16 Kommentarer

• 
• Leif Sandvik
• Aug 8, 2009, 8:50
• Svara
“[...]vattnet bör betraktas som en allmänning eftersom det är livsviktigt för människan att ha en garanterad åtkomst till det för att få mat och dricksvatten.”
samt
“Principen att x bör vara allmänning för att x är “livsnödvändig” gäller, om man inser vad den innebär och är konsekvent, långt mer än äganderätten av vatten.[2]”
Jag köper/förstår inte de bägge ovanstående tankegångarna. Hur resonerar du(?) fram dig till att om något är livsviktigt för människan bör det betraktas som allmänning?
Frågan är jätteintressant men jag ser inget i texten som stödjer detta påstående.
• 
• eyerouge
• Aug 8, 2009, 15:53
• Svara
Ah. Bra frågor, och välförtjänade.
1. Svaret är att jag inte resonerar mig fram till det alls i det här inlägget. Men ha tålamod, och låt mig utveckla, samt kanske även ge ett svar på dem.
Det jag skriver är vad som följer om man är en person som tänker sig att vattnet inte tillhör någon, eller annorlunda och egentligen felaktigt uttryckt: Vattnet tillhör alla och finns till för allas bästa, d.v.s. som en allmänning.
Om man accepterar den tanken, vilket antagligen de flesta gör, så gör man det oftast, tror jag, av två skäl:
Ena är att vattnet finns i naturen, andra är att det är livsnödvändigt för vår existens. Precis som man kan förstå att det är en dålig idé att låta någon äga luften vi andas torde det enligt dessa männniskor (där förvisso jag själv ingår) vara lika uppenbart att vattnet inte kan ägas.
Så, texten handlar i huvudsak om en grupp människor som redan accepterat att något som inte kan ägas av vissa skäl, och vad de, av exakt samma skäl, tvingas dra för slutsatser om andra ting… som t.ex. odlingsbar mark. Det är sambandet mellan skälen och logiken jag ville belysa – att om man accepterar på allvar att vattnet inte tillhör eller borde tillhöra någon, så kommer man tvingas, med logisk nödvändighet, att acceptera det om en mängd andra saker också. Och det i sin tur är väldigt stort.
2. Över till att besvara din fråga: Hur kommer man fram till att vatten är en allmänning?
Ett sätt att besvara den på har vi varit inne och tittat på indirekt. Tanken är att något som man behöver för sin överlevnad (och som kunde räckt åt alla) inte kan tas ifrån dig av någon annan, i synnerhet om det är något som är och varit del av jorden själv i flera miljoner år.
Jag tror man lättast förstår det etiska perspektivet om man placerar dig och en annan person på en öde ö á la Robinson.
a) Det är en liten ö men där finns 10 fruktträd och sötvatten i en oas. b) Du och den du har strandsatts med har givetvis aldrig själva varken odlat eller gjort något annat på ön, c) ni råkade bara komma till där p.g.a. omständigheterna. När du försöker ta en frukt eller dricka vatten säger den andra åt dig att du inte får göra det, för frukterna och d) vattnet är hans från och med nu.
Dessutom är den här personen fyndig och ställer dig en fråga: “Varför är frukten och vattnet en allmänning?”
Ser du problemet? Och nu menar jag inte att det är att du kommer dö på ön som är det mest intressanta här. Problemet är att den som hävdar att vattnet och frukterna är hans ber dig motivera varför ni alla ska dela dem, medan han själv aldrig motiverat och lyckats rättfärdiga varför de bara är hans.
Om man är en person som menar att något måste förklaras och rättfärdigas innan man accepterar det, en människa som tänker, kommer man inte kunna acceptera hans äganderätt över vattnet och frukten utan vidare. Han måste kunna rättfärdiga det med argument. Han har aldrig erbjudit sådana. Någonsin. Av det skälet gäller inte hans påstående till att börja med.
Hans fråga om varför frukt och vatten är en allmänning är därför inget man behöver besvara förrän han på något sätt skulle kunna visa på att de ägs av honom, för om han inte kan visa det, så ägs de uppenbarligen av ingen (dvs – de är en allmänning) fram till att annat visats.
Äganderätt är inget en människa kan se eller röra vid. Det är ett teoretiskt koncept om relationen och framför allt makten att förfoga över i regel fysiska objekt. Som sådan kan den därför aldrig tas för given. Den måste bevisas, precis som tanken på jultomten eller på att syre finns måste bevisas. Så länge något inte har bevisats har vi inga goda skäl att tro på det eller rätta vår vardag och hur vi ska leva våra liv efter det. (I den bemärkelsen är människor som tror på äganderätten jämförbara med religiösa personer)
Annorlunda uttryckt: Den som kommer med ett påstående att något finns/är fallet, är den som har bevisbördan. Detta är en allmänt vedertagen tanke inom vetenskapen, inget märkvärdigt, och rätt optimalt i längden. Man tror alltså inte saker om där inte finns goda skäl att tro dem. Det gäller även äganderätten. Som en idé måste den kunna ifrågasättas och klara av att synas. Den måste kunna påvisas.
När du är på ön behöver du aldrig försvara eller ens förklara varför frukten och vattnet är en allmänning. Varför inte, kan man undra. Varför måste han förklara sig men inte du? Från en början är inte detta helt uppenbart eller lätt att förstå kanske. Men tänk på saken: Äganderätten är ett påstående om att något finns (hans rätt att bestämma över råvarorna t.ex.). Tanken om allmänningen är däremot inte ett påstående om att något finns. Tanken om allmänningen konstaterar snarare att där står fruktträden, där är vattnet, och här är vi, det är allt vi vet – fram till att mer kan bevisas.
För att komma fram till att frukten och vattnet är en allmänning (d.v.s. icke-ägda) behöver man bara titta på frukten och titta på vattnet – där finns ju ingenting annat där. Där finns inte en “äganderätt” som svävar magiskt i luften, där finns ingen gudomlig röst som pekar ut en av er som ägare och den andra som icke-ägare, etc. Tanken om allmänningen anammar egentligen bara den vetenskapliga principen om att inget bör antas finns om det inte finns goda skäl för att tro att det finns. Vi har skäl att tro att träden och vattnet finns där, vi har skäl att tro att de kan räcka till oss båda, men vart kommer skälen till att tro på äganderätten ifrån? Eller: Varför ska du behöva motbevisa honom i något som inte han bevisat till att börja med? Det är fortfarande han som gör anspråk på att något “extra” finns där. Inte du.
Ta nu mitt exempel och tillämpa det på vår egen verklighet.
a) Precis som ön är liten och begränsad är jorden det och vi behöver ett sätt att förhålla oss till hur fördelningen av resurserna bör ske.
b) Precis som du och den du har strandsatts med har aldrig själva varken odlat eller gjort något annat på ön är det mesta när vi föds på jorden redan serverat för oss: Det finns färdigbyggda hus, vägar, samhällen, vattendammar, träd etc etc som alla beror på jorden själv primärt (marken fanns innan människan, likaså vattnet, likaså solen etc och allt som möjliggör att vi kan bygga på den, odla den osv) och sekundärt på människan. Det finns m.a.o. inget som människan kan åstadkomma utan att vara beroende av jorden eller just tack vare jorden.
c) Precis som ni bara råkade bara komma till ön p.g.a. omständigheterna, ett skeppsbrott, föds vi in i ett samhälle, i vårt fall det svenska: Vi valde inte vart vi skulle födas, av vem, hur rika eller fattiga de skulle vara, vilken stad och vilken region, eller något annat. Vi bara damp ner i ett sammanhang som sedan vår uppväxt påverkat oss och format oss till dem vi blivit och är. Faktum är, vi valde inte ens att födas – allt bara “råkade bli så p.g.a. omständigheterna”.
d)Precis som han sa att vattnet är hans från och med nu finns det människor i vårt samhälle som säger detsamma. Deras “från och med nu” har lite olika färger men baseras alltid i slutändan på våld. Alla länder, alla mark, är resultat av krig i något skede. Människor har pinkat in ett revir med hjälp av våld och kallat det för deras. Senare har de etablerat ett civilt system för att kunna fördela marken emellan sig – via t.ex. kontrakt och en marknad där man köper och säljer “det som är deras”. Denna mark skyddas sedan återigen genom hotet om våld (juridikens hot om det ifall du bryter tanken om äganderätten). Låt oss inte gå in mer på det än nödvändigt och enkom konstatera att det är just detta “detta tillhör mig/oss från och med nu”-moment som är det centrala. I det uttalandet, som ju måste ske och finnas om det ska finnas en äganderätt, måste det givetvis även finnas någon slags legitimering och rättfärdigande av varför det “från och med nu tillhör mig/oss”. Som du nu upptäckt är mantrat här att det rättfärdigandet inte finns. Det är godtyckligt. Det finns inget som kan förklara varför t.ex. marken “tillhör” de som nu försöker äga den.
Det finns nämligen en stor skillnad på att ha hållbara argument om varför man kan äga t.ex. mark, och det faktum att man inte har dem men beter sig som om man ägde den (genom att t.ex. upprätta juridiska lagar som säger att man kan äga och/eller genom att man nyttjar våld mot alla som motsätter sig ens tanke och vågar sig in på marken osv).
Den skillnaden personifieras väl av den andra personen du är på ön med: Han konstaterar bara en sak. Är man inte särskilt genomtänkt kommer man acceptera det han påstår utan att ifrågasätta det eller be honom motivera det.
Sekunden man gör det värderar man hans ord/önskan (i förlängningen hans liv) mer än sitt eget. Någonstans där förstår de flesta, i och med att man verkar födas lika i regel, att något är rätt snett här: Varför skulle hans önskan ges företräde över din? Vad gör honom mer värd? Varför bestämmer han på ön? (Svaret är givetvis att det inte finns bra svar och att han bara kan göra det om han kan slå ner dig eller be någon annan göra det, alltså hot om våld, vilket i sig självt är tecken på att det inte finns något sätt han verkligen kan påvisa något av de anspråk han gör, som t.ex. det att han ska få frukten och vattnet för att han är mer värd än dig, eller för att han råkade hitta dem först, eller vad som)
Samma fråga kan du ställa om vem som helst i samhället. Ett enkelt och grovt exempel:
1) Varför skulle din hyresvärd kunna tvinga dig betala en hyra? För att han äger den kommer de flesta säga, och själv fått betala för den för att köpa den av någon. Din hyresvärd hyr ut betongen runt om dig till dig, och tar även betalt för tjänsterna att hålla byggnaden vid gott skick etc.
2) Varför kan den som byggt en byggnad sälja den? För att de skapat den, kommer de flesta svara. Och? Ja, när man skapar något, då äger man det automatiskt, kommer de fortsätta. De gör ju allt jobbet själva och har betalat för det.
3) Men vad har de betalat för och vad har de byggt byggnaden med om de skapat allt själva? Man kan väl inte skapa något ur inget? Någonstans måste de väl ha fått råvaror ifrån, säger eyerouge, medan de svarar: Ja, de har givetvis köpt material och marken byggnaden finns på.
4) Men från vem köpte de marken? fortsätter vi fråga. Nu suckar alla av trötthet och svarar att det givetvis var familjen Svensson som sålde den till byggherrarna.
5) Men hur fick familjen Svensson ägandeskap av marken? Publiken kreverar snart och svarar att Svenssons köpte den av Johnssons, och Johnssons av någon annan o.s.v.
6) Men hur fick någon, den första ägaren tag i marken till att börja med och hur gjorde den till sin egen? Vilka argument rättfärdigade att den var hans/hennes?
Där någonstans kommer förklaringen till varför t.ex. en hyresvärd grundlurar en när man betalar sin hyra. Om äganderätten inte kan förklaras finns det inga skäl att anta att den finns. Om vi inte bör anta att den finns, bör vi givetvis inte anta att en överföring av det som inte finns kan äga rum. Om det som inte finns inte kan överföras, kan alltså t.ex. mark inte köpas eller säljas, för ett köp eller säljande av mark är just en överföring av äganderätt över den marken.
Någonstans i exempelkedjan ovan fanns en person som var smart nog att lura andra att tro att marken “tillhörde den”. (Återigen, i praktiken görs inte det med argument såvida där inte bara fanns idioter i omgivningen. Det görs i huvudsak med våld.) Dessa andra “accepterade” att den personen kunde äga marken, och liknande skedde överallt annars i samhället. Han säljer (överför sin påhittade äganderätt) till någon så småningom, och x antal år in i framtiden bygger ett numera svenskt företag en hyresbyggnad där som i sin tur kanske säljs och som ett hyresföretag i sin tur hyr ut till oss.
Tanken de flesta har är att ovanstående är i sin ordning och att alla i processen ovan “förtjänat” att äga marken/byggnaden/whatever eftersom de betalat för den. Så är det givetvis inte. Bara för att man betalar för att någon ska överföra äganderätten till en själv, innebär det på intet vis att äganderätten blir mer verklig eller giltig. (Det enda som vår betalning säkerställer är att det samhälle vi lever i där man dumt nog antar att den finns kommer låta oss vara någorlunda i fred om vi kan visa upp ett papper där vi kollektivt kan låtsas som om äganderätten finns och där det står att jag nu är ägare av marken jag finns på. Det finns alltså praktiska överlevnadsskäl till att vara en del av charaden, som bevisas lätt om du struntar i att betala din hyra och ser vad systemet kommer göra med dig då. Samtidigt så vet man likväl fortfarande att det som sker är fel.)
Innan det rundas av ska det påpekas att hela konceptet med en “första ägare” är mystiskt: Alla följande ägare har köpt rätten av den första ägaren (för enkelhetens skull håller vi oss bara till de fallen). Men vem köpte den första ägaren rätten av? Svaret kan rimligtvis bara bli “jorden”. Men är det ett rimligt svar? Sålde jorden marken till första ägaren? Sa jorden “här, köp en bit av mig för x kr”? Eller gav jorden sig själv till den första ägaren? Nej, naturligtvis inte. Den första ägaren har tagit jorden och gjort anspråk på den. Trots att ingen människa kan göra det, åtminstone inte med stöd i teori.
Vissa kommer nu insistera att saker som kan spåras så långt tillbaka historiskt inte spelar någon roll för oss idag och att gjort är gjort. Emedan jag instämmer i att det som skett skett och inte kan göras ogjort, håller jag inte med om att man inte kan förändra det vi gör i vår nutid och framtid. Jag menar att dessa personer inte heller kan påvisa varför det är relevant hur längsedan “den första ägaren” av marken levde. Vi förstår, nu, och kommande tid, att en människa inte kan äga en del av planeten jorden lika lite som han skulle kunna äga en bit av en annan planet annanstans i universum.
Detta är inte en historisk fråga ö.h.t. Den är aktuell. Varje dag lever vi som om äganderätten existerade. Att det hart historiska förklaringar att många av oss tror det är en helt annan diskussion, en som jag själv inte är speciellt intresserad av.
Idag är all mark på jorden “ägd” av någon. Av det skälet ställer sig folk sällan frågan “varför är den marken hans men inte min eller allas?” Frågan är dessvärre fortfarande högaktuell eftersom ägande av mark är något centralt för hela vårt samhälle, och något ur vilket många andra äganderätter i sin tur härleds ifrån (som jag försökte visa med vår hyresvärd). När du söker en förklaring till varför du inte har rätt till en mängd saker i vår marknadsdrivna demokrati kommer du så småningom allt för ofta nå svaret att “du äger inte det”. Hela vårt samhälle, vår syn på livet och hur vi lever det, genomsyras av tanken på att äganderätten finns.
Om så, är det då inte vår plikt mot oss själva att ställa oss frågan: Hur kommer vi fram till den slutsatsen? Jag tror det.
• 
• Leif Sandvik
• Aug 10, 2009, 12:04
• Svara
“[...]så kommer man tvingas, med logisk nödvändighet, att acceptera det om en mängd andra saker också. Och det i sin tur är väldigt stort.”
Det här är intressant och stort som du säger men endast giltigt för oss i de situationer som passar oss. Logiken är ett verktyg som vi använder i första hand egoistiskt för att förenkla och förstå samband, rättfärdiga och markera poänger för andra.
Du skriver ‘med logisk nödvändighet’ och det medför precis som du skriver att man måste anse att det inte går att äga mark. Men beroende på vilka axiom som används kommer man fram till olika slutsatser.
För mig blir det här sättet fel, lite som att man skapar axiomen i efterhand (köpenhamnstolkningen).
Jag rättfärdigar äganderätten utifrån kommande konsekvenser om den inte skulle finnas.
Konsekvenser som att jag inte kan äga mitt öga, DNA, min dotter äger inte sin kropp o.s.v. räcker för att rättfärdiga äganderätten för mig.
Jag kan inte logiskt rättfärdiga en uppdelning av det ena eller andra.
För mig blir det antingen eller. Antingen kan man äga eller så kan man inte äga. Kan man inte äga telefoner kan man inte heller äga sina tankar eller någonting annat över huvudtaget. Så fort man gör skillnad så är det inte längre logik utan moral. Moral är ok men då ska det belysas och inte gömmas under antagandet att det är logik vilket jag tycker du gör i texten om ön.
• 
• eyerouge
• Aug 10, 2009, 14:48
• Svara
“Det här är intressant och stort som du säger men endast giltigt för oss i de situationer som passar oss. Logiken är ett verktyg som vi använder i första hand egoistiskt för att förenkla och förstå samband, rättfärdiga och markera poänger för andra.”
Jag tror du har rätt i att folk försöker använda sig av logik när de försöker förmå andra att tänka likadant. Den tanke jag får närmast till hands är att det antagligen är väl att det är så. Jag förstår inte riktigt varför någons argument om nästan något alls skulle vara intressanta att lyssna på om de vore helt ologiska.
Logik i sig själv är något som kan användas olika, precis som vilket fysiskt eller annat teoretiskt verktyg. Man skulle kunna likna det vid en hammare: Bara för att majoriteten av människorna på en påhittad plats slår ihjäl andra människor med en hammare innebär det inte att verktyget är dåligt – det säger ingenting om hammaren utan mer om människorna som har valt att nyttja den på ett visst sätt.
Jag har uppfattningen att alla människor är egoister eftersom vi alla alltid agerar utifrån olika egenintressen. Det är det som driver oss till handling. Utan intressen kan vi inte handla. Och det är vi som har intressena, alltså är de egna. (De kan vara indirekta och ett resultat av omständigheterna, och de går att härledas i flera led, som t.ex. när man blir rånad och ger rånaren sina pengar, men de finns där likväl.)
För mig är det därför inget negativt eller märkvärdigt att den som kommer tala om fred på jorden, bröd och vatten till folket eller något annat, gör det av egoistiska skäl (dvs egenintresse).
Det jag däremot skiljer på, och som jag tror spelar roll, är distinktionen mellan att vara egoistisk och självisk. Moder Teresa var ett bra exempel: Emedan hon hjälpte fattiga av egenintresse (hon trodde på gud och blev glad av att lyda honom etc etc) och givetvis var lika mycket egoist som oss, så ledde hennes egenintresse till att många andras blev uppfyllda (barnen fick mat, husrum etc).
Så, även om alla agerar utifrån egenintresse, så följer det t.ex. inte att det kvittar vad man gör eller att alla är lika goda kålsupare. Av den anledningen tror jag att det är okej att logiken används av egenintresse. Det gör matematiken också, alltid, precis som språket svenska som vi använder nu. Vi, som människor, kan inte företa oss något utan att det är av egenintresse i något led.
Nu när det är konstaterat får man försöka förstå den etiska aspekten av det man försöker åstadkomma med logiken (eller hammaren, eller matten o.s.v): Är det något bra eller dåligt som människan försöker åstadkomma med verktygen? Och för att svara på den frågan måste man förr eller senare blanda in värderingar, mycket riktigt, som du själv skriver senare i din kommentar.
“Du skriver ‘med logisk nödvändighet’ och det medför precis som du skriver att man måste anse att det inte går att äga mark. Men beroende på vilka axiom som används kommer man fram till olika slutsatser.”
- Alla föds med lika rättigheter om rättigheter finns.
- Det man inte kan påvisa hållbart är godtyckligt.
- Om en person kan äga av godtyckliga skäl och vi accepterar det, måste vi logiskt acceptera att alla kan äga av samma skäl.
- Om alla äger samma sak upphör äganderätten att finnas över den och den blir en allmänning.
Ovanstående är ett enkelt schema som försöker sammanfatta logiken i en del av det jag skrivit. Jag har inverterat en del saker i det och det skulle kunna ritas upp annorlunda och förmedla ungefär detsamma.
Det jag menar med logisk nödvändighet är att vi, om vi accepterar och följer logiken, måste/kommer komma fram till en slutsats. Det är så oavsett om vi råkar gilla eller ogilla slutsatsen.
Ett enklare exempel med färre premisser:
P1. En rasist är en person som diskriminerar andra människor och tycker illa om dem enbart p.g.a. deras etnicitet.
P2. Eyerouges pappa är en person som diskriminerar andra människor och tycker illa om dem enbart p.g.a. deras etnicitet.
—
Sl: Eyerouges pappa är en rasist.
Slutsatsen ovan är inget jag föredrar eller önskar dra. Den följer likväl av logiken. En logisk slutsats är alltid sann om (och endast om) a) premisserna är sanna b) vi utförde den logiska operationen korrekt.
“För mig blir det här sättet fel, lite som att man skapar axiomen i efterhand (köpenhamnstolkningen).”
Du har helt rätt i att vilka axiom vi använder i våra premisser när vi försöker dra en slutsats kommer påverka slutsatsen och att vi därför kan nå olika slutsatser genom att välja ut vissa. Gör vi det medvetet så förvanskar vi dock bara logiken för att uppnå våra syften. Det är samma sak som att en matematiker som är emot kärnkraft t.ex. gör en variabel dubbelt så hög i sin formel och helt hoppar över att ta med en annan i den.
Jag undrar därför vilka jag valt som du menar är felaktiga. Vilka av mina premisser stämmer inte för att de innehåller märkliga axiom? För återigen, om alla premisserna stämmer, är slutsatsen alltid sann. (Det är också det enda finurliga med logiken)
“Jag rättfärdigar äganderätten utifrån kommande konsekvenser om den inte skulle finnas.
Konsekvenser som att jag inte kan äga mitt öga, DNA, min dotter äger inte sin kropp o.s.v. räcker för att rättfärdiga äganderätten för mig.”
Du är i gott sällskap. Det där är det klassiska argumentet som går tillbaka till bl.a. John Locke och gänget. De rättfärdigade äganderätten som en ordnings- och förvaltningsfråga och menade att kaos skulle uppstå utan äganderätten, och om man ska välja mellan de två tillstånden så är dagens bättre.
Jag håller med dem till fullo: Om man ska välja mellan dagens version av ägande och den värld de målar upp som alternativ är valet att köra med äganderätten antagligen det rätta.
Här finns dock två invändningar:
1. Även om man tänke som Locke-lägret så har man inte förklarat hur man kan komma att äga något, som t.ex. ett stycke mark. Man har inte förklarat med vilken rätt man gör det. (Detta problem har du redan själv insett då du själv tar upp det, inte min mening att upprepa i onödan, men vill få en överblick av problemen med Lockeska argumentet). Det man gör är att ge upp och/eller helt enkelt kringå det riktiga problemet, vilket är frågan: Hur kan någon rättfärdigat börja äga t.ex. ett stycke mark? (Att vi sedan kan dela ut marken godtyckligt och säga att vi äger den är, och få en hel värld att tro på det av praktiska skäl är en annan sak.)
2. Problemet med det Lockeska tänkandet är att alternativen, som du också tar upp om än halvt om halvt outtalade, inte är “det vi har idag” och “totala katastrofen”. Jag håller med Locke i sin slutsats om hans premisser vore korrekta, att vi bara har de två möjligheterna. Jag hävdar dock att det finns en mängd andra som inte nämns.
Ett av de mest uppenbara är det sk. kollektiva ägandet. Om det tillämpas i en tillräckligt hög grad till att omfatta samtliga innebär det att något blir en allmänning (i vilket fall jag inte ser vitsen med att tala om ägandeskap längre). Varför skulle inte allmänningar kunna finnas utan att det uppstår kaos och utan att världen skulle förfalla? Luften är ett exempel vi har i vår samtid på en allmänning som de inte försökt reglera (än) genom enskilt ägande. Luften finns, den är ägd av alla (och därför av ingen), och världen står kvar där den är.
Samma sak hade gått att genomföra med en hel del annat, om vi velat. Nu är vi snart tillbaka till frågan du tog upp tidigare om egoism, där jag kompletterade med distinktionen mellan det och egenintresse. Det finns inga problem i logiken här. Problemet finns hos människan som inte känner för att leva upp till den. De som t.ex. äger en massa godtyckligt redan ämnar inte frivilligt ge ifrån sig den makt eller de privilegier de har genom ägandet. Det är en rent praktisk fråga varför människor inte kan genomdriva sådant alla kan komma fram till och som till synes verkar vara helt rätt. Det kanske bästa exemplet är världssvälten: Det finns, och har nästan alltid funnits sedan industrialiseringen, ett stort överflöd av mat som räcker till alla på jorden flera gåner om om det vore korrekt distribuerat. Likväl svälter miljontals fattiga ihjäl.
“Konsekvenser som att jag inte kan äga mitt öga, DNA, min dotter äger inte sin kropp o.s.v. räcker för att rättfärdiga äganderätten för mig.”
Jag tror att en annan sak som ofta är förknippat med problem 2. med Lockeska tänkande som nyss nämndes ovan är att det finns ett allmänt missförstånd kring vad dessa konsekvenser är. Jag misstänker, och hoppas jag förstår dig rätt nu, att du menar att konsekvensen av att din dotter inte äger sin kropp innebär att hon därför kan fara illa.
Tänk över det hela. a) Om hon inte äger sin kropp för att inget kan ägas så följer det att b) ingen annan heller kan äga hennes kropp av samma skäl. Detta är tyvärr något som många förbiser i diskussionen, men det har makaber signifikans.
Det verkar finnas en tanke av de som förespråkar äganderätt att äganderätt leder till säkerhet. Låt oss fortsätta använda din dotters kropp som exempel. Bara för att ingen kan äga hennes kropp, inte ens hon själv, innebär det inte rent logiskt att hon kommer/måste fara illa. Hon kan mycket väl leva i en värld där ingen äger något, men där man har antingen en etik eller en juridik som skyddar henne från fara och som förklarar för alla andra individer varför de inte ska göra henne illa.
Vi måste fråga oss själva här, i all uppriktighet, om det är för att hon äger sig själv som folk låter bli att skada henne. Svaret tror jag är nekande. Vem som äger henne kvittar. Att hon äger sig själv, eller är slav åt någon annan (båda och utgår från och är möjliga om äganderätten finns) är inte den främsta förklaringen till varför någon inte tar sig friheten att göra henne illa. Den främsta förklaringen är antagligen antingen a) de har en värdering som säger dem att det är fel att göra henne illa, och den värderingen har de fått från någonstans, t.ex. etiken eller sin kultur etc eller b) de låter bli att göra henne illa av fruktan av bestraffning för att det t.ex. kan finnas en juridik där. (Och ja, både a och b är av egenintressen)
Det verkar snarare som om ägandeskap inte säger något om huruvida hon kan bli behandlad, och att ägandeskap i sig varken utesluter att hon far illa eller garanterar det. Ägandeskap är, som jag försökt visa, inte ens en nödvändig komponent för att man ska börja försöka “garantera” hennes välfärd.
Ha i åtanke att bara för att en rätt inte finns (t.ex. rätten att äga) så följer det inte att inga andra rättigheter finns (t.ex. rätten att ingen ska få göra en illa). Det man måste göra är att försöka härleda var och en av dem och förklara på vilka grunder de existerar och hur man rättfärdigar deras existens. Diskussionen om äganderättens icke-existens för inte förväxlas med en diskussion om rättigheters icke-existens. Av det skälet behövs inte äganderätt – det kan finnas andra rättigheter som förklara, bättre dessutom eftersom de skulle kunna vara rättfärdigade, varför din dotter inte bör göras illa.
Jag får ofta en känsla av att det nyss skrivna är svårsvält för många av oss. Vi är uppvuxna i ett system där ägandet näst intill är heligt och där det är en fundamental del av vår vardag och vår förståelse av världen. Vi förknippar äganderätten med autonomi eftersom den som äger något för förvalta det hur den vill nästan. P.g.a. den associationen så tror vi oftast att om man tar bort äganderätten så kommer även vår autonomi över x (din dotters bestämmande över sig själv) att försvinna. Men äganderätten är bara en förvaltningsform som vi bygger vårt samhälle kring. Man kan ersätta den med mycket annat och ändå behålla autonomin över sådant man kan rättfärdiga autonomin över. I din dotters fall är det relativt lätt för de flesta t.ex. etiska system att påvisa varför ingen bör göra henne illa och varför hon bör få bestämma över sitt liv själv (vilket jag för övrigt själv ställer mig bakom som anarkist, kanske mer än många andra).
När man talar om äganderätt tror jag att man därför måste hålla isär exakt vad det är man försöker samtala om: Är det hur vi försöker skapa säkerhet? Hur vi distribuerar mat eller land? Vem som ska få en dator? Emedan de är både riktigt bra och väldigt spännande frågor, var det inget jag hann behandla i den korta texten jag skrev om implikationerna av vatten som en allmänning. De är frågor som rimligtvis borde besvaras på förhand av alla som vill ha ett nytt samhällssystem och inte accepterar den rådande förvaltningen av x. Samtidigt spelar, paradoxalt nog, svaret på frågorna ingen roll för svaret på frågan om hur man kan rättfärdiga ägande. (Att bara köra på en linje för att man saknar rationellt svar är en förklaring till varför man agerar som man gör. En förklaring är inte samma sak som ett rättfärdigande, i alla fall inte om man har de rationella kraven.)
*
En helt annan sak, som egentligen inte behöver tas upp men som jag ändå vill påtala, är den bredare förståelsen av vad man menar med “min” eller “hennes” kropp:
När hon säger “detta är min kroppp” kan hon mena en rad saker. En av dem är “Jag har äganderätt över kroppen, därför är den min”. En annan är “Mitt medvetande finns endast i denna kroppen och jag vart min kropp än färdas brukar mitt jag följa med. Den som är Lisa finns i den.”
De flesta människor menar både och när de talar om sin kropp, och varianter därav. Man talar både om sitt medvetande, och man försöker också ge uttryck för att man har rätt över att förföga över sin kropp, d.v.s. att man är fri. Det handlar som sagt bara om förvaltningen av sig själv och sina egenintressen. Men här kommer det intressanta som förklara en stor del av ditt svar: Hur gör man det i ett system där man endast får frihet och förvaltarskap genom att äga?
Om du har en värld där din frihet och ditt välmående bara garanteras av myndigheterna (och andra människor som accepterar den ordningen) i de fall där du själv äger dig själv, kommer du givetvis, av pragmatiska skäl, vidhålla att du äger dig själv.
Fast målet är inte att äga för dig eller henne. Målet är att hon ska få leva i fred, må bra, styra över sin egen kropp. inte sant? Ägandeskapet är bara ett instrument för att uppnå det. Det är det för att vår värld säger, p.g.a. hur den ser ut, att det får hon inte om hon inte äger sig själv. Det är alltså världen som ställer kravet på ägandeskapet. Inte logiken. Det kunde lika gärna ställt ett annat krav som är lika godtyckligt: Att man måste vara 1.78 cm lång nå målen. Detta verkar absurt, för vi förstår att vara 1.78 cm är en godtyckligt vald grej av samhället, och, på samma sätt menar jag menar att äganderätten är lika godtyckligt valt.
“För mig blir det antingen eller. Antingen kan man äga eller så kan man inte äga. Kan man inte äga telefoner kan man inte heller äga sina tankar eller någonting annat över huvudtaget.”
Jag tror om man tror på äganderätten så skulle man kunna utforma den så att den bara gäller vissa saker/områden, allt beroende på vad man grundar den på. (Om den är helt godtycklig kan den givetvis appliceras på precis allt)
Jag kan förstå att du har din uppfattning men inte hur du kommer fram till den genom argument, mer än att du gör det utan argument och som ett “tvång av verkligheten” – du vill överleva i vår värld och vet att om du tar det t.ex. jag skriver på allvar och tillämpar det i samhället så kommer du snart att bestraffas Jag förstår och respekterar att du vill ha ett liv där du slipper problem o.s.v. Det vill jag med. Det är därför i det nuvarande mer gångbart att ha din uppfattning än min.
Själv tvingas jag leva väldigt snarlikt: Jag beter mig som om jag trodde på äganderätten eftersom det i vår samtid inte går att göra mycket annat om man vill klara sig. Jag tror därför inte att vi skiljer oss så mycket i praktiken av vår vardag.
Det gör samtidigt inte mig till mindre kritisk till tanken av en rättighet som säger att vi kan äga t.ex. mark. Jag tror man måste kunna ställa frågan “hur kommer det sig?” och alla andra som är relevanta kring det, om inte annat för att förstå i fall vi har rationella grunder att stå på. Emedan det är rationellt av oss att vilja överleva i den värld vi råkar ha hamnat i, och därför beter oss som om äganderätten fanns, är det inte rationellt att utforma världen på ett sätt som lurar invånarna att tro på ett fenomen som varken har bevisats eller rättfärdigats.
Någonstans måste man fråga sig varför äganderätten finns, vilka funktioner den ytterst fyller, om de kan åstadkommas på andra sätt, om de i sin nuvarande form åstadkoms tillräckligt bra. Man måste fråga sig vad ägande är för något, för att säkerställa att man talar om samma sak så man inte pratar förbi varandra och kan få en konstruktiv diskussion. En del av dessa komplexa frågor har jag berört som hastigast i kommentarerna, och de är valida även om den ursprungliga texten inte var avsedd att diskutera dem. Jag hoppas du inte upplever att jag slätat över dem, för det är inte min avsikt. Äganderätten är något jag återkommer till ofta här inne, i olika texter, och då belyser jag ofta olika saker, som föranleder olika diskussioner.
“Kan man inte äga telefoner kan man inte heller äga sina tankar eller någonting annat över huvudtaget. “
Vad är behovet av att “äga sina tankar”? Vad betyder det ö.h.t? Är rädd att jag inte förstår riktigt…
Om jag hade varit gud hade jag knäppt med fingret och ingen människa hade längre kommit ihåg eller ha hört talas om äganderätten. Föreställ dig det. Besvara nu frågan varför äganderätten behövs för att människor ska kunna a) tänka eller b) göra det självständigt, som de vill?
Enda gången det är lönt att “äga” sina tankar, eller något annat, är om ägandeskap medför någon rättighet, x. I en värld som inte har ägandeskap kan ägandeskapet inte medföra någonting. I en sådan värld kan invånarna ändå få x, för x följer inte från äganderätten såvida vi människor bestämmer att det gör det (och att det följer från endast det).
“Så fort man gör skillnad så är det inte längre logik utan moral. Moral är ok men då ska det belysas och inte gömmas under antagandet att det är logik vilket jag tycker du gör i texten om ön.”
Jag gör ingen skillnad på något ägande – jag menar alltid att ägande inte är rättfärdigat, fram till att någon faktiskt gör det. (Samma argument om mark och byggnad kan appliceras på människor – sperma/ägg – fördäder – föda från mark osv… vi är atomer och en del av världen, men låt oss inte gå in på ytterliggare spår och hålla diskussionen lättåtkomlig).
Logik är något man använder för att förstå relationer. På ön fanns det etiska antaganden, t.ex. att vi är lika värda. Om man accepterar de etiska värderingarna kan man, då, använda logiken för att förstå vad som följer.
I en etisk diskussion är det logiken visar alltid etik i slutändan. Precis som argument och slutsatser som följer av varandra logiskt i ett presidenttal (vilket de sällan gör förresten.. ) fortfarande kommer vara slutsatser av politisk karaktär. Kan likna det vid matten igen – man kan komma fram till att man har vattnat för mycket i gräsmattan om man räknar ut det. Men vad “för mycket” är är inget matematiken egentligen vet – matematiken är bara ett teoretiskt instrument. Vi, som vet att vi inte vill ha mer vatten än gräs, använder bara siffrorna kombinerat med värderingen/uppfattningen/något om att det är fel att ha mer vatten än gräs i sin trädgård.
Så, om man antar vissa värden, så följer en del saker, logiskt. Även om värdena som antas inte nödvändigtvis kan bevisas av logiken ensam. (Här finns en jättespännande vetenskaplig paradox – att använda logik och matematik är t.ex. en värdering det med. Det är vi själva som bestämt vad som är sanning, goda instrument o.s.v) Tror detta rimmar väl med det du nämnde om axiom faktiskt, men kanske har jag uttryckt mig lite diffust.
Ur logik i sig följer det dock aldrig någonting (återigen, som med matematiken). Någonstans måste det finnas med en värdering eller något annat i bilden, och om det är en värdering blir etiken intressant.
*
Har något av detta hjälpt mig förtydliga idéer som kanske inte alltid är så lätta att uttrycka och därför än svårare att hänga med i? *hoppas*
Jag tror inte att något av vad vi skrivit är motsägelsefullt. Du verkar acceptera att äganderätten inte kan rättfärdigas rationellt, om jag förstått dig rätt, och det var egentligen det jag ville ha sagt i kommentarerna. Samtidigt måste du i det verkliga livet leva som om du accepterade den, och “accepterar den” därför på den nivån. Jag gör detsamma, men med förhoppning om förändring långt in i framtiden där man antingen ser igenom den och avskaffar den eller kan rättfärdiga den.
Om jag däremot missförstått dig och du tror att äganderätt är något som är nödvändigt för frihet, självbestämmande, förvaltning o.s.v. vore det intressant om du utvecklade hur du kommer fram till det då jag själv, som det förhoppningsvis framgått, inte är säker på att jag ser några samband… fast jag är så insnöad i vissa grejer att jag lätt kan missa något uppenbart framför mig:
• 
• eyerouge
• Aug 10, 2009, 14:51
• Svara
*postar igen eftersom förra kommentaren råkade tryckas iväg för tidigt första gången, varpå jag raderade den. den ovan kommentar är däremot färdigställd.*
• 
• Righthead/Motreaktion
• Aug 12, 2009, 19:42
• Svara
Det finns inget absolut ägande. Som markägare får man ansöka om rätten att bryta, odla, bygga o.s.v…
Sen är yta ett tvådimensionellt begrepp. Äger du en landyta har du rätt att nyttja denna på höjden upp till en logisk gräns och kan alltså inte kräva ‘vägskatt’ för ovanpasserande flygtrafik.
Sedan kan man per automatik inte förkasta ägande av en sak i relation till en annan, motsvarande ’sak’. Ingenting är detsamma som någonting annat även om man kan ha en åsikt om att sakerna är jämförbara. Men det är en åsikt.
Och lagar och förordningar inom detta har till syfte detsamma som alla andra lagar och förordningar, att så gott det går organisera en bunt djur som av rent evolutionstekniska skäl kommit till den punkten att de har hjärnkapacitet utöver vad som är nödvändigt för att överleva och med det numera är bäst på att ställa till problem för sig själva… Sen att samma överskottsintelligens står bakom dessa lagar och förordningar är ju i sig själv en trolig orsak till varför de oftast uppfattas som fullkomligt irrationella.
Sedan att läsa vad folk kommer fram till genom att iaktta sin egen ras med samma överskottsintelligens är inte helt sällan mycket underhållande, hehe… ;^)
• 
• eyerouge
• Aug 18, 2009, 2:24
• Svara
“Det finns inget absolut ägande. Som markägare får man ansöka om rätten att bryta, odla, bygga o.s.v…”
1. Det finns förmodligen absolut ägande av mark i vissa stater.
2. Även om det inte skulle finnas i någon stat säljer staten i de flesta länderna marken till den privata sektorn. Det är väldigt sällan staten tar tillbaka den, trots att det finns lagstiftning i många länder som låter den göra det om särskilda villkor uppfylls. (Detta är förresten bara ännu en version av det jag redan berört, men nu uttrycker du den kanske intressantare: Om det är så som du skriver, vad är det då staten säljer egentligen? ; )
3. Glöm allt mitt tjafs om stater och mark: Om du har rätt att “absolut ägande” inte finns, hur kan då “absolut ägande” av ett föremål t.ex. en leksak, finnas? (Varför det inte kan ske förklarar jag dels i texten och även mitt senare svar till Leif. Ägandet av marken verkar centralt för att man ska kunna få äga det som i slutändan produceras av eller på den, som någon slags “första råvara” och i många fall även en rent fysisk/praktisk råvara.)
“Sedan kan man per automatik inte förkasta ägande av en sak i relation till en annan, motsvarande ’sak’. Ingenting är detsamma som någonting annat även om man kan ha en åsikt om att sakerna är jämförbara. Men det är en åsikt.”
Jag tror inte att jag förkastar något per automatik, utan försöker visa på relationen mellan de olika sakerna, främst i kommentarerna till Leif. Jag skriver även att marken är ett exempel på något som folk menar man kan äga. Jag har inga problem att ersätta det exemplet med något som du själv väljer och ta diskussionen utifrån det istället: Om du accepterar att man kan äga det kräver jag bara att du förklarar för mig hur du kommer fram till att just du ska äga det, med hjälp av rationella argument, samtidigt som du kringgår det mesta jag skrivit. Jag vet t.ex. att du kan svara “men så här är det och även om det inte går ihop så funkar det så”, men det är inget svar utan mer ett konstaterande av hur verkligheten är och hur folk uppför sig. Det jag skriver anknyter också till verkligheten, och jag hävdar att det i vår verklighet inte går att rättfärdiga ägandet av en hel del, trots att alla beter sig som om de redan gjort det.
“…Ingenting är detsamma som någonting annat även om man kan ha en åsikt om att sakerna är jämförbara. Men det är en åsikt.”
2. Allt en människa yttrar eller tänker skulle kunna klassas som en åsikt/tanke/”tyckande” eller liknande. Det intressanta är kanske därför inte att vi är människor och har tankar (i bästa fall), utan hur vi motiverar dem och når vissa slutsatser. Att bara “tycka” en sak eller “tro” något kan motiveras och förklaras på olika sätt. Om förklaringen t.ex. bara är “för att jag känner så” är det inget jag sätter något värde vid i en etisk/ideologisk/politisk diskussion, även om jag kanske hade värdesatt det om jag istället hade talat om personens känslor.
*
Jag tycker förresten att “absolut ägande”, som du införde, är ett intressant begrepp. Det verkar föreslå att det finns olika “nivåer” av ägande, som t.ex. att hyra mark, låna en bok, och att absolut äga något. Men, är det inte så att om man kan låna något, eller hyra något, så finns det någonstans (långt bort i ledet i vissa fall) en ägare- den absoluta ägaren, för att formulera det som dig?
Oavsett fall är absolut ägande ett faktum över objekt (och även över mark då staten oftast har det, och staten är vad? Något abstrakt eller overkligt? Jag tror nog tvärtom, att den är högst verklig och konkret – att den i sin mest grundläggande form en organisering av människor. De människorna som representerar staten är den. Och de är den absoluta ägaren till marken, om de inte låtit någotn köpa den… hur de nu kan sälja den till att börja med är dock en annan fråga )
• 
• Leif Sandvik
• Aug 13, 2009, 1:58
• Svara
Du förklara jättebra! Har funderat i några dagar nu och försökt smälta in det du skrivit. Av de grundvärderingar du har och hur du resonerat i texten så följer att det inte går att rättfärdiga ägandet.
Jag har därefter försökt analysera mitt egna resonemang och försökt komma fram till var vi krockar.
Jag har inte i närheten fördjupat mig som du gjort i frågan om äganderätten men de senaste dagarna har jag tänkt mycket på detta.
Efter jag läste ditt första svar behövde jag dels få mer input från dig så att vi pratar om samma sak, därav det lite provocerande korta svaret och dels få tid att grubbla över mitt egna rättfärdigande av äganderätten.
Jag drog helt klart förhastade slutsatser angående detta. Jag slutade tänka efter exemplet med min dotters kropp.
Du lyckades på ett väldigt fint sätt förklara (om än lite långt) ditt resonemang och visa att man behöver tänka längre än så. Tackar för detta
Du har ett gäng frågor från dina kommentarer som är viktiga för mig att kunna besvara. Jag kan inte hävda äganderättens existens utan att kunna besvara frågorna utifrån mina axiom.
Det svåra i det här fallet för mig är att jag inte har vetat om vilka dessa axiom är.
Efter att jag funderat och gått bakvägen för att söka dessa tror jag mig funnit åtminstone ett av dessa.
När jag kom fram till detta axiom så var det för min del inte speciellt förvånande utan snarare väldigt befriande. Det förklarar nämligen en hel del om övriga värderingar jag har.
Du skrev
“På ön fanns det etiska antaganden, t.ex. att vi är lika värda.”
Jag har aldrig riktigt förstått varför människor ständigt hävdar att vi är lika värda. I hela mitt liv har jag sett hur vi människor konsekvent agerar utifrån att vi inte är lika värda. I de diskussioner som jag haft med människor har jag aldrig fått ett enda vettigt argument för att vi människor har lika värde. Trots mängder av olika betydelser av “värde” så har jag inte förstått detta.
Jag anser att människor inte har lika värde, inte är lika mycket värda, inte ska ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra.
Det etiska antagandet på ön om det lika värdet strider mot mitt axiom. Jag utgår helt sonika från att vi inte har samma värde.
• 
• eyerouge
• Aug 18, 2009, 2:42
• Svara
Leif:
“Jag anser att människor inte har lika värde, inte är lika mycket värda, inte ska ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra.
Det etiska antagandet på ön om det lika värdet strider mot mitt axiom. Jag utgår helt sonika från att vi inte har samma värde.”
Det stämmer att jag tog upp antagandet om lika värde. Det är lyckligtvis ingen förutsättning för min del för att driva samtalet vidare. Jag kan, för diskussionens skull, t.ex. påstå att jag håller med dig – Leif, jag tror inte på att alla människor är lika värda.
Så, nu har vi konstaterat det. Nästa fråga för min del är, hur kan jag och du, utifrån att människor är olika värda, komma fram till att vissa (t.ex. jag och du som vi kan låtsas är mest värda av alla) kan äga något? Hur går det till när vi två som är mest värda i hela världen, börjar äga t.ex. en bit mark av vår planet? Bör vi säga något? Göra något? Mura in något? Om man t.ex. svarar “för att vi är mer värda kan vi äga allt eller göra vad som helst” så kommer givtevis nästa fråga att vara “hur når du den etiska slutsatsen att vi är mer värda?”. Helt plötsligt verkar vi ha skapat än mer besvärliga frågor och problem utöver de som redan fanns. Eller?
Jag undrar rent praktiskt och även teoretiskt hur man kommer fram till att man kan äga något om man t.ex. inte tror på människans lika värde.
Det jag gissar på att du trots att du inte ser på människor som lika värda fortfarande kommer ha stora bekymmer med ovanstående frågor.
Av det enkla skälet att “människors lika värde” inte är något nödvändigt för mina grundfrågor och den kritik jag riktar mot de som tror på äganderätten. (Att jag däremot tog upp människors lika värde i min text var ett exempel på hur man skulle kunna resonera, tänkt som en genväg för de flesta som redan köper människans lika värde, men jag inser nu att jag aldrig borde nämnt det till att börja med eftersom det verkar som om det är viktigt för texten.)
*klurar*
• 
• Righthead/Motreaktion
• Aug 14, 2009, 13:52
• Svara
Ägande handlar om organisation. Anarki motsätter sig organisation. Men det är ju med utgångspunkt utifrån vad vi uppfattar som ett dåligt organiserat samhälle.
En annan intressant sak i resonemangen är att ingen hänsyn tas till det rent praktiska och utifrån andras synvinkel utan vår egen.
Kan en grupp människor leva utan organisation? Vi är ju i grunden flockdjur och med det grundar vi flockar. Dessa flockar grundar flockar av flockar – och på den vägen är det.
Vi som skriver här kan nog knappast räknas som ‘normala’ (även om ‘normal’ är ett märkligt begrepp) – jag vet iaf. att två av oss på grund av olika orsaker går utanför normen. Med det så ifrågasätter man mer det konventionella. Men det är ju utifrån vår utgångspunkt.
Så vad har detta att göra med ägande? Jo, vi applicerar ‘vår’ logik på en organisation skapad av behov av organisation. Det finns en slags konspirationsteori runt makt i allmänhet men grundtanken var aldrig att begränsa för människor utan att förenkla för dessa att leva i grupp. Och då fungerar det dåligt för oss okonventionella, vi som ser bristerna, inte bara i stort utan i så många små detaljer. Men organisationen är inte för oss utan för folk i stort.
Å andra sidan är diskussionen intressant, om inte annat för att tråna våra grå. Och med det kan man ta upp huruvida vi äger oss själva. För det har varit uppe till debatt mer än en gång sett till genetiskt material. Michael Crichton (*) diktade ihop ett intressant – och, i US of A, fullt lagtekniskt möjligt – exempel i en av sina böcker där en man får sina egna gener patenterade av en läkare som sedan rent tekniskt ägde honom och hans avkomma.
Men är det så ägande är tänkt att fungera? Naturligtvis inte – och därav frågeställningar som i ditt blogginlägg.
(*) Sen hur någon så intelligent som han kunde snurra in på det där med vit amerikand höger och vi vet bäst-tänkande, det är en intressant frågeställning i sig själv, hehe… RIP, knäppskalle… ;^)
• 
• Righthead/Motreaktion
• Aug 14, 2009, 13:58
• Svara
@Leif
Utgångspunkten att alla människor är lika mycket värda är ett måste. Betyder det att dom är det? Nej. Men det är utgångspunkten som är viktig.
Samhällets grundregler – och däri sånt som äganderätt, utgångspunkten att alla är lika mycket värda o.s.v. – är en nödvändig illusion för att stabilisera organisationen.
PS/ Ang. min tidigare post; Crichton’s exempel är baserad på rättsfallet “Moore v. Regents of the University of California” /DS
• 
• Leif Sandvik
• Aug 18, 2009, 21:28
• Svara
Nästa fråga för min del är, hur kan jag och du, utifrån att människor är olika värda, komma fram till att vissa (t.ex. jag och du som vi kan låtsas är mest värda av alla) kan äga något?
Hur går det till när vi två som är mest värda i hela världen, börjar äga t.ex. en bit mark av vår planet? Bör vi säga något? Göra något? Mura in något?
Låt oss tänka oss ett ställe där ingen äger mark, planeten Nimbus-2000. Jag och min familj flyttar dit tillsammans med ett hundratal andra kolonisatörer. Jag och min familj väljer ett område som vi börjar odla mat och dylikt på.
Precis innan årets skörd av majs anländer några familjer till skördeplatsen och hävdar att de har lika rätt till majsen som jag har, de hävdar att majsen växer på en mark som är allmänning och alla har lika rätt till den.
Majsen räcker för att precis mätta min familj och ska räcka hela vintern.
Jag har odlat maten, jag har irrigerat jorden. Min familjs överlevnad är viktigast (för de är värda mest för mig). Jag hävdar utifrån detta att jorden är min och grödorna på den likaså.
Respekteras inte detta så kommer jag sätta mig på åkern med en hagelbössa och vakta grödorna – för de är livsnödvändiga för mig och min familjs överlevnad.
Det behöver inte ens röra människor. Om det är insekter, svamp eller annat som hotar skörden kommer jag bekämpa dessa för att garantera min familjs överlevnad.
Jag rättfärdigar det hela genom att min familj är mer värd än andra familjer. För att generalisera det hela så andra förstår så skapar jag ett nytt ord och kallar det “äganderätt”.
Utan att sätta olika värden på människor kan jag inte se något sätt att rättfärdiga försvaret av åkern.
Om vi nu struntar i Nimbus200 och istället går tillbaks i tiden till då vi på jorden började irrigera marken så tänker jag mig att äganderätten av mark har uppkommit för att förmedla att det inte bara är att komma hit och ta grödorna som andra är beroende av och har odlat.
Jag undrar rent praktiskt och även teoretiskt hur man kommer fram till att man kan äga något om man t.ex. inte tror på människans lika värde.
Genom att agera utifrån att min familj är mer värd än andra människor/familjer tar jag hjälp hjälp av hot, diskussioner och vapen för att förtydliga detta för andra människor och levande ting.
Min familjs överlevnad är viktigare för mig än vad din familjs överlevnad är. Detta för att personerna i min familj är mer värda än personerna i din familj enligt mig.
Om din familj kommer och vill ta den mat som jag lagt undan för min familj kommer jag hävda att maten ägs av mig.
• 
• eyerouge
• Aug 28, 2009, 23:05
• Svara
“Precis innan årets skörd av majs anländer några familjer till skördeplatsen och hävdar att de har lika rätt till majsen som jag har, de hävdar att majsen växer på en mark som är allmänning /../ Jag har odlat maten, jag har irrigerat jorden.”
Jag skiljer på att äga något och att ha andra rättigheter, eller att äga a) marken och b) rättvisan i att du som sått majsen ska få äta den.
För dig verkar det emellertid tätt sammankopplat, eller rent av samma sak: Indirekt verkar du tänka dig att man måste tro att man kan äga/ägaa för att t.ex. rättvisa ska kunna finnas i fallet du målar upp. Så är det för övrigt också i vårt riktiga samhälle – äganderätten i vår värld ger oss förföganderätt. När vi köper en bit mark så får vi bl.a. rätten att göra i princip vad vi vill med den och vi kan dessutom förbjuda resten av världen att nyttja den.
I vår värld har man bestämt sig för att det bara ska finnas en enda process som säkreställer förföganderätten, och det är ägandet. (Jmf. detta med ett samhälle där alla är superkristna och t.ex. inte tar din majs inte för att den är din eller för att du äger marken, utan för att de har en moral som säger dem att det vore fel av helt andra skäl)
Det finns dock inget nödvändigt likhetstecken mellan förföganderätt/nyttjanderätt (eller andra rättigheter) och äganderätten. De samband som finns mellan dem idag är något vi skapat själva. Vi har skapat en värld som säger att enda gången du kan sova lugnt utan att riskera bli bortjagad osv är om du kan visa upp ett papper där det står att du äger marken.
Man behöver t.ex. inte behöva tro att äganderätten finns ö.h.t. för att komma fram till att du och din familj givetvis bör få behålla majsen själva, om ni sått den, den knappt räcker till, och de andra bara dyker upp och tar den osv osv. Det finns helt andra etiska principer än äganderätten som kan legitimera och förklara varför du ska få äta din egen majs, och varför de andra inte skulle kunna ha rätt till den.
“Jag har odlat maten, jag har irrigerat jorden. Min familjs överlevnad är viktigast (för de är värda mest för mig). Jag hävdar utifrån detta att jorden är min och grödorna på den likaså.”
Du menar att om man bearbetar något (förädlar), t.ex. marken, så blir den ens egen. Jag skiljer emellertid på produkten av ditt arbete – majsen – och på marken i sig själv som alltid funnits där. Marken finns t.ex. kvar efter att du skördat majsen, marken fanns där innan vi föddes och lär finnas där ett tag till. Varför skulle du äga marken om du gör en grej med marken? Hur kommer man fram till att man börjar äga något för att man manipulerat det? Om du nu accepterar det tänkandet bör du ju gå med på att jag t.ex. kan börja äga din bil för att jag kanske arbetar med den mer än vad du någonin gjort.
Det jag vill komma till är att marken är en sak och majsen en annan. Jag kan förstå att du gärna vill uppfatta det som att du äger majsen, eller, det enda jag egentligen förstår är snarare att du upplever att du har rätt att få nyttja majsen som föda. Fast den rätten, din rätt till mat och överlevnad, beror ju som visat inte på att du äger marken. Du kan ha den rätten av andra skäl. Inte för att du äger marken, utan för att du t.ex. är en människa som behöver mat och kanske har rätt att existera (och den rätten härleder man t.ex. inte från att man äger något, för i så fall hade de som inte ägde något inte haft rätt att leva vidare).
Dessutom har du inte förädlat marken. Du har förädlat majsen. Eventuellt har du kanske dessutom förstört marken, eller kommer göra det om du fortsätter odla samma gröda år in och år ut. Och då kommer man till frågan om vilken rätt man har att göra det, eftersom den marken t.ex. kunde nyttjas bättre av någon annan, som kanske var i än större behov eller hade större kunskap att nyttja den. Om t.ex. en sådan person använt den hade den kanske producerat än mer, och du kunde då fått mat i vilket fall som. Nu har jag gjort en ful grej i och med att jag ändrat om i ditt exempel. Det ämnar jag inte göra, vill mest fortsätta använda det för att visa att man inte bara kan bryta ner frågan till att äga eller ej och att likställa den med att få finnas eller ej.
Enda gången ens existens hänger på att äga en massa är om samhället inte tillåter en existera i annat fall. Vårt kapitalistiska samhälle är t.ex. ett bra sådant fall, där man i princip riskerar dö om man inte äger något. Vice versa: Ju mer man äger i vår värld, desto mer säkerställd är ens materiella existens. Det är så för att vi har skapat sådana villkor och accepterat dem. Därav följer det också att du, som är fullt bekant med denna allas vår verklighet, givetvis ser samband mellan att äga och att kunna ge din familj mat. Och där, i en sådan situation, kommer du givetvis vilja äga och acceptera ägandet – för du vill ju överleva.
Jag ifrågasätter inte din rätt att överleva i dagens värld. Ej heller varför det är praktiskt för oss att äga idag, så som saker ser ut. Det jag ifrågasätter är snarare om man kan legitimera ägande intellektuellt sett. Att det går att legitimera praktiskt med hänvisningar till pragmatiska skäl tycker jag däremot att du visat alldeles utmärkt. Och du har rätt i det du skriver – antingen uppför man sig som dig på Nimbus eller så tynar man under om det nu inte finns något annat än äganderätten som ger dig som varelse en existensrätt.
“Jag rättfärdigar det hela genom att min familj är mer värd än andra familjer.”
Om du accepterar att man kan rättfärdiga äganderätten av åker x genom en hänvisning till att man tycker att ens familj är mer värd än alla andra måste man givetvis acceptera sitt eget resonemang (eftersom man tror på det) när en annan person kommer och gör anspråk på samma åker, med exakt samma motivering: “Min familj är mer värd än din.”
Som du märker blir det inget produktivt av det hela – det löser inga problem. Snarare så kommer det skapas en konflikt kanske.
Därför menar jag att du egentligen inte lyckas skapa ett rättfärdigande. Du har istället ritat upp en riktigt bra förklaring av varför ni väljer att förhålla er till åkern på ett visst sätt (t.ex. att ni tycker om varandra, vill överleva o.s.v).
Skillnaden på en förklaring och ett rättfärdigande framgår om man ser på t.ex. en våldtäkt: Ska vi förklara den kan vi ta upp saker som att personen var väldigt kåt, inte kan kontrollera sig, eller kan kontrollera sig och tycker det är roligt att göra illa andra, att den råkade gå där just där och då, etc. Okej, nu har vi förklarat den våldtäkten. Är det samma sak som att vi rättfärdigat den? Nej, för inget i förklaringen visar oss med vilken rätt våltäktspersonen begick våldtäkten.
Likaså i fallet med åkern. (Och, givetvis, även med de som kom och tog din majs: Jag hade krävt dem på ett rättfärdigande av att de åt upp din mat, de måste trots allt kunna påvisa med vilken rätt de lämnade er svältande.)
“å tänker jag mig att äganderätten av mark har uppkommit för att förmedla att det inte bara är att komma hit och ta grödorna som andra är beroende av och har odlat.”
Jag är helt inne på den linjen: Historiskt verkar mycket av äganderätten ha uppkommmit för att garantera förvaltarskap & tillgång till det som ägs. Äganderätten verkar, som t.ex. Righthead var inne på, därför vara en praktisk fråga om hur man ska organisera och ordna rättigheter/skyldigheter.
Dessvärre kan man fortfarande inte förstå, trots att vi kan förklara varför den finns, hur det kommer sig att man helt plötsligt kan äga en bit mark. Med vilken rätt (och från var får vi den rätten) kan man börja äga något och samtidigt förklara att ingen annan kan göra det?
Du anförde t.ex. förädling som något som “föder” den rätten. Men varför det? Varför skulle att vi förädlar något (som egentligen inte ens är marken själv) ge oss äganderätt över en del av planeten? Och även om vi accepterar att det är så – hur gör vi med alla som förädlat den innan oss, marken borde ju tillhöra dem, eller, hur gör vi när vi inte förädlar/nyttjar jorden – då är ju marken inte någons enligt förädlingsargumentet. Fast låt oss inte fokusera på förädlingsargumentet. Problemet med förädlingsargumentet är att det redan förutsätter det som det ska bevisa, nämligen äganderätten. Man kan inte besvara frågan “hur uppstår ägande?” genom att säga “man gör detta och detta, och då äger man”. I det svaret förutsätts det ju redan att man kan äga ö.h.t, så, man har inte besvarat frågan egentligen. Inte sant?
Problematiken med att äga blir tydligare om vi återvänder till Nimbus och rymden: Om du accepterar att man t.ex. kan äga en del av jorden så verkar du också acceptera att man av ungefär samma skäl kan äga andra delar. Summan är att hela jorden kan ägas, så småningom. Om jorden bara är en planet, och den kan ägas, vilket den kan enligt de flesta idag, då bör man med samma logik anse att man kan äga en annan planet…och en annan..o.s.v. Med andra ord måste man, om man accepterar äganderätten så som vi använder den i vårt samhälle idag, även acceptera att man kan äga hela universum. Djuret människa kan, för att själva menar att de kan äga, helt plötsligt dyka upp någonstans på andra sidan galaxen och “ta” en planet och göra den till “sin egen”. Det kanske bara är en människa, eller en handfull, eller flera miljarder, men antalet kvittar då principen är densamma:
Man gör något magiskt som vi accepterat som giltigt… exakt vad är olika, för människan hittar själv på det efter hand: Ibland är det krig och våld, ibland är det kontrakt, ibland är det först till kvarn, ibland är det lotto, osv – alla dessa magiska handlingar är sådana vi bestämt kan “skapa” ägande. Utför man en sådan och tillräckligt många tror på dem så äger man helt plötsligt något.
• 
• Leif Sandvik
• Aug 30, 2009, 0:27
• Svara
Det skulle vara intressant att läsa en artikel av dig som förklarar hur jag rättfärdigar majsen som “min” på Nimbus utan att ägandet behövs. Jag har pga ålder eller annat inte lyckats föreställa mig hur jag garanterar min familjs överlevnad utan ägande på planeten Nimbus.
“Med andra ord måste man, om man accepterar äganderätten så som vi använder den i vårt samhälle idag, även acceptera att man kan äga hela universum.”
Självklart blir resultatet just detta. Jag ser inget fel med det och jag tycker inte du lyckats visa att det inte är rätt. Jag tror mig förstå dig bättre och bättre för varje inlägg du gör men jag kan inte idagsläget övertyga mig själv om äganderättens icke existens berättigande.
Att äga Universum eller galaxer är ju bara naturliga konsekvenser av människans tänkande och resonerande. Nu är jag av den tron att vi människor för länge sedan förlorat kontakten med oss själva och vårt syfte här på jorden vilket gör mig ganska synisk här.
“Man gör något magiskt som vi accepterat som giltigt…”
Visst är det så, vi hittar på begrepp för att förenkla kommunikationen mellan oss. Att vi inte logiskt kan verifiera eller rättfärdiga detta spelar ingen roll, människor behöver inte detta i regel. Det räcker med att andra tycker si eller så för att rättfärdiga det ena eller andra.
• 
• eyerouge
• Aug 31, 2009, 0:35
• Svara
“skulle vara intressant att läsa en artikel av dig som förklarar hur jag rättfärdigar majsen som “min” på Nimbus utan att ägandet behövs.”
Det kan jag inte skriva, för det är en logisk omöjlighet. Begreppet “min/mitt” är ett ägandepronomen. Sekunden man använder ordet så utgår man från att att man kan äga till att börja med.
Man skulle förvisso kunna behålla ordet “min” men omdefiniera det till att betyda något helt annat än vad det gör för nuvarande. (Själv hade jag inte förordat det, finns inga behov av det och är bara förvirrande.)
Om man vill skapa en värld där det inte finns referenser till ägande kan man bara byta ut ordet “min” mot vilket som, x.
Majsen är x. Där x skulle kunna vara “avsedd för den som är hungrig” eller “avsedd för den som betalat mest för den” eller “något som alla med blont hår kan äta av”. X kan vara vad som helst beroende på hur samhället ser ut, men jag själv accepterar inte vilka x som helst, utan endast de som kan rättfärdigas genom hållbara principer.
(Med hållbara principer menar jag etiska, eftersom etik föregår t.ex. juridik, och kräver något rationellt av oss, som t.ex. att principerna inte ska diskriminera, vara godtyckliga och att vi har en praktisk nytta av dem – att de bl.a. är konfliktlösande. Väljer att inte utveckla kravet på dem ytterligare här, men som du ser finns det en hel del sådana, av till synes förnuftiga skäl om man har vissa mål och syften med de teorier man försöker utveckla.)
Så, vilket är x idag? Vad menar man med att “majsen är min“? Vi har varit inne flera vändor och tittat på vad ägandeskap i själva verket är ett samlingsbegrepp för, och det mesta bottnar i administration, organisation, rättigheter och skyldigheter, för att nämna några Summan av alla dem, och för att vi ska göra det enkelt för oss och samla dem under ett tak, är tanken om äganderätten.
Till skillnad från Righthead tror jag att äganderätten i vårt samhälle bör beskrivas som absolut i de flesta fallen. Det innebär att någon, antingen individen, företaget eller staten, i slutändan har total rätt att förföga över det som ägs hur den/det vill. Så är det för att det är en av många rättigheter som ges en när man accepterat den.
I dagens samhälle är det inte bara lagligt, utan helt enligt normen, att du, istället för att äta upp majsen eller dela med dig den till de som dör av hunger medan du är övermätt, eldar upp den eller säljer den till högstbjudande (vilket i regel inte är de som är i störst behov av den för de har inga medel att bjuda med). Majsen är din, du äger den, och utifrån det följer allt vi tar för givet som vi fått lära oss sedan små: Vi får bestämma över den, och att vi gör det, det är det som är rättvisa och bra. Alltså, att realisera äganderätten är att vara rättvis och att göra något gott. När vi rättar oss efter samhällets normer gör vi inget fel, tvärtom, vi agerar så som det alltid signalerats att det är okej att göra.
Återkoppling:
“skulle vara intressant att läsa en artikel av dig som förklarar hur jag rättfärdigar majsen som “min” på Nimbus utan att ägandet behövs.”
Exempelprincip: På Nimbus kan det finnas en tanke som säger att alla som är uppriktigt kapabla att arbeta och gör så, samt bidrar till att det blir mer majs, även ska få mat i en viss proportion. Man kan ha rättigheten att få mat om man arbetat för den (förutsatt att du är kapabel) och samtidigt har man skyldigheten gentemot sig själv om man vill leva att skaffa sig sin föda genom att bidra med en del av arbetet. Detta är ett exempel på hur det kan vara utformat. Det råkar dessutom vara ett socialistiskt sådant som kommer från den bekanta devisen “av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.
Det är inte nödvändigt att välja just den lösningen. Man kan välja hundratals andra istället. Jag använder det enbart som ett enda exempel på hur majsen kan fördelas och komma till vissa människor, utan att någon måste äga den eller marken den finns på.
Hur skiljer sig då det att människorna får majsen här från att de idag hade sagt “majsen är min”? Skillnaden är väldigt stor:
a) På nimbus har alla som arbetar enligt exempelprincipen (ExP) direkt rätt till en del av majsen. Så är det inte idag. (Du kan arbeta hur mycket du vill på någons fält, du får ändå ingen rätt till en del av det du var med och producerade. Du kan i bästa fall få pengar, och via en omväg, köpa det du producerade med dina egna händer en gång, fast om du gör det blir du grundlurad på mervärdet av ditt arbete, d.v.s. “bestulen” om du nu tror på äganderätten)
b) Idag kan det finnas ett fält som ingen odlar på och som ägaren har bara för skojs skull, eller för att spela in porrfilm på, trots att folk dör i mängder p.g.a svält. På nimbus äger ingen marken och ingen har därför den absoluta och slutgiltiga rätten att neka dem att odla majs på fältet istället. Man behöver ingens tillstånd – man rådfrågar förnuftet om det nu är förnuftiga principer som man har på nimbus och någon slags logik ligger till grund för dem. T.ex. så kommer frågan “Vilka har störst behov? Vems behov är viktigast och bör prioriteras?” att behöva besvaras när man på nimbus kommer till åkern som hungriga bönder och ser att någon spelar in porr på den bördiga jorden och/eller bara har inhägnat den och gör ingenting med den. På Nimbus kommer man kunna rådfråga etiken. På jorden däremot rådfrågar man enbart juridiken, och juridiken säger att det fetekvittar vems behov som är störst eller vad som är intelligentast eller bäst eller x att göra – det enda som spelar roll är vem som har ett papper där det står att den är ägaren på. Så enkelt är det i det fallet.
“eye: om man accepterar äganderätten så som vi använder den i vårt samhälle idag, även acceptera att man kan äga hela universum.”
Leif: Självklart blir resultatet just detta. Jag ser inget fel med det och jag tycker inte du lyckats visa att det inte är rätt.”
Det behöver inte uppfattas som att det finns något fel i det. Jag hade aldrig förnekat att tro på att du tror på det du säger att du tror på, men jag tror att man kommer inse problemen med en sådan tro om man fortsätter att begrunda det och bl.a. försöker besvara:
Q1. Hur börjar Leif, idag , äga a) Mars eller b) en planet som ligger på en viss koordinat på andra sidan galaxen?
Notera att frågan först kan te sig löjlig och helt onödig. Du kommer t.ex. troligtvis aldrig komma tillvarken den ena eller andra planeten, och man kan undra vilken praktisk signifikans svaret kan ha för oss på jorden.
Betydelsen av svaret är, tror jag, enormt. Det är samma fråga som ställts i samband med olika måltavlor hittills – allt ifrån vatten till majs. Eftersom vi dessutom är överens om att geografin, eller snarare varat i rummet, kvittar för huruvida man kan äga något eller ej måste man som förespråkare av äganderätten visa på ett förfarande här med planeterna.
Låt oss leka med tanken på några svar en person kan tänkas ge:
a) Man går till NASA och ger dem pengar. Jaha, och? Hur började NASA äga? Svaret lyser med sin frånvaro, problemet skjuts bara fram eller bak ett led och inget är löst.
b) Man bestämmer sig bara för det. Okej, men om äganderätt är något man bara kan bestämma sig för, då kan jag bestämma att byggnaden jag bor i inte längre ägs av bolaget.
c) Gud pekar på en sak och säger att man äger den.
Detta är bara tre varianter. I verkligheten finns det människor som hade svarat med några av dem. Det finns religiösa som menar att allt är som det är för att gud vill det, det finns de som köper stjärnor från bolag/sammanslutningar, och det finns de som kommer säga att det inte finnsett rättfärdigande och att man bara bestämmer sig för att bete sig som om där fanns en.
Alla tre ovan är olika förklaringar till vad man tror om bl.a. ägandeskap, men ingen av dem besvärar sig med att t.ex.förklara vad ägandeskap i) innebär och ii) varför ägandeskap innebär just det och inget annat, för att inte nämna det vid detta laget uttjatade iii) hur kan man komma fram till allt det med hjälp av hållbara argument?
Konkreta problem som man som förespråkare av dagens äganderätt måste ta itu med är t.ex:
a) Härledningen av det “absoluta” i äganderätten. Även om vi tror på att äganderätten finns så måste vi bevisa att vi, genom att äga något, får göra vad vi vill med det, för att det är det mest rationella. Vi måste, om vi är förnuftiga människor som använder resonemang och argument för att vägleda oss, visa att det förnuftigaste vi kan skapa är just en äganderätt som ger ägaren absolut makt över det ägda (t.ex. pluto/majsen/vattnet).
b) Du skrev att det räckte med att man bara tyckte att ens familj var viktigast för att man skulle få äga något och/eller att man förädlade något. Både dessa har sina problem, som jag tog upp i föregående svar. De är emellertid inte lösta: Många tycker att deras familj är viktigast, och många är beredda att förädla marken/majsen. Hur kommer man fram till vem som är markens första ägare om den inte har någon och t.ex. flera kandidater finns? Eller om flera förädlar den? Här kan man svara på en massa sätt, t.ex. att det avgörs genom lotteri. Emedan jag hade uppskattat spetsfundigheten är “ett lotteri” inget rationellt svag – det hade ju bara inneburit att “slumpen” fick avgöra något människorna var för “dumma” för att tänka ut själva.
c) Framtidens invånare: Jorden är redan ägd. Hela jorden är ägd av någon, må det vara individ, stat eller företag. Det betyder att de som föddes först och “började äga” (genom sin magi, d.v.s. hoax) verkar ha någon otvivelaktigt stor fördel i en värld som vår, där ägandet är i centrum och där vi gjort det till en förutsättningen för ens materiella välfärd och existens över huvud taget. Hur förklarar man, om man är en förespråkare av äganderätten, att vissa människor, för att de råkade komma ut ur vaginan före de andra i tiden, fick fördelen/privilegiet att kunna “börja äga” delar av moder jord? Inte för att de nödvändigtvis “förtjänade” det eller hade några argument för det eller bevis eller något uttänkt ö.h.t. Blott det faktum att de föddes före i tiden gav dem den rätten. Och omvänt – ju längre in i framtiden du är född, desto sämre förutsättning har du fr att lyckas materiellt av samma skäl (något som för övrigt i stort även gäller företag om de befintliga har koll på vad de gör, men låt oss ej gå in på en sådan avstickare).
Själv kan jag inte se att a) absolut ägande bör finnas. Etiken, och nästan vilken persons eget tänk som helst kommer säga emot det. Fast absolut ägande finns, och det är en av grundbultarna i vårt samhälle och vad ägande innebär.
Själv kan jag inte se att b) förädling eller kärlek/gillande gör att man kan äga något, för jag inser att alla andra kan förädla minst lika bra som mig och/eller älska dito. Vidare kan man tillägga att förädlingsargumentet haltar av en massa skäl som copyeftrörelsen belyst väl i samband med fildelningen av musik: Det är intellektuellt sett löjeväckande att en toppartist idag hävdar att den skapat/förädlat x, och att det arbetet gör x till artistens eget, vilket ger artisten copyright (dvs äganderätt). Musiken bygger på en miljard andra låtar, på instrumentskapares, elbolag, afrikanska stammar, och gud vet vad mer. Den uppstod inte från intet, som artisten verkar hävda. Så, om den uppstod från något, och det något var ägt och/eller förädlat, då är x en produkt av inte bara artistens förädling, utan en stor jäkla summa förädlingar som alla är totalt nödvändiga för x:s uppkomst. (Se texten om “Varför Zlatan inte kan avgöra” om resonemanget verkar märkligt.) Detsamma kan sägas om majsen – att man kan odla den på Nimbus beror ju inte oavhängigt på dig. Om inte, varför ska du då få den exklusiva rätten till den? (Där kan t.ex. finnas vägar till åkern som du inte byggt, eller så är fröerna du använder något som människor förfinat genom flera tusen års sådd)
Själv kan jag heller inte se att c) det spelar roll när i historian man råkar födas för huruvida man skulle få en chans att “börja äga” något eller inte. Tiden måste väl ändå vara fullständigt irrelevant i sammanhanget. Om så, så böär vi inte bestraffa alla de miljarder människor som kommer födas in i ett system som redan begränser dem innan de ens var påẗänkta. Helt enkelt för att det är oetiskt och irrationellt även om det är fullt juridiskt okej och hela världen uppför sig som om det är i sin ordning.
“Att äga Universum eller galaxer är ju bara naturliga konsekvenser av människans tänkande och resonerande. Nu är jag av den tron att vi människor för länge sedan förlorat kontakten med oss själva och vårt syfte här på jorden vilket gör mig ganska synisk här.”
*ler fortfarande*
Tycker du sammanfattade bättre än vad jag kan. Och ja – om man köper äganderätten så följer det nog att man kan äga hela universum o.s.v.
Om vi fortsätter leka med tanken på universum, och nu minns jag inte om jag frågat detta tidigare, men vad händer när en utomjording landar på jorden och säger åt oss att vi ska dra, för den äger planeten? Vi visar våra kontrakt. Den visar sitt. Vems gäller? Båda är lika påhittade eftersom juridiken inte har rationella krav över sig.
Vi säger att vi var där först i tiden. Den visar grottmålningar som bevisar att den var här innan oss. Så här håller vi på tills vi inser att alla “grunder” för att vi ska få äga jorden är helt värdelösa. Grunderna x y z å ä ö etc valdes av olika skäl, men inga av de skälen var rationella. Om något varit det, och utomjordingen vore detsamma, hade man genom att bara jämföra principerna/skälen kunnat nå en slutsats och en fredlig lösning. Nu kommer människorna givetvis misslyckas att göra det, främst för att man oftast inte försöker, utan snarare tar till våld istället för resonemang.
Naturligtvis hade vi aldrig övergett vår planet även om vi hade köpt alla utomjordingens resonemang och bevis, vilket vi måste göra eftersom vi själva tror på äganderätten, precis som utomjordingen. Vi hade helt enkelt tagit livet av utomjordingen. I den sekunden, när vi inser att argumenten inte räckte till för att försvara vårt ägande, har vi tagit bort alla våra egna skäl att fortsätta tro på den. För i det ögonblicket blir det uppenbart: Det finns ingen äganderätt mer än som en ursäkt för att ge behålla en viss ordning, där vi får tillskansa oss något.
“Visst är det så, vi hittar på begrepp för att förenkla kommunikationen mellan oss. Att vi inte logiskt kan verifiera eller rättfärdiga detta spelar ingen roll, människor behöver inte detta i regel. Det räcker med att andra tycker si eller så för att rättfärdiga det ena eller andra.”
Vi får skilja på “så här är det”, vilket i bästa fall är naturvetenskap, och “så här bör det vara”, vilket är filosofi (etik, för att vara mer exakt).
Ja, i praktiken är det som du skriver. De flesta behöver varken förklaringar, argument eller logik för att acceptera det. Men så vad? Nu är ju vi här …och vi efterfrågar det av oss själva. Du har t.ex. uthärdat mången ord från mina pilska fingrar och läst för att du vet att du själv kan utmana dig att tänka, att resonera, argumentera, att inom dig själv som reflekterande varelse kräva att saker går ihop intellektuellt trots att få andra skulle kräva det av dig i vår omgivning för övrigt.
Det intressantaste är kanske inte alltid vad man kommer fram till, utan att man gör ett försök åtminstone. Jag tror att man många gånger utvecklas genom dem, alla de vägarna man tvingar sig själv in på när man måste förklara sig för någon annan eller framför allt sig själv. Att man växer, sakta men säkert. Och utmaningen ligger just i det egna ifrågasättandet, att samla modet och orken att konfrontera sig själv med det någon annan föreslår. (Själv har jag t.ex. lärt mig väldigt mycket av den här diskussionen om vad som är/var otydligt hos mig och i viss mån även om ägende som koncept och varför folk kan se ett behov av det, samt hur lätt det är att tolka det jag skriver som att jag skulle förespråka att “ingen har rättigheter”.. och det är tacksamt, för det hade nog inte blivit av utan dina kommentarer.:))
Edit: Glömde fråga en sak som jag är nyfiken på. Jag använde tidigare ett exempel med en ö där du blev strandsatt tillsammans med en annan person. Om ni ser en pöl dricksvatten där tillsammans, det enda på ön, och den personen säger att du inte får/har rätt att drick av det om du inte har goda argument som ger dig den rätten, vilka argument hade du kommit med? (Och ja, om du dricker av det så har han ihjäl dig och du kan inte vinna över honom fysiskt osv osv, så du är helt utlämnad åt förnuftet nu…) Tror att svaret du kommer ge kommer gå att anknyta till vad originaltexten handlar om, och, än viktigare, vad som följer om man accepterar ditt svar.
• 
• Leif Sandvik
• Aug 31, 2009, 16:19
• Svara
Jag har en del att fundera över men vill ändå svara nu.
När jag läser det du skriver om förnuft och skyldigheter i exemplet om alternativ till ägande på Nimbus så är jag helt på din sida.
Nu vet jag inte om det är möjligt att få ett samhälle att fungera på det sättet men att vi skulle behöva trycka in den mänskliga reset-knappen det första vi gör tror jag är tvunget. Därefter får vi hoppas att människan inte är “programmerad” att återskapa ägandet.
Jag tror vi människor kommer återskapa begreppet och leva efter det vare sig vi vill eller inte.
Under tiden jag läste ditt senaste svar fick jag associationer till ett annat begrepp som jag studerat och funderat över läääääänge, nämligen tiden. Jag ska inte gå in på detaljer men tid finns inte på “riktigt” (imo).
Associationerna med begreppet “tid” fick mig att fundera på om inte ett liknande resonemang som jag fört angående tiden kan att applicera för att förstå ditt resonemang.
Jag ska ge det lite mer tid och se om det funkar men jag tror det gör det.
“[...]den personen säger att du inte får/har rätt att dricka av det om du inte har goda argument som ger dig den rätten, vilka argument hade du kommit med? ”
Låt mig fundera, jag återkommer.
Jag återkommer med mer kommentarer efter att jag smält ditt svar.