utanförskapets nödvändighet

I riksdagsvalet 2006 lanserade Socialdemokraterna begreppet utanförskap och utformade även sin ack så lyckade slogan “alla ska med” utifrån samma devis. Begreppet har sedan dess haft ett eget liv då det anammats av samtliga större politiska aktörer.

Varför talar man så mycket om utanförskapet just i denna tidsperiod? Skulle utanförskapet vara större nu än för t.ex. 20 år sedan? För att förstå eller kunna svara på den frågan måste vi också klargöra vad exakt man menar begreppet – vad betyder utanförskap när politikerna talar om det, i vilken bemärkelse är vem utanför vad? Den viktigaste frågan är kanske hur den politiska diskursen förändrats p.g.a. utanförskapsfokusen.

Gör man en analys av diverse intervjuer, debatter och nyhetsflöden framgår det att utanförskap är detsamma som att t.ex. vara arbetslös, handikappad, ensamstående mamma, homosexuell, låginkomsttagare eller invandrare. Lägg märke till att detta ingalunda är en fullständig lista. Begreppet utanförskap har använts så pass ofta och i alla tänkbara sammanhang att det nästan innefattar vad som helst man råkar tala om.

Det intressanta med ordet, förutom att det är meningslöst när det används så generellt som politikerna nyttjar det, är att det implicerar något. Varje gång man talar om utanförskap talar man i själva verket även om innanförskap.

Innanförskapet är den stora massan medborgare. Det är majoriteten, “den fungerande samhällsorganismen”, som utgör normaliteten. Det är den som “de andra” står utanför, och därav följer att det är en fråga om utanförskap.

När politiker talar om utanförskapet är det därför på sin plats att fråga vem de vänder sig till i första hand i t.ex. en direktsända tv-debatt: Är det majoriteten, de som är innanför, eller är det de som är utanför? Att de vänder sig till både grupperna är ett tredje alternativ, om än ett mindre realistsikt eftersom de i utanförskap och de i innanförskap har vitt skilda intressen som i regel antas vara oförenliga. Som exempel kan man ta den välbärgade moderaten som är innanför, och den fattiga arbetslösa invandraren som är utanför.

Att tala om utanförskap skapar ett vi-och-dem-tänkande. Vi med jobb och allting och de utan jobb och allting som skor sig på oss. Vi svenskar och de invandrare, vi gifta med lyckade familjeliv och de skilda ensamstående o.s.v. I och med att en majoritet av folket förmodas vara innanför är det därför logiskt att tänka sig att politikerna i huvudsak riktar sitt budskap, eller åtminstone utformar det på ett sätt så att det tilltalar de som är innanför i första hand. Om man sedan dessutom kan nå de som är utanför är det än bättre. Realiteten är att man sällan är speciellt bekymrad över dem, för de utanför, dit även de lågutbildade räknas in, går sällan och röstar när det är dags för val.

De i utanförskap må ha allvarliga problem och i en hel del fall stämmer den ödesdigra bild man målar upp av deras situation, medan man i andra snarare lyckats skönmåla den. Ett exempel skulle vara folkmyten om t.ex. en arbetslös persons situation och livsstil – att man som arbetslös (och/eller invandrare) lever loppan, njuter av livet i fulla drag och får ett överflöd av pengar genom att sko sig på vårt välfärdssystem, d.v.s. på “oss innanför” som betalar skatter.

Det bekymmersamma, förutom medelsvenssons sanslösa vanföreställningar & fördomar, är att utanförskapet talas om som en samhällsfara. De i utanförskap är de som inte står här med oss i innanförskapet. I en majoritet av alla situationer då utanförskapet nämns tar man inte upp hur eller varför dessa människor hamnar i ett sk. utanförskap till att börja med. Istället konstaterar man att de bara är där. Genom att ständigt hålla en sådan retorik, kombinerat med en liberal version av tanken på individens egna ansvar, val och frihet verkar det nästan som att man ofta skickar ut ett underförstått budskap till de som befinner sig i innanförskapet. Budskapet lyder: “Vi accepterar inte de i utanförskap. Främst för att det är deras eget fel att de är där.” Ett exempel är att man, då man talar om de arbetslösa som en del av utanförskapsgruppen,

Emedan staten ger sken av att ta ett ansvar genom att ge ett sken av att driva frågorna skriver den sig samtidigt helt fri från skulden. Det är viktigt, för skulle staten, d.v.s. politikerna, vara skyldiga till den mesta av utanförskapens uppkomst är det för de flesta desto mer evident att de måste ta ett än större ansvar. Det blir då tydligare att det inte är de som är i utanförskap som är huvudproblemet. Det blir än tydligare att det riktiga problemet är det samhälle som satte dem där.

Utanförskapet är bra för politikerna. Det ger deras största väljargrupper en identitet och en annan grupp att skylla allt på. Utanförskap är ingalunda något nytt i Sverige. Utanförskap har alltid funnits sett från de flesta av de perspektiv man länkar det till i vår samtid. Klasskampen är ett exempel på en kamp mot utanförskap. Bostadssegregationen är ett annat exempel på utanförskapsproblem som varit närvarande långt innan utanförskapsbegreppet började nyttjas flitigt 2006.

Numera klumpar man endast ihop samma gamla fenomen och ger dem ett enda förenande begrepp. Ett som är totalt urholkande och förvanskligande, till samtliga utsatta människors nackdel, och till politikernas stora fördel eftersom man buntat ihop alla som inte passar in på samhällesidealet till en flytande och svårgreppbar samling missanpassade människor. De beskrivs som ett problem för samhället, inte som ett problem av samhället.

Slutligen är det också förklaringen till varför utanförskapen aldrig kommer försvinna:

i. Den finns främst som ett fiktivt innehållslöst begrepp i en politisk diskurs som förs av politiker som troligtvis skiter i vilket. Utanförskapen är en ordlek, en valstrategisk slogan, en gimmick som överlevde sig själv och kommer vara stendöd inom några år. Det som tyvärr inte är ett fantasifoster är de reella problemen: Rasism, arbetslöshet, sexism, segregation o.s.v. De finns kvar där ute, men är outtalade, och på så sätt sopar man dem under mattan och undflyr ansvar. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, och det som är dunkelt tänkt kan knappast lösas.

ii. Utanförskapet implicerar innanförskap. Vi mot dem. Den stora massan människor vill inte att den ska försvinna. De mår bra av att det finns folk i utanförskap. Att det finns andra som man kan se ner på eller exploatera är en bra grej, då slipper man t.ex. själv slåss om skitjobben eller själv ta ansvar för samhällsutvecklingen. Människan gör det oftast enkelt för sig. Och det blir inte enklare än att hitta en syndabock eller någon som kan svettas i ens ställ. Ju fler lagom knäckta människor man har i ett samhälle desto lättare är det att styra samhället eftersom sådana sällan är politiskt engagerade samtidigt som de är lätta att exploatera. Nivån av utanförskapet har förskjutits. Istället för att se det i t.ex. klassiskt marxistisk anda där man pekar på att utanförskapet består av att 1% av svenskarna styr och äger de andra 99% försöker man söndra folket och vända det mot sig självt för att lättare kunna härska över det.