pendling: frakt & folkförakt

bla bla bla
1975 pendlade 18% av till ett arbete i annan kommun än den de bodde i. 2004 var motsvarande siffra ca 30%. Den aktuella siffran ligger på över en miljon personer som rör sig över kommungränsen.[1] Om detta, samt mycket mer, kan man läsa i SOU 2007:35. Där framgår exempelvis att pendlingstiderna inte blivit ökat, medan sträckorna vi åker är längre. Vidare skriver man att de lokala arbetsmarknaderna försvinner & att de regionala växer. Vi är mest benägna att pendla när vi är mellan 20 – 30 år, män långdistanspendlar dubbelt så ofta som kvinnor, ju högre utbildning man har desto mer sannolikt är det att man pendlar och utlandsfödda svenskar pendlar mindre än inhemskt födda.

Förklaringarna för dessa intressanta fakta kommer bara redovisas i korthet då de redan framgår i rapporten:

  • När vi är i början av vår karriär är vi yngre och således mer desperata att komma igång.
  • Kvinnor finns oftast i den underbetalda kommunala sektorn och är fortfarande de som har hand om hem & barn och blir mindre rörliga av det skälet.
  • Högutbildades lönesättning förklarar deras villighet till att röra på sig. [2]

  • Invandrare som är i Sverige är mer benägna att flytta än svenskar, vilket förklarar varför de saknar behovet av att pendla. Det varvat med att de i vilket fall som är drabbade av en större arbetslöshet p.g.a. diskriminering och i vissa fall av praktiska skäl så som språkfärdigheter.

Som väntat är man från staten och de akademiska institutionernas håll förhållandevis okritiska till pendlingen. Bl.a. prisar man den som en “betydelsefull jämviktsskapande mekanism på en väl fungerande arbetsmarknad” och har således ett borgerligt perspektiv på den.[3] Av den anledningen finns det skäl att problematisera pendlingen från ett frihetligt perspektiv och att uppmuntra till en omformation av samhället av följande skäl och i riktlinje med det som kommer föreslås istället:

miljö, energi & hälsa
Varje dag spills stora mängder energi på att frakta människokroppar från en punkt till en annan enkom för att de ska ta sig till sin arbetsplats eller studieort. Detta påverkar miljön negativt. Vidare skulle den energin kunna användas till något mer samhällsförbättrande istället för den direktdestruktiva verksamhet den går till för tillfället. Genom att satsa mer på att förankra samhällena lokalt istället för regionalt och nationellt får vi en lägre energiförbrukning. Vi kan ha arbetsplatserna nära oss istället för att placera dem i regionala knytpunkter. Vi kan ha flera småhandlare i centrum och i våra kvarter istället för att behöva åka motorvägen till stormarknaden och det senaste shoppingcentret man kan gå vilse i. Vi kan arbeta mer hemifrån i de fall det låẗer sig göras istället för att sitta i en kub framför en dator.

Oftast kan vi kan cykla och promenera istället för att alltid vara beroende av en allt tätare och mer komprimerad infrastruktur som lotsar oss runt. Finns arbetsplatserna nära oss kan vi ta oss dit på egen hand i de flesta fallen. Det är en vinst för inte bara miljön och energifrågorna, utan även för folkhälsan. Den psykologiska effekten torde också infinna sig av att man får mer tid över att vila och att lägga på nöje eller annat.

Ett totalförbud mot pendlingen eller kraftiga slag mot kollektivtrafiken är inte nödvändiga. Det är snarare tvärtom, att de som verkligen har behov av kollektivtrafiken och infrastrukuren av diverse skäl skulle kunna få den finansierad via t.ex. skattemedel och att kollektivtrafiken i sina nya former skulle kunna vara fri, men riktad åt just de som har ett faktiskt behov av den.[4]

livskostnaden
Att pendla tar tid. Tid är emellertid inget annat än en relativ måttenhet på skeenden. Att det tar tid att pendla är bara en omskrivning för det man inte vill att folket ska inse – att vi betalar med vår hårdaste av valutor – vårt eget liv. Varje gång man pendlar bör man därför lägga till livskostnad till den monetära resekostnaden (pris för månadskort, bensin etc). Ens livskostnad utgörs av bl.a. ens livsmarginalförlust, som är allt du kunde gjort just då istället för att pendla.

Livskostnaden är central för förståelsen av den reella kostnaden som pendlingen för med sig för individen. Emedan pendlaren eventuellt kan tjäna igen sina utlagda kronor för resan och likväl gå i vinst, kan den aldrig tjäna igen förlorat liv.[5]

Den tid pendlaren förlorade på att pendla hade gått förlorad i vilket fall som, kan man resonera. Tiden står inte stilla för att man inte färdas till sitt arbete, kan det tyckas. Trivialt, och helt korrekt. Frågan är dock ej om en person “åldras snabbare”, mer eller mindre, för att den pendlar. Frågan är vad den kunde gjort istället för att frakta sin kropp under den tid som pendlingen tog. Frågan är om inte den personen fakiskt blir berövad just liv som kunde använts till något helt annat. Svaren varierar, men sannolikheten att de flesta människor inte skulle valt aktivitet x före pendlingen, oavsett varför de väljer x, är inte särskilt hög. En rationell person kommer inte att pendla om den kan uppnå samma eller likvärdiga mål utan pendlingen.

Emedan en pendlare kanske arbetar ungefär lika många timmar som en icke-pendlare, är pendlarens arbetsdag längre än icke-pendlarens. Längre arbetsdagar innebär mindre tid för rekreation. Fritt översatt: Pendlarna löper en påtaglig risk att inte få lika många eller lika omfattande tillfällen då de själva förfogar över sina liv. Den enda gången det sker, i den mån det är möjligt alls, är just när vi har en fritid.[6] Pendlar man slösar man därför liv. Man gör det i onödan, för samhället måste inte se ut som det gör. Att det ser ut som det gör och i princip tvingar en att pendla beror dels på folks allmänt icke-reflekterande inställning till deras livssituation, samt att någon måste göra något för att förändringar ska kunna ske. Inom en parlamentarism invaggas vi att lita på att våra kära folkvalda politiker ska rädda dagen, men är man inte full av den tilltron skulle man kunna börja agera själv i sann demokratisk anda.

makt
Pendlingen är en fantastisk mekanism som drygar ut folks dagar än mer än vad våra arbeten redan gör. Om man inte är knäckt för att man fick gå upp i ottan för att pendla eller av att man jobbade hela dagen, så kan man åtminstone alltid bli det på vägen hem från arbetet.

Eftersom vi betalar med tid för pendlingen har vi mindre tid över när vi kommer hem en helt vanlig dag. Vi är i många fall tröttare och mer orkeslösa, delvis p.g.a. pendlandet, än vi hade varit annars. Denna orkeslöshet bidrar till att vidhålla den redan etablerade demokratiska apatin hos medborgarna. Pendlingen är ytterliggare en kanal där vår energi försvinner rakt ut i tomma intet istället för att tillvaratas.

Folk som är trötta fem dagar i veckan när de kommer hem har inte tid att tänka på ideologi, partier, politik eller gräsrotsaktiviteter. De kan omöjligen finna tiden eller orken att på allvar sätta sig in i något som rör dem lokalt eller som rör samhället i stort. Med andra ord berövas folket en möjlighet till att fortsätta att utvecklas som individer, samtidigt som de ej ges en chans att vara med och utveckla samhället. Pendlingen är sålunda ett anti-demokratiskt element som bör förkastas, liksom allt annat som gör demokratin mer svåråtkomlig och fjärran för den vanliga medborgaren.

När medelsvensson kommer hem vill den bara få maten framtrollad och allt annat fixat och i bästa fall hinna bli fördummade av tv:n eller växla några ord med eventuell partner och/eller barn. Även om pendlingen inte är den enda mekanismen som gör folk till drönare och mer lättkontrollerade av etablissemanget bidrar den på ett uppenbart sätt att behålla den rådande situationen och utarma medborgarna på energi och liv – att ta ifrån dem deras visioner och drömmar genom att inte ge dem ett andrum till att vara samhällsförändrande. Pendlingen är måhända en pusselbit av många, men den läggs gång på gång i ett komplicerat rutnät och bidrar till den färdiga bilden som visar oss de lurade.

objektifiering
Som om inte det redan redovisade är nog med tecken på ett folkförakt finns det även en något subtil och svårfångad objektifieringsprocess förankrad i pendlingen:

Medan det ej fanns en utbyggd infrastruktur fanns det inte heller pendling. Det enda som fraktades var varor, råmaterial etc. Man har en arbetsplats, och tänker sig att den har ett inflöde och utflöde. Inflödet är arbetskraften och materialen, utflödet är det som produceras, oavsett om det är en vara eller tjänst. I det kapitalistiska systemet betraktas människan i produktionsprocessen som vilken vara som helst. Human resources, humankapital, arbetskraftsresurser är förskönande omskrivningar av vad vi som arbetar – oavsett jobb – betraktas som: Vi är råvaran, som har förädlats genom utbildning, och som vår arbetsgivare köper.

Håll i åtanke att köp och sälj-begreppen är vilseledande när man diskuterar arbetskraften, för de har en underton av frivilliga transaktioner. I realiteten finns det inget som helst “frivilligt” med att arbeta. Man är tvungen till det, och man är tvungen att göra det på marknadens villkor – inte sina egna – för om man inte gör det tar kapitalet livet av dig genom att neka dig mat och husrum, och staten gör detsamma om du inte är beredd att ro så att svetten lackar, till vilken lön som helst, i vilken situation som helst, på vilken ort som helst.

Att vi förväntas vara beredda att pendla, att samhället kan kräva det av oss genom arbetsmarkandspolitiken och att pendlingen är accepterad som något normalt av allmänheten bidrar till att vi behandlas just som varor. Och en vara har inget liv. Inga önskemål. Den är blott ett objekt. En vara är utbytbar mot en annan. En vara är något som används för att åstadkomma något annat, och fattas ett egenvärde. Den är värdelös i sig själv, men samtidigt värdefull i den mån den kan nyttjas av sin ägare.

Som arbetare uppfyller vi samtliga av dessa kriterier. Därtill pendlas det av oss: I långa prydliga köer ställer vi upp för att få gå av eller på tunnelbanor, tåg och bussar. På ringlande vägar ska vi köa och köra på tomgång för att vänta på vår tur, att få bli den där varan. Vi beter oss som robotar, och är, från alla relevanta perspektiv för kapitalismen, ekvivalenta med sådana.

I ett samhälle där man har en sådan ordning försvinner det grundläggande intresset för individens möjligheter och behov. Det centrala är inte ett mänskligt samhälle. Det centrala är inte människans, alltså vår, frihet. Det centrala är ett där en så fri marknad som möjligt kan skapas så att de i toppen kan tjäna så mycket som möjligt på bekostnad av alla under dem och så att vi kan bli högproduktiva som möjligt.

Ett objekt har inget behov av rekreation. Vi som arbetar behöver därför inte fritid, speciellt inte om man själv är så dum i huvudet och finner sig i en situation där man pendlar och därigenom minskar sin fritid. Genom pendlingen gör vi oss till råvaran på det löpandet bandet. Vi dansar efter deras pipa. Och ju längre vi är beredda att pendla och ju mer benägna vi är att pendla, desto fler är vi som konkurrerar om samma jobb, och desto lägre löner kommer vi oundvikligen att få av just det skälet. Pendlingen kostar oss alltså inte bara liv, den kostar oss även monetärt och leder till färre materiella tillgångar än om vi hade haft samma arbete med lägre konkurrens.

Att acceptera ett samhälle som inte bara utgår ifrån pendlingens normalitet utan även uppmuntrar till en sådan och försöker vidareuteckla den är detsamma som att acceptera ett samhälle som inte sätter medborgarnas intressen först.

förändring
Av en outgrundlig förklaring agerar samtliga som om ordningen är förutbestämd och som om det skulle vara orealistiskt att förändra den. “Vaddå… hur ska det bli om man inte pendlar?” Den typen av frågor kommer antingen från människor som helt saknar en analytisk förmåga och fantasi, eller av personer som aldrig försök begagna dessa förmågor till att börja med. Det finns väldigt många sätt att inordna världen på utan att den aktivt söker utöka pendlingen.

Individer måste inte pendla. Företagen har heller inget behov av att ha en pendlande arbetskraft egentligen. En mindre rörlig arbetsmarknad är inget problem för någon annan än ledningen. Pendlingens existens är till övervägande del på en ekonomisk fråga, och inte en om lokal kompetensbrist.

Att företag tvingas etablera sig där kompetensen finns är inget märkvärdigt. Det är fullt jämförbart med att gruvföretag inte kan etablera sig på en ö där det inte finns malm utan bara växer bananer. Ur ett företagsekonomiskt perspektiv är pendlingen guld värd för att den för med sig så många fördelar vinstmässigt. I ett samhälle som prioriterar just genererandet av vinst och kapital före sina medborgare är därför pendlingen försvarbar och den kommer beskivas som “nödvändig” och normal, när den i själva verket är varken eller. Pendlingen är enkom en bieffekt av vinstintresset.

I ett frihetligt socialistiskt samhälle däremot är det vi, det vanliga folket som utgör 99% av sveriges population, som är i centrum. Det är företagen och deras form som ska anpassa sig efter oss och våra villkor. Inte vi efter deras. Ett av dessa villkor är att vara människa. Det är också därför som företagen, som är påhittade entiter utan vare sig känslor eller person, aldrig kan prioriteras före människorna.

Som människor föds vi med vissa behov. Pendlingens avskaffande och en mer lokalt förankrad arbetspolitik ger oss mer liv över att tillgodose dem, och att dessutom göra det utan statlig inblandning. Kostnaden av omställningen bärs inte av den stora massan i längden, utan av kapitalisten som antingen kommer göra en mindre vinst eller tvingas flytta verksamheten.

De lokala arbetena ger oss en chans att använda det extra tillskottet liv som frigörs till att engagera oss i det politiska, att värna om demokratin, att bli samhällsmedvetna och politiska djur, till skillnad från de medvetslösa lealösa kuggarna vi är idag. Pendlingens avskaffande krymper kapitalisternas vinster, men berikar det vanliga folkets genom att ge dem tillbaka en del av vad som går förlorat varje normal arbetsdag – en del av deras liv, och en chans att få något vackert ut av det.

Noter:
  1. Högskolestudenter är troligtvis ej inräknade i siffran. ↩
  2. – Åtminstone i de enda yrkena som gäller om man vill få status/pengar i samhälle, vilka är någon form av naturvetenskapligt förankrad forskare, läkare, jurist, ingenjör, ekonom eller psykolog. Blir man något annat är det tough luck, för då blir en timme av ens liv allt mellan dubbelt till tjugo gånger mindre värt än någon av dessa yrkesutövande personers. ↩
  3. Flyttning och pendling i Sverige, Bilaga till 3 Långtidsutredningen 2008, s.95 ↩
  4. Det minsta samhället kan göra om det inte kan erbjuda sina invånare ett existensberättigande – mat, kläder och tak över huvudet – genom skapa möjligheter för sina invånare att få arbeten lokalt är att betala deras resor. I viss mån görs detta redan, men långt ifrån den omfattning som är rimlig från folkets synvinkel. ↩
  5. Någon som inte är uppmärksam här kommer poängtera att man genom pendlandet och det jobb man gör där och då kommer kunna få mer fritid i framtiden istället. Det kan stämma, men kritiken missar vad som framhävs av undertecknad – att matematiskt förlorad tid alltid är förlorad. Det är också vanskligt att uttala sig om hur ens karriär och arbetsmarknaden m.m. kommer se ut i framtiden. Tidsoptimisten verkar därför ha mer att förlora än vinna på sin attityd, i synnerhet då arbetsregionerna fortsätter växa i takt med den tilltagande pendlingen, vilka båda föreslår att rörligheten på markanden är här för att stanna och dessutom växa. Skulle man dock ändå vara säker på att pendlingen leder till ‘intjänad tid’ i längden kommer denna delen av diskussionen se annorlunda ut. I verkligheten verkar de flesta pendlare inte ha den långsiktiga garantin eller något som ö.h.t. pekar åt att de skulle tjäna in liv genom att slösa extra mycket just nu, där ett “just nu” kan röra sig om väldigt långa perioder om man alls har lyckats skaffa sig ett jobb. ↩
  6. I begreppet fritid räknas för de flesta människor inte tid för bl.a. följande fenomen in – laga mat, skaffa mat, diska, städa, reparera prylar, återlämna böcker, köa osv osv. Fritid måste samtidigt förstås helt subjektivt och skulle kunna innebära vilken aktivitet som helst trots att det finns generella mönster bland folket och sannolikt även en rätt homogen uppfattning i vår kultur. ↩

texter

Tags: , ,

november 15, 2009 2

2 Kommentarer

    • Erik
    • Nov 19, 2009, 17:17
    • Svara

    Hej igen. Vad klokt du tänker!

    Själv när jag den kanske naiva tanken att vi borde sluta definiera oss med våra arbeten och istället se oss som tänkande och kännande varelser. Tänk vad kul det vore att gå på en fest och få frågan Vad dagdrömmer du om? Eller kanske, vad är meningen med ditt liv? istället för Jaha, vad jobbar du med då? Som att det skulle definiera hela ens person? Dessutom, skulle man inte definieras som sitt jobb kunde man ju ta fler andra och “knasiga” jobb… om det nu bara är en försörjning vilken som helst. Istället för att vara det som Definierar Hela Ditt Liv. Nåväl.

    Jag tycker det är lite spännande att du kallar dig frihetlig socialist, ty själv vill jag tro att jag är socialliberal. Av det lilla jag har läst av dina alster är det mycket jag kan hålla med om, både i problemformuleringar och slutsatser. Det jag inte alltid håller med om är dina analyser av kapitalets roll här i världen. Jag verkar nå mina slutsatser utifrån nån form av personlig lyckokalkyl, där flödet av pengar och makt inte spelar så stor roll som vad gör mig till en gladare och mer harmonisk människa. Resultatet blir dock, som sagt, ofta det samma. Pendla mindre, lev mer lokalt, döva dig inte med konsumtion, se och försök nå ut till dina medmänniskor, tänk och fundera, sluta rovkapitalisera.

    Nu kan det ju hända att skillnaderna i våra ståndpunkter är större än vad jag förmår att inse. Men jag känner igen mig i en hel del som sagt.
    För att förstå mig själv lite bättre och få mer perspektiv på mig själv tänkte jag helt fräckt fråga om du vill säga något om din bakgrund.. Hur det kommer sig att du är/blev socialist med en frihetstwist, och inte liberal med en socialistisk touch, som jag själv? Vilka tankar har du tänkt, vilka stadier har du gått igenom… och lite så. Jag vet egentligen inte exakt vad det är jag frågar efter… men jag kanske förstår frågan om jag får ett svar.

    // Erik

  • Hei Erik…

    Tack för den intressanta feedbacken. Ska försöka svara så gott det går…

    “…den kanske naiva tanken att vi borde sluta definiera oss med våra arbeten”

    Delar den uppfattningen till fullo. Problemet är dock av praktiskt slag:

    a) Så länge man har ett samhälle där de flesta behöver arbeta för att försörja sig själva och

    b) så länge det arbetet upptar ca 8 timmar av veckans 5 dagar

    …kommer vi troligtvis att identifiera oss & bli identifierade just genom vårt förvärvsarbete och den roll vi får i samhället via det. Det är inget märkligt egentligen med tanke på att det verkar uppta våra dagar. Lägg därtill den betydelse som (socialister ; ) menar att pengarna har i samhället och samtidigt deras relation till lönen & arbetet, så kommer frågan “vad arbetar du med” genast att bli mer central och av större betydelse. I själva verket är frågan en omskrivning av två saker andra frågor: 1) Vilken respekt åtnjuter du i samhället? och 2) Hur bemedlad är du? …och givetvis hör den ena ihop med den andra. Genom att bara fråga vad folk “arbetar med” får man i själva verket svar på båda och sålunda kan man placera individen på i den socioekonomiska hierarkin.

    För att vi ska kunna frigöra individen från arbetsidentiteten och istället ställa om till en individuell och “mer mänsklig” identitet (något t.ex. Marx delvis dryftade via alienationsbegreppet) måste vi frångå arbetets inflytande över våra liv. Frångå vikten av arbetet och vilket utrymme det tar i vår vardag. Vi måste m.a.o. lämna arbetet, så som vi känner till det idag, bakom oss och omvandla det till något som har en helt annan form, och delvis, även funktion.

    “Tänk vad kul det vore att gå på en fest och få frågan Vad dagdrömmer du om? Eller kanske, vad är meningen med ditt liv? istället för Jaha, vad jobbar du med då? Som att det skulle definiera hela ens person?”

    Fast vad, Erik, annat än just ens arbete/karriär och inkomst, definierar oss som personer i ett kapitalistiskt system, där kulturen är konsumtionsinriktad och materialistisk aggregerande? Är vi överens om att arbetets betydelse och frågans roll (”Vad arbetar du med”) med nödvändighet blir central i ett sådant system? För mig verkar det självklart, även om jag motsätter mig det. Annorlunda formulerat: Vi uttalar frågorna beroende på hur vår omgivning ser ut, och inte tvärtom (för tillfället).

    Det skrämmande svaret jag hade trott att du i många fall hade fått idag på dina alterantiva frågor är att de dagdrömemr just om att slippa jobbet, eller om att bli rika, eller ser meningen med sitt liv som att bli så förmögen som möjligt och så respekterad som möjligt. Är det plausibelt? Jag tror det. För många verkar det onekligen så. Givetvis finns undantagen, men jag kan lova dig att de flesta av dem rent klassmässigt finns i de lägre skikten. Du kommer sällan träffa en VD med fallskärmsavtal som drömmer om att få slippa sin en miljon i månadslön ;) (Och..ehrm… om hon fanns vore hon märklig – hon kan ju när som helst säga upp sig och slippa, och istället hanka sig fram som arbetslös eller inta en liknande tjänst annanstans om hon ångrar sig.)

    Problemet idag är väl snarare att alla någonstans fattat att det vi menar, att arbetet verkligen inte definierar ens hela person eller ens delar av den, men att ingen har makt att förändra det ensam. Det krävs ett socialt uppvaknande. Och till skillnad från mången “kamrater” tror jag att det enda sättet att uppnå det är utbildning och folkligt medvetandehöjande. Inte nödvändigtvis formell och akademiserad, även om sådan redan finns att tillgå i ämnet via exempelvis delar av sociologin, utan främst i form av en folkrörelse och folkbildning. En kritisk sådan där man probelmatiserar identitesbegrepp, meningen med livet och värderingar, samt givetvis även ger medborgarna förmågan att ifrågasätta system, oavsett om de råkar vara blåa eller röda till färgen.

    “Dessutom, skulle man inte definieras som sitt jobb kunde man ju ta fler andra och “knasiga” jobb… om det nu bara är en försörjning vilken som helst.”

    De flesta människor kommer bli påverkade av sina yrken, antingen direkt eller indirekt i form av vunna och förlorada tillfällen, kontakter, lärdomar osv. Om man t.ex. jobbar i en porraffär och säljer dildos hela sitt liv kommer man rimligtvis utvecklas aningen annorlunda som människa än om man arbetar som politiker i Bryssels trygga famn. Av det skälet kan många yrkeskategorier inte jämföras eller betraktas som jämställda i en bemärkelse att man skulle kunna säga att “ett yrke är ett yrke som vilket som”.

    Visst, inkoms- och tidsmässigt är de just det i bästa fall. Fast det sociala kapitalet och den intellektuella (under)utvecklingen är i så fall inte inräknad i jämförelserna. Av det skälet är jag skeptisk till att yrkeskategorierna någonsin kommer vara likgiltiga för den som väljer ett yrke, såvida den personen inte råkar vara allmänt likgiltig själv förståss inför vad som sker med den.

    Jag tror inte att de flesta avstår från ett yrke idag för att de “skäms” från att ta det eller för att det är knasigt eller “fel”. De avstår snarare ofrivilligt för att de av något skäl fattas utbildningen eller kompetensen, eller frivilligt p.g.a. att arbetsmarknaden skulle ge dem en förhållandevis för låg lön då jämfört med om de väljer något annat yrke de kan få.

    (Själv förutser jag, men förlitar mig dock inte blint på, att det här med yrkena kommer fasas ut inom på sin höjd 200 – 500 år p.g.a. teknologisk utveckling. Det kommer troligtvis inte behövas mänsklig arbetskraft i det omfång vi behöver den idag. Det finns inga teoretiska hinder för varför inte en relativt liten andel av befolkningen skulle behöva arbeta, eller för olika modeller för hur man fördelar den uppgiften. Att skapa ett framtida samhälle där förvärvsarbetet så som vi känner till det är avskaffat är inte något som kommer vara sci-fi länge till. Givetvis kommer det ha implikationer för det ekonomiska systemet vi är vana vid idag, men, även för våra identiteter…om det nu blir så. Läs inte detta som på något vis skulle vara centralt för mig, det är mest en lek med tanken och en rätt underhållande sådan som egentligen saknar teoretisk bäring för vad jag pysslar med för övrigt här inne)

    “Det jag inte alltid håller med om är dina analyser av kapitalets roll här i världen.”

    Tror det kan bero på att jag kanske uttrycker mig för definitivt om den och egentligen sällan problematiserar vänsterperspektivet: För min egen del är inte pengarnas existens och marknadsekonomin något som måste vara inneboende ont i sig. Ur kapitalismen, eller snarare den fria marknaden, följer inte att allt måste bli skit eller bra för den delen. För min del är det bara ett relativt effektivt och genialt transaktionssystem som kan både brukas till “gott och ont”.

    När jag nämner kapitalismen menar jag inte systemet som teoretisk konstruktion. Jag avser snarare den praktiska versionen av den, så som jag uppfattar att den manifesterar sig i den riktiga och aktuella världen just nu. Givetvis kan vi ha olika uppfattningar och tolkningar även av det, och jag är övertygad om att vi båda misstar oss emellanåt i dem. Det intressanta är kanske grundföreståelsen av det som sker just nu under kapitalismens flagg och p.g.a. allmän acceptans.

    I en värld där människor t.ex. genuint bryr sig om andra varelser, och miljön osv måste inte kapitalismens mekaniker vara av ondo. De kan, helt riktigt som många liberala tänkare föreslår, inkorporeras i den och bli en del av den. Problemet så som jag ser det är att vi inte lever i en sådan värld. Vi lever snarare i en där folk skiter i djur (inkl. människor) och natur, till förmån för sin egen materiella välfärd.

    Jag tror att våra värderingar utanför kapitalismen är avgörande för hur vi nyttjar den & hur vi formar den. Samtidigt tror jag även att kapitalismen nästan verkar nära en viss typ av attityder och värderingar, och, bland mindre uttänkta individer som inte förstår långsiktigt tänkande, uppmuntrar kapitalismen felaktigt tolkad även till kortsiktigt tänkande och samt en näst intill infantil narcissim. Har man det i åtanke och ovanpå allt tror på allt dravel om naturtillstånd och påstådd socialdarwinism blir det genast en hård värld som kommer genereras.

    Kapitalismen för mig är mer än bara pengasystemet. Det är en attityd och en uppsättning värderingar. Det är namnet som jag använder för att beskriva en värld där “cash is king” och det enda som räknas är anskaffandet av dem. En värld där man säljer ut jorden och invånarna för pengar, och där man är beredd att sälja sig själv för dem. Ett värld som också ser till att kväva alternativa system, för att på så sätt få flera att inkorporera och exploatera. Kapitalism för mig är att antingen utnyttja, eller utnyttjas. I alla fall så som det är idag. Dock så finns det inget som säger att det måste vara så, eller att man inte skulle kunna mena något helt annat med begreppet.

    Utan att tråka ut dig allt för mycket, ser jag inte pengar som ett problem. Problemet är de värderingar som styr hur vi använder och fördelar dem, och av vilka skäl vi gör det. Jag menar att det mesta som berör dessa frågor inte är särskilt genomtänkt, varken från klassiskt höger eller vänsterhåll.

    “Jag verkar nå mina slutsatser utifrån nån form av personlig lyckokalkyl, där flödet av pengar och makt inte spelar så stor roll som vad gör mig till en gladare och mer harmonisk människa.”

    Jag tror det du skriver är en fantastisk insikt. Och jag tror, tyvärr, att de flesta inte har den. De har inte den för att de är förblindande, förtrollade och totalt indoktrinerade av konsumtionssamhället och dess premisser, dess själ och värderingar.

    Idag är du bara någon/något om du är rik och/eller berömd. Du är någon när du har statusen, och den får du främst genom dina tillgångar och rikedom, i alla fall om du vill vara säker på att behålla den ett tag. Vi bedöms inte som människor. Vi bedöms som konsumenter och producenter. Detta är det nuvarande kapitalistiska sociala paradigmet, eller, om man så vill – en olycklig bieffekt av capitalism gone wild.

    Människor förstår och definerar tyvärr sin egen och andras lycka i termer av det materiella. Först har vi givetvis det primära – husrum och mat och kläder osv. Men sedan följs det av det övriga: Plattv, snabb bil, ny soffa, guldklocka, märkesväska what not.

    För folk är därför flödet av pengar och makt centralt för deras välbefinnande. Så är det för att allt som de vill ha kostar pengar i en kapitalism. Och vad de vill ha och varför de vill ha det definieras av just det sociala kapitalistiska paradigmet, där vi lär oss att vissa saker, som t.ex. en märkesvara, är mer åtråvärda än andra. Där vi lär oss att mode spelar roll, att de senaste funktionerna i mobilen är viktiga, att det är smart att hyra musik (spotify), att vi behöver nya prylar hela tiden och att vi är fel eller ute eller mindre värda om vi inte har dem.

    I konsumtionshetsen som uppstår för att hela tiden jaga lyckan, så som vi blir lärda att uppnå den och förstå den – via innehav – verkar de flesta inte tänka som dig, eller mig och många andra. Även om vi kanske inser att lycka mycket väl kan vara något helt annat än det du beskrev som flöde av makt och pengar, så menar jag att verkligheten talar ett tydligt språk som pekar på just pengar. För majoriteten d.v.s. Undantagen är kanske intressanta, men de är likväl undantag, marginella fenomen utan större påverkan på massornas liv. Vem bryr sig hur jag & du förstår lycka när Ida på skolgården blir mobbad för att hon har jeans från Polaren & Pyret när alla andra har CK eller Diesel? ;) (för att nu bara ta ett väldigt enkelt och löjligt exempel)

    “Jag verkar nå mina slutsatser utifrån nån form av personlig lyckokalkyl,”

    Jag är starkt influerad av utilitarismen, så där delar vi säkert en del vilket förklarar en massa annat… och samtidigt så skiljer jag inte på min lycka och på en unge i H&M:s barnfabrik i Bangladesh. (Again: Finns inget i kapitalismen som säger att man ska utnyttja barnarbeten eller betala ut minimilöner alltid till alla, men så som den tagit sig formen idag är det nästan en förutsättning för att överleva på den fria marknaden)

    “Hur det kommer sig att du är/blev socialist med en frihetstwist, och inte liberal med en socialistisk touch, som jag själv? Vilka tankar har du tänkt, vilka stadier har du gått igenom… och lite så.”

    Bakgrundsmäsigt är jag från en arbetar/medelklassfamilj. Mina föräldrar kom hit som unga när Sverige skrek efter arbetskraft. Deras föräldrar arbetade i industrierna, bl.a. på gummifabrik. När de kom hit ägde de inget, och fick heller inget, utan arbetade ihop allt. Alla har alltid haft jobb samt betalat skatt osv. Min mamma är undersköterska & pappa mekaniker. Jag var den första som slutförde en universitetsutbildning i familjen, i alla fall bland de av oss som finns i Sverige. När jag var liten fick jag sällan dyra leksaker eller kläder, och min lillebror fick ärva allt. Vi var aldrig fattiga, men knappast rika heller. OPå somrarna bilade vi ner till moderskeppet. Allt mina föräldrar någonsin haft har de satsat på mig och brorsan, samtidigt som man bistått släkten i moderlandet. Ingen är eller har varit speciellt politiskt intresserade, min mormor och morfar flydde dock en kommunistisk diktatur.

    Jag tror att begreppen “frihetlig socialist” och “socialliberal” ligger nära varandra, som du själv skriver. Själv har jag valt att se det som att det första ordet, adjektivet, är vad personen i fråga ser som sekundärt i relation till det andra ordet.

    Jag tänker mig att att jag skulle prioritera fleras väl före fleras frihet, medan jag tror att en socialliberal skulle prioritera fleras frihet före fleras väl (delvis för den tolkning och tro man har och gör av frihetens betydelse för individen). Så behöver det inte vara, bara en tanke jag fick när jag läste din fråga. Kanske kan det även förklaras i utilitaristiska termer – jag ser inga problem med att offra vissa individer om det krävs för att desto fler ska få det bättre, medan jag tror att många liberaler skulle motsätta sig det.

    Sant eller falskt.. jag vet inte, det intryck jag fått av diskussioner med liberaler. Läs dock ej detta som att jag förespråkar att man ska offra individer, för det gör jag inte. Jag menar bara att om situationen väl uppstår så skulle jag agerat så. I verkligheten uppstår den situationen sällan eller aldrig, även om den låter slagkraftig teoretiskt. Det är även en punkt där utilitaristerna fått stark kritik, men den bygger mest på totalt verklighetsfrånvända exempel. Samtidigt finns det något tilltalande med det och som är lätt att koppla till jämlihetsbegreppet som liberalerna själva använder – om nu allas lycka och frihet är lika mycket värd, då kvittar det väl vem som offras? ;) Ska dock inte snöa in på etiken här, även om jag gärna gör det.

    En annan mer praktisk förklaring till att jag kallar mig frihetlig socialist är att det egentligen bara är en omksrivning för ordet anarkist. Använder dock begreppet frihetlig socialist för att få verkar ha koll på vad anarkismen föreskriver, så på så sätt undviker jag missförstånd.

    Anarkismen och liberalismen däremot ser jag ingen större skillnad på. När jag vill reta liberaler brukar jag fråga dem hur man kan vara mer liberal än just en anarkist ;) ..och jag tror det ligger en del i det: Att anarkismen är ett uttryck för den totala liberalismen.

    Idéemässigt är skillnaderna minimala i mitt tycke. Däremot finns det stora skillnader i hur man tänker sig att ideologierna ska tillämpas så att de omvandlas till praktik, m.a.o. hur man skapar politiken.

    Traditionellt och för kort sammanfattat vurmar liberaler för marknaden och tror att den löser det mesta, medan anarkister är skeptiska till att så är fallet. Det är väl egentligen en av de största skillnaderna. Jag är dock medveten om att det finns anarkister som helt saknar tilltro till allt vad pengar och marknader heter. Jag tänker inte tala för dem, utan för hur jag själv uppfattar anarkismen: Som en meta-ideologi.

    För mig är anarkismen en världssyn som omfattar alla ideologier, måhända samma sak som liberalismen frikopplad från en marknadsinriktning: I en anarkistisk värld lever vi i en pluralism där invånarna är fria att själva välja det samhälle de vill vara del av. Jag har inga problem med att det finns kapitalismer, kommunismer, fascismer eller konservatismer etc etc om invånarna i respektive system själva valt att vara där samt har ett alternativ att lämna respektive system av egen fri vilja när helst de önskar. Jag förställer mig en värld där många samhällen samexisterar och där liberalismen innebär att de får välja system fritt. I praktiken innebär det att man måste indela folk i ideologisk tillhörighet istället för etnisk eller nationell osv, och kanske något som påminner om stadstater. För mig är det därför inte intressant att bekämpa kommunismen eller kapitalismen – utan att snarare se till att det finns utrymme för båda, så att den som vill vara del i ett system kan få leva ett liv i det, enligt sina egna preferenser.

    Den tanken är extremt liberal. Det fina är också att den inte sätter tilltron till liberalismen och marknaden. Ty en sann liberal bör, i mitt tycke, inte diktera och propagera för en fri marknad etc. Den borde snarare propagera för realiseringen av alla alternativ som vi känner till och som människan vill nyttja. I en liberal värld kan vi välja marknadssystem, välja samhäller vi lever i.

    Det kan man inte idag, enligt mig som anarkist. Jag föds in i en värld, in i ett samhälle, och in i ett system. Och vart jag än går så är allt ägt och allt är under detta systems klor och lagar. Jag är med andra ord ej “libre” i någon reel mening. Det finns bara ett rådande världssystem (och nej, jag ser inte Kina som en socialistisk stat ö.h.t, ej Kuba heller.. och i vilket fall som så har de börjat övergå till samma system som alla andra). Jag är inte fri att välja system. Jag är på sin höjd fri att göra ett fåtal val i det system jag råkar ha fötts in i. Att ändra detta ser jag som en av mina huvuduppgifter som anarkist. Och för att ändra det måste man bl.a. peka på problemen med det rådande systemet. Om det sedan är en liberal marknadskapitalism eller en kommunistdiktatur gör mig detsamma då problemet, förutom de inneboende problem både systemen har, är att “existensen av det enda systemet” inte ger medborgarna valfriheten till det liv och det kontext de kanske önskar.

    M.a.o. är jag en extremliberal som inte tror på “ett enda system som ska frälsa världen” och som ej heller tror att marknadsekonomin löser alla världsproblemen eller ens hälften av dem. Tyvärr förknippas oftast liberalismen (numera) ofta med just hyllandet av marknaden som något primärt och som en mirakelkur. Av främst det skälet kallar jag mig inte för liberal eller socialliberal. Jag tror t.ex. inte att låga skatter är bra eller att höga skatter är dåliga. Den frågan kan inte få ett vettigt svar om man inte ser till hur de som beskattas hamnade i en situation där de beskattas till att börja med, och i vilket samhälle de är verksamma.

    För mig är det av ovanstående avgörande för just vilka epitet man ska slänga sig med, och kanske besvarar det din fråga också. Tror mest att vi kanske bara använder språket lite olika. I valet mellan kommunistdiktaturen och den kapitalistiska demokraturen är jag dock likgilitg och ser ingen större skillnad på systemen mer än att folket i det ena vet att de är förtryckta och lurade medan det i den andra inte riktigt insett det än ;) Jag förkastar dem båda för min egen del, men skulle inte ha något emot att de fanns i en grannstad brevid mig där de som vill leva i dem får göra det också.

    Personligen är jag, beroende på sammanhang, antingen för direktdemokrati eller en meritokrati där man styr med hjälp av enbart vetenskapen, som i sin tur styrs ifrån ett visst etiskt system. Just etiken tror jag är ofrånkomlig om man inte bara ska styra efter godtycke och andra liknande faktorer. All politik, all ideologi, är värderande. Därför måste varje ideolog och politiskt djur först och främst välja etisk tillhörighet. Det är värderingen, och hur man rättfärdigar den, som väljer ideologin åt oss i förlängningen.

Kommentera