne något.

avsägandet är patriarkalt
Skulle man sluta sminka sig för att det är ett feministiskt problem så styr patriatkatet feministen som slutar att sminka sig likväl. Det skulle därför kunna ses som än mer revolutionärt att fortsätta sminka sig och kanske “ta sminken tillbaka och göra den till egen”.

Att förstå om ett fenomen är patriarkalt, sexistiskt, heteronormativa, rasistiskt, speciesistiskt eller något annat strukturrelaterat är egentligen långt enklare än vad många gör det.

Är man strukturalist behöver man blott fråga sig själv på vilka sätt x bidrar för att reproducera strukturerna, vilken ens roll är i en sådan eventuell reproduktion och framförallt om man har en reell möjlighet att förhindra den och om man kan göra det utan att ställa till med mer skada än nytta för den kamp man nu för. Ytterst sammanfattat handlar det om konsekvenserna av x och en korrekt förståelse av vilka de är.

Låt oss nu återvända till vår feminist som sminkar sig.

i.
Vi kan för argumentets skull gå med på att hon inte far illa av sminkningen eftersom hon är en medveten feminist. Vi kan även gå med på att hon stormtrivs med att sminka sig. Detta är, även när det är sant, inte särskilt intressant i sammanhanget. Feministisk teori har aldrig hävdat att alla kvinnor mår dåligt av att sminka sig eller att sminkningen i sig är ett problem. Feministisk teori säger i huvudsak något om de samhällen vi lever i. De är bl.a. sociala teorier. De handlar om strukturer. Att tala om hur den enskilde individen mår satt i sammanhanget är därför ett resonemang som visar att man inte förstått den feministiska kritiken och vad feminismen i själva verket säger.

Även om man inte skulle vara av den åsikten når man en likartad slutsats om man betänker vad argument av typen “jag mår inte dåligt av x och därför är x inte ett strukturellt problem” egentligen säger en. Det borde vara klart att de inte är relevanta för frågeställningen, som fortfarande är hur vi ska förstå om x är patriarkalt.^[3] Hur bra en feminist än mår av att själv sminka sig kan det därför finnas goda skäl, enligt hennes egna teorier på en teorikritisk nivå, till varför hon ändå bör sluta sminka sig. Ett sådant skäl, kanske det starkast, ska vi syna nu då det hänger ihop med hennes argument om att det inte spelar roll om hon sminkar sig eller ej och att problemen kvarstår hur hon än gör.

ii.
Vår feminist som sminkar sig menar att det inte påverkar världen om hon gör det eller ej. Detta är förmodligen ett faktafel, om än kanske ett medvetet. Det är sant att feministens sminkande eller icke-sminkande inte spelar roll för hur något förhåller sig på den feministiska fronten i världen om feministen lever ensam i en grotta eller på en öde ö o.s.v. Dessvärre gör inte vår feminist det, snarare tvärtom: Så länge femininsten rör sig i offentligheten påverkar den världen blott genom sin närvaro i densamma.

Det förhåller sig som så för att strukturerna bara finns för att människor reproducerar dem. Strukturerna och reproduktionen av t.ex. en norm som reglerar utseendet finns bara så länge agenter utövar dem och omsätter normerna till praktik. Det innebär att det inte kommer finns en i stora drag samhällsenhetlig utseendenorm om det ej finns en struktur som bär ett sådant tänkande och gång på gång visar/dikterar för/lär/påminner medborgarna om vad normen är, att den bör följas och vad som sker om man är en avvikare från den. I vårt fall med smink bestraffas avvikare från normen mer eller mindre subtilt genom att t.ex. betraktas eller stämplas som “trötta, ofräscha, osexiga, okvinnliga, ovårdade, gamla, slitna” och/eller en eller flera andra kombinationer av nonsens som är ett resultat av utseendenormen som säger oss hur en kvinna helst bör se ut och hur hon bör förhålla sig till bl.a. sminkningen. Det är en bestraffning för att det oftast upplevs som negativt av personen, men framför allt för att samhällets behandling av avvikaren har som mål att ge den personen en negativ upplevelse för att den avvek från normerna.

Det kvittar således att vår feminist själv inte förstår att hon påverkar världen, ty det är mer plausibelt att hon gör det än att hon inte gör det. När hon går förbi människor på gatan, i affären, på sin arbetsplats eller så gott som var som helst, ser man henne. Det visuella är det intryck hon ger till flest under en dag, förutsatt att hon inte rör sig på en campus för enbart blinda personer. Vår syn är det av våra sinnen de flesta använder mest och oftast, i synnerhet när det kommer till att läsa av allmänheten runt om oss. Man ser hennes utseende. Även om man inte ser det exakta sminket eller stannar upp för att titta är det en klar skillnad på hur folk hade uppfattats om ingen i samhället hade sminkat sig jämfört med hur de ser ut och uppfattas idag.

Det påstås inte att alla hon går förbi kommer lägga märke till henne och tänka på att hon är sminkad. Det är trots allt normen att vara sminkad, och därför är det snarare avvikandet från sminkningen det är mer troligt att det tänks på om det tänks alls. Det påstås inte heller att hon ensam kommer göra större skillnad för feminismen. Så långt kan man ge henne rätt.

Det man måste påminna sig nu är att detta fortfarande inte handlar om henne som individ eller som origo för alla feministiska problem: a) Strukuren finns för att den upprätthålls. Om hon är strukturalist bör hon inse att hon upprätthåller en av många strukturer man bör begrava enligt de mest grundläggande värderingarna inom feminismen. b) Vad hennes intentioner är, om hon är feminist eller ej och hur hon tänker, gör detsamma för offentligheten som ser henne. Från det publikas perspektiv är hon bara ytterliggare en kvinna som inte avviker från normen. Som sådan är hon en del av normen, en del som genom sin blotta existens reproducerar den och ovanpå allt ger den legitimitet genom sitt agerande.

Det spelar ingen roll om du är nazist eller ej. Om du springer omkring med naziuniform i hitlertyskland och en sådan klädsel associeras med vissa värderingar, t.ex. nazismen, kommer folk förutsätta att du är en del av det samhälle som förespråkar nazism. Därigenom blir du, till det yttre och via det publika, en kugge i ett normsystem som reproduceras av att man bl.a. ser folk som spatserar omkring i naziuniform på gator och torg. Sådant är det sociala paradigmet inom vilket uniformen ingår, och det parallella gäller en feminists smink – den kan aldrig bli problemfritt eftersom det är samhället som har tolkningsföreträde och utseendenormen är en del av den feministiska kritikens mål.

iii.
Den sista typen av argument som vår feminist anförde för att man skulle sminka sig går ut på att vi kommer låta patriarkatet styra oss om vi agerar som “helyllefeminister” genom att t.ex. sluta sminka oss, sluta raka fittan eller armar och ben. Resonemanget är att vi slutar med något p.g.a. patriarkatet, och att vi i så fall ändå är slavar under det. Vore det inte för patriarkatet hade ju vi som feminister trots allt kunnat raka och sminka oss överallt utan att det hade varit ett problem. Idag kan vi inte det om vi ska vara feministiska då det begränsar våra möjliga sätt att leva på och sätter upp gränser.

Den här typen av argument är både förvirrat och ogiltigt.

Till att börja med är antagandena i resonemanget falska eller inverterade. Det är nu man inte får handlingsutrymme eftersom det finns ett normsystem som begränsar en.

För det andra vill inte feminismen ersätta ett normsystem som reglerar utseendet med ett annat som gör detsamma. Tanken är inte ingen rakar/sminkar sig i en helfeministisk värld. I en helfeministisk värld hade det inte spelat roll om du är sminkad, för i en feministisk värld finns ingen norm som föreskriver det ena före det andra om inga av dem är en komponent av en förtryckande struktur.

En tredje invändning är att argumentet är en absurd tom retorik som framgår om man talar om svarta slavar. Om de gör uppror och inte är slavar åt den vita människan så “är de ju fortfarande slavar, för de bryter sig fria p.g.a. den vita mannen”. Alltså följer, menar de som resonerar så här, att det kvittar om de är slavar eller inte, just för att det i båda fallen är ett resultat av den vita mannen.

när det är legitimt
Vi har sett att det inte måste vara ett problem att sminka sig som feminist. Vi har också sett att det i regel är ett problem att sminka sig om man är feminist och strukturalist och man samtidigt rör sig i samhället så som människor i allmänhet gör.

Svaret på när det är okej att sminka sig som feminist gavs långt innan vi nådde hit. Som feminist är det okej att sminka sig om man inte hjälper patriarkatet på traven genom sin sminkning. Om man t.ex. inte bidrar till att upprätthålla en struktur där smink är ett av många instrument och mål för reproduktionen av den. I de flesta fallen blir det därför väldigt svårt att legitimera sitt sminkande som feminist, just p.g.a. samhällets sociala karaktär.

I slutändan blir det en fråga om den mest övergripande konsekvensen av feministens sminkning. Teoretiskt skulle det lika gärna kunna vara som så att tusentals osminkade feminister kan visa sig vara kontraproduktivt för feminismen. T.ex. kan man påstå att feministerna, genom att vara osminkade o.s.v, själva kommer marginalisera sitt inflytande i samhället genom att de sticker ut, och att eventuellt förakt som riktas mot dem för att de är “jobbiga” genom att vara feminister i sin tur kommer garantera att färre blir feminister. Om det skulle vara fallet, når man istället slutsatsen att man då bör sminka sig även om det upprätthåller normen på kort sikt eftersom man på längre sikt påstår att man planerar göra något som kommer upplösa normen.

Detta är teoretiskt möjligt. Samtidigt är det långt intressantare att inte bara fråga sig om det är möjligt utan även om det är troligt. I de flesta fallen verkar inte feminister som sminkar sig ha någon grand plan som löser allt när de, med hjälp av bl.a. sitt sminkade ansikte, kommer ta sig fram till vart de nu menar att de är på väg. Faktum kvarstår att strukturer inte kan upplösas genom teori & dagdrömmeri. Någon måste lägga ner spacklet om spacklet ska läggas ner som norm. Vem är denna någon, om inte feministen?