ciggen farligare än hamas

Delar av Hamas har sammanlagt dödat åtminstone mellan 350 och 1200 israeler i diverse aktioner mot den israeliska ockupationen. Med tanke på hur farlig organisationen målats upp låter det som märkligt lite i sammanhanget i och med att det är en totalsumma sedan 1993 då den bildades. För argumentets skull kan vi därför blåsa upp siffrorna till runt 6 000 döda israeler istället.

Det dör ca 500 israeler i trafikolyckor under ett år. Det är fler än vad Hamas någonsin lyckats ta av daga inom motsvarande tidsram.

Tobaken däremot ger upphov till att det i snitt dör 15 israeler om dagen. Den årliga dödssiffran blir ca och det är mer än trafikolyckor, krigsföring och terrorism tar död på tillsammans.

Under 15 års tid hann Hamas döda 6 000. Under motsvarande period torde tobaken, lågt räknat, ha dödat 60 000.[1] Från det kan man dra en inte så lustig slutsats att cigarretter är en tio gånger större livsfara än Hamas.

rökdöden och bomdöden kan inte jämföras
Här kommer det snabbt invändas att rökare själva väljer att bruka tobak och att ett offer för Hamas inte väljer sitt öde. Det resonemanget är emellertid baserat på det felaktiga antagandet att israeler inte känner till att de ockuperar ett annat folk och de risker det palestinska motståndet medför. Om man vill göra en stor sak av den fria viljan (rökningen) och den ofrivilliga döden (slumpmässigt vald måltavla av frihetsrörelsen) torde man, om man accepterar den fria viljans roll för ansvarstagandet i rökarens fall, även hålla fast vid detsamma för övriga israeler: Man kan t.ex. flytta ifrån Israel, eller så kan man välja att stanna och därmed välja att ta den ringa risken att man eventuellt mister livet p.g.a Hamas.

I båda fallen är resultatet ett utfall av en risk man var villig att ta. Rökaren vet om att den kanske kommer dö p.g.a. sin rökning, och ockupanten vet om att den kanske kommer dö p.g.a sin närvaro i området. Alltså är distinktionen med hänvisning till den fria viljan, eller snarare till “den ofrivilliga” döden hos israeliska offer, ej gångbar.

inom ramarna
En annan invändning kommer förmodligen tas upp. Den bottnar i argument kring frivillighetens begränsning: Rökaren kan t.ex. vara beroende och påstås således inte välja något. Det israeliska lilla barnet som blir sprängt på skolbussen väljer heller inte att vara kvar i Israel frivilligt – det bara finns och är ett totalt oskyldigt offer.

Denna invändning förutsätter, på olika sätt, att det fria valet satts ur spel och att de drabbade inte valt sina egna öden och den fara deras liv svävar i. Man kan bara välja något inom ramarna för den situation man har hamnat i.

Detta stämmer dock inte i rökarens fall: Den visste om innan den började röka att rökning är beroendeframkallande och livsfarligt. Likväl väljer den att börja röka, d.v.s. att ta risken att bli beroende, och att även ta risken med sitt liv. ^[2]

Det stämmer bättre då det kommer till det lilla barnet. Självfallet har barnet knappast valt vart det ska födas, lika lite som de palestinska barnen har gjort det valet. Det har heller inte valt sina föräldrar eller övriga omständigheter. Det intressanta är att barnet valt väldigt lite som egentligen spelar någon större roll i dess liv, utveckling och framtid. Detta eftersom barnet är just ett barn – det är oförmöget att tänka på den nivå som behövs för att det ska kunna hållas ansvarigt på samma sätt som en vuxen individ. Barnet har m.a.o. inte gjort valet att ta risken att dö för att det lever på ockuperad mark. Däremot har någon gjort det valet åt barnet – det är desss förmyndare som är ansvarstagarna. På samma sätt som de ansvarar för att det t.ex. ska få mat ansvarar de för var någonstans de valt att bilda familj och vilken miljö de vill att deras barn ska växa upp i. Väljer man att skaffa barn i en krigszon har man uppenbarligen valt att ta en risk – den som säger oss att barnet en vacker dag kan komma hem i kista.^[3]

En sista förvirrad invändning kan då bli att det finns vissa andra människor som inte skulle kunna välja något av praktiska skäl och att de är fast i Israel p.g.a. yttre tvång. Ett exempel skulle kunna vara att man inte har råd att flytta eller inte är välkommen till ett annat land.

Till att börja med är dessa personer högst osannolika. I regel kan de välja att lämna landet eller att flytta till andra delar av det, även om de valen många gånger inte kommer vara lockande av diverse skäl. Stannar man väljer man sin komfort före sitt liv. Man väljer komforten och risken istället för att överge Israel. Skulle man mot förmodan inte ha någon reell möjlighet att flytta kommer det återigen bero på delvis ens egna val man gjort under sitt liv och som försatt en i den situation man då är i för nuvarande, och/eller andra personer och de val som de gjort och som direkt påverkar en. T.ex. att grannländernas politiker valt att inte ge asyl åt israeler eller att ingen i Israel väljer att hjälpa personen som vill lämna landet genom att t.ex. köpa en enkelbiljett till dit den nu skulle kunna få uppehållsrätt. Oavsett fall är svaret här detsamma som med det oskyldiga barnet.

prioriteringar
Hela 6% av israels arbetskraft återfinns inom det militära. Israel tycker om att satsa på sin militär, till och med när alla andra länder i mellanöstern väljer att sänka sina militära omkostnader gör Israel tvärtom. Man satsar över 7% av sin BNP på just militären, jämfört med exempelvis USA:s 4% eller Sveriges 2%. 2009 räknar man med att militären kommer få 13,3 miljarder USD. Ovanpå det har man en del sidoprojekt, som t.ex. muren som man byggt för 1,6 miljarder USD.^[4]

Det som står i fokus här är logiken i prioriteringarna. Hur mycket av landets resurserna man satsat på att t.ex. bekämpa Hamas och vilken fara dessa utgör satt i proportion till helt vardagliga fenomen som exempelvis rökning. Israel satsar på sjukvård och allt annat även om detta inte belysts med siffror på samma sätt som militären. Poängen är inte att neka det, utan att ifrågasätta huruvida man kunde ha nyttjat de 13 miljarderna om året som militären får på ett bättre och effektivare sätt om man nu är mån om och värdesätter människoliv.

Ett israeliskt svar skulle måhända vara att man genom att bekämpa Hamas i längden kommer rädda fler liv och skapa bättre förutsättningar än om man hade låtit bli att föra krig mot dem. Så skulle det kunna vara, även om det låter märkligt om man synar siffrorna och även ifrågasätter alla proportioner mellan de stridande krafterna: Hamas är ett militärt skämt jämfört med den israeliska armén och utgör inget som helst hot mot Israel i sin nuvarande form eller i den demokratiska som man slog in på för något år sedan. Varför inte även anta det värsta – att Hamas blir en militär kraft att räkna med genom något otippat gudomligt ingripande och helt oförklarligt – då hade USA infunnit sig i regionen på nolltid och räddat dagen ifall det nu någonsin skulle behövas. Faktum är att man hade räddat den innan den ens behövde räddas med tanke på den nordamerikanska utrikespolitiken de senaste decennierna.

Krig är en dyr affär. Det kvittar om det är ihoptejpade halalraketer eller kosherbomber som regnar från tuffa flygplan efter en ljummen sabbat i Jerusalem. Det är alltid folken som får betala. Man kan mörda hamasmedlemmar och hardcoresionister på löpande band utan att någonsin kunna döda deras idéer. Det är 13 miljarder om året, och kanske lika många martyrer som, med facit sedan 90-talet, är slängda rakt ner i döda havet.

Tänk vad mycket mer praktiska och angelägnare saker man hade kunnat ta itu med om man bara valt att prioritera en ömsesidig fred istället för ett lika ömsesidigt hat. Hur mycket vackrare livet kunde varit för alla israeler och palestinier om man bara vågade blicka framåt istället för bakåt i en flod av blod. Att en kula aldrig kan skapa kärlek, förståelse eller möten mellan världar. Att vi alla föds rena från det arga, oskyldiga och som bärare av framtiden.

Och att den israeliska ockupationsstaten i dagsläget ironiskt nog antagligen tar livet av fler av sina egna medborgare än motståndsrörelsen gör.

Det farliga är aldrig ciggen. Eller bomberna. Det är människorna bakom.