Det här med genus och rätten till omvårdnad är rätt intressant. Tror SVT:s Uppdrag Granskning gjorde ett reportage om det för något år sedan som visade att det ofta var väldigt svårt att få behålla sitt föräldraskap som man om modern hade gett sig fan på att beröva det från mannen. Som feminist kan jag inte mer än beklaga att det är så då det givetvis bara är ett resultat av idéer om genus: Den förlegade idéen att kvinnan skulle vara en “alfa-förälder”, alltid bättre och närmare och kärleksfullare mot barnet än vad mannen skulle vara. Många verkar fortfarande tro att det finns “moderskänslor” och dylikt och att man, för att man har en vagina eller födde ett barn, är en bättre förälder.

Jag motsätter inte mig att man utvecklas och bör göra det, tvärtom.

Att däremot förändras bör inte likställas med utveckling. Om man ska bli “visare” krävs det förändring, men förändring i sig säger inget om huruvida man blivit det eller inte. I bästa fall uppför sig människor som du beskriver. De flesta verkar emellertid inte göra det när det kommer till saker utöver val av gardinfärg eller modell på TV-apparaten.

Det jag indirekt kanske ifrågasätter, men som texten egentligen inte handlar om och som i kom in på i kommentarerna, är relationen mellan att åldras och att tappa tron på saker, och att få färre och färre värderingar och drömmar. Jag försökte uttrycka det som en flerfrontal backlash om man ser på det från aktivistleden, som jag som aktivist gör: Samhället indoktrinerar en och man normaliseras, d.v.s. blir mer och mer medelsvensson av diverse skäl, varav det största är bekvämlighet – man får andra “möjligheter” som äldre och färdigutbildad osv i livet och lockas mer av att tjäna 45 000 i månaden och hora för kapitalet genom att knalla omkring med ett fejkleende och slips/kjol än att anordna demonstrationer och få en batong i skallen och vara ute i spöregnet och demonstrera. Det var egentligen bara det jag ville förmedla med “sälja ut”.

“Med åldern fattar man mer av hur saker fungerar. Människor. Livet. GNU/Linux. (hehe) Man fattar mer och mer att ingenting är så enkelt som man tror. Ändå så är saker oftast väldigt enkla. Logik och rationalitet fungerar bara applicerade på logiska och rationella referenser.”

Med åldern blir man på sin höjd bara mer och mer pragmatisk. I takt med att man blir det krossas ens drömmar och ens tro på en själv som förändrande kraft i världen. De flestas livsöde verkar i varje fall följa den banan även om man kan hitta de sällsynta undantagen. Som ung har man hopp och saknar den bittra smaken av verkligheten man än inte upptäckt. Som äldre har man inte mycket kvar mer än vad som räddas kan.

Hur invecklat eller enkelt något är beror på vilken nivå folk väljer att sätta det på. Med risk för att låta elitistisk eller som om jag skulle tro att jag på något sätt stod över folket måste jag återigen påpeka min skepticism att majoriteten av människorna, det jag antar att vi menar då vi talar om “folket”, sätter det flesta på kiss & bajsnivåer. Hemma i stugorna diskuteras de mest banala, men framförallt världsfrånvända, sakerna. Folks största bekymmer och det de ägnar sin tid åt större delen av livet säger en hel del om hur de uppfattar världen, samhället och sina medvarelser.

Det är precis som du skriver med rationaliteten, men jag ser inte riktigt alternativet till det riktigt. Att bara sätta sig ner, ge upp och drinka medan allt brinner verkar inte riktigt ansvarsfullt, och själv skulle jag inte kunna se mig i spegeln om jag inte försökte göra det bästa av världen medan jag nu kunde förmå påverka den på olika sätt. Then again, det beror på vilka ideal man har – mitt livsmål är t.ex. inte att bli rik, snygg, berömd eller att ha flest prylar när jag dör. Om man däremot prioriterar det så kommer antagligen den typen av samtalsämnen och resonemang att fylla ens vara. Och då är man dessutom i gott sällskap.

Är man kapabel att ha vettiga åsikter när man är 15 undantaget av misstag, hehe? Är man kapabel till det när man är 55? Vem bestämmer? Vad är vettigt? Vad är ‘rätt’?

Min erfarenhet är att man kommer på saker varje dag, att man haft fel, att man missade något, att man gör misstaget ‘jag är en sån som tycker såhär’ o.s.v…

Med åldern fattar man mer av hur saker fungerar. Människor. Livet. GNU/Linux. (hehe) Man fattar mer och mer att ingenting är så enkelt som man tror. Ändå så är saker oftast väldigt enkla. Logik och rationalitet fungerar bara applicerade på logiska och rationella referenser.

Ifrågasätt idéer, speciellt dina egna. (och det är då inte riktat mot dig, Eyrouge, utan alla) Vad vet du? Hur vet du det? Vilka är källorna? Vet man mer om varför någon går med i en extrem grupp för att man har en magisterexamen i socionomi? Varför är något nedskrivet? Varför finns rapporten? Artikeln? Vad är författarens motivation? Hur påverkar det sanningen? Finns den EN sanning?

Sett till ovanstående stycke så tror jag oftast bloggare gör mer nytta än folk som skriver rapporter. Än journalister. För vi skriver för att vi är såna. Iallafall såna som vi tror. Eller är det också en missuppfattning? ;^)

En gemensam vän till oss sa en gång att det bara finns en absolut som är bevisad. Den absoluten är dock bestående av ett koncept han själv inte tror på. Och då är ändå teoretisk fysik enklare att förstå än mänskligt beteende.

W…Extremisterna växer upp och får andra drivkrafter i livet och faller ur grupperingarna. De med tyngre personlighetsstörningar och sämre förutsättningar att skapa ett ‘normalt liv”

Tror att den progressiva vänsterrörelsen på 60 – 70 är ett bra exempel på “nya drivkrafter”: Bland de mer aktiva i den fanns Tv3-Aschberg och TV4-Scherman (antagligen felstavat båda två). Numera är de fromma och välkända profiler, men inte för sina politiska åsikter som de övergett för 40 år sedan utan snarare för att de är väl ingjutna i systemet. Den “nya drivkraften” är egentligen sällan annat, men kan givetvis vara det, än att folk blir bemedlade. Man är t.ex. “radikalvänster” medan man inte har något att förlora och social status att vinna. När man senare pluggat färdigt till advokat/ekonom/ingenjör/läkare har man givetvis långt mer att vinna på att överge sin “tro” än att tjäna på att behålla den, åtminstone mätt i socialt offentligt kapital och i pengar.

De få som någonsin trodde på något säljer sakta men säkert ut med tiden i och med varje kompromiss de tvingas acceptera för att klara sig i samhället. Till slut återstår inte mycket kvar. Resten säljer inte ut eftersom de aldrig varit speciellt intresserade av respektive rörelses idéer till att börja med. De avsäger sig inget idémässigt – de byter bara socialt sammanhang. Och med det skiftet får de det nästan undantagslöst det bättre materiellt, och i många fall även socialt då det i ett kapitalistiskt system många gånger finns en intim relation mellan de två världarna.

Är det ingen som ser att medlemmar i dessa grupper vanligtvis har samma grundproblematik och ålder oavsett grupperingens inriktning?

Man är i en mellanålder ock saknar grepp om vem man är och vad man vill göra. Gemenskapen med vänner är ytlig och känslan av utanförskap och ensamhet är påtaglig. Man befinner sig mitt emellan ungdom och vuxen.

Så kommer man i kontakt med en gemenskap där man kämpar för ett mål. Personerna i gemenskapen har mycket gemensamt med dig och dom har något att tro på. Ett mål att kämpa mot. Och det är det man behöver.

Sen om gruppens inriktning är vegan’istisk, nationalsocialistisk, anarkistisk, dirtjump’isk eller snabbspelschack-inriktad, det är sekundärt.

Var man kommer ifrån socialt spelar såklart stor roll, men det kan svänga åt bägge håll.

Så pappa är supermoderat. Sonen förstår sig inte på pappa – inte av politiska skäl utan av den universala lagen som säger att fäder och söner inte skall förstå sig på varandra. Sonen går med i en röd gruppering.

Eller motsatsförhållandet. Ausonius som mobbades som ‘blatte’ i skolan och mentalt (då i kombination med en tung narcissistisk/antisocial personlighetsstörning med sociopatiska tendenser) ‘försvarade sig’ genom att inleda sin egen miniversion av förintelsen. Eller Arklöv, som blev skadad av det norrländska klimatet (och ev. det faktum att all kommunikation sker enstavigt) och löste problemet genom att bli skinskalle, krigsförbrytare, lägervakt och galant avslutade karriären med ett MVG i polismord, är ett annat exempel.

Det är nog inte så avancerat. Folk är som folk är mest. Extremisterna växer upp och får andra drivkrafter i livet och faller ur grupperingarna. De med tyngre personlighetsstörningar och sämre förutsättningar att skapa ett ‘normalt liv’ (radhus/Audi/unge med tandställning/skilsmässa) har med det större chans att fastna med en dylik, skev trosbild under längre tid – eller för alltid.

Så grundproblemet är då övergångsperioden i människans liv från ungdom till vuxen- och lösningen därmed att helt förbjuda denna övergång, t.ex. lagmässigt reglera att denna får ta högst ett par timmar och måste ske när personen sover och med det då undvika denna problematik helt.

Och/eller så har jag helt fel och vet inte vad jag pratar om och med det så bör ovanstående svammel ignoreras i sin helhet. (Bortsett från kopian som hamnar på Kungliga Biblotekets server och i cachet på NSA’s pay-per-use-version av Google Translate)

/Righthead – Bazookabrothers / Motreaktion

Kruxet är att Brå/Säpos rapporter har någon slags “tyngd” eftersom de kommer från statliga organ som antas ha full koll. De har förvisso långt mer noter och hänvisar till mer litteratur än vad de gjort många gånger innan i den här rapporten, men den verkar likväl inte vara skriven av folk som är särskilt insatta i någon av rörelserna de talar om, för att inte tala om den totala politiska inkompetensen de ger tecken på.

Det vore intressant om man kunde få till en kontra-rapport som har förankring i psykologin, där psykologer uttalar sig, där det hänvisas till teorier osv som visar varför folk blir maktgalna och/eller klamrar sig fast vid det nuvarande samhället, som du själv är inne på. Givetvis kan vad som helst “visas” med hjälp av psykologin, och det hade säkert att koppla det till sängvätning också om man vill.

Wonders of science vs the ones of power

Att psykologisera övertron på parlamentarismen och satus quo skulle också vara jätteroligt, kanske med några lämpliga anspelningar på att politikerna hade oroliga uppväxtförhållanden och därför har blivit helt livrädda för förändringar.