den offentliga mötesplatsen, kapitalet & demokratin

Vart man än far ser det likadant ut i stadskärnorna. I centrum finner man alltid de stora företagen. Ungefär samma, oavsett var man är. Som ett resultat av den fria marknaden står de där, 7-11, McDonalds, H&M, Pizza Hut o.s.v. En fri marknad må ge oss teoretisk mångfald, men i verkligheten är det i regel väldigt homogent och ett fåtal aktörer som gör anspråk på varje stads centrum.

Även om alla multinationella företag skulle försvunnit hade utrymmet strax därpå istället tagits i anspråk av andra aktörer, måhända lokala eller av mindre storlek. Även om det är något som rimligtvis torde uppskattas av såväl vänster- som högerfolk kvarstår problemet:

Så länge det offentliga utrymmet säljs ut är det inte folkets. Som medborgare reduceras vi då till blott besökare & konsumenter i vårt eget stadsutrymme.

För tillfället är det i princip omöjligt att vistas i centrum utan att behöva betala för att få lov att finnas där. Vart man än går in eller sätter sig behöver man rättfärdiga sin närvaro där genom konsumtion eftersom samtliga utrymmen ägs av företagen. Man måste antingen konsumera eller agera som om man är intresserad av att göra det genom att spela potentiell kund. När folket är i staden umgås det genom att konsumera tillsammans, något som i bästa fall har ett tvivelaktigt socialt värde.

De få utrymmen som finns och är fria – gratis och öppna för allmänheten att förfoga över – är till en övervägande majoritet platser utomhus, som ett relativt sett fåtal parkbänkar, gator och torg. Det är främst utrymmen som skapar vår infrastruktur och som inte hunnit säljas ut än, samt sådana som nätt och jämnt är en kvarleva av en tid då man fortfarande trodde på gemensamma och samhällsnyttiga platser som t.ex. parker, fritidsgårdar & bibliotek.

Emedan gator, torg och parker är ett fullgott alternativ under sommaren är de utrymmen som är fullständigt obrukbara den större delen av året p.g.a. klimatet. I det offentliga rummet finns det ingen konkret offentlig mötesplats inomhus. Det finns inga lättillgängliga och öppna miljöer som avvarats för medborgarna i staden där de exempelvis kan träffas för att samtala. Där de kan sätta sig ner och umgås utan att behöva konsumera om de nu inte känner för det.

Trots att man betalar diverse skatter, anställer politikerna som representanter för folkviljan och i realiteten äger allt offentligt utrymme kollektivt har medborgarna ingenstans att ta vägen om de vill träffas, såvida inte man söker sig till de kommersiella alternativen som t.ex. pubar, krogar, restauranger, café etc.

ifrågasättandet av ordningen
Varför ska vi behöva betala för att få en möjlighet att umgås med varandra inne i vår stad? Varför måste vi betala överpris (mervärdet som går till kapitalisten) för bröd eller vatten om vi törstar eller hungrar i staden samtidigt som vi berömmer oss själva för att ha ett humanistiskt samhälle som följer de mänskliga rättigheterna?

Staden är trots allt vår. Vartenda en sten i den är folkets. Vartenda en statstjänsteman och politiker har sitt arbete för att vi påstås ha valt att ge dem det. Lägg märke till att det här inte ifrågasätts varför varor & tjänster kostar eller varför allt inte är gratis. Det som ifrågasätts är varför det inte finns offentliga utrymmen inomhus som är a) kostnadsfria, b) icke-kommersiella, c) öppna och d) lättillgängliga för allmänheten.

Åligger det inte politikerna, och folket självt, att kräva att sådana rum skapas som en del av det offentliga utrymmet? Ligger det inte i en modern demokratis intressen att folket kan mötas och att det finns offentliga mötesplatser? Är det måhända för mycket begärt att en del av folkets skattepengar ska användas till att ge folket en stadsmiljö som folket självt förvaltar? Vore det inte rimligt att satsa på sådana utrymmen om man vill att människor ska ha en möjlighet att umgås med varandra utan att vara beroende av de kommersiella alternativen vars enda syfte är att göra kapitalisten än fetare? Ligger det inte något uppenbart i tanken om att folket inte ska vara beroende av andras profitintressen, eller bli exploaterat av dem, för att det ska få tillträde till sitt eget centrum?

Det finns många sätt att skapa offentliga mötesplatser på och ett flertal sätt att driva dem. Den exakta utformningen och driftsformen bör bero på varje stads unika behov, möjligheter och invånarnas intressen. De faktiska detaljerna kan lämpligtvis bestämmas i kommunala omröstningar, folkliga kommittéer eller liknande återkommande råd. Så länge slutresultatet är antingen en stark majoritetsvilja eller allmän konsensus hos folket torde det i de flesta fallen realiseras.

Det krävs inte en stor fantasi för att föreställa sig att det kan finnas offentliga och kollektivt eller statligt/kommunalt ägda mötesplatser i form av t.ex. en pub, danslokal, aktivitetshus eller fritidsgård (även för vuxna). Man behöver ej heller begränsa sig till det och kan t.ex. satsa på att bygga ut lokaler i anslutning till eller upplåta redan befintliga utrymmen i exempelvis stadshus, skolor eller bibliotek. De skulle kunna fungera som demokratiska center där medborgarna i första hand frivilligt träffas för att föra politiska diskussioner och samtal.^[1]

Syftena med upprättandet av offentliga mötesplatser, som i själva verket är en utökning eller konvertering av det offentliga utrymmet, är många. En del av dem grundar sig i:

jämlikhet
Tankarna kring att alla människor inte är lika bemedlade och att man inte bör skapa en segregerad stadsmiljö där centrum är reserverat för en betalande elit. Är man för ett klimat där människors rätt att röra sig i staden och befinna sig i centrum av den inte står i relation till storleken på deras plånbok är det nödvändigt att erbjuda medborgarna det som de kommersiella intressena inte gör: Ett kostnadsfritt alternativ, eller ett till ett subventionerat självkostnadspris i de fall det inte låter sig göras. Varför ska enbart vissa mer välbärgade klasser ha tillträde till staden?

profitfri zon
Som det är för tillfället tvingas man som hungrande medborgare att betala ett mervärde för t.ex. den mat som man konsumerar i staden. Varför måste man förlita sig på enbart på den fria marknadens kommersiella lösningar? Det är evident att de flesta som driver ett café, en pub eller en restaurangverksamhet gör det för att tjäna pengar på medborgarna. Dessa aktörer kan givetvis få fortsätta bedriva sina respektive verksamheter även i framtiden.

Det hindrar å andra sidan inte staten från att öppna kollektiva alternativ antingen som eller i anslutning till de offentliga mötesplatserna där medborgarna kommer kunna införskaffa t.ex. dryck och mat till antingen ett självkostnadspris eller ett som ligger strax däröver om man ska ha en viss arbetskraft på plats. Hur man än ser på det kommer en sådan verksamhet i regel att erbjuda ett billigare utbud av samma eller snarlika varor & tjänster eftersom kapitalistens vinstintresse inte finns med i bilden. Så länge verksamheten break even kan man fortsätta bedriva den. Gör den inte det avvecklar man den då folket i sådana fall inte hade ett behov av den.

Resultatet kommer bli ett profitfritt rum i staden. Ett utrymme där något annat än kommersen och den konsumtionskultur den för med sig står i centrum. En plats där människor kan få finnas på sina egna villkor istället för marknadens. Ett tak över huvudet i humanismens tecken istället för den senaste marknadsundersökningens. Fyra väggar där man har rätt att leva i ett gemensamt utrymme med sina medborgare utan att behöva bli exploaterad och behöva betala för sin rätt att existera där.

socialisation
Människan är ett socialt flockdjur. Som sådant är vi av biologiska och psykolgiska skäl i växlande behov av att socialisera med våra medmänniskor. Dagens urbana miljö med kapitalismen som samhällsfundament går i något som kan beskrivas som darwinismens tecken. Stress, tjäna, slösa, köpa, sälja och producera är nyckelord som sammanfattar de flesta verksamheter i staden och även samhället för övrigt.

Staden är en oförlåtande sköka täckt i glammig smink och kall betong. Den horar för den högstbjudande och på gatan finns vi som sedlar med ben. Borta är bilden av staden som en mötesplats personer emellan. Som människor har vi inte längre ett urbant utrymme där vi kan träffas för att samtala eller umgås, för att stilla våra sociala behov, lära känna varandra eller komma i kontakt med nya eller gamla bekanta och vänner. Centrum är centrum, men för vad? Det är i själva verket blott centrum för kapitalet och kommersen. En enda stor marknadsplats. Den är inte centrum för medborgarna eller deras önskemål eller behov. Inte för människan eller de vackra egenskaper vi brukar tillskriva oss själva som humanister och demokrater.

En stad med offentliga mötesplatser tror på människan och ser henne som något mer än enbart en potentiell konsument, ett problem eller omoget barn som måste styras med järnhand. En demokratisk stad som ser till folket vill att folket ska kunna träffas, inte bara på gator och torg, utan inomhus också – så som vi möjliggjort för de folkvalda att träffas. Den vill att vi ska kunna sätta oss ned med värdighet för att mötas och ta del av våra medmänniskor. Den har en tanke om att ett socialt folk är ett folk som mår bättre, är lyckligare, mindre ensamt och mer tillsammans. Att det är i dialogen och mötet människor emellan som vi tillsammans utvecklas som individer och därigenom även utvecklar vårt gemensamma samhälle. Att förståelse, kännedom, kunskap, erfarenheter, känslor, sympati m.fl. egenskaper som alltid påstås vara högt värderade är sådana som kommer växa inom oss om vi börjar träffa varandra på våra egna villkor. Samtliga är egenskaper som vi säger oss kultivera inom den västerländska representativa demokratin och som vi ofta stoltserar med. Är det inte dags att börja leva som man lär?

äganderätten
De som tror att äganderätten finns kommer kunna vidhålla att det borde finnas offentliga mötesplatser i staden eftersom staden helt enkelt är vår. Invånarna i den betalar för den och driver den, de utgör blodet, hjärtat, hjärnan och lungorna i staden, och de blir därför bestulna av kapitalet och politikerna så länge ägandeförhållandena inte återspeglar sig i verkligheten.

I verkligheten är medborgaren förvisad till parkbänkar och asfalt, som om den vore smittad av pesten. I verkligheten har stadens invånare oftast inget som helst reellt inflytande över stadsplaneringen eller hur centrum används, för vart fjärde år lämnar hon en papperslapp i en brevlåda där hon frånsäger sig sitt eget ansvar och sin makt att vara med och styra över det som är hennes hem och närmiljö. I verkligheten kommer staten dessutom jaga bort eller frihetsberöva en om man stör den givna ordningen. Ordningen, som skyddas juridiskt av den sk. lagen, accepterar t.ex. inte att ungdomar festar eller står och fryser i en park för att de har samlats där i brist på annat utrymme inomhus.

Ordningen accepterar enbart att man går from som ett lamm mellan olika kapitalister för att bli åderlåten och indoktrinerad. Man är skötsam så länge man är den där välsmorda kuggen i maskineriet. Man får inte “störa den allmänna ordningen”, den “allmänna” ordningen, som inte är något annat än deras ordning över oss. En maktrelation som ytterst befästs via äganderätten. Den som äger staden är den som styr den. Om vi som medborgare har sålt ut våra rättigheter eller är helt avdankade och saknar intresset eller engagemanget kommer vi självfallet bli behandlade därefter. Vill vi inte ha offentliga mötesplatser där vi kan umgås? Är vi inte intresserade av varandra? Är vi nöjda med deras ordning?