den fri viljans icke-existens

vardagligt bruk
Folk förutsätter att fria viljan finns och använder ett språk och en relation till sin omvärld som föreslår att de tror att den existerar. Bl.a. så talar man om att personer kan göra val / välja. Allmänhetens tro om den fria viljan är därför utgångspunkten för texten, så som den uppfattar den: Som något fritt och oberoende. Att specificera i detalj exakt vad folket i allmänhet menar med begreppet “vilja” låter sig inte göras lätt. Det är ett ytterst odefinierat och abstrakt begrepp som består av mer flum och godtycke än av någon form av vetenskap.^[1]

viljan är….
Vad är den fria viljan? Var finns den? Kan man ta på den? När utövas den? Vilka är kriterierna och villkoren för att den ska kunna finnas? När upphör den att finnas? Vilka kan ha den? Varför, varför inte? Måste vi ha en själ för att ha en fri vilja? Vad är en själ i så fall och var finns den? Om vi vill något som ett resultat av den fria viljan, var fick den fria viljan sin form av vilja ifrån? Bla bla bla…

För den som motsätter sig den fria viljans existens är frågorna och dylika andra ett sätt att distansera sig från skälen till att tro på den fri viljan. Man menar att om man ställer dem och söker svaren kommer man antingen.

a) Komma fram till att den inte finns, eller

b) att den finns endast om man med “fria viljan” talar om något helt annat än vad en generell allmänhet gör, och att den enbart kan finnas om man omdefinierar den till att innebära något annat än det människor menar att den är för nuvarande.^[2]

Frågorna torde även vara intressanta om man är en förespråkare av den fria viljan. Det verkar t.ex. obefogat att omfamna tanken på den fria viljan om man inte har svar på en del av dem.

De som tar avstånd från att den fria viljan finns skulle kunna nöja sig med ovanstående, men gör lyckligtvis inte det utan erbjuder även alternativa tankar om hur det förhåller sig istället. Dessa kommer strax synas.

intuitioner
1. Val görs
Vanligtvis föreslår personer som tror på den fria viljans existens en sk. valsituation som exempel där den som ställs inför några alternativ, t.ex. A eller B, väljer det ena framför det andra. Vidare menar de att det i sig självt oftast räcker för att visa att viljan finns.

2. Val upplevs
En annan besläktad argumentation utgår helt ifrån upplevelsen och tron som folk har: Man menar att det faktum att vi själva känner att vi gör ett val och att vi tror att vi gör det är ett bevis för att valet sker, och därför att även den fria viljan finns eftersom ett val per allmän definition inte kan göras utan att en fri vilja finns. Kan man välja finns det m.a.o. en fri vilja, och vice versa – om man inte väljer fritt har man egentligen ej heller valt, åtminstone inte i en tillräcklig omfattning för att det ska vara vår egen fria vilja.

tala om viljan är att tala om sakförhållanden
Det man kan enas kring som både motståndare och förespråkare av den fria viljans existens är att vi, då vi talar om val, oftast försöker beskriva något som sker eller kan komma att ske i verkligheten.^[3] Genom att tala om vår vilja beter vi oss som om vi talar vi om ett sakförhållande, om något som existerar på riktigt. Vi talar om det som är, och försöker beskriva det, på samma sätt som man kan tala om allt annat som är, som t.ex. Paris eller en dörr.

Om att tala om den fria viljan är att beskriva ett sakförhållande, är “att vilja” självaste sakförhållandet, det som är.

Detta kan av många anses räcka för att vederlägga kritiken mot att den fria viljan skulle finnas. I förlängningen tänker sig dessa kritiker att inte hade gått att tala om den fria viljan, eller att inte så många hade gjort det, om den inte hade funnits i vår verklighet. Det felaktiga i det antagandet är så pass lätt att genomskåda att det inte ska ordas mer därom.^[4]

deterministisk kausalitet
De som inte tror på en fri vilja är ofta determinister. En sådan kan man vara av väldigt olika skäl och av helt skilda bakomliggande teorier. Man skulle t.ex. kunna beskriva vissa religiösa som determinister för att de tror att allt som sker är förutbestämt och enligt guds vilja. Denna variant av determinism, och flera andra, kommer vi inte ägna något utrymme åt här.

Istället ska vi se på den kategori determinister som har ett naturvetenskapligt närmande till frågan: De förklarar istället alla val vi gör är konsekvenser av något, att valen vi gör orsakats av något. Att du väljer A istället för B beror enligt det synsättet alltid på något som fick dig att välja A. Allt du gör är m.a.o. bara en konsekvens av något annat.

Av det följer att du egentligen inte gör några faktiska val samt att det inte behövs en fri vilja för att förklara vad som sker i världen. Allt är till synes orsaksrelaterat.

Exempel: Om jag blir företagsjurist istället för vänsteraktivist så blir jag det av diverse skäl som samverkar, t.ex. saker som hänt i mitt liv, vilken samhällsklass jag kommer ifrån, föräldrars/vänners inflytande, idoler, vilka intryck jag fått, mina betyg, marknaden, lönen, vilken status jag får som det ena jämfört med det andra, att man kanske hoppat av en helt annan utbildning dessförinnan, etc etc.

Deterministen menar att det inte finns ett enda blekaste spår av en “vilja” någonstans i den process som föregår det sk. “valet” att bli jurist. Utfallet, att man studerade juridik, är summan av en mängd orsaker som samverkat, vilka man kan kartlägga och förstå om man har full och korrekt information.

Vidare menar deterministen att man egentligen aldrig någonsin gjort ett val i hela sitt liv, även om man hela livet upplevt att man gjort sådana varje dag och valt att kalla det man gjort för val.

Men om det är så, vad menar då deterministerna att vi gör när man som helt vanlig människa upplever att man väljer? Hur kan determinismen avfärda det i princip alla redan vet/känner/upplever?

intuitioners giltighet
För deterministerna, liksom för den akademiska filosofin i stort, är intuitioner inte relevanta, för en intuition om något visar inte på hur detta något faktiskt förhåller sig.

Det kvittar om jag upplever (eller tror, vet, känner i hjärtat eller trosan) att Elvis finns eller om jag upplever detsamma om den fria viljan. Min upplevelse av vad som är fallet är förvisso intressant för mig individpsyokologiskt, men behöver ingalunda skildra den verklighet som finns utanför mig och oberoende av mig som subjekt.^[5]

Om intuitionerna inte har någon garanterad relation med verkligheten kan vi inte använda dem som källor för att förstå eller beskriva den. Därför bevisar man ingenting om viljans existens (i världen utanför ens subjekt) genom att säga “jag upplever den” eller “jag upplever inte den”. Detsamma kan sägas om när du upplever att du gör ett val. Vi kan därför helt strunta i att bemöta alla resonemang som på något sätt grundar sig i intuitionerna. De är alltid otillräckliga om det finns något hållbarare att tillgå vetenskapsmetodologiskt även om intuitionerna skulle kunna vara av nytta när så inte är fallet.

Är man inte villig att avfärda intuitionernas giltighet kan avfärda deras användning i spörsmålet genom att konstatera att man, på samma sätt som man kan känna att viljan finns, även kan känna att den inte finns. Det visar oss att vi inte har någon nytta av dem för att komma någonvart i frågan. Därför förkastar vi dem återigen. Uppenbarligen är intuitionerna tvetydiga eftersom man som intuitionsivrare måste acceptera att om intiutionerna finns så går determinsiternas intuitioner tvärt emot deras och allmänhetens.

alternativ + utfall = utövandet av viljan
Många förespråkare av den fria viljan kommer välvilligt gå med på att det är sant att det finns orsak(er) till att vi väljer som vi gör, att det finns skäl till våra val, vilka de än må vara.

Samtidigt vidhåller de att den fria viljan finns, även om det skulle vara så. De pekar på att du kan välja mellan olika alternativ. De kommer då, väldigt diffust, att definiera ett val som något som är utfallet när du ställs inför mer än ett alternativ. I korthet, om du får A & B framför dig och de ber dig peka på ett av dem, gör du enligt dem “ett va” när du pekar på A eller B. Detta, menar de, gör du oavsett skälen till valet. Enligt dessa förespråkare är val är alltså inget mer än utfallet av alternativen du erbjöds.

Problemet de ställs inför är att de definierar val märkligt och verkar förväxlar det just med utfall av vad de själva beskriver som en valsituation. Det dessa förespråkare av den fria viljan också missar i sammanhanget är att ett utfall hade existerat oavsett om den fria viljan finns eller ej. Man kan leka med tanken att en demon styrde ditt finger, eller att du hade lovat en vän en vecka innan att alltid välja det som sägs först före något som omnämns senare, eller att vinden blåste din hand så att du pekade på det ena istället för det andra. Att vi får fram ett utfall är med andra ord inte likvärdigt med att välja. Det behövs ingen fri vilja för att förklara att det finns vissa sakförhållanden (utfall) .

De går med på att det finns skäl och orsaker till det “val” man gör, men väljer ändå att kalla det för val. Varför? Och på vilket sätt och var kommer den fria viljan, så som vanliga människor använder orden, in i bilden? Det är uppenbart att de antingen måste ge upp sin uppfattning om att den fria viljan finns, eller att de helt enkelt bara omdefinierar den fria viljan till att vara synonym med utfallet av det de beskrev i en “valsituation”.

viljan är alltid motivet
En del förespråkare av den fria viljan kommer fortsätta insistera att något händer när man pekar på A istället för B. Något har skett, och det drevs fram av något. Förespråkarna insisterar på att det mycket väl kan finnas situationer där den som ska peka på A eller B uppriktigt tänker efter och överväger innan den pekar. Den fortsätter med att fråga varför personen tänker, och på vad, om den nu inte gör ett val.

Deras huvudsakliga poäng är att viljan behövs för att motivera människan till handling i samtliga situationer där människan inte är under yttre tvång eller liknande inflytande. De påstår att viljan behövs, för utan en vilja, så kan vi som människor aldrig få skäl att handla.

Om detta kan man till stor del instämma i som determinist och samtidigt glädjas att förespråkaren har den insikten. Det finns bara en enda avvikelse mellan den versionen av den fria viljan som förespråkarna erbjuder och deterministernas tanke på varför den inte kan finnas: Tanken om yttre tvång och inflytande på den som sägs välja.

reduktionism
Det folk missvisande kallar för vilja är i själva verket preferenser i en eller annan form.

Deterministen kan hävda att det inte finns en vilja i världen som inte kan reduceras till att vara preferenser då viljor alltid har mål. Det finns därför inget behov av att säga att man väljer att bli en jurist såvida man inte genom språket försöker bygga en illusion av att den fria viljan finns. Det är också en av huvudansatserna i den här texten: Lingvistiken är nyckeln till att reda ut alla obskyra dumheter som flyger i luften beträffande viljans existens. Hurså? Helt enkelt för att viljan enbart verkar finnas som en språklig konstruktion.

Egentligen är det felaktigt att tala om reduktionism. Folks viljor kan inte reduceras till preferenser. Det är så för att när folk säger att de vill eller väljer, så säger de i själva verket att de har en preferens som är starkare än en eller flera andra preferenser.

Folks viljor är alltså inte viljor så som man kan förstå viljor som ett resultat av en fri vilja i den mening vanliga människor talar om en fri vilja. Folks viljor är i själva verket synonyma med folks preferenser.

En person väljer inte A för att den har en “fri vilja” som spökar någonstans i den. Den behöver aldrig rådfråga sin fria vilja eller använda den för att komma fram till att den t.ex. “vill” ha A istället för B. Deterministen menar att en person, p.g.a. summan av allt som skett dittills, kommer ha en känsla av att den föredrar A före B och därför peka på A. Denna känsla som vi kallar “föredragande” är inte en produkt av den fria viljan. Föredragandet kan spåras till helt andra orsaker och förklaringar.

Förespråkarna av den fria viljan kommer nu påstå att när man talar om att “man föredrar en sak före en annan” talar om just den fria viljan och att deterministen här bar leker med ord. För deterministen är det samtidigt uppenbart att det finns en skillnad på att “föredra något” och att ha en fri vilja, och på grund av just den föredra något. Det exempel man kan ge på det är att man föredrar att inte lida.^[6] Vi föredrar att inte bli slagna, för vi lider när vi blir det. Vi behöver ingen fri vilja för att föredra det. Orsaken till att vi föredrar det vi gör finns inte att finna i den fria viljan. Den finns i vår biologi, fysik, våra nerver etc. Deterministen menar att exemplet visar på att vi inte har en fri vilja: Vi föddes sådana, det är en del av vårt vara, och vi väljer aldrig om vi ska lida eller ej när vi blir slagna. Smärtan registreras av receptorer och vi erfar den. Vi gör i det ögonblicket något som visar att “att ha en fri vilja” och utöva den inte kan likställas med “föredra en sak före en annan”. Vi tvingas därför acceptera den distinktion deterministerna gör och avvisa den tanke den fria viljans förespråkare lägger fram.

Förespråkarna kommer gärna i detta skede att instämma i kritiken från determinismen, men, de kommer för att rädda den fria viljan att dela in allt vi gör i två olika kategorier: a) Sådant som sker för att vi är det vi är (t.ex. reflexen att skydda ansiktet när du faller mot marken, när doktorn slår på ditt knä eller att ditt hjärta bankar) och b) sådant som sker för att vi väljer det och som annars inte hade skett alls.

Om den första kategorin är både förespråkare och kritiker överens. Den andra har däremot en central roll.

våra preferensers orsak
Förespråkarna menar att vi vill något kan vara ett resultat av den fria viljan (vad nu än den är). Den fria viljan finns, den gör något med oss, och vips – nu vill vi något och väljer A före B, eller tvärtom.

Determinismen menar att allt snarare är som med vår knäreflex. I knäets fall är det enkelt att spåra och förstå orsakerna till varför benet rör sig. Läkaren tar en hammare och bankar på en viss punkt. Varje gång det sker hoppar benet till om det är friskt. Deterministen menar att detsamma sker när vi föredrar A före B, fast där är det oftast så många fler orsaker som samverkat att personen oftast inte alls kan redogöra varför den väljer A istället för B, även om t.ex. vetenskaper som historia, sociologi, biologi och psykologin skulle hjälpa oss en bra bit på vägen.

För determinismen är detta väldigt intressant. Det skulle kunna förklara varför folk gärna gör misstaget att tala om den fria viljan. De som gör det känner inte till alla de bakomliggande orsakerna som föranledde den preferens man har inom sig, den som är känslan av att vi hellre “väljer” A än B. Man vet bara att man har den känslan. Men vem är det som har känslan? Personen upplever att det är “jag” (den) som har känslan. Och varför har personen just den känslan? För att den vill, för att den fria viljan finns, och för att den valt att ha den. Så svarar en förespråkare, och fortsätter med: “Den fria viljan har vi för att vi väljer, men vi kan inte välja om inte den fria viljan finns.” Just den föregående meningen visar på cirkelresonemangen, absurditeten i tanken på den fria viljans existens samt på vilken funktion allt tal om den fria viljan fyller.

Den fria viljan verkar finnas till för att enkelt förklara för individen varför den agerar som den gör, men i själva verket gör den motsatsen och förklarar ingenting. Tanken på en fri vilja har många vackra attribut över sig som vi gärna associerar oss med. En av dem är att ge vårt jag en (högre?) mening och göra våra liv väldigt mycket intressantare än en determinist hade gjort dem. Om vi hela tiden antar att den fria viljan finns verkar det som om livet är fullt av möjligheter och sk. val, och som om inget är predestinerat. Det ser ut som om vi ställs i situationer där vi gång på gång får välja, och genom valet ger vi uttryck för vår preferens, och genom den ger vi uttryck för oss själva, det vi är… vilket skulle kunna likställas med “genom det lever vi”. För många är detta ett starkt skäl till att t.ex. ha hopp och en fortsatt ork. Preferensen att tro på den fria viljan verkar kunna underbyggas relativt starkt av helt psykologiska skäl allena.

allt är atomer, allt har orsak & verkan
Förespråkarna av den fria viljan gick med på att det fanns två kategorier av skeenden: Sådana som är ett resultat av i) yttre/andra faktorer (knäet) och sådana som är det av ii) vår vilja (A). För förespråkarna finns det en skiljevägg mellan dessa kategorier. De redogör aldrig för den direkt. De menar bara att den uppstår för att den fria viljan skapar den. Det är den fria viljan som skiljer kategorierna åt. En boll rullar för att någon knuffar den (i) men om en människa rullar kan det vara antingen för att någon knuffar den “ofrivilligt” (i) eller för att den själv ville rulla iväg (ii).

Deterministerna avvisar den andra kategorin och hävdar istället att bara den första finns. De menar att allt sker av “andra faktorer” än den fria viljan. Om en människa har en preferens och “väljer” att rulla sig ner för en backe gör den enligt deterministerna det för att den fått den preferensen. Den kan ha fått den från både inre och yttre faktorer. Två inre skulle kunna vara att den har ett balanssinne, att det är kul när det är i svängning och att den vill bli omtyckt av andra. Yttre skulle kunna vara att någon den tycker om står där och tittar på, att den bor i en by där det inte finns bättre underhållning, att backen finns i byn ö.h.t. etc etc.

Skillnaden på deterministen och förespråkaren av den fria viljan kan sammanfattas på följande sätt: Deterministen menar att om allt i personens liv sker och är exakt så som det var fram till nu, kommer personen alltid och undantagslöst att rulla ner för backen. Alltid. Förespråkaren av den fria viljan tänker sig istället att man, trots att allt i personens liv sker och är exakt så som det var fram till nu, kommer finnas en faktor som är oberoende av världen: Den fria viljan. Den fria viljan kan, varje gång, få personen att agera annorlunda. Den kan göra att den väljer att inte rulla ner för backen.

språkproblemet
En del förespråkare menar att det finns ett samband mellan ens preferenser och vilja, och att man vill att ens preferenser ska uppfyllas, att man väljer den starkaste preferensen, att man fattar ett beslut o.s.v om vilken preferens man ska försöka realisera, och att hela den processen beror på en fri vilja.

Alla dessa sätt att uttrycka vad som sker i en valsituation förutsätter emellertid fortfarande vad som ska bevisas – den fria viljan. Alla dessa sätt att uttrycka den sk. valsituationen på är också enbart ett resultat av vårt svenska språks otrillräcklighet – vi verkar nästan fattas ord för att beskriva situationen på ett annat sätt, vilket i sig själv nästan bevisar hur märkligt det hela är.

Språket är extremt begränsat. Vi kan knappt klara oss en helt vanlig vardag utan att på något sätt säga något som ger uttryck för acceptansen av den fria viljans existens. På så sätt är vi alla en del av illusionen och det maskineri som återskapar den. Det är uppenbart att många delar av språket och det sätt vi konverserar på måste slängas och bytas ut mot andra om man är determinist.

Att vilja är lika med att ha en preferens, menar förespråkaren. Om det är sant, vart kommer då den fria viljan in i bilden? Den finns inte där, ty det finns inga “fria preferenser”. Varför? Enkelt: Alla preferenser är kausala. Varje preferens finns av en anledning. Ingen har en preferens utan ett eller flera bakomliggande skäl till varför den har den. Allt hos människor vad beträffar preferenser är orsaksbundet, en konsekvens av något annat, där den yttersta orsaken skulle kunna sägas att vi har en viss uppsättning DNA som gett oss t.ex. våra sinnan och känslor. Vi skulle givetvis kunna kalla det för fri vilja, precis som vi kan kalla jordnötter för apelsiner, men det tjänar ingenting till och är blott en språklig manöver som inte förklarar vad människor idag talar om när de förutsätter den fria viljan.

en av flera orsaker
Att tala om den frias viljan är ett bekvämt synsätt som är lätt att ta till sig för att det ger individen en unikhet, en individualitet, ett inre väsen och en säregen egenskap – den personens vilja. Den gör individen till något mer än produkten av omständigheterna, den ger individen ett sken av makt över sig själv och sin tillvaro, och utan den finns inte individen längre så som vi känner till henne. Den romantiska bilden av vad det innebär att leva och göra sk. val är vacker och i ett samhälle som prisar den och hela tiden utgår ifrån att den är sann blir alternativet så pass skrämmande och vidrigt att man inte ens vågar ifrågasätta de egna idéerna och den egna tron på den där fria viljan som alla talar om och förutsätter men som ingen kan redogöra för. I själva verket går hela synsättet förmodligen tillbaka till tankar som har med religion och själaliknande koncept att göra, nonsens, om man stannar inom ett vetenskapligt paradigm.

revisionism
Om man knuffar ner en boll nerför en kulle frågar vi oss inte om den valde eller ville rulla ner. Vi konstaterar att bollens beteende är orsaksbundet. Det behövs ingen diskussion om fria viljan för att förklara varför bollen rullar. På samma sätt behövs inte den fria viljan som en komponent för att redogöra för människans beteende enligt determinismen. Människan ses som en sofistikerad komplex biokemisk maskin, vida mer invecklad men i viljans avseenden fullt jämförbar med exempelvis en hund eller snigel.

några av fria viljans förklaringsschema
version 1
1. Den fria viljan är något som driver människan, men den är ingen känsla.
2. När vi vill något så vill vi det som ett resultat/samspel med den fria viljan.
3. Den fria viljan är x, bor i y, och uppstår genom z, för att å och ä.

version 2
1. Utan känslor kan en människa inte agera och drivas till att utföra någon handling över huvud taget.
2. Att vilja något är att ha en känsla.
3. Att ha en “fri vilja” är därför att.. ehrm… ja, vad? Vad är denna fria vilja?

ett deterministiskt förklaringsschema
1. Utan känslor kan en människa inte agera och drivas till att utföra någon handling över huvud taget. ^[7] Känslor är vår enda motivation till handling. Alla handlingar utförs för att de i slutändan går att koppla till en eller flera känslor.

Ex: Om jag t.ex. inte tycker det är gott att äta, eller inte tycker det är värt att leva, eller inte har barn jag älskar och därför känner att jag måste ta hand om, kommer jag behöva ha andra känslobaserade skäl för att motivera varför jag ska masa mig till affären för att skaffa mat, sedan tillreda den och slutligen äta den.

2. Att ha en preferens för något är att ha en viss form av positiv känsla gentemot det. Detta kallas av många att man “vill” det, men det är vilseledande eftersom den fria viljan inte finns och man inte alls behöver vilja något för att ha en preferens.

Ex: Jag är inte hungrig för att den fria viljan finns och jag valt. Det är inte för att den fria viljan finns som jag “vill” äta. Det är för att jag har en preferens att inte vara hungrig, en känsla som säger mig att det gör ont i magen och det är dåligt av flera skäl och att än fler preferenser kommer bli frustrerade om jag inte äter (t.ex. att mina barn far illa om jag inte kan hjälpa dem). Förespråkaren menar att man kan välja att låta bli att äta, men vad som än sker så kunde man inte låta bli det enligt determinismen eftersom det inte fanns ett val att göra. När folk talar om sin vilja menar de i själva verket sin preferens. Viljan förutsätter att en fri vilja finns, medan preferenser inte förutsätter det.

2. När man behöver tänka efter på vad man “vill” rådgör man inte med sin “fria vilja”. Man jämför i själva verket bara styrkan av olika preferenser man har och eventuellt gör man beräkningar hur ens handling kommer påverka framtida preferenser man har.

Ex: Jag har preferensen att se vidare på filmen för att den är spännande och jag har en preferens av att erfara spänning (film >> känsla). Samtidigt inser jag att jag är hungrig, att barnen ska hämtas från dagis och att katten välter en vas. Vad ska man göra härnäst – se på film, äta, hämta barn eller torka vas? Det man “väljer” att göra beror inte på den fria viljan. Det beror på vem man var innan allt detta hände. I vem man är ingår en uppsättning preferenser som kan rangordnas sinsemellan. Ibland vet vi ordningen på dem, speciellt i situationer vi ofta ställs inför (ska man ha choklad- eller jordgubbsglass är exempel på en sådan för de flesta människor). I många situationer är vi emellertid inte helt på det klara vad vi föredrar och prioriterar mest i relation till de övriga preferenserna, och vi tvingas då jämföra dem, något som felaktigt beskrivs som att vi “väljer” av förespråkarna.

3. När man pekar på A istället för B manifesterar man bara den starkaste preferensen.

Ex: Att hämta barnen är därför inte ett resultat av ens fria vilja. Det är bara ett resultat av ens starkaste preferens, d.v.s. av den starkaste motiverande känslan inom en. Känslor/preferenser, och inte fri vilja, är vad som genererar den slutgiltiga handlingen. Den fria viljan behövs fortfarande inte i ekvationen för att redogöra för något.

determinismens svar
men jag vill ju saker
Ja och nej: Du beskriver det som att du vill, men du har preferenser och föredrar saker, A före B, och kanske C före A o.s.v. eller så föredrar du A & B lika mycket och är likgiltig vilket utfallet blir. När du ska ge uttryck för vad du föredrar talar du om “vilja”, den som påstås vara ett resultat och/eller synonym med “den fria viljan”, som om du kunde ha valt något annat. Det finns en stor skillnad på att bara göra saker för att det är de man föredrar, och på att välja att göra dem. I det sistnämnda fallet insinuerar man att man kunde gjort ett annat val när det väl kom till kritan än det man gjorde.

Du kan däremot alltid fortsätta säga att du “vill” saker när ger uttryck för dina preferenser. Det är en rent språklig fråga, men det verkar förvirrande att tala om en vilja, för en sådan kopplas oundvikligen till tanken m den fria viljan, som i sin tur inte har något med preferensernas uppkomst att göra.

men man kunde ha agerat annorlunda
Nej, absolut inte. Du kan däremot alltid i efterhand tänka dig att du skulle ha agerat annorlunda och föreställa dig en värld där du hade gjort det. Välj mellan A och B nu, innan du läser vidare. Fråga dig sedan om du kunde valt annorlunda. Jämför sedan det med frågan om hur du faktiskt valde, och ifrågasätt om det finns någon relevant koppling mellan dem. Innebörden av detta är rätt svår att förstå men banal när man väl inser den. Du agerade så som du nu agerade. Gjort är gjort, oavsett vad du gör. Och det du nu faktiskt gjorde, det enda som är verkligt, går att härleda till en mängd orsakssamband som förklarar din handling.

så man kan bara sätta sig ner och göra inget nu, om allt är förutbestämt?
Den här invändningen är vanlig och ett tecken på att man inte begripit någonting eller att man tror på gud: I praktiken förändras lite av vad du kommer göra, för du känner oftast inte till skälen till varför du agerar som du gör. Om du t.ex. sätter dig ner och bestämmer dig för att inte röra dig ur fläcken enbart för att allt är förutbestämt så hade du uppenbarligen redan innan du läste texten ett sinne som skulle reagera så på en sådan här text. Dessutom har du förväxlat att “saker har en orsak” med att “saker kan ske av sig själva” eller “en gudom fixar allt”. Determinismen säger inte något om vad du ska göra eller vilka orsaker som finns bakom dina sk. val. Det enda den säger är att orsakerna inte finns att finna i en påstådd fri vilja, utan på annat håll.

men om allt är förutbestämt så kan jag inte förändra något
Jo, du kan ändra på precis lika mycket. Du är fortfarande en kropp, ett instrument, en punkt för upphov av nya orsaker, via de gamla. Jämför med att du släpper ner en boll från en balkong: Hur den kommer röra sig är förutbestämt (fysikens lagar yada yada). Du släpper den, den faller. Trots att rörelsen var förutbestämd så har något nu hänt som inte hade hänt om du inte hade släppt ner den. Det enda determinismen säger är att det du ändrar på ändrar du på för att det finns orsaker som fick dig att göra det, och att ingen av de orsakerna är din fria vilja. Du är en dominobricka och kommer påverka andra brickor, men du ställde aldrig upp alla brickornam, bestämnde din position i ledet, eller att du ska falla. Likväl är du av ytterst vikt för både brickorna innan dig och de efter dig. Det enda du inte kan ändra på är orsakerna till att du agerar som du gör. Du kan aldrig fly från att världen drabbar dig och orsakerna finner dig, och är således alltid underkastad dem, och allt du gör är ett resultat av det, och inte den fria viljan.

varför spelar det någon roll om man säger att den fria viljan finns eller inte?
I t.ex. juridiska och etiska frågor verkar det spela roll. Mycket i vårt samhälle bygger på vår uppfattning av att folk kan “välja” sina öden och handlingar själva. Vidare spelar det roll för att tanken på den fria viljan även kan anknytas till en diskussion om vad som är ett sakförhållande eller inte, alltså om det är en del av vår verklighet. Vill man förstå den är det därför intressant.

det går inte att bevisa orsakerna till en persons handling
I en hel del fall går det att göra det med rätt stor säkerhet. Psykologin kan härleda en hel del preferenser som folk har, biologer en hel del andra.

I de fall där det inte går med hjälp av någon vetenskap har man antingen för lite data eller för lite förståelse för hur man ska hantera den eller bristfälliga vetenskaper. Dessa står dock inte stilla, vi får ständigt nya teorier till vårt förfogande och i bästa fall blir vi bättre och bättre på att förstå vår omgivning.