politisk extremism enligt staten
I en rapport från BRÅ & SÄPO framgår statens perspektiv på vit makt-rörlensen och den autonoma vänstern. Det är en diger och spännande läsning som på olika sätt kan hjälpa den autonoma vänstern att utvecklas, genom bl.a. konstruktiv självkritik, men även genom större insikt i vit makt-rörelsen och statliga strategier.
Demokratiska hotet
”Icke dialog och antidemokrati” sägs känneteckena både vit makt- och den autonoma miljön trots att den autonoma i regel snarare verkar för direkdemokrati. Det icke-demokratiska definieras i rapporten som främst det faktum att man inom rörelserna inte ser lagen som legitim och därför kan ta sig friheten att bryta den, samt som den skepticism man har mot den etablerade parlamentarismen.
Således skapar myndigheterna en relativt kreativ omdefinition av demokrati som koncept: Att ifrågasätta vårt juridiska system är tydligen odemokratiskt, och att vilja byta ut parlamentarismen mot något annat är detsamma. Det finns med andra ord bara en typ av demokrati enligt myndigheterna – den rådande, och det är den enda sanna demokratin. Denna inställning visar på en av demokratins klassiska och återkommande frågor – hur långt är man villig att gå för att bevara en viss form av demokrati när den väl införts, och vart finner man sitt rättfärdigande? I rapporten skriver man att den politiska brottsligheten i Sverige inte är av subversiv karaktär i den mening att den på allvar skulle hota statsskicket. Trots det ger man uttryck för att ifrågasättande och en önskan om en förändring av samhällsordningen skulle vara odemokratiskt, vilket ironsikt nog låter totalitärt.
Likheterna
Ett återkommande tema i rapporten är likheterna mellan de båda rörelserna och svårigheterna med att klassicificera dem som yttersta högern och vänstern. Det påstås att man bl.a. möts i frågor som antikapitalism, anti-imperialism och även miljö och djurrätt. Emedan detta skulle kunna framställas som en delvis korrekt skildring verkar det varken stämma i praktik eller teori att sådana likheter finns om man ser till vad respektive rörelsers faktiska tankar inom ämnena består av.
Det finns inga utarbetade vit makt-teorier om kapitalet, det finns heller inget konkret miljöengagemang i vit makt-rörelsen. I realiteten är inte miljöaktivister och veganer högerfacister. Detta bekräftas också i helt andra kapitel i rapporten där man hävdar att feminister och djurrättare ofta är just vänster. Rapportförfattarna verkar heller inte ha förstått den teoretiska eller praktiska distinktionen på djurrätt – som djurrättare förespråkar, och djurskydd – som in princip alla andra inklusive fascisterna förespråkar. Dessa två förhållningssätt till andra arter står i direkt konflikt med varandra då den sistnämnda är speciesistisk.
Den påstådda likhet mellan rörelserna påtalas ofta även i borgerlig media där man gärna utmålar grupperingarna som två sidor av samm mynt, lika goda kålsupare och dylikt. Samtidigt är det lätt att få intrycket att de autonoma figurerar oftare i media än vit makt-rörelsen, något som kan vara en följd av att man delvis arbetar olika enligt rapporten som bl.a. anför Reclaim the Streets-rörelsen som ett exempel. Det finns också spår av tendenser i rapporten hos bl.a. citerade socialarbetare som menar att de autonomas brottslighet inte tas på lika stort allvar som extremhögerns. Denna tanke delas föga överraskande även av Nyamko Sabuni i DN 6/7 2009.
Genus
Vad beträffar genus domineras både de autonoma såväl som vit makt-folket av män. Skillnaden är emellertid störst i vit makt-miljön där knappt 10% av de aktiva uppges vara kvinnor. I den autonoma är motsvarande andel kvinnor 25%. Att bara en fjärdedel av de som återfinns inom de autonoma leden är kvinnor är emellertid föga imponerande med tanke på de mål och värderingar som vänstern har och den stora medvetenhet om ämnet som åtminstone verkar existera teoretiskt.
En tyvärr inte överraskande bekräftelse av en bild som man många gånger får inom vänstern framhävs också i rapporten: Kvinnor är överrepresenterade inom feministiska grupperingar och bland djurrättsaktiviser. Man får därför anledning att fråga sig om inte kvinnofrågan verkar ha förblivit en sådan inom vänsterrörelsen. Medan kvinnorna slåss för sina medsystrar och även inkluderar andra arters rättigheter verkar männen ha blivit kvar inom de traditionellt inkörda fälten där allt ifrån den praktiska klasskampen till de politiska diskussionsklubbarna ryms. En del av detta må förklaras av exempelvis könsseparatism i vissa sammanhang, men det förklarar troligtvis inte den övergripande situationen som sådan och vad som skulle hindra män från att finna former där de kan engagera sig.
Brott
Brottmisstankar mot den autonoma rörelsen finns det flesta av i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och Östergötland. Motsvarande för fascisterna är Västra Götaland och Stockholm. Den politiskt motiverade brottsligheten hos vit makt-personer och autonoma ökar mellan 15 och 19 år för att sedan snabbt avta. Relativt få brott begås av gärningspersoner som är äldre än 25 år och nästan inga alls av de som är över 30 år.
Autonoma kvinnor och män är så gott som lika ofta politiskt brottsmisstänkta, medan vit makt-rörelsens män är mycket mer benägna att bli misstänkta för poltitiska brott än rörelsens kvinnor.
I vit makt-miljön är det tre gånger vanligare med brott som inte är politiskt motiverade än sådana som är det. Fascisternas brott beskrivs också som mycket mer sporadiska och mindre utstuderade än de autonomas. De få brottstyperna där vit makt-rörelsen står för en större del än den autonoma är: Brott mot liv och hälsa, hets mot folkgrupp och vapenbrott. Autonoma står för större delen tillgreps, ordnings- och skadegörelsebrott.
Vanligaste brottet för kvinnor inom den autonoma rörelsen är mot allmän ordning. Autonoma män står för 83% av misstankarna i fråga om skadegörelsebrott. Då det kommer till brotten ohörsamhet mot ordningsmakten och störande av förrättning eller av allmän sammankomst är dock kvinnorna inom den autonoma miljön kraftigt överrepresenterade och står som föremål för hälften av misstankarna. Autonoma kvinnor är också enda gruppen som i genomsnitt är misstänkta för fler politiskt motiverade än icke-politiskt motiverade brott. I rapporten konstaterar man att ”kvinnorna i den autonoma miljön framstår alltså som mycket mer centrala, framför allt när det gäller den politiskt motiverade brottsligheten, än kvinnorna i vit makt-miljön.”
Personerna
Den främsta rekryteringen till rörelserna påstås ske på grund- och gymnasieskolor. Rapporten erbjuder även en samling av fyra psykologisk lekmannaprofiler som talar om för oss varför man går med. Sammanfattat reducerar rapporten medlemmarna till: Utageraren, grubblaren, den indoktrinerade och kontaktsökaren.
Grupper som identifierar sig som feminister, djurrätts- och/eller vänsteraktivister beskrivs som medelklass med stor andel högskoleutbildade föräldrar jämnfört med vit makt-rörelsens medlemmar som oftare sägs komma från underklassen. Personers ålder och sociala attribut som exempelvis musik- och klädstil antas spela roll. Man menar därför att miljörna på ett generellt plan också kan beskrivas som en ungdomsprotest. De betraktas inte som politiska rörelser i traditionell bemärkelse utan som ”ett begränsat antal ungdomar som provocerar och attackerar utan någon realistisk politisk målsättning.”
Lösningen
En av många strategier som föreslås för att man ska minska rörelsernas omfattning är att man ska fokusera på ledande profiler och de drivande krafterna i dem. Dessa ses som en central minoritet i rapporten, även om man är fullt medvetna om att de autonoma är decentraliserade och även ser tydliga tendenser till att även vit-maktmiljön börjar anamma ett decentraliserat och nätverksbyggande arbetssätt.
En annan strategi som också förs på tal är att man ska ta människor på allvar. Man tänker sig att ”extremisgrupperingarna får en mindre rekryteringsbas” om folket får en känsla av att det går att använda de politiska kanaler som redan finns och att man kan förändra samhället via dem. Denna tanke är en parodi på rapportförfattarnas förhållningssätt till det demokratiska system de representerar: Den slutsats som följer från förslaget bekräftar just det som den frihetliga vänstern kritiserar – att parlamentarismen inte fungerar som den bör och att en förändring bör ske. Detta kommer bevisligen rapportförfattarna själv fram till, men inte för att utöka demokratin i en autonom mening, utan för att begränsa både autonoma och fascister genom att försöka inkorporera dem i parlamentarismen.
Framtiden
Autonoma och vit makt-individer ses som en ”marginell ungdomsrörelse – en subkultur – där anhängarna så småningom lämnar miljön och stadgar sig”. Denna tes bekräftas av den brottsstatistik man presenterar i rapporten där 30-årsåldern verkar vara ett särskilt intressant stadium i människors liv. Något som många inom vänstern redan funderat på och får skäl att återkomma till är hur man kan behålla folk som aktiva när de väl fyllt 25-30, hur ens ideologiska engagemang istället börjar ta sig uttryck i senare delen av ens liv eller om det rent av skulle försvinner med tiden.
Denna typen av åldersövergång belyses även i rapporten när man ger uttryck för en fruktan för att folk över 30 ska lyckas etablera politiska partier som de kan fortsätta sitt arbete i, och man anför samtida fascistpartier i Tyskland som ett exempel. Ironiskt nog nämns inte Sverigedemokraterna i sammanhanget, trots att partiet skapades av främlingsfinetliga Sverigepartiet (SvP) och öppet rasistiska Behåll Sverige Svenskt (BSS) samt har diverse förgreningar till en mängd av vit makt-rörelsens olika organ. De tre gånger Sverigedemokraterna däremot nämns i rapporten framställer man partiets represenanter som förtroendevalda offer vilka blivit en måltavla för de autonoma.
Läs gärna även den version som Yelah valde att publicera om ämnet.
Jag blir sugen på att skriva en parodisk sketch eller kanske en motrapport (som istället kategoriserar och psykologiserar Brå och politikerna på motsvarande sätt). Det finns så mycket absurda självmotsägelser att det skulle kunna bli riktigt underhållande (även om propagandavärdet förmodligen skulle vara ganska lågt). En tänkbar scen är när några antifascister sliter av sig röjarluvorna, skakar hand med nassarna och kommer överens om att de ska ha ombytta lag nästa slagsmål.
Att psykologisera övertron på parlamentarismen och satus quo skulle också vara jätteroligt, kanske med några lämpliga anspelningar på att politikerna hade oroliga uppväxtförhållanden och därför har blivit helt livrädda för förändringar.
P.S jag är så jävla glad att du har bara titeln på inlägget i title-taggarna, måste bara säga det!
Vore onekligen kul att läsa en sådan.
Kruxet är att Brå/Säpos rapporter har någon slags “tyngd” eftersom de kommer från statliga organ som antas ha full koll. De har förvisso långt mer noter och hänvisar till mer litteratur än vad de gjort många gånger innan i den här rapporten, men den verkar likväl inte vara skriven av folk som är särskilt insatta i någon av rörelserna de talar om, för att inte tala om den totala politiska inkompetensen de ger tecken på.
Det vore intressant om man kunde få till en kontra-rapport som har förankring i psykologin, där psykologer uttalar sig, där det hänvisas till teorier osv som visar varför folk blir maktgalna och/eller klamrar sig fast vid det nuvarande samhället, som du själv är inne på. Givetvis kan vad som helst “visas” med hjälp av psykologin, och det hade säkert att koppla det till sängvätning också om man vill.
Wonders of science vs the ones of power
Lustigt hur statsvetande analyser så ofta verkar överskjuta grundproblematiken i denna typ av ‘politiska’ rapporter…
Är det ingen som ser att medlemmar i dessa grupper vanligtvis har samma grundproblematik och ålder oavsett grupperingens inriktning?
Man är i en mellanålder ock saknar grepp om vem man är och vad man vill göra. Gemenskapen med vänner är ytlig och känslan av utanförskap och ensamhet är påtaglig. Man befinner sig mitt emellan ungdom och vuxen.
Så kommer man i kontakt med en gemenskap där man kämpar för ett mål. Personerna i gemenskapen har mycket gemensamt med dig och dom har något att tro på. Ett mål att kämpa mot. Och det är det man behöver.
Sen om gruppens inriktning är vegan’istisk, nationalsocialistisk, anarkistisk, dirtjump’isk eller snabbspelschack-inriktad, det är sekundärt.
Var man kommer ifrån socialt spelar såklart stor roll, men det kan svänga åt bägge håll.
Så pappa är supermoderat. Sonen förstår sig inte på pappa – inte av politiska skäl utan av den universala lagen som säger att fäder och söner inte skall förstå sig på varandra. Sonen går med i en röd gruppering.
Eller motsatsförhållandet. Ausonius som mobbades som ‘blatte’ i skolan och mentalt (då i kombination med en tung narcissistisk/antisocial personlighetsstörning med sociopatiska tendenser) ‘försvarade sig’ genom att inleda sin egen miniversion av förintelsen. Eller Arklöv, som blev skadad av det norrländska klimatet (och ev. det faktum att all kommunikation sker enstavigt) och löste problemet genom att bli skinskalle, krigsförbrytare, lägervakt och galant avslutade karriären med ett MVG i polismord, är ett annat exempel.
Det är nog inte så avancerat. Folk är som folk är mest. Extremisterna växer upp och får andra drivkrafter i livet och faller ur grupperingarna. De med tyngre personlighetsstörningar och sämre förutsättningar att skapa ett ‘normalt liv’ (radhus/Audi/unge med tandställning/skilsmässa) har med det större chans att fastna med en dylik, skev trosbild under längre tid – eller för alltid.
Så grundproblemet är då övergångsperioden i människans liv från ungdom till vuxen- och lösningen därmed att helt förbjuda denna övergång, t.ex. lagmässigt reglera att denna får ta högst ett par timmar och måste ske när personen sover och med det då undvika denna problematik helt.
Och/eller så har jag helt fel och vet inte vad jag pratar om och med det så bör ovanstående svammel ignoreras i sin helhet. (Bortsett från kopian som hamnar på Kungliga Biblotekets server och i cachet på NSA’s pay-per-use-version av Google Translate)
/Righthead – Bazookabrothers / Motreaktion
Righthead
Tror att den progressiva vänsterrörelsen på 60 – 70 är ett bra exempel på “nya drivkrafter”: Bland de mer aktiva i den fanns Tv3-Aschberg och TV4-Scherman (antagligen felstavat båda två). Numera är de fromma och välkända profiler, men inte för sina politiska åsikter som de övergett för 40 år sedan utan snarare för att de är väl ingjutna i systemet. Den “nya drivkraften” är egentligen sällan annat, men kan givetvis vara det, än att folk blir bemedlade. Man är t.ex. “radikalvänster” medan man inte har något att förlora och social status att vinna. När man senare pluggat färdigt till advokat/ekonom/ingenjör/läkare har man givetvis långt mer att vinna på att överge sin “tro” än att tjäna på att behålla den, åtminstone mätt i socialt offentligt kapital och i pengar.
De få som någonsin trodde på något säljer sakta men säkert ut med tiden i och med varje kompromiss de tvingas acceptera för att klara sig i samhället. Till slut återstår inte mycket kvar. Resten säljer inte ut eftersom de aldrig varit speciellt intresserade av respektive rörelses idéer till att börja med. De avsäger sig inget idémässigt – de byter bara socialt sammanhang. Och med det skiftet får de det nästan undantagslöst det bättre materiellt, och i många fall även socialt då det i ett kapitalistiskt system många gånger finns en intim relation mellan de två världarna.
Men handlar det om ’säljer ut’?
Är man kapabel att ha vettiga åsikter när man är 15 undantaget av misstag, hehe? Är man kapabel till det när man är 55? Vem bestämmer? Vad är vettigt? Vad är ‘rätt’?
Min erfarenhet är att man kommer på saker varje dag, att man haft fel, att man missade något, att man gör misstaget ‘jag är en sån som tycker såhär’ o.s.v…
Med åldern fattar man mer av hur saker fungerar. Människor. Livet. GNU/Linux. (hehe) Man fattar mer och mer att ingenting är så enkelt som man tror. Ändå så är saker oftast väldigt enkla. Logik och rationalitet fungerar bara applicerade på logiska och rationella referenser.
Ifrågasätt idéer, speciellt dina egna. (och det är då inte riktat mot dig, Eyrouge, utan alla) Vad vet du? Hur vet du det? Vilka är källorna? Vet man mer om varför någon går med i en extrem grupp för att man har en magisterexamen i socionomi? Varför är något nedskrivet? Varför finns rapporten? Artikeln? Vad är författarens motivation? Hur påverkar det sanningen? Finns den EN sanning?
Sett till ovanstående stycke så tror jag oftast bloggare gör mer nytta än folk som skriver rapporter. Än journalister. För vi skriver för att vi är såna. Iallafall såna som vi tror. Eller är det också en missuppfattning? ;^)
En gemensam vän till oss sa en gång att det bara finns en absolut som är bevisad. Den absoluten är dock bestående av ett koncept han själv inte tror på. Och då är ändå teoretisk fysik enklare att förstå än mänskligt beteende.
“Min erfarenhet är att man kommer på saker varje dag, att man haft fel, att man missade något, att man gör misstaget ‘jag är en sån som tycker såhär’ o.s.v…”
Jag motsätter inte mig att man utvecklas och bör göra det, tvärtom.
Att däremot förändras bör inte likställas med utveckling. Om man ska bli “visare” krävs det förändring, men förändring i sig säger inget om huruvida man blivit det eller inte. I bästa fall uppför sig människor som du beskriver. De flesta verkar emellertid inte göra det när det kommer till saker utöver val av gardinfärg eller modell på TV-apparaten.
Det jag indirekt kanske ifrågasätter, men som texten egentligen inte handlar om och som i kom in på i kommentarerna, är relationen mellan att åldras och att tappa tron på saker, och att få färre och färre värderingar och drömmar. Jag försökte uttrycka det som en flerfrontal backlash om man ser på det från aktivistleden, som jag som aktivist gör: Samhället indoktrinerar en och man normaliseras, d.v.s. blir mer och mer medelsvensson av diverse skäl, varav det största är bekvämlighet – man får andra “möjligheter” som äldre och färdigutbildad osv i livet och lockas mer av att tjäna 45 000 i månaden och hora för kapitalet genom att knalla omkring med ett fejkleende och slips/kjol än att anordna demonstrationer och få en batong i skallen och vara ute i spöregnet och demonstrera. Det var egentligen bara det jag ville förmedla med “sälja ut”.
“Med åldern fattar man mer av hur saker fungerar. Människor. Livet. GNU/Linux. (hehe) Man fattar mer och mer att ingenting är så enkelt som man tror. Ändå så är saker oftast väldigt enkla. Logik och rationalitet fungerar bara applicerade på logiska och rationella referenser.”
Med åldern blir man på sin höjd bara mer och mer pragmatisk. I takt med att man blir det krossas ens drömmar och ens tro på en själv som förändrande kraft i världen. De flestas livsöde verkar i varje fall följa den banan även om man kan hitta de sällsynta undantagen. Som ung har man hopp och saknar den bittra smaken av verkligheten man än inte upptäckt. Som äldre har man inte mycket kvar mer än vad som räddas kan.
Hur invecklat eller enkelt något är beror på vilken nivå folk väljer att sätta det på. Med risk för att låta elitistisk eller som om jag skulle tro att jag på något sätt stod över folket måste jag återigen påpeka min skepticism att majoriteten av människorna, det jag antar att vi menar då vi talar om “folket”, sätter det flesta på kiss & bajsnivåer. Hemma i stugorna diskuteras de mest banala, men framförallt världsfrånvända, sakerna. Folks största bekymmer och det de ägnar sin tid åt större delen av livet säger en hel del om hur de uppfattar världen, samhället och sina medvarelser.
Det är precis som du skriver med rationaliteten, men jag ser inte riktigt alternativet till det riktigt. Att bara sätta sig ner, ge upp och drinka medan allt brinner verkar inte riktigt ansvarsfullt, och själv skulle jag inte kunna se mig i spegeln om jag inte försökte göra det bästa av världen medan jag nu kunde förmå påverka den på olika sätt. Then again, det beror på vilka ideal man har – mitt livsmål är t.ex. inte att bli rik, snygg, berömd eller att ha flest prylar när jag dör. Om man däremot prioriterar det så kommer antagligen den typen av samtalsämnen och resonemang att fylla ens vara. Och då är man dessutom i gott sällskap.
jag har klara minnesbilder av vad som fick mej att till slut anpassa mej till vad som anses “normalt”, hotet om att förlora vårdnaden om mitt älskade barn och Moderns och hennes släkts alla försök att hitta angreppspunkter och strategier för att utesluta mig som förälder, jag menar jag har ju kuk, hur jävla skumt är inte det..
Det faktum att de flesta som avviker från normen blir socialt bestraffade på olika sätt (t.ex. förlora sina barn) är nog något som bidrar till ett heterogent samhälle. Vi får vara “individer”, men bara om vi är som alla andra och inte avviker på någon “viktig” punkt. Ibland kan man få intryck av att vi är fast på medeltiden och att det inte hänt så mycket beträffande den sociala situationen sedan dess.
Det här med genus och rätten till omvårdnad är rätt intressant. Tror SVT:s Uppdrag Granskning gjorde ett reportage om det för något år sedan som visade att det ofta var väldigt svårt att få behålla sitt föräldraskap som man om modern hade gett sig fan på att beröva det från mannen. Som feminist kan jag inte mer än beklaga att det är så då det givetvis bara är ett resultat av idéer om genus: Den förlegade idéen att kvinnan skulle vara en “alfa-förälder”, alltid bättre och närmare och kärleksfullare mot barnet än vad mannen skulle vara. Många verkar fortfarande tro att det finns “moderskänslor” och dylikt och att man, för att man har en vagina eller födde ett barn, är en bättre förälder.