Det spektakulära med The Cove är främst två saker:

a) Det är en radikal djurrättsfilm som når ut till en bred massa. Utan att nämna ordet djurrätt en enda gång. Man kan fundera på om det är ett medvetet drag. Troligtvis är det så, och ett helt rätt sådant om man vill nå en stor publik. Filosofin har fått stå tillbaka och bara förutsättas, för att istället ge utrymme till det folk finner mer spännande än teori – agentaction i högformat med hi-tech.

b) Aktivisterna i den är vuxna. Det är alltid uppfriskande att se att det finns människor över 25 som fortfarande inte sålt ut och faktiskt har värderingar de är beredda att slåss för. I synnerhet djurrättare med tanke på att nästan alla blir systemhoror när deras karriär infinner sig. Projektet de driver i filmen sköts professionellt och är väldigt kostsamt. Det är uppenbart att de är bemedlade upp till tänderna mätt med gräsrotsmåttstocken.

I The Cove faller alla dessa pusselbitar på plats. Det händer sällan och än mindre när det ska dokumenteras. Av de skälen är filmen, tillsammans med McLibel, en av de bättre aktivistfilmerna som finns att tillgå.

Se den.

Glöm Spotify & liknande tjänster. Föreställ dig att du helt lagligt har tusentals album och artister att välja mellan och att du kan ladda hem musiken med ett knapptryck om du gillar den. Helt gratis och utan reklam eller strul. Det sammanfattar Jamendo. Sist vi skrev om en folklig service tittade vi på Miro som folkets tv. Jamendo är musikens motsvarighet.

fri upphovsrätt fungerar
Jamendo har funnits sedan 2005 och är ett intressant och utmärkt exempel på hur musik licensierad under creative commons och liknande fria licenser är gångbar för såväl lyssnare som artisterna själva. Modellen visar att kommersialismen och upphovsrätten inte är en förutsättning för drivkraft, skapandet och kreativiteten, så som det ofta vidhålls i nyliberala och konservativa sammanhang. Att det finns tjänster som Jamendo påvisar klart och tydligt att folk gladeligen både skapar och delar med sig frivilligt även om det inte finns en nödvändig ekonomisk vinning inblandad. Som man kunde ana redan innan blir inte människor hjärndöda, oinspirerade eller totalt själviska för att upphovsrätten är bortplockad.

Jamendo visar också hur centraliseringen av materialet är ett minne blott. Även om tjänsten skulle drivas på en viss sida finns det inga juridiska eller tekniska hinder för vem som helst att ladda hem allt material därifrån och starta en liknande eller bättre tjänst. Att dela med sig av musiken till sina vänner, bränna den eller lägga in den i sin musikspelare är inte bara lagligt utan uppmuntras, något som står i bjärv kontrast till hur skivindustrin alltjämnt förhåller sig till musiken.

Tjänsten visar även att man kan få in en del pengar på sitt musikskapande om folk gillar ens verk, trots att (och kanske just för att) de först fått ladda ner allt ens material. På Jamendo kan man nämligen skänka pengar direkt till artisten och föga förvånande finns det de som har gott om helt frivilliga donationer på i snitt mellan €5 till €15.

Dessa donationer från enskilda lyssnare är en långt större avkastning per lyssnare än vad samma artist hade fått om de t.ex. vore signade vid ett av världens största skivbolag. Det är givetvis sällan artisterna kan försörja sig på enbart donationerna, men detta är å andra sidan parallellt med att det alltid funnits och allt jämnt finns ett extremt litet fåtal artister i världen som kan försörja sig på sitt artisteri sett till det totala antalet artister som finns och deras levnadsvillkor. Detta är ett faktum även om hela internet skulle läggas ner och det var ett faktum redan internet blev allmän egendom i västvärlden. Det är därför ett icke-argument i upphovsrättsfrågor och de som försvarar upphovsrätten genom att peka på att artisterna måste “överleva” glömmer i sin iver bort att 99% av alla artister inte gör det i en kapitalistisk struktur även om ingen skulle bryta mot den konventionella upphovsrätten.

implementering
Jamendo låter dig lyssna på artister som om du hade lyssnat på radiokanaler, upptäcka musik som du aldrig hade hört annars, ladda hem deras låt/skiva när du gillar den, skapa spellistor, ha ett socialt nätverk med andra lyssnare, skriva recensioner, favoritmarkera musik, söka musik efter nyckelord, se/lyssna på diverse toplistor & andras spellistor, donera pengar till artister man gillar, se hur mycket de redan fått in och i princip det mesta man kan förvänta sig av en musiktjänst.

Man kan antingen göra allt detta i sin fria FireFox via deras hemsida eller använda en fri musikspelare som Amarok eller Rhythmbox på företrädsevis ett lika fritt favoritlinux.

Fördelarna är desamma som när bloggarna möjliggjorde enkel publicering – man bryter ett mediemonopol som hittills, främst p.g.a. ekonomiska skäl och sändningstillstånd, har varits statens och företagens. Den massmediala cirkeln på nätet är sluten, och den alternativa median finns nu även som video.

Med detta har vi de tre vanliga internetproblemen:

brus
I någon mån är det som så att ju fler som sänder något, desto lägre chans är det att någon ser på just en specifik kanal. Man har konkurrenter inom samma fält och/eller konkurrenter inom helt andra som bara råkar prioriteras mer av tittarna som har begränsat med tid. Miro ger ett utbud på nära 3000 kanaler och i framtiden kommer det vara långt fler. Problemet begränsas till viss del av att man har sökfunktioner, kategorier och andra sätt att hitta exakt det man letar efter. Frågan är om det försvinner.

kvalité
Med kvantitet kommer alltid diverse nivåer av kvalité. 90% av allt som t.ex. skrivs på bloggarna är skit. Likadant kommer det förmodligen vara med folkets tv-utbud. Detta kan möjligtvis göra att effekten av bruset blir än värre. Det är inte bara så att det finns ett enormt utbud, det finns enormt mycket värdelöst. Tekniken som behövs för att tillverka en i princip professionell sändning är en engångskostnad på under 20 000:-.^[1] De flesta kommer antagligen lägga ut långt mindre. Trots att det är näst intill gratis rent tekniskt kvarstår kritiken då den riktar sig mot innehållet. Den låga produktionskostnaden har uppenbara fördelar, men den för även med sig fjortonåringar med webcam m.fl. som spär på bruset.

befintlig media
Återigen, som i fallet med alla miljontals bloggar, är det redan etablerad media som kniper de flesta tittarna. Det gör man eftersom 1) folk söker sig till den och/eller finner den 2) den anpassar sig och närvarar i samma form som indymedian och 3) den har fortfarande större resurser. Här kan man ta DN eller Aftonbladet som exempel: De har väldigt många läsare trots att det har uppstått miljontals bloggar och de driver själv egna bloggar (trots att det egentligen inte är något annat än deras respektive kolumner som de haft i decennier). Inflytandet av etablerad media i form av stat & kommers verkar därför inte gå att ta miste på. Om nätet får fortsätta vara fritt kommer inflytandet emellertid att fasas ut extremt sakta på nätet i takt med att nya generationer sitter bakom skärmarna.^[2] Tv-kanaler så som vi känner till dem idag kommer dessutom bli mer sällsynta.

uppmaningen
Testa Miro. Tillsammans med svt.se är det långt bättre än vilken tv som helst, om du bara lägger ner en dag på att gräva rätt kanaler. Spana t.ex. in Post Punk Kitchen, Democracy Now! eller Must See TV. Posta sedan en kommentar till inlägget med en lista på dem du ser på.

Manshaterskor, konspirationsteorier, burkor, galna forskare, israelisk militär, ryska agenter och mekaniska manshoror är några av de saker man kommer få stifta bekantskap med under resans gång. Serien har, förutom genom ämnet i sig, ofta med en uttryckt feministisk beröringspunkt. Köns & genuskommentarer förekommer frekvent för att vara i ett outtalat feministiskt verk som getts ut av DC:s Vertigo.

Ett plus är att feminismen närvarar utan att kännas som ett korståg. Ibland finns den i form av fördomar som är riktade mot den, ibland som ett direkt feministiska konstaterande oftast utan att komma från någon som kallar sig själv för feminist. Den känns som en given del av världen och det absurda i den för oss rådande ordningen uppenbaras.

Brian K. Vaughan (manus) och Pia Guerra (teckning) har lyckats väl om man har överseende med ett aningen för högt tempo och en del intertextuella referenser som inte medelsvensson lär kunna relatera till. Läs den och rata filmen när den kommer ut.
 

Ta gärna hem första numret helt legalt som pdf. Gillar du det kan du pirata 53 nummer och läsa dem gratis med CDisplay eller Comical. Att läsa serier med hjälp av de programmen fungerar överraskande bra och kostar dig inte en endaste slant

Hemmamannen träffar sin granne, hemmafrun Kate Winslet, vars framgångsrika man runkar till internetporr och sniffar i Slutty Kates trosor. De blir förälskade, och det är ungefär det hela. Men ändå inte.

Trots att filmen är relativt långt fattas den i min mening dialog för att leverera det drama som utspelar sig. Det som sägs är tidvis välskrivet, men i det stora hela faller filmen just på ett sken av en platthet som antagligen beror på att den försöker vara ironisk, och det rimmar inte väl med möjligheten att skapa ett större engagemang hos tittaren. Man har valt att göra den mindre tung än vad man utan svårighet hade kunnat åstadkomma, och lyckas åtminstone väl med den uppgiften – skratten frammanas av absurditeterna vi alla känner igen oss i eller fruktar att stifta bekantskap med.

Bildspråket är vackert och flyter, det finns gott om bra foto och Kate Winslets miner precis innan och under första kyssen är ren poesi och i en klass för sig. Dessvärre kan de inte bära en hel film, och en del svårmotiverade sektioner samt en inveckling för mycket ger likväl ett intryck av att protagonisternas lidelser blir för komprimerade till förmån för att skapa en film som behagar en bredare publik. Stäng av när det återstår en halvtimme och förgyll filmen.

En svag fyra eller stark trea, trots de där 12 priserna man lyckats vinna. I och med att jag enbart tar upp sevärt material och har satt min personliga ribba högt kvarstår omdömet om att det är bra skit. Att se en kamp ta den inte så subtila formen av ett blått nagellack är värt 130 minuter. Och de där minerna…

Den sanslösa monologen från Nestlés VD, Peter Brabeck, där han bl.a. menar att det är en “extrem” åsikt att tycka att alla människor bör ha rätt till vatten och att företags enda sociala ansvar är mot kapitalet, gör heller inte verket sämre. Tydligen gäller Néstles slogan “Good food, Good life” inte den mest grundläggande byggstenen för livet på jorden.

En profil som också framkommer i en helt annan bemärkelse är Simone & Sartres bekant – Jean Ziegler.

Han är specialrapportör för FN och sparar inte på orden när det kommer till kritiken av världssamfundets ointresse av att ta itu med svälten:

Given the current state of agriculture in the world, it could feed
12 billion people with no problem. Or to put it another way: any
child who dies of starvation today is in fact murdered.

Man blir inte påpackad något och det finns en känsla av att man fångat det genuina. Utmärkt introduktion till en del av problemen som med all säkerhet kommer få tittaren att fundera. Spana gärna in filmens hemsida.

Har också spelat ett som heter Dreamblade som också imponerar. Det är en korsning mellan figurspel, magic och allt annat. Lätt att lära, svårt att bemästra, oändligt antal kombinationer. Ett måste, och det gillas även av dödliga.

Casa de los babys avhandlar imperialism, fattigdom och moderskap med stänk av svart humor i en kompott med bra ljud & foto som fångar intresset och frambringar både skratt och milt äckel.

De flesta skådespelarna är väldigt duktiga. Extra intressant är Maggie Gyllenhaals prestation som känns mer än övertygande i all sin naiva feminitet. Filmen lider enkom av tre brister som gör att den inte blir en riktig fullträff:

1. Musiken är bra men felsatt och bryter för mycket, vilket i sin tur förstör dramatiken och istället närmar filmen den kritiska komedigenren
2. En onödigt lång monolog bidrar ytterliggare till det redan nämnda och gör den ofrivilligt melodramatisk.
3. Mot slutet blir det uppenbart att det blev för många berättelser för att det ska gå att ge dem djup på den korta speltid filmen hade. Handlingen fasar ut från intensitet.

Se- och tänkvärd, utmärkt hyralternativ då man inte har ett toppenförslag i bakfickan. Kan med lätthet uppskattas även av icke-vänstern.

Texten är till en början en intressant beskrivning av branschen som i vanliga fall är insvept i ett moln av dimmor. Den inleds med en porrinspelning, och en historie- respektive ekonomilektion. Efter att ha läst den första hälften blir den tyvärr tjatigt upprepande. Det är också då hans avfärdande av porrkritiken blir mer uttalat. Andersson lyckas genom sitt gnatande, upprepande referenser till den lyckliga horan och marginella dito till den utsatta, övertyga den som inte redan var porrfrälst att pornografins vara eller icke-vara kvittar och att den feministiska kritiken bygger på godtycke, elitism och viktoriansk galenskap.

nära
På den punkten är det lätt för honom att få läsarna att nicka instämmande till hans slutsatser: Andersson sätter fingret på ett av feminismens problem – de som tycker till om mycket men inte har vetenskapliga belägg. Efter att ha visat mystiska citat från MacKinnon & Dworkin, påhittade siffror från politiker och organisationer, är det svårt att se porrkritiken så som han framställer den som något annat än trams.

Det Andersson tar upp är ett problem för alla inblandade och i synnerhet för feminismen. Genom bokens tillblivelse kunde man som feminist hoppats på att framtvingad diskussion skulle ta form, en kritisk diskussion om porrmotståndets a & o, de vetenskapliga grunderna för kritiken och ett accepterande av tanken att sexuella skildringar inte med nödvändighet måste vara ett feministiskt problem. En sådan verkar dessvärre ha uteblivit. Knystar man om den saken får snabbt på käften av ya-ya-systerskapets anti-porrklubb som säger ungefär det Andersson hävdar att de gör i sin bok: Pornografi är satan. Alltid, överallt, oavsett vad.

…skjuter ingen teori
Det nämnda problemet är p.g.a. sin internalitet ringa i sin omfattning jämfört med vad Anderssons redogörelse kan komma att innebära för den feministiska kritiken av pornografin som är legitim och som har vetenskapliga belägg. Det är, som alltid i intellektuella sammanhang, utomordentligt att någon ifrågasätter vad feminismens porrkritik består av. Andersson gör det som borde ha gjorts sedan länge när han radar upp massvis med tivielaktiga slutsatser och förfaranden från delar av feminismen.

Tyvärr är han väldigt selektiv i vad han skriver om feminismens kritik av porren, och lika medveten om vad han väljer att inte ta upp i sin bok. Genom att t.ex. enbart nämna till synes galenskaper och inte presentera vad resten av feminismen säger om pornografin får han det att framstå som att all kritik mot pornografin skulle bygga på den dynamiska duon. Och inte ens den är riktigt så galen som den presenteras av Andersson.

Ser man i hans litteraturförteckning har han läst en hel del av dem båda men nämner t.ex. inte att MacKinnon inte är en genusvetare.^[1] Han nämner heller inte att hennes inställning till porren kan sammanfattas som “the graphic sexually explicit subordination of women through pictures or words”, vilket är fullt förenligt med gängse feministisk teori om att patriarkala strukturer genomsyrar samhället.^[2]

Hur lyckas man skriva en bok som ska undersöka pornografin och ägna minst två kapitel åt att diskutera kritiken mot den utan att låta en enda genusvetare medverka? Varför kunde Andersson intervjua porrproducenter, prostituerade m.fl. som i hans bok i 99% av fallen älskar sin bransch, men inte en enda genusvetare från akademin, åtminstone för att förklara MacKinnon och Dworkin eller ge en mer representativ bild av kritiken så som den faktiskt ser ut?^[3]

das boot
Det som börjar som en djupdykning irrar sig vilse på botten. Den har många gånger en seriös ambition och försöker uppriktigt. Den ger viss insikt och gör det ypperligt lättläst och underhållande. Den ger branschen en chans att tala för sig själv och gör upp med en del gåtor som verkar vara tagna ur Da Vinci-koden. Så mycket bör erkännas.

På samma sätt ska man också poängtera att det är ett ofullständigt verk metodologiskt om man är ute efter att skaffa sig underlag för sin ståndpunkt oavsett vilken den nu kan tänkas vara.^[4] Man får ta boken för vad det är – ett reportage, och inget annat.

Skriften är, även om man betraktar den som journalistik, undermålig från ett feministiskt perspektiv. Feminismens strukurella kritik framgår inte någonstans. Det är inte märkligt egentligen, för det hade tagit upp på tok för mycket utrymme, tvingat honom ta itu med teoribildning och gjort saker mer abstrakta, något som dels hade brutit med resten av innehållet och gjort den mer svårsåld.

Porr – en bästsäljande historia blir själv en frivilligt prostituerad version av Jesus som vandrar bland skökorna och tar tempen på dem med handlfatan. “Du är varm syster, men det är inget att oroa sig för, ty det finns andra som har lepra”

Det var de mest irrelevanta sakerna som sägs i den tre timmar långa dokumentären The Corporation som avhandlar företagens struktur, marknadsföring, ansvarstagande, brott, relation till demokratin och exempel på förändring.

Filmen är unik i sitt slag och har en gedigen lista gäster, alla ifrån Chomsky, Vandana Shiva, multi-VD:s och think tanks. Snygg strukturerad presentation av viktiga frågor, både med och frånvarande, på politikernas version av samhällsagendan. Det är så här det ska se ut. Den kan med fördel användas i globaliseringsdebatten.

Filmens hemsida | IMDB