anarkistisk kommuniké: varför lagen bör förkastas
formella undantag
Att alla skulle vara lika inför lagen stämmer inte idag och har aldrig stämt rent historiskt heller. Hela den tanken är, trots sin popularitet, inget mer än en konstruktion för att legitimera lagarna som någon slags grunddefinition av normaltillståndet i samhället och samtidigt försöka lura i folket vad begreppet rättvisa innebär.
I själva verkar finns det lagar som t.ex. är utformade speciellt för kungar, diplomater och allehanda andra som därmed ges helt andra privilegier och juridiska bedömningsgrunder. Om dessa bara är människor liksom oss torde de rimligtvis åtnjuta samma lagar. Det är något som följer från antagandet att vi är jämlikar, som är en värdering som socialister såväl som liberaler alltid säger sig utgå ifrån.
informella undantag
De informella undantagen sammanfaller emellanåt med de formella men kan även utgöras av individer som officiellt inte har en juridisk status som skiljer sig från de övriga medborgarnas. Ett exempel är klasstillhörighet eller andra konstruerade markörer för social status: Faktorer som makt, anseende, inkomst, härkomst, vänner och position för övrigt i samhället påverkar hur lagen kommer tillämpas och om den kommer tillämpas ö.h.t. [1]
Till lagens försvar kan man påstå att detta problem beror på människans oförmåga att leva upp till lagen och att det är just ett tillämpandeproblem istället för ett som skulle vara inbyggt i lagen. Det är m.a.o. inte lagens fel att vi som människor väljer att diskriminera då vi utövar den. Emedan detta är en helt korrekt iakttagelse måste man fråga sig vilken funktion lagar som inte omsätts till praktik fyller. Lagarna torde rimligtvis vara verklighetanknutna och anpassade efter det samhälle som de påstås tjäna. Om det finns strukturella problem i samhället måste därför lagarna utformas därefter – på ett sätt som kompenserar för och, i önsketänkandets fall, tar itu med problemen.
Detta varken är eller har varit fallet. Lagarna är generellt sett helt blinda inför de sociala institutionerna, inför de strukturer som direkt påverkar för hur vi väljer att tolka och använda lagarna. Denna frikoppling har oerhörd implikationer, varav relationen mellan social status och lagens tillämpning måhända är en av de centrala.
ekoretributivt
Alla påföljder som innebär att man t.ex. ska betala böter eller skadestånd och diverse varianter av dessa är, då de fastställs i reella och fördefinierade tal i x antal kronor, ytterligare ett sätt att öka både de juridiska och även klassmässiga klyftorna mellan hög & låginkomsttagare.
Att en mångmiljonär t.ex. får en fortkörningsbot är inte, på något sätt, likvärdigt med att en ensamstående låginkomsttagande mamma drabbas av samma bot för samma brott. I det senare fallet drabbar utgiften för boten den straffade väldigt mycket mer. I praktiken innebär det att förmögna människor alltid går fria från denna typen av påföljder då de inte har någon som helst signifikans för dem, till skillnad från den som de har på resten av folket. Jämför detta med exempelvis relativa system där böter står i relation till ens årsinkomst.
Om ett straff drabbar en person mer är det synonymt med att “straffet är hårdare”. Inom juridiken bedömer man påföljdernas utformning bl.a. utifrån vilka konsekvenser de kan tänkas få, både för samhället och den bestraffade. Konsekvenserna i ett kapitalistiskt samhälle där det finns inkomstskillnader kommer vara olika. Ju fattigare man är, desto mer bestraffade blir man, och ju rikare desto mindre.
godtyckligt
Lagarna är inte konsekventa och är fulla av motsägelser, vilket gör lagen som helhet till något som är bortom logikens domäner. De är inte rationellt utformade och ej heller görs det några ansatser att upprätthålla lagar som har sin grund i logiken.
Även om andemeningen med lagarna skulle vara god är den specifika utformningen av dem inget som är förankrat i någon som helst vetenskap.
- Där finns t.ex. sällan och oftast ingen reell logik i relationen mellan lagarna i de fall där en sådan rimligtvis borde funnits om lagarna var rationellt förankrade. Lagen kan t.ex. inte visa varför man ska dömas till x för ett rån och y för en våldtäkt. Ej heller varför det ena skulle ses som allvarligare än det andra.
- Det finns i regel inte en rationell koppling mellan brott och påföljd.
- Påföljderna går sällat att legitimera (mer än i bästa fall pragmatiskt, och inte ens det med tanke på omkostnader och resultat).
Även om man kan skönja en intern röd tråd inom juridiken besvarar den inte en enda av de frågor som ställts, och ej heller gör det lagarna mer rationella eftersom koherensteorier säger oss att systemet, lagen, är rationell i den bemärkelsen att den är fri från intern kontradiktion. En intern logik kan man finna i allt från Bibeln till Hamlet. För präster och teaterfolk är verken begripliga och rimliga, liksom lagen är för juristerna. För alla som livnär sig på lagen eller som på andra sätt gynnas av den kommer den alltid vara självklar och en viktig källa till vishet, som om den vore värd pappret den stod skriven på. Detta är ingalunda överraskande, ej heller är det något som gör lagen giltig: Ett fenomen blir inte mer korrekt, logiskt eller sant för att en majoritet råkar uppfatta det som sådant. Det enda som kan avgöra huruvida lagen är hållbar är en rationell prövning. Det är just en sådan de juridiska fakulteten inte erbjuder eftersom hela deras verksamhet utgår från att lagen redan är legitim.
Lagboken är blott ett illa konstruerat lapptäcke med kulturella och sociala anor som går flera hundra år tillbaka och som influerats och fortsätter att influeras av en mängd faktorer där allt ifrån politiska agendor, medier och andra trender i samtiden har ett stort inflytande över både revisionen av lagarna och även uppkomsten av nya. Även om forskningen skulle kunna påstås påverka lagstiftningen indirekt via diverse utskott är det inte vetenskapsmän som skapar lagarna. Då en lag skapats är det i själva verket snarare regel än undantag att väldigt få av huvudfrågorna i samband med den kan besvaras med säkerhet eller någon bevisning alls.
kejsarens kläder
Vad som är än mer problematiskt, och som i sig självt räcker mer än väl som en grund för förkastandet av lagarna, är att det inte finns en rättfärdigad värdegrund som står som underlag för dem. Det finns inget uttalat eller formellt rationellt värdesystem som är akademiskt gångbart, generellt accepterat eller något som ens är i närheten av det, som juridiken grundar sig i.
Juridiken vilar inte på de etiska system som filosoferna erbjuder via etiken. Om man betraktar vetenskapen och akademierna som det främsta måttet på vår utveckling bör man ställa frågan varför juridiken inte har ett etiskt hållbart system som fundament. Etiken är den vetenskap som tar itu med våra värderingar, som erbjuder ett rationellt förhållningssätt till dem och som reder ut begrepp som rätt/fel/gott/ont, och som föreskriver vilka handlingar vi bör eftersträva eller motsätta oss. Kort uttryckt är etiken den vetenskap som kan legitimera eller förkasta en värdegrund.
Juridiken är, i sitt mest grundläggande och primära utförande, enbart en mängd föreskrifter och en hop värderingar. De kan inte härledas till en rationell bakomliggande process. De har aldrig rättfärdigats etiskt. De är m.a.o. godtyckliga.
Det blir därför centralt och nödvändigt att förstå varför samhället skulle anamma just de värderingarna som återfinns i lagboken om de nu inte ens har blivit rättfärdigade av etikerna som utgör den enda gällande akademiska instansen som handhar för värdesystem.
Ett konkret exempel av betydelsen av detta är hur man t.ex. inom juridiken kommit fram till att vissa brott är värre än andra, något som uppenbarligen kräver värderingar av något slag. Frågan kvarstår: Av vilka slag är dessa värderingar, om inte, just det – etiska? Hur skulle juridiken kunna finnas utan etiken, eller snarare tack vare etiken? Hela det juridiska systemet är normativt. Likväl saknar det etisk legitimitet och värdegrund. Något som är ett resultat av en vansinnig och outtömlig källa av ignorans hos politiker, jurister och medborgarna rent allmänt som accepterar den rådande ordningen där man ger juridiken makt över sitt liv och sin vardag.
Rationellt sett är det t.ex. inte fel att stjäla för att lagen säger det. Att något skulle vara juridiskt fel gör detsamma. Det är lika intressant som att något skulle vara religiöst fel och ligger på ungefär samma intellektuella våglängd. Vad juridiken säger är inte intressant just eftersom det inte finns ett samband mellan juridik och rationalitet.[2] Den akademiska etiken ställer däremot ett krav på just ett rättfärdigande. Detta rättfärdigande måste juridiken få från etiken, åtminstone om den ska kunna göra några rationella anspråk. Saknar juridiken den etiska grunden är den i sig själv ingenting värt på en intellektuell nivå. Den blir bara en pragmatisk konstruktion, ett skämt, som blott finns för att den redan finns och därför kan utöva sitt våldsmonopol.
Med tanke på detta monopol och de resurser som lagen förfogar över via staten är det oftast pragmatiskt att som medborgare bete sig som om man accepterade juridiken. I regel ligger det i ens intresse att agera så för att t.ex. slippa bli kidnappad av staten eller bli föremål för ekonomisk bestraffning. Trots att professorer i filosofi skrattar gott åt lagen och har alla logiska argument på sin sida kan de likväl hamna bakom galler eftersom etiken inte har någon som helst betydelse för lagen. Lagen är sin egen interna bedömningsgrund. Lagen är sitt eget rättfärdigande. Lagen är som det trotsiga lilla barnet som är starkare än de andra och som bestämmer över dem inte för att det kan förklara varför det får göra det, utan för att det kan slå dem på käften och för att det vill göra det.
Huruvida något är juridisk rätt/fel är av de skäl som anförts sällan relevant för en tänkande individ. Lagen bör man givetvis strunta fullkomligt i: Den rationella personen kommer se till vad etiken föreskriver, på de grunder den står på samtidigt som den med logisk nödvändighet tvingas förkasta juridikens godtycke och kvasimoraliska konstruktion. Etiken har alltid och undantagslöst ett företräde, något vi kan skatta oss lyckliga att folk gång på gång insett genom historiens förlopp. Är något etiskt försvarbart bör man utföra handlingen oavsett vad juridiken råkar tycka om den. Det är så för att etiken kan rationaliseras i en långt större grad än juridiken. [3]
äganderätten
Juridiken är den enda institutionen i samhället som direkt verkställer och garanterar äganderätten. En del av lagen sysselsätter sig med just sådana spörsmål, vilket ger folket intrycket att ett av kaptalismens mest fundamentala påhitt är väl uttänkt och intellektuellt förankrat:[4] Att mark, och övriga objekt, kan ägas. I realiteten finns det få, om några, filosofiska argument som påvisar varför eller hur djuret människa kan börja “äga” en del av planeten jorden. Ej heller tar man itu med problematiken som rör rättvisefrågor och resursfördelning som drabbar kommande generationer djur eftersom allt sedan länge redan är uppköpt och ägt av någon.
falsk förpliktelse
Det finns ingen teori, bortom den pragmatiska referensen och det klassiska talet samhällskontrakt & naturtillståndet, som förklarar varför vi skulle vara förbundna att följa lagen till att börja med.
Vi föds in i ett samhälle, men ingen har frågat oss om vi vill födas över huvud taget, för att inte tala om att födas och växa upp i just det samhället med ett redan etablerat juridiskt ramverk som enbart upprätthålls med hjälp av återkommande våld från lagens sida. Detta är ingen seriös invändning även om den gör utsikterna för kontraktet än mer digra. Det största problemet för kontraktteoretiker är, förutom det uppenbara med att visa när och hur eller varför ett sådant kontrakt ingås, att påvisa hur det skulle ske av fri vilja.[5]
När vi väl lever har vi ingen som helst reell möjlighet att välja huruvida vi accepterar “kontraktet” eller inte. Den som menar att vi är förpliktigade att följa lagen kommer peka på att man alltid kan flytta om det inte passar en, att man kan välja ett annat samhälle. Frågan man då måste ställa sig är exakt vart man skulle kunna tänkas flytta där det inte finns en godtycklig juridik som redan väntar på en.
Världen är redan uppdelad i stater, och varje stat har sitt eget ramverk av, från det rationella perspektivet, rent nonsens som de själva beskriver som sin juridik. Man kan i realiteten inte ta vägen någonstans om man vill slippa vara föremål för ett förtryckande juridiskt system och leva i ett alternativt system, exempelvis ett som är etiskt gångbart.
Det är en bidragande faktor till vad som gör juridiken till totalt repressiv, och det fastställer en juridisk världsordning där folkets sk. “samtycke” är ett som skapas just genom att medborgarna egentligen inte kan välja något annat. De inbillas att de är del av en rationell och demokratisk värld, men det som styr så mycket av samhället, de juridiska institutionerna, ger inget som helst utrymme för en utmaning av dem, varken i eller utanför de juridiska instanserna. Även en intellektuellt legitim utmaning kommer alltid kunna slås ner med våld om än inte argument. Och våldet är för övrigt det som alltid varit just lagens signum och främsta verkställande form.
Frågan kvarstår: Varför är vi skyldiga att följa lagen om a) den inte är rationell och b) det inte är påvisat att vi är förpliktigade att följa den.[6]
Lagivrare, jurister och andra makthavare kommer vid detta skedet att börja tala om anarki och kaos, om lagarnas nödvändighet trots att de inte är en rationell konstruktion. De kommer hävda att förordningar behövs. Detta är å andra sidan inget som ifrågasätts i den här texten. Att ersätta hela vår juridik med ett alternativt system måste inte innebär att man väljer ett än sämre eller att man ska ersätta det med ingenting. För övrigt verkar det vara ett illa uttänkt försvar av status quo. Personer som resonerar på det viset besvarar inte en enda invändning mot juridiken. De försöker istället ge intrycket av att juridiken, hur dåligt den än är konstruerad, är det bästa vi någonsin kan få. Man kan inte låta bli att ställa sig undrade och fråga “varför då?” när det redan finns en uppsjö av etiska skolor där till och med de uslaste är långt mer intellektuellt förankrade än den nuvarande lagen någonsin kan bli.
upprop
Lagen är ett normativt system, en samling värderingar, men dessa har ingen legitim värdegrund. Lagen är en godtycklig moral som verkställs genom våld och hot om våld. Den saknar dessutom demokratisk legitimitet. Jurister, åklagare, försvarsadvokater, domare, polisväsendet, politiker m.fl. är alla representanter för juridiken. De är delar i den praktiska reproduktionen och upprätthållandet av juridiken. De deltar, i många fall medvetet, i den fars vi kallar lagen. Som komponenter i en förtryckande institution som är bortom allt förnuft är de utan reell auktoritet. De har sin makt så länge polisen/militären svingar vapen för staten. De har sin legitimitet skriven i batongen, i kulan, och i den lapp som kan vräka dig ur ditt hem. I våldets förtecken. Alltid. Och endast.
Som sådana är de, på grund av sina egna metoder som de valt att tillämpa och påtvinga oss, helt legitima målatavlor för detsamma. En person som godtyckligt kan döma dig till döden kan du på samma grunder döma till detsamma – den har redan accepterat frånvaron av etiken och alla rationella behov av ett rättfärdigande. Att ta livet av poliser, advokater m.fl. förtryckare är handlingar som följer från lagens eget paradigm. Dess inneboende logik är just våldet. Det finns dessvärre ingen annan väg, ingen annan kampmetod, som man kan utöva när man ger sig i kast med en våldsutövare. Det är alltid den som tar upp vapen först som definierar utrymmet för och formen av det motstånd vi kan ge.
Att bryta den nuvarande lagen och/eller bryta dess representanter, kan aldrig vara förkastligt så länge det är likställt med att bryta den repression staten utövar. Vi kan inte, och kommer aldrig, att acceptera den godtyckliga makten som systemet har över oss blott för att det genom social dressyr fått folket att tro på juridikens legitimitet.
Vi har sett lögnernas illusion. Och vi går igenom den, för inga fängelser och inga hot om våld kan hindra oss från att tänka, ifrågasätta, att vägra acceptera lagen och att vid första bästa tillfälle bryta den med ett leende på läpparna och en inre tanke som säger oss att “en dag kommer juridiken falla – yalla yalla allt åt alla”.
- Som exempel kan man se på det som påvisats flertal gånger – att invandrare i Sverige döms till hårdare straff för exakt samma brott som svenskar samt att brotten tolkas som råare just för att de utförs av invandrare i fall de objektivt sett inte är det. ↩
- Eller jo, det finns det visst – den förnuftige kommer inse att juridiken inte är förnuftig. ↩
- Detta förutsätter givetvis att det man påstår gäller etiskt är något som rättfärdigats. Om man bara pekar på en handling och säger att den är etisk och att det därför är okej att utföra den gör man sig däremot skyldig till samma fadäs som juristerna som pekar på en handling, säger att den är illegal och därefter drar slutsatsen att den därför inte bör utföras. Etik så som det används i denna texten refererar till plausibla västerländska filosofiska paradigm som återfinns runt om på universiteten, vilket vi vetenskapsteoretiskt kan anta är det bästa vi kan uppbringa för tillfället. ↩
- Juridiken och dess representanter ses ironiskt nog som intellektuella av allmänheten trots att de är föga mer än vandrande lexikon som kan liknas vid präster som tolkar en helig skrift, upphöjda över den vanliga medborgaren som om de hade gudomlig legimitet, med makt att förgöra densamme. Något som är långt mer avgörande för juristernas sociala status är emellertid deras arvoden. Likt med alla andra höginkomsttagaryrken finns det ett direkt samband mellan hur mycket man tjänar och vilken status man får i samhällspyramiden av de idioter som samlas på botten av den och ser upp till sina mästare på skikten ovanför. ↩
- Här utgår jag för diskussionens och enkelhetens skull att den fria viljan existerar, något som de flesta verkar tro även om jag själv inte begriper vad som skulle vara fritt med vår sk. vilja. ↩
- Det intressanta är att lagen försöker legitimerar sig själv, om ens det. Något är t.ex. illegalt för att det står så i lagboken. Detta gör givetvis inte lagen mer legitim eftersom något som inte kan bevisas vara oberoende legitimt knappast kan legitimera sig självt. ↩
Jag har under de åren jag läst här tagit mig igenom många tänkvärda och mycket bra skrivna artiklar.
Många gånger har läsandet resulterat i att jag efteråt behövt tänka både länge och väl för att kunna mäkta med det du förmedlar i texterna. Det händer ibland att jag flera veckor efter att ha läst en artikel här plötsligt förstår innebörden av den.
En fantastisk känsla.
I artikeln ovan finns ett avsnitt som fått mig att tänka och inse saker om mig själv som jag inte vetat om innan.
“Att en mångmiljonär t.ex. får en fortkörningsbot är inte, på något sätt, likvärdigt med att en ensamstående låginkomsttagande mamma drabbas av samma bot för samma brott.”
Så självklart! Trots denna självklara logiska kedja och dess betydelse så har jag inte lyckats tänka fram ovanstående själv.
Det är viktigt för mig själv att jag ständigt utreder och analyserar mina värderingar.
Att jag ärligt för mig själv kan förstå och stå för mina värderingar och att jag kan förklara värderingarna för andra människor har hjälpt mig ofantligt mycket i min personliga utveckling.
Den refererade texten ovan har fått mig att förstå att jag har otroligt många värderingar gömda inom mig som jag måste få tag på och analysera.
Tack eyerouge!
Du borde dela upp artikeln i 2 delar. Jag lyckades inte ta mig igenom hela texten.
/Bossieman
Jag tänkte något liknande som föregående kommenterare: texten är mycket bra, och jag gillar verkligen den metodiska utredningen av ämnet (det känns som att läsa en logikbok!) men den är så lång att den enda som skulle orka igenom den är någon som håller med från början.
*niger sött & rodnar*
Det stämmer att det kan bli lite långt här inne ibland, men det är nog bara mätt i relation till snittsidor på nätet.
Samtidigt är jag kluven inför att börja dela in texter. Själv har jag alltid upplevt mycket av det som skrivs idag som för fragmentariskt eller för kort. Nätet domineras av korta texter. Det finns givetvis en god förklaring, nämligen den ni är inne på. Även om den är sann är det en sorg att så få personer vågar skriva längre om det behövs. Ofta får jag intrycket av att man kortat ner saker enbart för att vinna antal läsare. Om man känner att ens text blir kvalitativt sämre av det tror jag det är ett misstag.
Ibland kan en god skribent stycka upp något i 3-4 inlägg istället för att bara ha en enda eller på sin höjd två. Det innebär att det bl.a. kommer förflyta en del tid emellan dem i vanliga fall, samt – än viktigare – att det inte är säkert att den som läste ett helt första- eller andra-inlägg kommer komma tillbaka för att läsa klart resterande inlägg. Tror det är lätt hänt att man glömmer bort saker eller kommer av sig, speciellt på nätet. Inser att det i slutändan kan vridas åt vilket håll som, och att en person som verkligen är intresserad kanske kommer stanna och läsa vidare/komma tillbaka för att läsa resten.
Jag tror också att det kan skrämma folk att ha en lång text. Det gör det med stor säkerhet. Psykologin är mäktig. Ser folk en lagom lång text orkar man kanske läsa den och således eventuellt återkomma. Ser man en lång kanske man inte ens börjar läsa och skippar allt.
Försöker finna ett gott skäl till varför jag ska kunna fortsätta skriva lite längre men finner inget för tillfället mer än att jag själv tycker det är att föredra stilistiskt. Och det skälet är inte gott nog.
*klurar*
Nej korta inte ner något, här har man äntligen hittat en blogg med lite substans, och som man känner att man vill skriva ut för att ta fram och läsa på pendeln hem från jobbet, om något ska sägas så får du gärna skriva oftare.
kör så det ryker
Jag kan nog motvilligt hålla med om dina poänger i sak. Det är nedslående insikter, men de är intressanta och nyttigt för mig att fundera på.
Den fråga som alltid dyker upp i mig när jag läser om samhälleliga alternativ är hur det ska genomföras. Nu har jag inte läst så många av dina texter och vet inte om du har skrivit om det tidigare, även om jag antar att du också funderat en hel del på det. Men själv kroknar jag av den till synes omöjliga uppgiften att ändra riktning på samhället och eller delar av det, och känner att det är hopplöst att ens försöka.
För att ta ett litet konkret exempel. Om vill införa ett proportionellt system för bötfällning, hur ska det utformas? Ska boterna utgå från årsinkomst som i finland eller något annat mått på välbestånd? Ska det finnas ett lägstabelopp som de obemedlade ska tvingas betala? Nu är du kanske inte ute efter någon “absolut” rättvisa, utan bara en mer naturlig, men kommer det inte alltid att finnas orättvisor, oavsett hur man konstruerar sina rättsystem?
För övrigt önskar jag att jag också tog mig tid att utveckla mina tankegångar, och inte bara kräks ur mig tankefragment som jag gör nu. Så fortsätt skriva så mycket som du behöver.
För att ta ett litet konkret exempel. Om vill införa ett proportionellt system för bötfällning, hur ska det utformas?
Min huvudfråga var hur man kan legitimera lagen ö.h.t. Din fråga förutsätter att man redan kan det
I bilkörandets fall skulle man eventuellt kunna förklara det hela genom just kontraktsteori: En person tar “frivilligt” körkort och accepterar därigenom alla lagar om bilkörningen. Accepterar man inte dem kan man, åtminstone i länder med god infrastruktur och om man har möjlighet, låta bli att ta körkortet och ingå kontraktet. Detta kan man emellertid sällan göra med juridiska system, som t.ex lagarna som återfinns i lagboken.
Ska det finnas ett lägstabelopp som de obemedlade ska tvingas betala?
Jag vet inte vilka syftetna med böter är, så som de är tänkta av politikerna och juristerna. Jag gissar friskt på att de anses fungera som a) avskräckande, eftersom vi lever i en kapitalism och vår existens beror på kapitalet och b) finansierande, främst av statlig verksamhet, av samma anledning som a).
Om man susar omkring i en bil eller ett annat fordon har man, om inte annat, tydligen råd med bensin till fordonet. En sådan person är inte helt obemedlad, även om den skulle kunna vara extremt ekonomiskt marginaliserad. Om man är en person som talar sig varm om lagen ser jag inga skäl till varför den inte skulle gälla de mindre bemedlade. En person som inte har något alls kommer fortfarande kunna få boten – den är på x% av 0, och blir m.a.o. 0 kr (men hur ofta händer det i praktiken?) Innebär det då att den personen kan få fortköra hur ofta som helst? Återigen, inte insatt i juristernas påhitt, men jag förmodar att man så småningom kommer dömas till fängelse om man upprepar brottet tillräckligt många gånger. Av det skälet uppfyller boten halva sitt förmodade syfte – det avskräcker även då det inte innebär ekonomisk bestraffning för individen. (Botens avskräckande effekt vet jag dock inget om, men det är saker man inte behöver teoretisera sig fram till – man kan göra undersökningar och få svar på det.)
men kommer det inte alltid att finnas orättvisor, oavsett hur man konstruerar sina rättsystem?
Om man med orättvisor menar brott mot lagen eller om man med orättvisor menar människor som agerar etiskt förkastligt (vilket är två helt skilda saker i vårt fall, men de skulle kunna sammanfalla) så kommer det förmodligen finnas människor som begår brott eller etiskt klandervärda handlingar.
Om du däremot undrar om ett etiskt system kan utformas så att det blir rättvist så tror jag det går – alla som accepterar det borde rimligtvis anse att det är rättvist. Tror att begreppet “rättvisa” kan verka förvirrande här. Så som jag själv använder ordet betyder det egentligen bara “så som etiken föreskriver”, vilket som sagt är i kontrast till vad juridiken hade formulerat den som (”så som deras godtyckliga tolkning av den godtyckliga lagen föreskriver”).
Jag kanske missförstod dig. Om det nu är så att lagstiftning bör förkastas helt och hållet så är den tanken för radikal för mig. Jag tolkade det som att du ville förkasta det rådande juridiska systemet och börja om på nytt, eller möjligen förändra det befintliga, för att skapa ett nytt juridiskt system baserat på “så som etiken föreskriver”?
Jag är lite ledsen för att du undvek min första fråga (som i och för sig är något utanför ämnet för den här posten). Det hade i och för sig jag också gjort om frågan riktades till mig. Men ändå
Jag är inte alls särskilt insatt i moral och etikfrågor, men jag tycker ofta att de är intressanta. Jag dock aldrig grävt särskilt djupt i dem utan nöjt mig med kortare resuméer av olika ståndpunkter osv. De olika tankar och idéer jag har kommit i kontakt med har dock aldrig, så vitt jag kan minnas, behandlat bestraffningar. De handlar mest om hur man bör leva. Snarare än vad som händer om man inte gör det. “Staten har ett våldsmonopol samt ett åtagande att skydda medborgarna” till exempel, men jag har som sagt aldrig hört, sett, eller som sagt letat efter, någon moral- eller etikfilosofi som behandlar bestraffningar. (Jag märker att jag återigen förutsätter att det finns någon form av juridiskt system, men låt oss för diskussionens skull förutsätta ett system “så som etiken föreskriver”) Vet du om någon har föreslagit någon såndan teori?
Du skriver “alla som accepterar det borde rimligtvis anse att det är rättvist.” Gäller inte det även för dagens kalle anka-rättvisa? Ja visst, man kan leva inom de stipulerade gränserna för att undvika bestraffning men tycka att systemet är förklastligt – i brist på bättre ord. Men majoriteten, gissar jag, accepterar det och tycker att det fungerar tillräckligt tillfredställande och rättvist. Är det i så fall någon skillnad mellan kalle anka-systemet och det etiskt grundade?
“Den fråga som alltid dyker upp i mig när jag läser om samhälleliga alternativ är hur det ska genomföras. + Jag är lite ledsen för att du undvek min första fråga”
Sammanfattat i två meningar: Jag är en anarkist som tänker mig en värld där så många som möjligt får leva så som de vill, så långt det är möjligt. Jag föreställer mig en jord som är indelade i något som kan liknas vid stadsstater eller andra mindre regioner där invånarna i dem får skapa sig det samhälle just de själva behagar leva i.
Det, utan vidare utveckling och detaljerad redovisning här i kommentaren, är det sätt jag tror man löser en hel del på. Ur det följer det att jag, och många anarkister med mig, hade besvarat din fråga genom att be dig specificera den: Hur är förändring möjlig…i… var? Vilket samhälle? Som har vilka förutsättningar? Vilka vill förändra? Vad? Vilka motsätter sig (om några alls)? Etc.
Jag förmodar att du menar i vårt samhälle, representativ demokrati, Sverige. Förespråkare av en representativ demokrati som vår egen menar att förändringar är något som kommer av att folket går och slänger en lapp i en låda vart fjärde år kombinerat med att vem som helst får starta ett parti och på så vis försöka ta makten att genomföra den politik de nu vill driva. (I denna ekvation sägs det dock sällan något om att de som har mest pengar, media på sin sida, bäst pr-folk, strateger etc etc i regel är de som kan få massorna att rösta på dem och manipulera dem i övriga frågor. Ej heller får man lära sig varför en demokrati där vem som helst, hur okunnig den än är, kan få samma tyngd i ett val som t.ex. någon som har full koll. Fast låt oss inte gå in på demokratiska frågor…;) )
Så jag tvingas svara att du bör rösta på det parti du förespråkar eller starta ett eget, om du köper att samhällförändring kan komma den vägen. Det beror kanske som sagt på vad man vill förändra.
Exempel: Om du vill avskaffa pengar kan det bli rätt svårt att driva igenom de tankarna med tanke på att resten av världen redan är kapitalistisk. Det finns m.a.o. också gränser för vad ens påstådda autonomi kan åstadkomma när man sätter in sitt samhälle i en global/regionalt sammanhang.
De flesta ideologier har inte bara en tanke om vad som är önskvärt, de har även en plan för att nå målen. Traditionellt inom vänstern ser man t.ex. väpnad kamp som något som kan följa fullt naturligt från våra livsvillkor och det faktum att de som har makten sällan släpper den frivilligt. Den parlamentariska vänstern (i vårt fall enbart Vänsterpartiet m.fl. småpartier) tror på reformer och politisk evolution istället för en dundrande revolution. Liberaler tror å andra sidan att i princip vilket problem som helst på jorden kan lösas genom att man köper och säljer antingen problemet eller något som kan anknytas till det – den fria marknaden är vägen till vad man än vill åstadkomma/förändra (dock har jag ej sett hur den löser världssvält, arbetslöshet, svältande barn, skogsskövling, hiv-afrika m.m.. men ska försöka avhålla mig från att propagera mer i svaret till dig). Sammanfattat: Hur man åstadkommer förändringen beror nog på vilket läger man tillfrågar.
Själv tror jag på en intellektuell revolution – folk behöver bildas och förstå. En lust behöver väckas i dem, att veta, att frivilligt lära och utvecklas. Att ta ansvar och värdera, vad det nu än är man försöker förändra. Tror att teori bör föregå handling. Först tänka. Sedan agera. I den ordningen, men alltid både och: Teori utan praktik är irrelevant. Praktik utan teoretisk substans brukar vara detsamma.
“Jag tolkade det som att du ville förkasta det rådande juridiska systemet och börja om på nytt, eller möjligen förändra det befintliga, för att skapa ett nytt juridiskt system baserat på “så som etiken föreskriver”?”
Du förstod mig helt rätt, och, jag förkastar mer än gärna samtliga juridiska system då de alla är godtyckliga så vitt jag förstått. De bör ersättas av system som inte är det och som berättar för oss vad som är “rätt eller fel handling” och vad som bör värderas samt hur, d.v.s. etiska teorier eftersom etiken är den enda akademiska instansen som sysselsätter sig med den typen av frågor på en vetenskaplig grund.
Samtidigt är detta givetvis ingenting jag skulle stipulera att hela världen bör följa eller rätta sig efter: Det är helt enkelt det samhälle som jag själv hade velat vara del av. Ett som intellektuellt sett torde gå att rättfärdiga långt bättre än Svea kan då det kommer till juridiken. Av den anledningen kan jag vara fullkomligt nöjd med att människor har en önskan att få fortsätta leva i system som ser ut som vårt nuvarande – de bör givetvis få göra det och fortsätta rätta sig efter det. Jag motsätter mig inte att någon eller några vill leva under juridiska system. Jag motsätter mig att jag och alla andra som förkastar dem är tvungna att göra det och tvingas rätta oss efter dem enkom p.g.a. hotet om våld i form av t.ex. kidnappning (från staten och/eller andra stater).
“Jag är inte alls särskilt insatt i moral och etikfrågor, men jag tycker ofta att de är intressanta.”
Den absolut bästa boken jag stött på som förklarar vad etik är för något och presenterar en del av grunderna extremt lättlöst och överskådligt är “Elements of Moral Philosophy” av James Rachels. Jag rekommenderar den å det varmaste och kan nästan lova att du inte kommer ångra det sura priset på den.
Två andra böcker, på svenska, som också är väldigt lättlästa (och riktade till folk som inte pluggat etik osv) och extremt underhållande, som egentligen bara handlar om etik är: Det liv du kan rädda & Hur ska vi leva? (30 kr!). De är skrivna av en professor i etik som ruggar på Princeton University. En annan som han också författat som kommer garantera skratt är “The president of good and evil”, där han gör en analys av Bushs handlingar från ett etiskt perspektiv.
“De olika tankar och idéer jag har kommit i kontakt med har dock aldrig, så vitt jag kan minnas, behandlat bestraffningar. De handlar mest om hur man bör leva. Snarare än vad som händer om man inte gör det.”
Delar din uppfattning, “straffandet” är inte något man brukar sätta i centrum. Däremot så följer det, utifrån hur man bör leva, och vilka handlingar som är rätt eller fel etiskt sett, något om hur problem bör lösas. Om det t.ex. någonsin kan vara rätt att nyttja våld eller inte är något alla etiska system har svar på, detsamma gäller huruvida samhällets bästa alltid kommer före individens eller vice versa – två frågor som genom sina svar säger en rätt mycket om hur man bör ta itu med folk som struntar i ens/samhällets värderingar eller de teorier som i bästa fall genererar dem.
“jag har som sagt aldrig hört, sett, eller som sagt letat efter, någon moral- eller etikfilosofi som behandlar bestraffningar. “
Alla etikteorier som är seriösa kommer komma med påbud om hur “straff” skulle eller inte skulle kunna utformas. Att man kanske inte ofta stöter på konkreta exempel (bot, spöstraff, hoppa på ett ben..?) beror på att teorierna oftast är rätt abstrakta medan man bygger upp dem. Eftersom de kan gälla i princip vilken situation som helst är det ofta överflödigt att skriva “om ett hus brinner ska man rädda den och den först innan man räddar den” och sedan komplettera med “om man stjäler ska man…” / “om man ser någon drunkna och där inte finns hajar i vattnet och du kan simma lagom bra och den som drunknar är mycket tung och vinden inte blåser…”. Nu överdriver jag en smula, men det jag vill komma till är att man brukar skriva om principer och mer abstrakta, förhoppninsgvis, logiska relationer. T.ex: “Den handling som genererar mest lycka är etiskt eftersträvansvärd, och motsatsen är etiskt klandervärt.” Utifrån en sådan princip (som för övrigt är utilitaristisk) kan man komma fram till att det skulle kunna vara både rätt och fel att piska någon beroende på omständigheterna.
Dogmer är statska. Lagar, så som juridiken, är statiska och blinda. Ett mord är ett mord oavsett varför du dräpte. Att det är fel att ha begär till sin nästas fru/man är alltid fel för att det står i Bibeln, osv osv. Det är saker som är defintiva. De har ett svar, en lösning… inte för att det är så. Utan för att de själva definierar verkligheten som sådan.
Etiken gör oftast inte det, eller rättare sagt: Den behöver inte göra det. Tvärtom så kräver den att vi med förnuftet kan motivera varför det t.ex. alltid. under alla tänkbara omständigheter skulle vara fel att mörda en annan varelse (eller –välj valfritt exempel och placera det här–).
“Men majoriteten, gissar jag, accepterar det och tycker att det fungerar tillräckligt tillfredställande och rättvist. Är det i så fall någon skillnad mellan kalle anka-systemet och det etiskt grundade?”
Nej, inte i huruvida hur legitimt systemet uppfattas av de som nu uppfattar det som helt legitimt och i sin ordning. Det är å andra sidan en rent psykologisk fråga som handlar om folks upplevelser och huruvida de trivs med dem eller inte.
Likheten mellan juridiken och etiken är att båda sysslar med värden. Etiken försöker förklara varför det är rätt att värdera vissa handlingar som goda/rätt och andra som dåliga/fel. Det gör man genom diverse olika teorier och skolor som finns, där varje teoretisk skola har sina egna förklaringar och skäl till varför de menar att de är de som borde efterlevas. Juridiken däremot försöker inte förklara någonting. Den kan inte förklara varför det alltid/någonsin/ibland är fel att stjäla t.ex. Inte minst eftersom den aldrig förklarat att någon kan äga till att börja med. Juridiken bara konstaterar och säger “antingen tror du på detta och uppför dig så eller så kan du skita i att tro på det, men du måste ändå leva som om du trodde på det – för så fort du bryter mot det vi dikterat knäcker vi dig. Och vi har rätt att knäcka dig.”. Notera väl: De har givetvis inte etisk rätt. De har juridisk. Skillnaden framgår än tydligare om man använder det uttjatade exemplet med judarna i nazityskland: Det mesta som nazisterna gjorde var helt lagligt. Och? Varför spelar det roll, om det finns en etik? Svaret, menar de flesta filosofer, är att juridiken inte spelar roll. Etiken har företräde. Juridiken är på sin höjd en tillämpning/praktik av etiken. Dessvärre är den inte ens det i Sverige, eller någon annan nation.
Skillnaden mellan kalle-systemet och det etiskt grundade behöver inte finnas i hur folk uppfattar systemen. Den finns i att det ena åtminstone försöker förklara hur det är genomtänkt och bevisa att det stämmer, medan det andra inte försöker utan bara säger “så här är det. acceptera det eller tyna bort.”
Etiken är en progressiv vetenskap, rent av meta-vetenskap. Juridiken är ingen vetenskap. Man kan förvisso studera juridik och bli jurist, men det gör inte det till något mer vetenskapligt än någon som studerar astrologi och kan spå i stjärnorna. Man kan däremot forskar kring/om juridiken och hur vi tillämpar den, hur vi lättast vinner en rättsprocess i domstolen etc etc och på sin höjd vilka konsekvenserna av det blir (sociologi, psykologi, historia etc är alla ämnen som vidrör det t.ex.) Annorlunda uttryck är juridiken som eget ämne inget intellektuellt eller särskilt skapande, om man nu ska slänga sig med det ordet, som jag egentligen helst av allt hade velat undvika. Det är, kanske viktigast, ingen kritisk vetenskap. Det är primärt ett lärofält om ett praktiskt samhällsfenomen – hur vi ska tillämpa bestämmelser som vi redan accepterat i samhället och hur de fungerar. Det är en kurs i byråkrati för upprätthållandet av systemet.
(Jag skulle å andra sidan kunn gå med på att juridik visst är en vetenskap, men hade i så fall valt att kalla t.ex. etiken för något annat och ritat upp klarare kriterier för vad som urskiljer dem. Jag hoppas dock att skillnaden, så som jag uppfattar dem, framgår lite tydligare nu och att det inte är nödvändigt med det. Poängen är att de har helt olika mål och är av helt olika format både kvantitativt och kvalitativt.)
Nu har jag läst ditt svar, inte en utan två gånger, och jag tror att det så sakteliga börjar gå upp för mig vad du menar. Jag grämer mig lite för att jag inte lyckats hitta några invändningar som skulle kunna få diskussionen att fortsätta. Istället tar jag mig friheten att grubbla ett tag och vid behov återkomma med frågor eller argument.
Stort tack för att du tagit dig tid att utveckla dina svar så ingående och fått mig att fundera på så spännande saker. Jag återkommer, här eller i någon annan post. Tills dess..!