Jag tror vi är av olika uppfattning vad beträffar “desperat givande”. Jag ser inte på vilket sätt något är desperat när t.ex. MTV kör en stödgala och drar in 400 miljoner eller vad det nu kan röra sig om. De som skänker pengarna under ett sådant evenemang verkar inte desperata alls – de har tv, ser uppenbarligen på MTV, har en bostad o.s.v. och de pengar de skänker anser de uppenbarligen själv att de kan avstå ifrån utan att sänka sin egen levnadsstandard.

Om de kan göra det den månaden, skulle de då inte kunna göra det varje månad? Eller åtminstone fler? I de flesta fallet torde svaret vara jakande. Om så, innebär det att det förhåller sig som jag skrev – vi ger mindre bistånd om det inte är något spektakulärt som händer trots att vi kunde gett mer en helt vanlig dag när ingen katastrof hänt. Det är det som är huvudintresset i texten. Varför folk sedan skänker kan man givetvis diskutera, men oavsett skäl är det föregående ett matematiskt faktum… och det säger i sin tur något om vår sk. empati, eventuellt vår etik och/eller rationalitet.

Det är förresten kul att du nämner hållbar utveckling, (något som vi i väst visat världen hur man verkligen inte ska uppnå): Peter Singer refererar till en ekonomi som menar att vi kan avstå ca 20% från vår månadslön i normala fall och samtidigt bibehålla ungefär samma höga levnadsstandard som vi har idag.

Går det? Är tunn-tv:n en del av den? Och resan till Rio? Och lagrad Whiskey? Och de många middagrna & fikorna ute? Inte vet jag.. kanske det låter som desperat att avstå från dessa livsnödvändigheter