självutcheckning & kassörskorna
Flera affärer väljer att övergå helt eller delvis till obemannade kassor där kunderna gör jobbet själva. De vidhåller gång på gång att alla sådana innovationer inte finns till för att spara pengar och att det inte kommer göra kassörskorna arbetslösa. Sanningen är emellertid en annan.
Företagen agerar inte omotiverat. De agerar ej heller av omsorg för arbetarna. Att allting automatiseras är t.ex. inte något facken krävt. Det är snarare tvärtom: Så fort ett företag gör något är det antingen ett juridiskt tvång eller ett marknadsmässigt, med andra ord en åtgärd som på något sätt ökar vinsten i slutändan.
Man skulle kunna tänka sig att affärerna kan få flera besökare om de har en större genomströmning av kunder. Om köerna är mindre eller helt borta kan affären ta emot fler besökare än innan. I de fall där det förhåller sig så stämmer det att man på så sätt kan öka på vinsten. I fallen med dagligvaruaffärer som t.ex. Coop Konsum, Willys och Ica är detta däremot tveksamt. Flera kommer t.ex. inte bli mer sugna på kaffe eller potatis bara för att det går aningen snabbare i affären. Det finns helt andra faktorer som styr det konsumtionsmönstret. För den typen av affärer kommer förändringen i genomströmningen inte ha en tillräckligt stor betydelse för att den ensam ska motivera till ett systemskifte där man ersätter en kassörska med en automagisk lösning.
Frågan kvarstår: Varför vill affärerna då ha självutcheckningsstationer om det “inte är för att spara pengar” och “inte är för att avskeda kassörskor”?
Just detta sistnämnda är ett mantra som kassörskorna själva gärna och glatt upprepar, precis så som de fått lära sig av butiksledningen. Att ingen kommer avskedas kompletteras nästan undantagslöst med argumentet om att de nu kan finnas inne i affären istället. Att de kan ge kunderna bättre service och att de slipper vara lika stressade som innan, för nu är en handfull av de som satt i kassorna lediga att göra annat istället.
Trots att affärerna gärna nekar att de inför självutcheckning är det ett faktum att de sparar miljontals kronor på sådana system.[1] Det fastslås av branchernas egna tidningar att pengar sparas. Hur sparas då dessa pengar?
Låt oss göra ett väldigt komplext tankeexperiment. Om vi har en helt vanlig affär med 5 stycken som jobbar i kassorna (och förutsätter att 1 person sitter i varje kassa) kan vi stänga ner åtminstone 3 av kassorna och ersätta dem med lika många eller flera maskiner där kunderna ska “checka ut” själva.
Affären, liksom alla andra affärer på jorden innan dessa maskiner togs i bruk av industrin, gick runt rent arbetsfördelningsmässigt, åtminstone sett från arbetsgivarens perspektiv. Om den inte hade gjort det hade arbetsgivaren antingen bytt ut personalen eller ändrat i personalstyrkan. Med andra ord var det enligt arbetsgivaren redan innan maskinerna togs i bruk rätt mängd arbetare i affären.
Om vi nu stängt ner 3 kassor och ersatt dem med lika många eller flera självbetjäningsstationer måste det med nödvändighet innebära att minst 1 person egentligen kan få sparken. De andra 2 kan vi fortfarande sysselsätta genom att bl.a. låta dem hjälpa dumma kunder som inte förstår maskinerna eller genom att låta dem göra stickprov så inte kunderna missbrukar maskinerna för att stjäla varor. Efter ett tag kanske vi även kan sparka en av dessa två.
Det krävs inga invecklade argument för att förstå något så uppenbart som att all tilltagande automatisering som effektiviserar alltid och undantagslöst leder till att ett arbete som människan utförde kommer gå förlorat då det görs maskinellt istället.
Ett liberalt synsätt som brukar slängas upp i sammanhanget är att det skapas nya jobb när gamla försvinner. Det stämmer, det skapas nya jobb ibland när gamla försvinner. Det som däremot inte stämmer är att det skulle finnas någon magisk relation dem emellan – den liberala vanföreställningen om att 10 förlorade gamla jobb kommer skapa 10 nya jobb verkar orimlig, inte minst då man ser till syftet med automatisering.
Ett annat som vid en första anblick kan tyckas lika befängt är bakåtsträvarna och primitivisterna som föreställer sig att vi borde slopa utvecklingen och sluta använda oss av tekniken för att på så sätt bl.a. skapa jobb åt alla.
Detta ska dock lämnas oberört i denna texten och kommer diskuteras i större detalj framöver som en fortsättning på arbetsserien. Hur mycket det än i bästa fall kan stämma att inga nuvarande kassörskor får sparken är det ett ekonomiskt grundat faktum att det i framtiden och på sikt kommer behövas färre kassörskor.
Maskinen idag sparkar kassakvinnan imorgon.
Skåda, kapitalisten har helt rätt när den påpekar att girighet leder till utveckling. Vi är nu väldigt mycket mer utvecklade. Kassörskorna kan t.ex. utvecklas till pigor med tanke på hur lukrativ och stimulerande den sektorn är enligt vår landsfader. Att omvandla varje kund till kassör obetalt, dessutom be den betala för varor som man lurat till sig från andra som man exploaterat, och samtidigt slopa behovet av att nyanställa lika många som tidigare är en bedrift som torde hyllas. I alla fall om man är tindrande isblå.
- http://www.vismaretail.se/index.asp?strurl=1002561i&topExpand=&subExpand= och även i VISMAgazine Framgånsrika stora coop-enheter av Olof Engfeldt. ↩
Så vad är kontentan av inlägget? Är ökad automatisering/maskinering av samhället bra eller dåligt? Jag var rädd att du skulle dra slutsatsen att det enda rätta vore att strunta i maskinerna för att rädda jobben, men det gjorde du ju inte. Men du verkade ju inte dra någon annan slutsats heller…
Alltså, missförstå mig rätt efter vad som följer. Kapitalismen är dålig. Däremot går det ju inte att förneka att kapitalistens intressen ibland går hand i hand med arbetarens – en ökad konsumtionsnivå leder ju till ökad levnadsstandard för arbetaren och ökad profitkvot för kapitalisten, alltså ligger det i kapitalistens intresse att öka konsumtionsnivån för arbetaren – fast inte genom att minska profitkvoten. Lösningen: mera maskiner! Det är dåligt för de arbetare som ersätts av maskinerna, men det kanske är positivt för arbetarklassen i stort?
Jag tror att kapitalismen en dag kommer att ta slut och ersättas med något vi kan kalla socialism. Dock är jag inte säker på hur detta skall ske. Så som jag ser det finns det två möjliga utgångar: revolution, eller teknologisk utveckling så till den milda grad att vi får ett överflödssamhälle i bokstavlig mening. Endera duger för mig bara kapitalismen försvinner, och automatisering av produktionsprocessen är ett steg i åtminstone den ena riktningen.
Tål att funderas på!
Hej Job, och tack för kommentaren….
1. Att affärerna ljuger kunderna rakt i ansiktet, och även verkar ha inbillat sina anställda att besparingarna inte sker på deras bekostnad.
2. Att ett yrke är i delvis reformation och att det är intressant, på samma sätt man kan se på vad som händer när skomakare, mjölkpigor o.s.v. försvinner.
Nej, som jag skriver mot slutet ställer jag mig inte helt okritisk till primitivismen och tanken om att man skulle leva som t.ex. amishfolket rent teknologimässigt.
Du har rätt i att jag inte drar några större slutsatser. Det beror på att texten, till skillnad från många andra jag skrivit, är i kategorin “noterat” och att den inte innehåller några sofistikerade argument. Den är mest ett pekfinger på ett samtida fenomen som torde intressera de som är vänster, om än av olika skäl.
Det kan det göra. Ibland för arbetaren här hemma, ibland för den på andra sidan jorden. Det intressanta är kanske inte att någons materiella levnadsstandard höjs om det nu sker på bekostnad av någon annans – att kapitalet ständigt exploaterar folk är ingen hemlighet.
Vi kan för enkelhetens skull tänka oss att ingen blir exploaterad enligt den rådande diskursen: Alla har “rimliga löner” och barnarbete osv är ett minne blott. Exploateringen i en vänstermening kommer ändå kvarstå, liksom klyftorna mellan kapitalisten och folket.
Sist måste man kanske även bredda på begreppet levnadsstandard: En ökad konsumtion, så som den ser ut idag, leder t.ex. egentligen bara till en större förödelse av jorden. Det innebär att den kommande levnadsstandarden – den utan fisk i have, utan rent vatten, utan träd och luft osv – kommer vara av en helt annan karaktär. Det blir därför missvisande att tala om samband mellan konsumtion och levnadsstandard, för att inte tala om levnadsstandard och lycka, som jag tror du egentligen vill komma till i förlängningen…
Jag är helt med dig på den punkten, liksom följande:
Jag föreställer mig, precis som dig, ett samhälle där människan gjort tillräckliga framsteg för att vi ska slippa slava 8 timmar om dagen. Själv ser jag det som högst realistiskt och troligt att en majoritet av jordens befolkning inte kommer behöva arbeta i framtiden. Denna tankegång har emellertid en del problem, inte socialistiska, utan praktiska och anknutna till den kapitalistiska värld vi nu redan lever i.
Till att börja med finns det redan ett överflöde av mycket. Exempelvis mat , kläder och diverse elektronik. Att detta överflöde finns har emellertid ingen betydelse eftersom man inte delar ut det till de behövande. Systemet bygger snarare på den motsatta tanken: Vad som än finns så ska det köpas. Kan det inte köpas så förstör man det, så som man exempelvis gör med säd för att inte dumpa kurserna på börsen. (I vissa fall håller man bara i det fram till att det uppstår en efterfrågan och folk kan betala för sig, men detta är inte alltid önskvärt eller möjligt för kapitalisten.)
Det är redan idag ett faktum att mycket ersatts av eller kan ersättas med automatisering. I takt med att 1) världsbefolkningen förökar sig och 2) automatiseringen tilltar kommer man oundvikligen skapa ett samhälle där 3) mänsklig arbetskrat blir billigare p.g.a. en 4) motsvarande ökande arbetslöshet.
Det intressanta här är alltså inte vad som är möjligt och vad vi hoppas på. Det intressanta är att det är främst kapitalet som sitter på resurserna och som fördelar dem (till betalande konsumenter). Det är m.a.o. bara en distributionsfråga.
Det kommer ta tid innan en majoritet av alla i samhället är arbetslösa och människan inser att man måste omforma samhället därefter. Fram till dess är man fast med ett kapitalistiskt system där den arbetslösa är en individ som i praktiken mist ett existensberättigande och som är en individ som i huvudsak betraktas som en börda för samhällsekonomin och i förlängningen även för kapitalismen eftersom den är köpsvag.
De som sparkas i vår samtid blir inte hjälpta av våra utopier och drömmar om den framtid där vi är tillräckligt utvecklade för att 70-90% av befolkningen bara kan slacka hemma och läsa, måla, ha trevligt o.s.v.
Det vore kul att göra en text av det här dock, just på temat “en automagisk värld där arbetarna inte finns”. Vi kan samskriva om du vill.
Härligt med långt svar, jag svarar lite mer ingående imorgon. Nu såhär på kvällskvisten vill jag dock lite snabbt påpeka att jag inte ser något direkt samband mellan ökad materiell levnadsstandard och ökat personligt välbefinnande (lycka). Jag skriver under på teorin att “lycka” är relativt till den lyckliges omgivning – den fattige i Sverige är olycklig precis som den fattige i Indien, men hade man i Indien den materiella standard som den fattige har i Sverige så vore man knappast fattig (och mindre olycklig) i Indien. I takt med att den materiella levnadsstandarden ökar, ökar också vår uppsättning “basbehov”. Den tillväxtideologi som samhället bygger på (och tjatar om hela tiden!) är därför rätt meningslös…
Wikipedia har en intressant om än inte särskilt välskriven artikel om “Post scarcity”.
Återkommer imorgon!