Stort tack för att du tagit dig tid att utveckla dina svar så ingående och fått mig att fundera på så spännande saker. Jag återkommer, här eller i någon annan post. Tills dess..!

Sammanfattat i två meningar: Jag är en anarkist som tänker mig en värld där så många som möjligt får leva så som de vill, så långt det är möjligt. Jag föreställer mig en jord som är indelade i något som kan liknas vid stadsstater eller andra mindre regioner där invånarna i dem får skapa sig det samhälle just de själva behagar leva i.

Det, utan vidare utveckling och detaljerad redovisning här i kommentaren, är det sätt jag tror man löser en hel del på. Ur det följer det att jag, och många anarkister med mig, hade besvarat din fråga genom att be dig specificera den: Hur är förändring möjlig…i… var? Vilket samhälle? Som har vilka förutsättningar? Vilka vill förändra? Vad? Vilka motsätter sig (om några alls)? Etc.

Jag förmodar att du menar i vårt samhälle, representativ demokrati, Sverige. Förespråkare av en representativ demokrati som vår egen menar att förändringar är något som kommer av att folket går och slänger en lapp i en låda vart fjärde år kombinerat med att vem som helst får starta ett parti och på så vis försöka ta makten att genomföra den politik de nu vill driva. (I denna ekvation sägs det dock sällan något om att de som har mest pengar, media på sin sida, bäst pr-folk, strateger etc etc i regel är de som kan få massorna att rösta på dem och manipulera dem i övriga frågor. Ej heller får man lära sig varför en demokrati där vem som helst, hur okunnig den än är, kan få samma tyngd i ett val som t.ex. någon som har full koll. Fast låt oss inte gå in på demokratiska frågor…;) )

Så jag tvingas svara att du bör rösta på det parti du förespråkar eller starta ett eget, om du köper att samhällförändring kan komma den vägen. Det beror kanske som sagt på vad man vill förändra.

Exempel: Om du vill avskaffa pengar kan det bli rätt svårt att driva igenom de tankarna med tanke på att resten av världen redan är kapitalistisk. Det finns m.a.o. också gränser för vad ens påstådda autonomi kan åstadkomma när man sätter in sitt samhälle i en global/regionalt sammanhang.

De flesta ideologier har inte bara en tanke om vad som är önskvärt, de har även en plan för att nå målen. Traditionellt inom vänstern ser man t.ex. väpnad kamp som något som kan följa fullt naturligt från våra livsvillkor och det faktum att de som har makten sällan släpper den frivilligt. Den parlamentariska vänstern (i vårt fall enbart Vänsterpartiet m.fl. småpartier) tror på reformer och politisk evolution istället för en dundrande revolution. Liberaler tror å andra sidan att i princip vilket problem som helst på jorden kan lösas genom att man köper och säljer antingen problemet eller något som kan anknytas till det – den fria marknaden är vägen till vad man än vill åstadkomma/förändra (dock har jag ej sett hur den löser världssvält, arbetslöshet, svältande barn, skogsskövling, hiv-afrika m.m.. men ska försöka avhålla mig från att propagera mer i svaret till dig). Sammanfattat: Hur man åstadkommer förändringen beror nog på vilket läger man tillfrågar.

Själv tror jag på en intellektuell revolution – folk behöver bildas och förstå. En lust behöver väckas i dem, att veta, att frivilligt lära och utvecklas. Att ta ansvar och värdera, vad det nu än är man försöker förändra. Tror att teori bör föregå handling. Först tänka. Sedan agera. I den ordningen, men alltid både och: Teori utan praktik är irrelevant. Praktik utan teoretisk substans brukar vara detsamma.

“Jag tolkade det som att du ville förkasta det rådande juridiska systemet och börja om på nytt, eller möjligen förändra det befintliga, för att skapa ett nytt juridiskt system baserat på “så som etiken föreskriver”?”

Du förstod mig helt rätt, och, jag förkastar mer än gärna samtliga juridiska system då de alla är godtyckliga så vitt jag förstått. De bör ersättas av system som inte är det och som berättar för oss vad som är “rätt eller fel handling” och vad som bör värderas samt hur, d.v.s. etiska teorier eftersom etiken är den enda akademiska instansen som sysselsätter sig med den typen av frågor på en vetenskaplig grund.

Samtidigt är detta givetvis ingenting jag skulle stipulera att hela världen bör följa eller rätta sig efter: Det är helt enkelt det samhälle som jag själv hade velat vara del av. Ett som intellektuellt sett torde gå att rättfärdiga långt bättre än Svea kan då det kommer till juridiken. Av den anledningen kan jag vara fullkomligt nöjd med att människor har en önskan att få fortsätta leva i system som ser ut som vårt nuvarande – de bör givetvis få göra det och fortsätta rätta sig efter det. Jag motsätter mig inte att någon eller några vill leva under juridiska system. Jag motsätter mig att jag och alla andra som förkastar dem är tvungna att göra det och tvingas rätta oss efter dem enkom p.g.a. hotet om våld i form av t.ex. kidnappning (från staten och/eller andra stater).

“Jag är inte alls särskilt insatt i moral och etikfrågor, men jag tycker ofta att de är intressanta.”

Den absolut bästa boken jag stött på som förklarar vad etik är för något och presenterar en del av grunderna extremt lättlöst och överskådligt är “Elements of Moral Philosophy” av James Rachels. Jag rekommenderar den å det varmaste och kan nästan lova att du inte kommer ångra det sura priset på den.

Två andra böcker, på svenska, som också är väldigt lättlästa (och riktade till folk som inte pluggat etik osv) och extremt underhållande, som egentligen bara handlar om etik är: Det liv du kan rädda & Hur ska vi leva? (30 kr!). De är skrivna av en professor i etik som ruggar på Princeton University. En annan som han också författat som kommer garantera skratt är “The president of good and evil”, där han gör en analys av Bushs handlingar från ett etiskt perspektiv.

“De olika tankar och idéer jag har kommit i kontakt med har dock aldrig, så vitt jag kan minnas, behandlat bestraffningar. De handlar mest om hur man bör leva. Snarare än vad som händer om man inte gör det.”

Delar din uppfattning, “straffandet” är inte något man brukar sätta i centrum. Däremot så följer det, utifrån hur man bör leva, och vilka handlingar som är rätt eller fel etiskt sett, något om hur problem bör lösas. Om det t.ex. någonsin kan vara rätt att nyttja våld eller inte är något alla etiska system har svar på, detsamma gäller huruvida samhällets bästa alltid kommer före individens eller vice versa – två frågor som genom sina svar säger en rätt mycket om hur man bör ta itu med folk som struntar i ens/samhällets värderingar eller de teorier som i bästa fall genererar dem.

“jag har som sagt aldrig hört, sett, eller som sagt letat efter, någon moral- eller etikfilosofi som behandlar bestraffningar. “

Alla etikteorier som är seriösa kommer komma med påbud om hur “straff” skulle eller inte skulle kunna utformas. Att man kanske inte ofta stöter på konkreta exempel (bot, spöstraff, hoppa på ett ben..?) beror på att teorierna oftast är rätt abstrakta medan man bygger upp dem. Eftersom de kan gälla i princip vilken situation som helst är det ofta överflödigt att skriva “om ett hus brinner ska man rädda den och den först innan man räddar den” och sedan komplettera med “om man stjäler ska man…” / “om man ser någon drunkna och där inte finns hajar i vattnet och du kan simma lagom bra och den som drunknar är mycket tung och vinden inte blåser…”. Nu överdriver jag en smula, men det jag vill komma till är att man brukar skriva om principer och mer abstrakta, förhoppninsgvis, logiska relationer. T.ex: “Den handling som genererar mest lycka är etiskt eftersträvansvärd, och motsatsen är etiskt klandervärt.” Utifrån en sådan princip (som för övrigt är utilitaristisk) kan man komma fram till att det skulle kunna vara både rätt och fel att piska någon beroende på omständigheterna.

Dogmer är statska. Lagar, så som juridiken, är statiska och blinda. Ett mord är ett mord oavsett varför du dräpte. Att det är fel att ha begär till sin nästas fru/man är alltid fel för att det står i Bibeln, osv osv. Det är saker som är defintiva. De har ett svar, en lösning… inte för att det är så. Utan för att de själva definierar verkligheten som sådan.

Etiken gör oftast inte det, eller rättare sagt: Den behöver inte göra det. Tvärtom så kräver den att vi med förnuftet kan motivera varför det t.ex. alltid. under alla tänkbara omständigheter skulle vara fel att mörda en annan varelse (eller –välj valfritt exempel och placera det här–).

“Men majoriteten, gissar jag, accepterar det och tycker att det fungerar tillräckligt tillfredställande och rättvist. Är det i så fall någon skillnad mellan kalle anka-systemet och det etiskt grundade?”

Nej, inte i huruvida hur legitimt systemet uppfattas av de som nu uppfattar det som helt legitimt och i sin ordning. Det är å andra sidan en rent psykologisk fråga som handlar om folks upplevelser och huruvida de trivs med dem eller inte.

Likheten mellan juridiken och etiken är att båda sysslar med värden. Etiken försöker förklara varför det är rätt att värdera vissa handlingar som goda/rätt och andra som dåliga/fel. Det gör man genom diverse olika teorier och skolor som finns, där varje teoretisk skola har sina egna förklaringar och skäl till varför de menar att de är de som borde efterlevas. Juridiken däremot försöker inte förklara någonting. Den kan inte förklara varför det alltid/någonsin/ibland är fel att stjäla t.ex. Inte minst eftersom den aldrig förklarat att någon kan äga till att börja med. Juridiken bara konstaterar och säger “antingen tror du på detta och uppför dig så eller så kan du skita i att tro på det, men du måste ändå leva som om du trodde på det – för så fort du bryter mot det vi dikterat knäcker vi dig. Och vi har rätt att knäcka dig.”. Notera väl: De har givetvis inte etisk rätt. De har juridisk. Skillnaden framgår än tydligare om man använder det uttjatade exemplet med judarna i nazityskland: Det mesta som nazisterna gjorde var helt lagligt. Och? Varför spelar det roll, om det finns en etik? Svaret, menar de flesta filosofer, är att juridiken inte spelar roll. Etiken har företräde. Juridiken är på sin höjd en tillämpning/praktik av etiken. Dessvärre är den inte ens det i Sverige, eller någon annan nation.

Skillnaden mellan kalle-systemet och det etiskt grundade behöver inte finnas i hur folk uppfattar systemen. Den finns i att det ena åtminstone försöker förklara hur det är genomtänkt och bevisa att det stämmer, medan det andra inte försöker utan bara säger “så här är det. acceptera det eller tyna bort.”

Etiken är en progressiv vetenskap, rent av meta-vetenskap. Juridiken är ingen vetenskap. Man kan förvisso studera juridik och bli jurist, men det gör inte det till något mer vetenskapligt än någon som studerar astrologi och kan spå i stjärnorna. Man kan däremot forskar kring/om juridiken och hur vi tillämpar den, hur vi lättast vinner en rättsprocess i domstolen etc etc och på sin höjd vilka konsekvenserna av det blir (sociologi, psykologi, historia etc är alla ämnen som vidrör det t.ex.) Annorlunda uttryck är juridiken som eget ämne inget intellektuellt eller särskilt skapande, om man nu ska slänga sig med det ordet, som jag egentligen helst av allt hade velat undvika. Det är, kanske viktigast, ingen kritisk vetenskap. Det är primärt ett lärofält om ett praktiskt samhällsfenomen – hur vi ska tillämpa bestämmelser som vi redan accepterat i samhället och hur de fungerar. Det är en kurs i byråkrati för upprätthållandet av systemet.

(Jag skulle å andra sidan kunn gå med på att juridik visst är en vetenskap, men hade i så fall valt att kalla t.ex. etiken för något annat och ritat upp klarare kriterier för vad som urskiljer dem. Jag hoppas dock att skillnaden, så som jag uppfattar dem, framgår lite tydligare nu och att det inte är nödvändigt med det. Poängen är att de har helt olika mål och är av helt olika format både kvantitativt och kvalitativt.)

Jag är lite ledsen för att du undvek min första fråga (som i och för sig är något utanför ämnet för den här posten). Det hade i och för sig jag också gjort om frågan riktades till mig. Men ändå

Jag är inte alls särskilt insatt i moral och etikfrågor, men jag tycker ofta att de är intressanta. Jag dock aldrig grävt särskilt djupt i dem utan nöjt mig med kortare resuméer av olika ståndpunkter osv. De olika tankar och idéer jag har kommit i kontakt med har dock aldrig, så vitt jag kan minnas, behandlat bestraffningar. De handlar mest om hur man bör leva. Snarare än vad som händer om man inte gör det. “Staten har ett våldsmonopol samt ett åtagande att skydda medborgarna” till exempel, men jag har som sagt aldrig hört, sett, eller som sagt letat efter, någon moral- eller etikfilosofi som behandlar bestraffningar. (Jag märker att jag återigen förutsätter att det finns någon form av juridiskt system, men låt oss för diskussionens skull förutsätta ett system “så som etiken föreskriver”) Vet du om någon har föreslagit någon såndan teori?

Du skriver “alla som accepterar det borde rimligtvis anse att det är rättvist.” Gäller inte det även för dagens kalle anka-rättvisa? Ja visst, man kan leva inom de stipulerade gränserna för att undvika bestraffning men tycka att systemet är förklastligt – i brist på bättre ord. Men majoriteten, gissar jag, accepterar det och tycker att det fungerar tillräckligt tillfredställande och rättvist. Är det i så fall någon skillnad mellan kalle anka-systemet och det etiskt grundade?

Min huvudfråga var hur man kan legitimera lagen ö.h.t. Din fråga förutsätter att man redan kan det

I bilkörandets fall skulle man eventuellt kunna förklara det hela genom just kontraktsteori: En person tar “frivilligt” körkort och accepterar därigenom alla lagar om bilkörningen. Accepterar man inte dem kan man, åtminstone i länder med god infrastruktur och om man har möjlighet, låta bli att ta körkortet och ingå kontraktet. Detta kan man emellertid sällan göra med juridiska system, som t.ex lagarna som återfinns i lagboken.

Ska det finnas ett lägstabelopp som de obemedlade ska tvingas betala?

Jag vet inte vilka syftetna med böter är, så som de är tänkta av politikerna och juristerna. Jag gissar friskt på att de anses fungera som a) avskräckande, eftersom vi lever i en kapitalism och vår existens beror på kapitalet och b) finansierande, främst av statlig verksamhet, av samma anledning som a).

Om man susar omkring i en bil eller ett annat fordon har man, om inte annat, tydligen råd med bensin till fordonet. En sådan person är inte helt obemedlad, även om den skulle kunna vara extremt ekonomiskt marginaliserad. Om man är en person som talar sig varm om lagen ser jag inga skäl till varför den inte skulle gälla de mindre bemedlade. En person som inte har något alls kommer fortfarande kunna få boten – den är på x% av 0, och blir m.a.o. 0 kr (men hur ofta händer det i praktiken?) Innebär det då att den personen kan få fortköra hur ofta som helst? Återigen, inte insatt i juristernas påhitt, men jag förmodar att man så småningom kommer dömas till fängelse om man upprepar brottet tillräckligt många gånger. Av det skälet uppfyller boten halva sitt förmodade syfte – det avskräcker även då det inte innebär ekonomisk bestraffning för individen. (Botens avskräckande effekt vet jag dock inget om, men det är saker man inte behöver teoretisera sig fram till – man kan göra undersökningar och få svar på det.)

men kommer det inte alltid att finnas orättvisor, oavsett hur man konstruerar sina rättsystem?

Om man med orättvisor menar brott mot lagen eller om man med orättvisor menar människor som agerar etiskt förkastligt (vilket är två helt skilda saker i vårt fall, men de skulle kunna sammanfalla) så kommer det förmodligen finnas människor som begår brott eller etiskt klandervärda handlingar.

Om du däremot undrar om ett etiskt system kan utformas så att det blir rättvist så tror jag det går – alla som accepterar det borde rimligtvis anse att det är rättvist. Tror att begreppet “rättvisa” kan verka förvirrande här. Så som jag själv använder ordet betyder det egentligen bara “så som etiken föreskriver”, vilket som sagt är i kontrast till vad juridiken hade formulerat den som (”så som deras godtyckliga tolkning av den godtyckliga lagen föreskriver”).

Den fråga som alltid dyker upp i mig när jag läser om samhälleliga alternativ är hur det ska genomföras. Nu har jag inte läst så många av dina texter och vet inte om du har skrivit om det tidigare, även om jag antar att du också funderat en hel del på det. Men själv kroknar jag av den till synes omöjliga uppgiften att ändra riktning på samhället och eller delar av det, och känner att det är hopplöst att ens försöka.

För att ta ett litet konkret exempel. Om vill införa ett proportionellt system för bötfällning, hur ska det utformas? Ska boterna utgå från årsinkomst som i finland eller något annat mått på välbestånd? Ska det finnas ett lägstabelopp som de obemedlade ska tvingas betala? Nu är du kanske inte ute efter någon “absolut” rättvisa, utan bara en mer naturlig, men kommer det inte alltid att finnas orättvisor, oavsett hur man konstruerar sina rättsystem?

För övrigt önskar jag att jag också tog mig tid att utveckla mina tankegångar, och inte bara kräks ur mig tankefragment som jag gör nu. Så fortsätt skriva så mycket som du behöver.

kör så det ryker

Det stämmer att det kan bli lite långt här inne ibland, men det är nog bara mätt i relation till snittsidor på nätet.

Samtidigt är jag kluven inför att börja dela in texter. Själv har jag alltid upplevt mycket av det som skrivs idag som för fragmentariskt eller för kort. Nätet domineras av korta texter. Det finns givetvis en god förklaring, nämligen den ni är inne på. Även om den är sann är det en sorg att så få personer vågar skriva längre om det behövs. Ofta får jag intrycket av att man kortat ner saker enbart för att vinna antal läsare. Om man känner att ens text blir kvalitativt sämre av det tror jag det är ett misstag.

Ibland kan en god skribent stycka upp något i 3-4 inlägg istället för att bara ha en enda eller på sin höjd två. Det innebär att det bl.a. kommer förflyta en del tid emellan dem i vanliga fall, samt – än viktigare – att det inte är säkert att den som läste ett helt första- eller andra-inlägg kommer komma tillbaka för att läsa klart resterande inlägg. Tror det är lätt hänt att man glömmer bort saker eller kommer av sig, speciellt på nätet. Inser att det i slutändan kan vridas åt vilket håll som, och att en person som verkligen är intresserad kanske kommer stanna och läsa vidare/komma tillbaka för att läsa resten.

Jag tror också att det kan skrämma folk att ha en lång text. Det gör det med stor säkerhet. Psykologin är mäktig. Ser folk en lagom lång text orkar man kanske läsa den och således eventuellt återkomma. Ser man en lång kanske man inte ens börjar läsa och skippar allt.

Försöker finna ett gott skäl till varför jag ska kunna fortsätta skriva lite längre men finner inget för tillfället mer än att jag själv tycker det är att föredra stilistiskt. Och det skälet är inte gott nog.

*klurar*

I artikeln ovan finns ett avsnitt som fått mig att tänka och inse saker om mig själv som jag inte vetat om innan.

“Att en mångmiljonär t.ex. får en fortkörningsbot är inte, på något sätt, likvärdigt med att en ensamstående låginkomsttagande mamma drabbas av samma bot för samma brott.”

Så självklart! Trots denna självklara logiska kedja och dess betydelse så har jag inte lyckats tänka fram ovanstående själv.

Det är viktigt för mig själv att jag ständigt utreder och analyserar mina värderingar.
Att jag ärligt för mig själv kan förstå och stå för mina värderingar och att jag kan förklara värderingarna för andra människor har hjälpt mig ofantligt mycket i min personliga utveckling.
Den refererade texten ovan har fått mig att förstå att jag har otroligt många värderingar gömda inom mig som jag måste få tag på och analysera.

Tack eyerouge!

Du borde dela upp artikeln i 2 delar. Jag lyckades inte ta mig igenom hela texten.

/Bossieman