Det första steget var de billiga mobiltelefonernas inträde på marknaden. På samma ställe befinner man sig än idag, fast i mer sofistikerade former: Borta är den tjock tegelstenen som såg ut som en fjärrkontroll från 1980-talets glansdagar – inne är den “smarta” telefonen som är tunn, designad, har en bra batteritid och som kan göra allt möjligt från att låta användaren ringa till sina vänner till att ta bilder, spela, fungera som en GPS eller bankdosa.^[1]

Det andra steget var den sociala förändringen. Den tar utgörs av flera komponenter, varav de mest uppenbara är att:

• offentligheten accepterar ringsignalerna istället för att bedöma dem som störande.
• medborgarna lärs att alltid ha sina telefoner med sig istället för när det verkligen finns ett reellt behov.
• …och slutligen att folk alltid ger respons när de väl blir kontaktade.

Det få verkar ha förstått, och kanske minst av alla de generationer som är födda & uppvuxna med mobiltelefonin, är att det inom loppet av endast 5-10 år har skett en social revision som går långt bortom den inverkan internet haft på det sociala umgänget folk emellan.

I och med att det numera är fullt normalt att varje person besitter en egen mobiltelefon & därför förväntas ha den på och laddad med pengar/abonnemang krävs det av samma anledning att man ska vara tillgänglig merparten av dygnet. Denna förvänting är numera en del av vardagen. Den har blivit en norm.

arbetet
Att det ställs ökade krav på individens tillgänglighet märks både inom den privata sfären av människors liv såväl som på arbetsplatserna där cheferna numera ser det som självklart att man tänker ta deras samtal oavsett om man är på semester, det är helg eller man har slutat för dagen. Chefens röst ljuder vart man än är och gränsen mellan ens privatliv och arbetsplats suddas ut ytterligare. Man förvandlas från civil och privatperson – en individ – till den anställde, som snarare är en enhet och en funktion. Man bär med sig chefens och arbetskamraternas långa arm i sin egen ficka, likt slaven som rör sig fritt genom att uppbära sina egna kedjor.

För individer som identifierar hela sitt vara med just sitt arbete och inte har ett liv för övrigt är det måhända ingen större förlust. För alla övriga torde det däremot vara en negativ utveckling:

• Man har något som i princip är en obetald jour och/eller obetald arbetstid: Varje gång man tar en kollegas/chefs samtal eller på något vis gör något enkom p.g.a. ens arbete så arbetar man de facto. Varje sådan minut bör man rimligtvis få betalt för om man inte trivs med att jobba gratis för att göda arbetsgivaren än mer på bekostnad av ens eget slösade liv.
• Möjligheten att få vara ledig på ett psykologiskt plan och koppla av genom att få lämna arbetet bakom sig minskar: Bara att veta att ens arbete kan nå en kan ha en stressande inverkan eller framkalla oro för att ovanstående punkt ska bli fallet.
• Fritid växlas in till arbetstid: När man tar arbetsrelaterade samtal på sin sk. fritid försummar man ofta alla de som var del av den. Barn, partner, vänner o.s.v. får helt plötsligt finnas sig i att bli bortvalda för det “viktiga samtalet från jobbet”. Samhället lär oss därigenom att vi har vår främsta plikt mot våra chefer, inte mot våra söner/döttrar o.s.v. Vårt privata liv är tydligen något som vi ska se som sekundärt. Människans bästa faller bort till förmån för företagets bästa. Ens eget privatliv och den man är placeras efter den funktion man råkar fylla för företaget.

det privata
Inom det privata, vänner emellan, verkar det också råda ett ökat krav på individerna att de ska finnas där dag som natt. Om man exempelvis inte svarar på ett sms eller tar ett samtal på allt ifrån en timme till en – två dagar förväntas man förklara och ursäkta sig – som om man vore skyldig att hålla en vänskapsjour och som om man oftast borde vara redo att släppa vad man än sysslar med för att svara. Att svara har övergått från att vara något man valde om man ville till ett måste om man vill slippa sociala utredningar och problem.

I mångas fall går det än längre: För dem är det helt normalt att frivilligt sova med sina mobiltelefoner påslagna i samma rum för att kunna svara ifall någon skulle ringa dem mitt i natten. Det räcker alltså inte med att kånka runt på telefonen hela tiden medan de är vakna. De har lärt sig att den även ska finnas där när de är medvetslösa. Dessa individer är förkroppsligandet av den total tillgängligheten då de gör sig tillgängliga till och med då de är i ett omedvetet tillstånd och uppenbarligen är villiga att försumma sin egen sömn för att någon, vem som helst som råkar ha deras nummer, ska kunna anropa dem.^[2]

En av effekterna av den totala tillgängligheten inom den privata sfären är att den, precis som i fallet där man växlar in fritid till arbete, byter ut socialisation med en person framför en mot socialisation med en person i ett helt annat geografiskt rum. Den man umgås med “pausar” man. Istället tar man telefonsamtalet med dem andra personen. I praktiken umgås man inte med en människa så länge man är inne i ett samtal med en helt annan. För den som väntar på att ens vän ska bli klar med sitt telefonsamtal är det enkom ett slöseri med liv och ofta rent av en tristess. Här märks dessutom ett tydligt socialt skifte i normerna:

För inte så längesedan var det socialt oacceptabelt att välja ett samtal före en faktiska person som man umgicks med. Om man svarade i telefonen förklarade man snabbt & lätt för den som ringde att man skulle höras senare med motiveringen att man hade besök just nu (underförstått – “jag kan inte prata med dig nu för här är en människa som redan hade min uppmärksamhet innan du ringde och störde den och i de flesta fall har jag dessutom avtalat tid med personen”). Idag är det färre och färre som praktiserar denna forna tiders “artighet”. Att någon sitter i t.ex. ett femtonminuterssamtal framför en utan att ägna en minsta tanke åt vad som utspelar sig börjar snarare bli regel än undantag.

Ett nämnt problem är den tidsförlust som uppstår för den pausade parten till följd av den totala tillgängligheten i de privata sammanhangen. Numera har de flesta relativt breda sociala nätverk. Folks telefonböcker är späckade med nummer och namn på hundratals individer, både från det privata och deras skolor, arbeten m.m.^[3] Poängen är att det är väldigt troligt att någon ringer en när man umgås med någon. Hur hanterar man den situationen? Och varför så?

Varje gång det sker har man ett val: Ska man försumma personen man umgås med där på plats i x antal minuter, eller ska man försumma den som ringer och ta samtalet senare? Räknat på ett enskilt tillfälle verkar detta inte ha mer än en marginell betydelse och vara oväsentligt. Ser man det däremot över längre tid och börjat lägga ihop antal minuter, och kanske även fördelning, kommer de snart att hopa sig och bli desto mer intressanta. Att välja att avbryta socialisation med en vän som t.ex. gjort sig mödan att möta en på plats och som sätter en i primär fokus genom att ge en all sin uppmärksamhet och tid där och då för att ta ett telefonsamtal/sms/chatt/internetinlägg innebär i klarspråk att man värderar en persons tid/liv mindre än den andras. Även om det inte behöver korrelera till hur man värderar liven i deras helheter verkar det icke desto mindre säga något om hur man värderar dem i det givna momentet, ceteris paribus.

Den som pausas är den som värderas lägre där & då. Genom att sysselsätta sig med annan aktivitet visar man just sin outtalade men kristallklara värdering – “Jag tycker detta här är viktigare än att umgås med dig just nu.. åtminstone tills jag är klar med det”. Det behöver inte vara ett problem i sig, men blir det dessvärre i och med att den som pausas var den man utlovade sin tid till från första början i och med att man valt att umgås. ^[4]

Förutom den sociala nonchalansen och vad som verkar vara en nedvärdering av den andras liv (i och med att förlorad tid är ekvivalent med förlorat liv) har det troligtvis skett en förskjutning i planeringsförmågan och det långsiktigare tänkandet vänner emellan till följd av den ständiga tillgängligheten. Förr i världen bestämde man t.ex. tid, plats och datum för när man skulle ses. Sedan infann man sig där. Det kunde vara en dag eller upp till en eller flera veckor i förväg. Numera hålls allting snarare öppet in i det sista. Ingen bokar något om de inte verkligen känner sig tvungna, och människor tenderar att göra det mer sällan eftersom alla förmodas att vara ständigt tillgängliga för eventuell ombokning. På så sätt blir de mest triviala situationerna där man t.ex. ska komma överens om när man ska gå ut tillsammans något som det kommer krävas minst 2 – 5 samtal för innan det slutligen blir av. Summan av mumman är att det förmodligen bidrar till en tilltagande stress i vardagen.

tillgänglighetens räckvidd
Som den uppmärksamme läsaren redan insett är mobiltelefonin blott ett exempel som används i texten för att ge en klar praktisk anknytning till abstrakta tankar om socialisation, som även det är ett praktiskt fenomen i verkligheten. Det mesta som skrivits kan lika gärna och i varierande grad appliceras på chat, internetsidor, communities, e-mail, mms, sms, brev o.s.v.

Kort och gott allt som gör oss enkelt tillgängliga för och via kommunikation. I takt med teknikens framsteg ökar räckvidden och kravet på att man ska finnas tillgänglig. Ett exempel är att man kommer få koll på vart folk befinner sig via deras telefoners GPS. Ett annat, äldre, är telefonsvararmaskinen som man matade med band där folk kunde lämna meddelanden. Ett tredje samtida är den senaste generationens minidatorer och utbyggnaden av trådlösa och gratis nätverk inne i städerna/bussar/tåg som ger en ständig access till internet.

Tillgänglighetens räckvidd via tekniken har gjort att det ironiskt nog även utvecklats en digital identitet som delvis bygger just på en ökad tillgänglighet: Våra konton på diverse internetcommunities är ett sådant exempel. Finns man inte på communityt riskerar man att bli socialt eftersatt och ofta missa fester, bjudningar, viktiga som oviktiga händelser. Gör man sig inte tillgänglig på det existerar man, i en viss bemärkelse, inte längre. Det gäller att ställa sig till ständigt förfogande och finnas på “rätt ställe” digitalt. Rätt ställe är det som har störst skara medelsvenssonsanvändare: Emedan det var Lunarstorm en gång i tiden, är det numera Facebook. Istället för IRC eller ICQ, är det numera MSN-protokollet som gäller. Att inte finnas tillgänglig på rätt ställe är jämförbart med att ha en telegraf i fickan medan alla andra har en mobiltelefon – man kan varken nå dem eller bli nådd av dem. Effekterna är det vi sett och kommer fortsätta skåda: Digital migration. Perioder då nätmedborgarna förflyttar sig från en tjänst till en annan liknande, och centralisering av både funktion och kapital (t.ex. Google).

Att tekniken erbjuder oss fler sätt att kommunicera med oss leder med nödvändighet till eskalerande krav på individens tillgänglighet. Vi ska inte bara svara i telefonen, lyssna på röstmeddelandena, svara på sms, utan även på e-mail, facebookinlägg och chatmeddelanden. Ett tydligt exempel på medvetenheten om detta hos företagen har funnits länge hos bl.a. Sony-Ericsson som integrerat MSN Messenger i sina undermåliga produkter: Telefonen omvandlas till en chatklient och plötsligt är man än mer tillgänglig än utan den.

nödvändigheten
Den ständiga tillgängligheten är inte ett nödvändigt fenomen. Världen fanns och snurrade innan mobiltelefonin blev allmängods. Att alla är ständigt tillgängliga och att man själv kan ringa folk när man vill har givetvis många fördelar. Utan att förneka dem kan man dock samtidigt ställa sig frågan hur nödvändiga/viktiga/intressanta de flesta av våra samtal är och om det är värt att betala det pris som tillgängligheten erfordrar av oss.

Skulle man räkna efter hur stor andel av alla mobilsamtal som sker av andra skäl än enbart för att de är möjliga kommer man få ett gott underlag för att ifrågasätta utifrån vilka motiv vi gör oss själva ständigt tillgängliga eller kräver detsamma av andra. Sanningen är den att de flesta samtalen är av “vad-ska-vi-äta”-karaktären och är fullständigt funktionellt onödiga även om de i bästa fall kan tänkas fylla en social eller tidsfördrivande roll i våra liv. Följande tre kategorier står rimligtvis för en majoritet av all privat mobiltrafik:

• Vad gör/gjorde jag, vad gör/gjorde du…
• Jag glömde säga detta till dig då medan jag kunde för att jag visste att jag kunde ringa nu/slippa planera då…
• Nej, det var inget, jag skulle bara kolla läget…Alternativt: Är uttråkad och känner mig ensam trots att jag är mitt i centrum, jag kan inte prata med nya människor för de bits.

Vill man som medborgare alltid bära en extra sak med sig, betala för den och för abonnemang, för att kunna dryfta dessa viktiga spörsmål, vecka efter vecka, år efter år?^[5] Har man verkligen inget annat sätt att fördriva sitt liv på om merparten av all mobiltrafik avspeglas i nivån på den här typen av samtal? Kanske inte.

I denna texten kommer det inte läggas en värdering vid hur olika människor väljer att tillbringa sina liv även om det intellektuellt verkar vara ett sorgligt öde som går mänskligheten till mötes om frågorna verkligen skulle vara befogade. Det de däremot ämnar lyfta fram, utöver klassiska existentiella filosofiska frågor á la “vad är meningen med livet”, är för vad vi gör oss ständigt tillgängliga inom det privata. Priset vi betalar har vi redan tittat på. Hur börjar man resonera om man även undersöker vad vi egentligen får ut av att alltid göra oss tillgänglig?

individualistisk funktionalism
Den totala tillgängligheten genomsyrar samhället, och gör det i störst utsträckning hos dem som aldrig beaktat eller upplevt alternativet – att leva i en värld där man själv dikterar när, hur och var man gör sig tillgänglig för andra människor. Dagens normer är att man ska socialisera med så många så möjligt så ofta som möjligt även om det sällan problematiseras varför människan plötsligt har fått ett sådant behov.

Det verkar nästan som om socialisationen och nätverkandet fungerar statushöjande i de sociala sammanhangen. Finns man inte överallt riskerar man att “missa något”. Det verkar vara bättre att vara närvarande via fjärr-socialisationen på bekostnad av den man har framför sig än att låta bli. En förklaring till detta kan vara att man via fjärr-socialisationen kan nå massor av de andra som gjort sig tillgängliga via samma kanaler. Ytterst kokar det ner till en fråga om 10 till 100 låtsaskompisar i digital form, må det vara röst, bilder eller text, ger en mer utbyte än en enda riktig människa som man har framför sig. Socialisationen har sålunda omvandalts till en människobuffé: För att någon ska välja dig från bordet måste du lägga dig där – göra dig tillgänglig bredvid alla de andra varorna.

För nuvarande är det en generationsfråga. När de två äldsta generationerna dör av kommer revisionen vara fullbordad och samhället har då normaliserat den total tillgängligheten, om det rent av inte redan skett i stor mån.

Vad som är tydligt är att ens existens och identitet i viss mån verkar påverkas av bl.a. hur tillgänglig man gör sig. Som en tänkande varelse måste man ställa sig frågan varför – vilka skäl har man för att frivilligt ställa upp på de nya normerna och den revisionen som skett? Bör man omfamna den eller förkasta den? Blir man intvingad i något man egentligen tar avstånd ifrån? Eller har revisionen medfört mer gott än ont i det stora hela?

Att man gör sig tillgänglig är dessvärre inget som uppskattas längre eller något som vittnar om ens generösa natur i fråga om ens eget liv och tid. Det är inget val i realiteten även om det oftast beskrivs som ett sådant av folk. Ens tillgänglighet tas för given i samhället, just för att det är den nya samhällsstandarden och den norm framtida medborgare kommer rätta sig efter. Den som bryter normen genom att t.ex. inte ha en mobiltelefon eller aldrig/sällan svara i den o.s.v. kommer snabbt att beskrivas som ett problematiskt inslag.

Det är har nämligen underförstått blivit ens plikt mot samhället att alltid finnas där när någon försöker nå en. En sådan plikt innebär undantagslöst en allvarlig inskränkning av den individuella autonomin. Vår rätt att själva styra över vår vardag och hur vi förfogar över våra liv krymper onekligen till och med i de helt privata sammanhangen som följd att vi alltid finns tillgängliga.

Förklaringarna för dessa intressanta fakta kommer bara redovisas i korthet då de redan framgår i rapporten:

• När vi är i början av vår karriär är vi yngre och således mer desperata att komma igång.
• Kvinnor finns oftast i den underbetalda kommunala sektorn och är fortfarande de som har hand om hem & barn och blir mindre rörliga av det skälet.
• Högutbildades lönesättning förklarar deras villighet till att röra på sig. ^[2]

• Invandrare som är i Sverige är mer benägna att flytta än svenskar, vilket förklarar varför de saknar behovet av att pendla. Det varvat med att de i vilket fall som är drabbade av en större arbetslöshet p.g.a. diskriminering och i vissa fall av praktiska skäl så som språkfärdigheter.

Som väntat är man från staten och de akademiska institutionernas håll förhållandevis okritiska till pendlingen. Bl.a. prisar man den som en “betydelsefull jämviktsskapande mekanism på en väl fungerande arbetsmarknad” och har således ett borgerligt perspektiv på den.^[3] Av den anledningen finns det skäl att problematisera pendlingen från ett frihetligt perspektiv och att uppmuntra till en omformation av samhället av följande skäl och i riktlinje med det som kommer föreslås istället:

miljö, energi & hälsa
Varje dag spills stora mängder energi på att frakta människokroppar från en punkt till en annan enkom för att de ska ta sig till sin arbetsplats eller studieort. Detta påverkar miljön negativt. Vidare skulle den energin kunna användas till något mer samhällsförbättrande istället för den direktdestruktiva verksamhet den går till för tillfället. Genom att satsa mer på att förankra samhällena lokalt istället för regionalt och nationellt får vi en lägre energiförbrukning. Vi kan ha arbetsplatserna nära oss istället för att placera dem i regionala knytpunkter. Vi kan ha flera småhandlare i centrum och i våra kvarter istället för att behöva åka motorvägen till stormarknaden och det senaste shoppingcentret man kan gå vilse i. Vi kan arbeta mer hemifrån i de fall det låẗer sig göras istället för att sitta i en kub framför en dator.

Oftast kan vi kan cykla och promenera istället för att alltid vara beroende av en allt tätare och mer komprimerad infrastruktur som lotsar oss runt. Finns arbetsplatserna nära oss kan vi ta oss dit på egen hand i de flesta fallen. Det är en vinst för inte bara miljön och energifrågorna, utan även för folkhälsan. Den psykologiska effekten torde också infinna sig av att man får mer tid över att vila och att lägga på nöje eller annat.

Ett totalförbud mot pendlingen eller kraftiga slag mot kollektivtrafiken är inte nödvändiga. Det är snarare tvärtom, att de som verkligen har behov av kollektivtrafiken och infrastrukuren av diverse skäl skulle kunna få den finansierad via t.ex. skattemedel och att kollektivtrafiken i sina nya former skulle kunna vara fri, men riktad åt just de som har ett faktiskt behov av den.^[4]

livskostnaden
Att pendla tar tid. Tid är emellertid inget annat än en relativ måttenhet på skeenden. Att det tar tid att pendla är bara en omskrivning för det man inte vill att folket ska inse – att vi betalar med vår hårdaste av valutor – vårt eget liv. Varje gång man pendlar bör man därför lägga till livskostnad till den monetära resekostnaden (pris för månadskort, bensin etc). Ens livskostnad utgörs av bl.a. ens livsmarginalförlust, som är allt du kunde gjort just då istället för att pendla.

Livskostnaden är central för förståelsen av den reella kostnaden som pendlingen för med sig för individen. Emedan pendlaren eventuellt kan tjäna igen sina utlagda kronor för resan och likväl gå i vinst, kan den aldrig tjäna igen förlorat liv.^[5]

Den tid pendlaren förlorade på att pendla hade gått förlorad i vilket fall som, kan man resonera. Tiden står inte stilla för att man inte färdas till sitt arbete, kan det tyckas. Trivialt, och helt korrekt. Frågan är dock ej om en person “åldras snabbare”, mer eller mindre, för att den pendlar. Frågan är vad den kunde gjort istället för att frakta sin kropp under den tid som pendlingen tog. Frågan är om inte den personen fakiskt blir berövad just liv som kunde använts till något helt annat. Svaren varierar, men sannolikheten att de flesta människor inte skulle valt aktivitet x före pendlingen, oavsett varför de väljer x, är inte särskilt hög. En rationell person kommer inte att pendla om den kan uppnå samma eller likvärdiga mål utan pendlingen.

Emedan en pendlare kanske arbetar ungefär lika många timmar som en icke-pendlare, är pendlarens arbetsdag längre än icke-pendlarens. Längre arbetsdagar innebär mindre tid för rekreation. Fritt översatt: Pendlarna löper en påtaglig risk att inte få lika många eller lika omfattande tillfällen då de själva förfogar över sina liv. Den enda gången det sker, i den mån det är möjligt alls, är just när vi har en fritid.^[6] Pendlar man slösar man därför liv. Man gör det i onödan, för samhället måste inte se ut som det gör. Att det ser ut som det gör och i princip tvingar en att pendla beror dels på folks allmänt icke-reflekterande inställning till deras livssituation, samt att någon måste göra något för att förändringar ska kunna ske. Inom en parlamentarism invaggas vi att lita på att våra kära folkvalda politiker ska rädda dagen, men är man inte full av den tilltron skulle man kunna börja agera själv i sann demokratisk anda.

makt
Pendlingen är en fantastisk mekanism som drygar ut folks dagar än mer än vad våra arbeten redan gör. Om man inte är knäckt för att man fick gå upp i ottan för att pendla eller av att man jobbade hela dagen, så kan man åtminstone alltid bli det på vägen hem från arbetet.

Eftersom vi betalar med tid för pendlingen har vi mindre tid över när vi kommer hem en helt vanlig dag. Vi är i många fall tröttare och mer orkeslösa, delvis p.g.a. pendlandet, än vi hade varit annars. Denna orkeslöshet bidrar till att vidhålla den redan etablerade demokratiska apatin hos medborgarna. Pendlingen är ytterliggare en kanal där vår energi försvinner rakt ut i tomma intet istället för att tillvaratas.

Folk som är trötta fem dagar i veckan när de kommer hem har inte tid att tänka på ideologi, partier, politik eller gräsrotsaktiviteter. De kan omöjligen finna tiden eller orken att på allvar sätta sig in i något som rör dem lokalt eller som rör samhället i stort. Med andra ord berövas folket en möjlighet till att fortsätta att utvecklas som individer, samtidigt som de ej ges en chans att vara med och utveckla samhället. Pendlingen är sålunda ett anti-demokratiskt element som bör förkastas, liksom allt annat som gör demokratin mer svåråtkomlig och fjärran för den vanliga medborgaren.

När medelsvensson kommer hem vill den bara få maten framtrollad och allt annat fixat och i bästa fall hinna bli fördummade av tv:n eller växla några ord med eventuell partner och/eller barn. Även om pendlingen inte är den enda mekanismen som gör folk till drönare och mer lättkontrollerade av etablissemanget bidrar den på ett uppenbart sätt att behålla den rådande situationen och utarma medborgarna på energi och liv – att ta ifrån dem deras visioner och drömmar genom att inte ge dem ett andrum till att vara samhällsförändrande. Pendlingen är måhända en pusselbit av många, men den läggs gång på gång i ett komplicerat rutnät och bidrar till den färdiga bilden som visar oss de lurade.

objektifiering
Som om inte det redan redovisade är nog med tecken på ett folkförakt finns det även en något subtil och svårfångad objektifieringsprocess förankrad i pendlingen:

Medan det ej fanns en utbyggd infrastruktur fanns det inte heller pendling. Det enda som fraktades var varor, råmaterial etc. Man har en arbetsplats, och tänker sig att den har ett inflöde och utflöde. Inflödet är arbetskraften och materialen, utflödet är det som produceras, oavsett om det är en vara eller tjänst. I det kapitalistiska systemet betraktas människan i produktionsprocessen som vilken vara som helst. Human resources, humankapital, arbetskraftsresurser är förskönande omskrivningar av vad vi som arbetar – oavsett jobb – betraktas som: Vi är råvaran, som har förädlats genom utbildning, och som vår arbetsgivare köper.

Håll i åtanke att köp och sälj-begreppen är vilseledande när man diskuterar arbetskraften, för de har en underton av frivilliga transaktioner. I realiteten finns det inget som helst “frivilligt” med att arbeta. Man är tvungen till det, och man är tvungen att göra det på marknadens villkor – inte sina egna – för om man inte gör det tar kapitalet livet av dig genom att neka dig mat och husrum, och staten gör detsamma om du inte är beredd att ro så att svetten lackar, till vilken lön som helst, i vilken situation som helst, på vilken ort som helst.

Att vi förväntas vara beredda att pendla, att samhället kan kräva det av oss genom arbetsmarkandspolitiken och att pendlingen är accepterad som något normalt av allmänheten bidrar till att vi behandlas just som varor. Och en vara har inget liv. Inga önskemål. Den är blott ett objekt. En vara är utbytbar mot en annan. En vara är något som används för att åstadkomma något annat, och fattas ett egenvärde. Den är värdelös i sig själv, men samtidigt värdefull i den mån den kan nyttjas av sin ägare.

Som arbetare uppfyller vi samtliga av dessa kriterier. Därtill pendlas det av oss: I långa prydliga köer ställer vi upp för att få gå av eller på tunnelbanor, tåg och bussar. På ringlande vägar ska vi köa och köra på tomgång för att vänta på vår tur, att få bli den där varan. Vi beter oss som robotar, och är, från alla relevanta perspektiv för kapitalismen, ekvivalenta med sådana.

I ett samhälle där man har en sådan ordning försvinner det grundläggande intresset för individens möjligheter och behov. Det centrala är inte ett mänskligt samhälle. Det centrala är inte människans, alltså vår, frihet. Det centrala är ett där en så fri marknad som möjligt kan skapas så att de i toppen kan tjäna så mycket som möjligt på bekostnad av alla under dem och så att vi kan bli högproduktiva som möjligt.

Ett objekt har inget behov av rekreation. Vi som arbetar behöver därför inte fritid, speciellt inte om man själv är så dum i huvudet och finner sig i en situation där man pendlar och därigenom minskar sin fritid. Genom pendlingen gör vi oss till råvaran på det löpandet bandet. Vi dansar efter deras pipa. Och ju längre vi är beredda att pendla och ju mer benägna vi är att pendla, desto fler är vi som konkurrerar om samma jobb, och desto lägre löner kommer vi oundvikligen att få av just det skälet. Pendlingen kostar oss alltså inte bara liv, den kostar oss även monetärt och leder till färre materiella tillgångar än om vi hade haft samma arbete med lägre konkurrens.

Att acceptera ett samhälle som inte bara utgår ifrån pendlingens normalitet utan även uppmuntrar till en sådan och försöker vidareuteckla den är detsamma som att acceptera ett samhälle som inte sätter medborgarnas intressen först.

förändring
Av en outgrundlig förklaring agerar samtliga som om ordningen är förutbestämd och som om det skulle vara orealistiskt att förändra den. “Vaddå… hur ska det bli om man inte pendlar?” Den typen av frågor kommer antingen från människor som helt saknar en analytisk förmåga och fantasi, eller av personer som aldrig försök begagna dessa förmågor till att börja med. Det finns väldigt många sätt att inordna världen på utan att den aktivt söker utöka pendlingen.

Individer måste inte pendla. Företagen har heller inget behov av att ha en pendlande arbetskraft egentligen. En mindre rörlig arbetsmarknad är inget problem för någon annan än ledningen. Pendlingens existens är till övervägande del på en ekonomisk fråga, och inte en om lokal kompetensbrist.

Att företag tvingas etablera sig där kompetensen finns är inget märkvärdigt. Det är fullt jämförbart med att gruvföretag inte kan etablera sig på en ö där det inte finns malm utan bara växer bananer. Ur ett företagsekonomiskt perspektiv är pendlingen guld värd för att den för med sig så många fördelar vinstmässigt. I ett samhälle som prioriterar just genererandet av vinst och kapital före sina medborgare är därför pendlingen försvarbar och den kommer beskivas som “nödvändig” och normal, när den i själva verket är varken eller. Pendlingen är enkom en bieffekt av vinstintresset.

I ett frihetligt socialistiskt samhälle däremot är det vi, det vanliga folket som utgör 99% av sveriges population, som är i centrum. Det är företagen och deras form som ska anpassa sig efter oss och våra villkor. Inte vi efter deras. Ett av dessa villkor är att vara människa. Det är också därför som företagen, som är påhittade entiter utan vare sig känslor eller person, aldrig kan prioriteras före människorna.

Som människor föds vi med vissa behov. Pendlingens avskaffande och en mer lokalt förankrad arbetspolitik ger oss mer liv över att tillgodose dem, och att dessutom göra det utan statlig inblandning. Kostnaden av omställningen bärs inte av den stora massan i längden, utan av kapitalisten som antingen kommer göra en mindre vinst eller tvingas flytta verksamheten.

De lokala arbetena ger oss en chans att använda det extra tillskottet liv som frigörs till att engagera oss i det politiska, att värna om demokratin, att bli samhällsmedvetna och politiska djur, till skillnad från de medvetslösa lealösa kuggarna vi är idag. Pendlingens avskaffande krymper kapitalisternas vinster, men berikar det vanliga folkets genom att ge dem tillbaka en del av vad som går förlorat varje normal arbetsdag – en del av deras liv, och en chans att få något vackert ut av det.

viljan är….
Vad är den fria viljan? Var finns den? Kan man ta på den? När utövas den? Vilka är kriterierna och villkoren för att den ska kunna finnas? När upphör den att finnas? Vilka kan ha den? Varför, varför inte? Måste vi ha en själ för att ha en fri vilja? Vad är en själ i så fall och var finns den? Om vi vill något som ett resultat av den fria viljan, var fick den fria viljan sin form av vilja ifrån? Bla bla bla…

För den som motsätter sig den fria viljans existens är frågorna och dylika andra ett sätt att distansera sig från skälen till att tro på den fri viljan. Man menar att om man ställer dem och söker svaren kommer man antingen.

a) Komma fram till att den inte finns, eller

b) att den finns endast om man med “fria viljan” talar om något helt annat än vad en generell allmänhet gör, och att den enbart kan finnas om man omdefinierar den till att innebära något annat än det människor menar att den är för nuvarande.^[2]

Frågorna torde även vara intressanta om man är en förespråkare av den fria viljan. Det verkar t.ex. obefogat att omfamna tanken på den fria viljan om man inte har svar på en del av dem.

De som tar avstånd från att den fria viljan finns skulle kunna nöja sig med ovanstående, men gör lyckligtvis inte det utan erbjuder även alternativa tankar om hur det förhåller sig istället. Dessa kommer strax synas.

intuitioner
1. Val görs
Vanligtvis föreslår personer som tror på den fria viljans existens en sk. valsituation som exempel där den som ställs inför några alternativ, t.ex. A eller B, väljer det ena framför det andra. Vidare menar de att det i sig självt oftast räcker för att visa att viljan finns.

2. Val upplevs
En annan besläktad argumentation utgår helt ifrån upplevelsen och tron som folk har: Man menar att det faktum att vi själva känner att vi gör ett val och att vi tror att vi gör det är ett bevis för att valet sker, och därför att även den fria viljan finns eftersom ett val per allmän definition inte kan göras utan att en fri vilja finns. Kan man välja finns det m.a.o. en fri vilja, och vice versa – om man inte väljer fritt har man egentligen ej heller valt, åtminstone inte i en tillräcklig omfattning för att det ska vara vår egen fria vilja.

tala om viljan är att tala om sakförhållanden
Det man kan enas kring som både motståndare och förespråkare av den fria viljans existens är att vi, då vi talar om val, oftast försöker beskriva något som sker eller kan komma att ske i verkligheten.^[3] Genom att tala om vår vilja beter vi oss som om vi talar vi om ett sakförhållande, om något som existerar på riktigt. Vi talar om det som är, och försöker beskriva det, på samma sätt som man kan tala om allt annat som är, som t.ex. Paris eller en dörr.

Om att tala om den fria viljan är att beskriva ett sakförhållande, är “att vilja” självaste sakförhållandet, det som är.

Detta kan av många anses räcka för att vederlägga kritiken mot att den fria viljan skulle finnas. I förlängningen tänker sig dessa kritiker att inte hade gått att tala om den fria viljan, eller att inte så många hade gjort det, om den inte hade funnits i vår verklighet. Det felaktiga i det antagandet är så pass lätt att genomskåda att det inte ska ordas mer därom.^[4]

deterministisk kausalitet
De som inte tror på en fri vilja är ofta determinister. En sådan kan man vara av väldigt olika skäl och av helt skilda bakomliggande teorier. Man skulle t.ex. kunna beskriva vissa religiösa som determinister för att de tror att allt som sker är förutbestämt och enligt guds vilja. Denna variant av determinism, och flera andra, kommer vi inte ägna något utrymme åt här.

Istället ska vi se på den kategori determinister som har ett naturvetenskapligt närmande till frågan: De förklarar istället alla val vi gör är konsekvenser av något, att valen vi gör orsakats av något. Att du väljer A istället för B beror enligt det synsättet alltid på något som fick dig att välja A. Allt du gör är m.a.o. bara en konsekvens av något annat.

Av det följer att du egentligen inte gör några faktiska val samt att det inte behövs en fri vilja för att förklara vad som sker i världen. Allt är till synes orsaksrelaterat.

Exempel: Om jag blir företagsjurist istället för vänsteraktivist så blir jag det av diverse skäl som samverkar, t.ex. saker som hänt i mitt liv, vilken samhällsklass jag kommer ifrån, föräldrars/vänners inflytande, idoler, vilka intryck jag fått, mina betyg, marknaden, lönen, vilken status jag får som det ena jämfört med det andra, att man kanske hoppat av en helt annan utbildning dessförinnan, etc etc.

Deterministen menar att det inte finns ett enda blekaste spår av en “vilja” någonstans i den process som föregår det sk. “valet” att bli jurist. Utfallet, att man studerade juridik, är summan av en mängd orsaker som samverkat, vilka man kan kartlägga och förstå om man har full och korrekt information.

Vidare menar deterministen att man egentligen aldrig någonsin gjort ett val i hela sitt liv, även om man hela livet upplevt att man gjort sådana varje dag och valt att kalla det man gjort för val.

Men om det är så, vad menar då deterministerna att vi gör när man som helt vanlig människa upplever att man väljer? Hur kan determinismen avfärda det i princip alla redan vet/känner/upplever?

intuitioners giltighet
För deterministerna, liksom för den akademiska filosofin i stort, är intuitioner inte relevanta, för en intuition om något visar inte på hur detta något faktiskt förhåller sig.

Det kvittar om jag upplever (eller tror, vet, känner i hjärtat eller trosan) att Elvis finns eller om jag upplever detsamma om den fria viljan. Min upplevelse av vad som är fallet är förvisso intressant för mig individpsyokologiskt, men behöver ingalunda skildra den verklighet som finns utanför mig och oberoende av mig som subjekt.^[5]

Om intuitionerna inte har någon garanterad relation med verkligheten kan vi inte använda dem som källor för att förstå eller beskriva den. Därför bevisar man ingenting om viljans existens (i världen utanför ens subjekt) genom att säga “jag upplever den” eller “jag upplever inte den”. Detsamma kan sägas om när du upplever att du gör ett val. Vi kan därför helt strunta i att bemöta alla resonemang som på något sätt grundar sig i intuitionerna. De är alltid otillräckliga om det finns något hållbarare att tillgå vetenskapsmetodologiskt även om intuitionerna skulle kunna vara av nytta när så inte är fallet.

Är man inte villig att avfärda intuitionernas giltighet kan avfärda deras användning i spörsmålet genom att konstatera att man, på samma sätt som man kan känna att viljan finns, även kan känna att den inte finns. Det visar oss att vi inte har någon nytta av dem för att komma någonvart i frågan. Därför förkastar vi dem återigen. Uppenbarligen är intuitionerna tvetydiga eftersom man som intuitionsivrare måste acceptera att om intiutionerna finns så går determinsiternas intuitioner tvärt emot deras och allmänhetens.

alternativ + utfall = utövandet av viljan
Många förespråkare av den fria viljan kommer välvilligt gå med på att det är sant att det finns orsak(er) till att vi väljer som vi gör, att det finns skäl till våra val, vilka de än må vara.

Samtidigt vidhåller de att den fria viljan finns, även om det skulle vara så. De pekar på att du kan välja mellan olika alternativ. De kommer då, väldigt diffust, att definiera ett val som något som är utfallet när du ställs inför mer än ett alternativ. I korthet, om du får A & B framför dig och de ber dig peka på ett av dem, gör du enligt dem “ett va” när du pekar på A eller B. Detta, menar de, gör du oavsett skälen till valet. Enligt dessa förespråkare är val är alltså inget mer än utfallet av alternativen du erbjöds.

Problemet de ställs inför är att de definierar val märkligt och verkar förväxlar det just med utfall av vad de själva beskriver som en valsituation. Det dessa förespråkare av den fria viljan också missar i sammanhanget är att ett utfall hade existerat oavsett om den fria viljan finns eller ej. Man kan leka med tanken att en demon styrde ditt finger, eller att du hade lovat en vän en vecka innan att alltid välja det som sägs först före något som omnämns senare, eller att vinden blåste din hand så att du pekade på det ena istället för det andra. Att vi får fram ett utfall är med andra ord inte likvärdigt med att välja. Det behövs ingen fri vilja för att förklara att det finns vissa sakförhållanden (utfall) .

De går med på att det finns skäl och orsaker till det “val” man gör, men väljer ändå att kalla det för val. Varför? Och på vilket sätt och var kommer den fria viljan, så som vanliga människor använder orden, in i bilden? Det är uppenbart att de antingen måste ge upp sin uppfattning om att den fria viljan finns, eller att de helt enkelt bara omdefinierar den fria viljan till att vara synonym med utfallet av det de beskrev i en “valsituation”.

viljan är alltid motivet
En del förespråkare av den fria viljan kommer fortsätta insistera att något händer när man pekar på A istället för B. Något har skett, och det drevs fram av något. Förespråkarna insisterar på att det mycket väl kan finnas situationer där den som ska peka på A eller B uppriktigt tänker efter och överväger innan den pekar. Den fortsätter med att fråga varför personen tänker, och på vad, om den nu inte gör ett val.

Deras huvudsakliga poäng är att viljan behövs för att motivera människan till handling i samtliga situationer där människan inte är under yttre tvång eller liknande inflytande. De påstår att viljan behövs, för utan en vilja, så kan vi som människor aldrig få skäl att handla.

Om detta kan man till stor del instämma i som determinist och samtidigt glädjas att förespråkaren har den insikten. Det finns bara en enda avvikelse mellan den versionen av den fria viljan som förespråkarna erbjuder och deterministernas tanke på varför den inte kan finnas: Tanken om yttre tvång och inflytande på den som sägs välja.

reduktionism
Det folk missvisande kallar för vilja är i själva verket preferenser i en eller annan form.

Deterministen kan hävda att det inte finns en vilja i världen som inte kan reduceras till att vara preferenser då viljor alltid har mål. Det finns därför inget behov av att säga att man väljer att bli en jurist såvida man inte genom språket försöker bygga en illusion av att den fria viljan finns. Det är också en av huvudansatserna i den här texten: Lingvistiken är nyckeln till att reda ut alla obskyra dumheter som flyger i luften beträffande viljans existens. Hurså? Helt enkelt för att viljan enbart verkar finnas som en språklig konstruktion.

Egentligen är det felaktigt att tala om reduktionism. Folks viljor kan inte reduceras till preferenser. Det är så för att när folk säger att de vill eller väljer, så säger de i själva verket att de har en preferens som är starkare än en eller flera andra preferenser.

Folks viljor är alltså inte viljor så som man kan förstå viljor som ett resultat av en fri vilja i den mening vanliga människor talar om en fri vilja. Folks viljor är i själva verket synonyma med folks preferenser.

En person väljer inte A för att den har en “fri vilja” som spökar någonstans i den. Den behöver aldrig rådfråga sin fria vilja eller använda den för att komma fram till att den t.ex. “vill” ha A istället för B. Deterministen menar att en person, p.g.a. summan av allt som skett dittills, kommer ha en känsla av att den föredrar A före B och därför peka på A. Denna känsla som vi kallar “föredragande” är inte en produkt av den fria viljan. Föredragandet kan spåras till helt andra orsaker och förklaringar.

Förespråkarna av den fria viljan kommer nu påstå att när man talar om att “man föredrar en sak före en annan” talar om just den fria viljan och att deterministen här bar leker med ord. För deterministen är det samtidigt uppenbart att det finns en skillnad på att “föredra något” och att ha en fri vilja, och på grund av just den föredra något. Det exempel man kan ge på det är att man föredrar att inte lida.^[6] Vi föredrar att inte bli slagna, för vi lider när vi blir det. Vi behöver ingen fri vilja för att föredra det. Orsaken till att vi föredrar det vi gör finns inte att finna i den fria viljan. Den finns i vår biologi, fysik, våra nerver etc. Deterministen menar att exemplet visar på att vi inte har en fri vilja: Vi föddes sådana, det är en del av vårt vara, och vi väljer aldrig om vi ska lida eller ej när vi blir slagna. Smärtan registreras av receptorer och vi erfar den. Vi gör i det ögonblicket något som visar att “att ha en fri vilja” och utöva den inte kan likställas med “föredra en sak före en annan”. Vi tvingas därför acceptera den distinktion deterministerna gör och avvisa den tanke den fria viljans förespråkare lägger fram.

Förespråkarna kommer gärna i detta skede att instämma i kritiken från determinismen, men, de kommer för att rädda den fria viljan att dela in allt vi gör i två olika kategorier: a) Sådant som sker för att vi är det vi är (t.ex. reflexen att skydda ansiktet när du faller mot marken, när doktorn slår på ditt knä eller att ditt hjärta bankar) och b) sådant som sker för att vi väljer det och som annars inte hade skett alls.

Om den första kategorin är både förespråkare och kritiker överens. Den andra har däremot en central roll.

våra preferensers orsak
Förespråkarna menar att vi vill något kan vara ett resultat av den fria viljan (vad nu än den är). Den fria viljan finns, den gör något med oss, och vips – nu vill vi något och väljer A före B, eller tvärtom.

Determinismen menar att allt snarare är som med vår knäreflex. I knäets fall är det enkelt att spåra och förstå orsakerna till varför benet rör sig. Läkaren tar en hammare och bankar på en viss punkt. Varje gång det sker hoppar benet till om det är friskt. Deterministen menar att detsamma sker när vi föredrar A före B, fast där är det oftast så många fler orsaker som samverkat att personen oftast inte alls kan redogöra varför den väljer A istället för B, även om t.ex. vetenskaper som historia, sociologi, biologi och psykologin skulle hjälpa oss en bra bit på vägen.

För determinismen är detta väldigt intressant. Det skulle kunna förklara varför folk gärna gör misstaget att tala om den fria viljan. De som gör det känner inte till alla de bakomliggande orsakerna som föranledde den preferens man har inom sig, den som är känslan av att vi hellre “väljer” A än B. Man vet bara att man har den känslan. Men vem är det som har känslan? Personen upplever att det är “jag” (den) som har känslan. Och varför har personen just den känslan? För att den vill, för att den fria viljan finns, och för att den valt att ha den. Så svarar en förespråkare, och fortsätter med: “Den fria viljan har vi för att vi väljer, men vi kan inte välja om inte den fria viljan finns.” Just den föregående meningen visar på cirkelresonemangen, absurditeten i tanken på den fria viljans existens samt på vilken funktion allt tal om den fria viljan fyller.

Den fria viljan verkar finnas till för att enkelt förklara för individen varför den agerar som den gör, men i själva verket gör den motsatsen och förklarar ingenting. Tanken på en fri vilja har många vackra attribut över sig som vi gärna associerar oss med. En av dem är att ge vårt jag en (högre?) mening och göra våra liv väldigt mycket intressantare än en determinist hade gjort dem. Om vi hela tiden antar att den fria viljan finns verkar det som om livet är fullt av möjligheter och sk. val, och som om inget är predestinerat. Det ser ut som om vi ställs i situationer där vi gång på gång får välja, och genom valet ger vi uttryck för vår preferens, och genom den ger vi uttryck för oss själva, det vi är… vilket skulle kunna likställas med “genom det lever vi”. För många är detta ett starkt skäl till att t.ex. ha hopp och en fortsatt ork. Preferensen att tro på den fria viljan verkar kunna underbyggas relativt starkt av helt psykologiska skäl allena.

allt är atomer, allt har orsak & verkan
Förespråkarna av den fria viljan gick med på att det fanns två kategorier av skeenden: Sådana som är ett resultat av i) yttre/andra faktorer (knäet) och sådana som är det av ii) vår vilja (A). För förespråkarna finns det en skiljevägg mellan dessa kategorier. De redogör aldrig för den direkt. De menar bara att den uppstår för att den fria viljan skapar den. Det är den fria viljan som skiljer kategorierna åt. En boll rullar för att någon knuffar den (i) men om en människa rullar kan det vara antingen för att någon knuffar den “ofrivilligt” (i) eller för att den själv ville rulla iväg (ii).

Deterministerna avvisar den andra kategorin och hävdar istället att bara den första finns. De menar att allt sker av “andra faktorer” än den fria viljan. Om en människa har en preferens och “väljer” att rulla sig ner för en backe gör den enligt deterministerna det för att den fått den preferensen. Den kan ha fått den från både inre och yttre faktorer. Två inre skulle kunna vara att den har ett balanssinne, att det är kul när det är i svängning och att den vill bli omtyckt av andra. Yttre skulle kunna vara att någon den tycker om står där och tittar på, att den bor i en by där det inte finns bättre underhållning, att backen finns i byn ö.h.t. etc etc.

Skillnaden på deterministen och förespråkaren av den fria viljan kan sammanfattas på följande sätt: Deterministen menar att om allt i personens liv sker och är exakt så som det var fram till nu, kommer personen alltid och undantagslöst att rulla ner för backen. Alltid. Förespråkaren av den fria viljan tänker sig istället att man, trots att allt i personens liv sker och är exakt så som det var fram till nu, kommer finnas en faktor som är oberoende av världen: Den fria viljan. Den fria viljan kan, varje gång, få personen att agera annorlunda. Den kan göra att den väljer att inte rulla ner för backen.

språkproblemet
En del förespråkare menar att det finns ett samband mellan ens preferenser och vilja, och att man vill att ens preferenser ska uppfyllas, att man väljer den starkaste preferensen, att man fattar ett beslut o.s.v om vilken preferens man ska försöka realisera, och att hela den processen beror på en fri vilja.

Alla dessa sätt att uttrycka vad som sker i en valsituation förutsätter emellertid fortfarande vad som ska bevisas – den fria viljan. Alla dessa sätt att uttrycka den sk. valsituationen på är också enbart ett resultat av vårt svenska språks otrillräcklighet – vi verkar nästan fattas ord för att beskriva situationen på ett annat sätt, vilket i sig själv nästan bevisar hur märkligt det hela är.

Språket är extremt begränsat. Vi kan knappt klara oss en helt vanlig vardag utan att på något sätt säga något som ger uttryck för acceptansen av den fria viljans existens. På så sätt är vi alla en del av illusionen och det maskineri som återskapar den. Det är uppenbart att många delar av språket och det sätt vi konverserar på måste slängas och bytas ut mot andra om man är determinist.

Att vilja är lika med att ha en preferens, menar förespråkaren. Om det är sant, vart kommer då den fria viljan in i bilden? Den finns inte där, ty det finns inga “fria preferenser”. Varför? Enkelt: Alla preferenser är kausala. Varje preferens finns av en anledning. Ingen har en preferens utan ett eller flera bakomliggande skäl till varför den har den. Allt hos människor vad beträffar preferenser är orsaksbundet, en konsekvens av något annat, där den yttersta orsaken skulle kunna sägas att vi har en viss uppsättning DNA som gett oss t.ex. våra sinnan och känslor. Vi skulle givetvis kunna kalla det för fri vilja, precis som vi kan kalla jordnötter för apelsiner, men det tjänar ingenting till och är blott en språklig manöver som inte förklarar vad människor idag talar om när de förutsätter den fria viljan.

en av flera orsaker
Att tala om den frias viljan är ett bekvämt synsätt som är lätt att ta till sig för att det ger individen en unikhet, en individualitet, ett inre väsen och en säregen egenskap – den personens vilja. Den gör individen till något mer än produkten av omständigheterna, den ger individen ett sken av makt över sig själv och sin tillvaro, och utan den finns inte individen längre så som vi känner till henne. Den romantiska bilden av vad det innebär att leva och göra sk. val är vacker och i ett samhälle som prisar den och hela tiden utgår ifrån att den är sann blir alternativet så pass skrämmande och vidrigt att man inte ens vågar ifrågasätta de egna idéerna och den egna tron på den där fria viljan som alla talar om och förutsätter men som ingen kan redogöra för. I själva verket går hela synsättet förmodligen tillbaka till tankar som har med religion och själaliknande koncept att göra, nonsens, om man stannar inom ett vetenskapligt paradigm.

revisionism
Om man knuffar ner en boll nerför en kulle frågar vi oss inte om den valde eller ville rulla ner. Vi konstaterar att bollens beteende är orsaksbundet. Det behövs ingen diskussion om fria viljan för att förklara varför bollen rullar. På samma sätt behövs inte den fria viljan som en komponent för att redogöra för människans beteende enligt determinismen. Människan ses som en sofistikerad komplex biokemisk maskin, vida mer invecklad men i viljans avseenden fullt jämförbar med exempelvis en hund eller snigel.

några av fria viljans förklaringsschema
version 1
1. Den fria viljan är något som driver människan, men den är ingen känsla.
2. När vi vill något så vill vi det som ett resultat/samspel med den fria viljan.
3. Den fria viljan är x, bor i y, och uppstår genom z, för att å och ä.

version 2
1. Utan känslor kan en människa inte agera och drivas till att utföra någon handling över huvud taget.
2. Att vilja något är att ha en känsla.
3. Att ha en “fri vilja” är därför att.. ehrm… ja, vad? Vad är denna fria vilja?

ett deterministiskt förklaringsschema
1. Utan känslor kan en människa inte agera och drivas till att utföra någon handling över huvud taget. ^[7] Känslor är vår enda motivation till handling. Alla handlingar utförs för att de i slutändan går att koppla till en eller flera känslor.

Ex: Om jag t.ex. inte tycker det är gott att äta, eller inte tycker det är värt att leva, eller inte har barn jag älskar och därför känner att jag måste ta hand om, kommer jag behöva ha andra känslobaserade skäl för att motivera varför jag ska masa mig till affären för att skaffa mat, sedan tillreda den och slutligen äta den.

2. Att ha en preferens för något är att ha en viss form av positiv känsla gentemot det. Detta kallas av många att man “vill” det, men det är vilseledande eftersom den fria viljan inte finns och man inte alls behöver vilja något för att ha en preferens.

Ex: Jag är inte hungrig för att den fria viljan finns och jag valt. Det är inte för att den fria viljan finns som jag “vill” äta. Det är för att jag har en preferens att inte vara hungrig, en känsla som säger mig att det gör ont i magen och det är dåligt av flera skäl och att än fler preferenser kommer bli frustrerade om jag inte äter (t.ex. att mina barn far illa om jag inte kan hjälpa dem). Förespråkaren menar att man kan välja att låta bli att äta, men vad som än sker så kunde man inte låta bli det enligt determinismen eftersom det inte fanns ett val att göra. När folk talar om sin vilja menar de i själva verket sin preferens. Viljan förutsätter att en fri vilja finns, medan preferenser inte förutsätter det.

2. När man behöver tänka efter på vad man “vill” rådgör man inte med sin “fria vilja”. Man jämför i själva verket bara styrkan av olika preferenser man har och eventuellt gör man beräkningar hur ens handling kommer påverka framtida preferenser man har.

Ex: Jag har preferensen att se vidare på filmen för att den är spännande och jag har en preferens av att erfara spänning (film >> känsla). Samtidigt inser jag att jag är hungrig, att barnen ska hämtas från dagis och att katten välter en vas. Vad ska man göra härnäst – se på film, äta, hämta barn eller torka vas? Det man “väljer” att göra beror inte på den fria viljan. Det beror på vem man var innan allt detta hände. I vem man är ingår en uppsättning preferenser som kan rangordnas sinsemellan. Ibland vet vi ordningen på dem, speciellt i situationer vi ofta ställs inför (ska man ha choklad- eller jordgubbsglass är exempel på en sådan för de flesta människor). I många situationer är vi emellertid inte helt på det klara vad vi föredrar och prioriterar mest i relation till de övriga preferenserna, och vi tvingas då jämföra dem, något som felaktigt beskrivs som att vi “väljer” av förespråkarna.

3. När man pekar på A istället för B manifesterar man bara den starkaste preferensen.

Ex: Att hämta barnen är därför inte ett resultat av ens fria vilja. Det är bara ett resultat av ens starkaste preferens, d.v.s. av den starkaste motiverande känslan inom en. Känslor/preferenser, och inte fri vilja, är vad som genererar den slutgiltiga handlingen. Den fria viljan behövs fortfarande inte i ekvationen för att redogöra för något.

determinismens svar
men jag vill ju saker
Ja och nej: Du beskriver det som att du vill, men du har preferenser och föredrar saker, A före B, och kanske C före A o.s.v. eller så föredrar du A & B lika mycket och är likgiltig vilket utfallet blir. När du ska ge uttryck för vad du föredrar talar du om “vilja”, den som påstås vara ett resultat och/eller synonym med “den fria viljan”, som om du kunde ha valt något annat. Det finns en stor skillnad på att bara göra saker för att det är de man föredrar, och på att välja att göra dem. I det sistnämnda fallet insinuerar man att man kunde gjort ett annat val när det väl kom till kritan än det man gjorde.

Du kan däremot alltid fortsätta säga att du “vill” saker när ger uttryck för dina preferenser. Det är en rent språklig fråga, men det verkar förvirrande att tala om en vilja, för en sådan kopplas oundvikligen till tanken m den fria viljan, som i sin tur inte har något med preferensernas uppkomst att göra.

men man kunde ha agerat annorlunda
Nej, absolut inte. Du kan däremot alltid i efterhand tänka dig att du skulle ha agerat annorlunda och föreställa dig en värld där du hade gjort det. Välj mellan A och B nu, innan du läser vidare. Fråga dig sedan om du kunde valt annorlunda. Jämför sedan det med frågan om hur du faktiskt valde, och ifrågasätt om det finns någon relevant koppling mellan dem. Innebörden av detta är rätt svår att förstå men banal när man väl inser den. Du agerade så som du nu agerade. Gjort är gjort, oavsett vad du gör. Och det du nu faktiskt gjorde, det enda som är verkligt, går att härleda till en mängd orsakssamband som förklarar din handling.

så man kan bara sätta sig ner och göra inget nu, om allt är förutbestämt?
Den här invändningen är vanlig och ett tecken på att man inte begripit någonting eller att man tror på gud: I praktiken förändras lite av vad du kommer göra, för du känner oftast inte till skälen till varför du agerar som du gör. Om du t.ex. sätter dig ner och bestämmer dig för att inte röra dig ur fläcken enbart för att allt är förutbestämt så hade du uppenbarligen redan innan du läste texten ett sinne som skulle reagera så på en sådan här text. Dessutom har du förväxlat att “saker har en orsak” med att “saker kan ske av sig själva” eller “en gudom fixar allt”. Determinismen säger inte något om vad du ska göra eller vilka orsaker som finns bakom dina sk. val. Det enda den säger är att orsakerna inte finns att finna i en påstådd fri vilja, utan på annat håll.

men om allt är förutbestämt så kan jag inte förändra något
Jo, du kan ändra på precis lika mycket. Du är fortfarande en kropp, ett instrument, en punkt för upphov av nya orsaker, via de gamla. Jämför med att du släpper ner en boll från en balkong: Hur den kommer röra sig är förutbestämt (fysikens lagar yada yada). Du släpper den, den faller. Trots att rörelsen var förutbestämd så har något nu hänt som inte hade hänt om du inte hade släppt ner den. Det enda determinismen säger är att det du ändrar på ändrar du på för att det finns orsaker som fick dig att göra det, och att ingen av de orsakerna är din fria vilja. Du är en dominobricka och kommer påverka andra brickor, men du ställde aldrig upp alla brickornam, bestämnde din position i ledet, eller att du ska falla. Likväl är du av ytterst vikt för både brickorna innan dig och de efter dig. Det enda du inte kan ändra på är orsakerna till att du agerar som du gör. Du kan aldrig fly från att världen drabbar dig och orsakerna finner dig, och är således alltid underkastad dem, och allt du gör är ett resultat av det, och inte den fria viljan.

varför spelar det någon roll om man säger att den fria viljan finns eller inte?
I t.ex. juridiska och etiska frågor verkar det spela roll. Mycket i vårt samhälle bygger på vår uppfattning av att folk kan “välja” sina öden och handlingar själva. Vidare spelar det roll för att tanken på den fria viljan även kan anknytas till en diskussion om vad som är ett sakförhållande eller inte, alltså om det är en del av vår verklighet. Vill man förstå den är det därför intressant.

det går inte att bevisa orsakerna till en persons handling
I en hel del fall går det att göra det med rätt stor säkerhet. Psykologin kan härleda en hel del preferenser som folk har, biologer en hel del andra.

I de fall där det inte går med hjälp av någon vetenskap har man antingen för lite data eller för lite förståelse för hur man ska hantera den eller bristfälliga vetenskaper. Dessa står dock inte stilla, vi får ständigt nya teorier till vårt förfogande och i bästa fall blir vi bättre och bättre på att förstå vår omgivning.

Vår överlevnad hamnar, hur diskussionen än låter för övrigt, snabbt i centrum hos de som motsätter sig en privatisering av jordens vattenresurser. Vatten ses som grundläggande för vår fortsatta existens, och bl.a. därför ska inget företag äga det, eftersom ett ägande av vattnet i förlängningen är ett maktmedel och ägande av de som behöver det för sin överlevnad.

Om det är den tankekedja som vattenrörelsen har uppstår det en högst intressant fråga och ett gyllene tillfälle för vänstern att flytta fram sina positioner: Om företag inte ska få äga jordens vatten, av de givna skälen, varför skulle man då acceptera att företag kan äga t.ex. mark eller sädesfält?^[1]

Principen att x bör vara allmänning för att x är “livsnödvändig” gäller, om man inser vad den innebär och är konsekvent, långt mer än äganderätten av vatten.^[2] Trots allt kan man ifrågasätta vad folket ska med vatten till om t.ex. allt utsäde är patenterat under kontrakt och en majoritet av marken i världen ägs av just företag. Vatten förvandlas inte till mat av sig självt. I den process som föregår den färdiga maten ingår bl.a. marken som är en direkt livsnödvändig komponent i ledet. Där ingår även luften vi andas och det samspel som djur och växter har i den processen.^[3]

Av olika skäl verkar vatten vara det som får folk att förstå koncept som i vanliga fall enbart återfinns inom vänstern. Vattnet har gjort frågan om rätten att få existera utan marknadens samtycke och kontroll över en till något som är väldigt konkret och som redan funnit reella uttryck i de kamper som bedrivs.

Från kampen om vattnet läcker det en idé som gör äganderättens abstraktioner av planeten jorden till en greppbar fråga. Idéen som gemene person borde få om den reflekterar föreskriver att luften är fri, vattnet likaså och att marken vi går på är detsamma.^[4]

Och denna idé, att människans existensberättigande inte ska vara beroende av vinstmaximerande företag, är i direkt konflikt med samhällsordningen.

formella undantag
Att alla skulle vara lika inför lagen stämmer inte idag och har aldrig stämt rent historiskt heller. Hela den tanken är, trots sin popularitet, inget mer än en konstruktion för att legitimera lagarna som någon slags grunddefinition av normaltillståndet i samhället och samtidigt försöka lura i folket vad begreppet rättvisa innebär.

I själva verkar finns det lagar som t.ex. är utformade speciellt för kungar, diplomater och allehanda andra som därmed ges helt andra privilegier och juridiska bedömningsgrunder. Om dessa bara är människor liksom oss torde de rimligtvis åtnjuta samma lagar. Det är något som följer från antagandet att vi är jämlikar, som är en värdering som socialister såväl som liberaler alltid säger sig utgå ifrån.

informella undantag
De informella undantagen sammanfaller emellanåt med de formella men kan även utgöras av individer som officiellt inte har en juridisk status som skiljer sig från de övriga medborgarnas. Ett exempel är klasstillhörighet eller andra konstruerade markörer för social status: Faktorer som makt, anseende, inkomst, härkomst, vänner och position för övrigt i samhället påverkar hur lagen kommer tillämpas och om den kommer tillämpas ö.h.t. ^[1]

Till lagens försvar kan man påstå att detta problem beror på människans oförmåga att leva upp till lagen och att det är just ett tillämpandeproblem istället för ett som skulle vara inbyggt i lagen. Det är m.a.o. inte lagens fel att vi som människor väljer att diskriminera då vi utövar den. Emedan detta är en helt korrekt iakttagelse måste man fråga sig vilken funktion lagar som inte omsätts till praktik fyller. Lagarna torde rimligtvis vara verklighetanknutna och anpassade efter det samhälle som de påstås tjäna. Om det finns strukturella problem i samhället måste därför lagarna utformas därefter – på ett sätt som kompenserar för och, i önsketänkandets fall, tar itu med problemen.

Detta varken är eller har varit fallet. Lagarna är generellt sett helt blinda inför de sociala institutionerna, inför de strukturer som direkt påverkar för hur vi väljer att tolka och använda lagarna. Denna frikoppling har oerhörd implikationer, varav relationen mellan social status och lagens tillämpning måhända är en av de centrala.

ekoretributivt
Alla påföljder som innebär att man t.ex. ska betala böter eller skadestånd och diverse varianter av dessa är, då de fastställs i reella och fördefinierade tal i x antal kronor, ytterligare ett sätt att öka både de juridiska och även klassmässiga klyftorna mellan hög & låginkomsttagare.

Att en mångmiljonär t.ex. får en fortkörningsbot är inte, på något sätt, likvärdigt med att en ensamstående låginkomsttagande mamma drabbas av samma bot för samma brott. I det senare fallet drabbar utgiften för boten den straffade väldigt mycket mer. I praktiken innebär det att förmögna människor alltid går fria från denna typen av påföljder då de inte har någon som helst signifikans för dem, till skillnad från den som de har på resten av folket. Jämför detta med exempelvis relativa system där böter står i relation till ens årsinkomst.

Om ett straff drabbar en person mer är det synonymt med att “straffet är hårdare”. Inom juridiken bedömer man påföljdernas utformning bl.a. utifrån vilka konsekvenser de kan tänkas få, både för samhället och den bestraffade. Konsekvenserna i ett kapitalistiskt samhälle där det finns inkomstskillnader kommer vara olika. Ju fattigare man är, desto mer bestraffade blir man, och ju rikare desto mindre.

godtyckligt
Lagarna är inte konsekventa och är fulla av motsägelser, vilket gör lagen som helhet till något som är bortom logikens domäner. De är inte rationellt utformade och ej heller görs det några ansatser att upprätthålla lagar som har sin grund i logiken.

Även om andemeningen med lagarna skulle vara god är den specifika utformningen av dem inget som är förankrat i någon som helst vetenskap.

• Där finns t.ex. sällan och oftast ingen reell logik i relationen mellan lagarna i de fall där en sådan rimligtvis borde funnits om lagarna var rationellt förankrade. Lagen kan t.ex. inte visa varför man ska dömas till x för ett rån och y för en våldtäkt. Ej heller varför det ena skulle ses som allvarligare än det andra.
• Det finns i regel inte en rationell koppling mellan brott och påföljd.
• Påföljderna går sällat att legitimera (mer än i bästa fall pragmatiskt, och inte ens det med tanke på omkostnader och resultat).

Även om man kan skönja en intern röd tråd inom juridiken besvarar den inte en enda av de frågor som ställts, och ej heller gör det lagarna mer rationella eftersom koherensteorier säger oss att systemet, lagen, är rationell i den bemärkelsen att den är fri från intern kontradiktion. En intern logik kan man finna i allt från Bibeln till Hamlet. För präster och teaterfolk är verken begripliga och rimliga, liksom lagen är för juristerna. För alla som livnär sig på lagen eller som på andra sätt gynnas av den kommer den alltid vara självklar och en viktig källa till vishet, som om den vore värd pappret den stod skriven på. Detta är ingalunda överraskande, ej heller är det något som gör lagen giltig: Ett fenomen blir inte mer korrekt, logiskt eller sant för att en majoritet råkar uppfatta det som sådant. Det enda som kan avgöra huruvida lagen är hållbar är en rationell prövning. Det är just en sådan de juridiska fakulteten inte erbjuder eftersom hela deras verksamhet utgår från att lagen redan är legitim.

Lagboken är blott ett illa konstruerat lapptäcke med kulturella och sociala anor som går flera hundra år tillbaka och som influerats och fortsätter att influeras av en mängd faktorer där allt ifrån politiska agendor, medier och andra trender i samtiden har ett stort inflytande över både revisionen av lagarna och även uppkomsten av nya. Även om forskningen skulle kunna påstås påverka lagstiftningen indirekt via diverse utskott är det inte vetenskapsmän som skapar lagarna. Då en lag skapats är det i själva verket snarare regel än undantag att väldigt få av huvudfrågorna i samband med den kan besvaras med säkerhet eller någon bevisning alls.

kejsarens kläder
Vad som är än mer problematiskt, och som i sig självt räcker mer än väl som en grund för förkastandet av lagarna, är att det inte finns en rättfärdigad värdegrund som står som underlag för dem. Det finns inget uttalat eller formellt rationellt värdesystem som är akademiskt gångbart, generellt accepterat eller något som ens är i närheten av det, som juridiken grundar sig i.

Juridiken vilar inte på de etiska system som filosoferna erbjuder via etiken. Om man betraktar vetenskapen och akademierna som det främsta måttet på vår utveckling bör man ställa frågan varför juridiken inte har ett etiskt hållbart system som fundament. Etiken är den vetenskap som tar itu med våra värderingar, som erbjuder ett rationellt förhållningssätt till dem och som reder ut begrepp som rätt/fel/gott/ont, och som föreskriver vilka handlingar vi bör eftersträva eller motsätta oss. Kort uttryckt är etiken den vetenskap som kan legitimera eller förkasta en värdegrund.

Juridiken är, i sitt mest grundläggande och primära utförande, enbart en mängd föreskrifter och en hop värderingar. De kan inte härledas till en rationell bakomliggande process. De har aldrig rättfärdigats etiskt. De är m.a.o. godtyckliga.

Det blir därför centralt och nödvändigt att förstå varför samhället skulle anamma just de värderingarna som återfinns i lagboken om de nu inte ens har blivit rättfärdigade av etikerna som utgör den enda gällande akademiska instansen som handhar för värdesystem.

Ett konkret exempel av betydelsen av detta är hur man t.ex. inom juridiken kommit fram till att vissa brott är värre än andra, något som uppenbarligen kräver värderingar av något slag. Frågan kvarstår: Av vilka slag är dessa värderingar, om inte, just det – etiska? Hur skulle juridiken kunna finnas utan etiken, eller snarare tack vare etiken? Hela det juridiska systemet är normativt. Likväl saknar det etisk legitimitet och värdegrund. Något som är ett resultat av en vansinnig och outtömlig källa av ignorans hos politiker, jurister och medborgarna rent allmänt som accepterar den rådande ordningen där man ger juridiken makt över sitt liv och sin vardag.

Rationellt sett är det t.ex. inte fel att stjäla för att lagen säger det. Att något skulle vara juridiskt fel gör detsamma. Det är lika intressant som att något skulle vara religiöst fel och ligger på ungefär samma intellektuella våglängd. Vad juridiken säger är inte intressant just eftersom det inte finns ett samband mellan juridik och rationalitet.^[2] Den akademiska etiken ställer däremot ett krav på just ett rättfärdigande. Detta rättfärdigande måste juridiken få från etiken, åtminstone om den ska kunna göra några rationella anspråk. Saknar juridiken den etiska grunden är den i sig själv ingenting värt på en intellektuell nivå. Den blir bara en pragmatisk konstruktion, ett skämt, som blott finns för att den redan finns och därför kan utöva sitt våldsmonopol.

Med tanke på detta monopol och de resurser som lagen förfogar över via staten är det oftast pragmatiskt att som medborgare bete sig som om man accepterade juridiken. I regel ligger det i ens intresse att agera så för att t.ex. slippa bli kidnappad av staten eller bli föremål för ekonomisk bestraffning. Trots att professorer i filosofi skrattar gott åt lagen och har alla logiska argument på sin sida kan de likväl hamna bakom galler eftersom etiken inte har någon som helst betydelse för lagen. Lagen är sin egen interna bedömningsgrund. Lagen är sitt eget rättfärdigande. Lagen är som det trotsiga lilla barnet som är starkare än de andra och som bestämmer över dem inte för att det kan förklara varför det får göra det, utan för att det kan slå dem på käften och för att det vill göra det.

Huruvida något är juridisk rätt/fel är av de skäl som anförts sällan relevant för en tänkande individ. Lagen bör man givetvis strunta fullkomligt i: Den rationella personen kommer se till vad etiken föreskriver, på de grunder den står på samtidigt som den med logisk nödvändighet tvingas förkasta juridikens godtycke och kvasimoraliska konstruktion. Etiken har alltid och undantagslöst ett företräde, något vi kan skatta oss lyckliga att folk gång på gång insett genom historiens förlopp. Är något etiskt försvarbart bör man utföra handlingen oavsett vad juridiken råkar tycka om den. Det är så för att etiken kan rationaliseras i en långt större grad än juridiken. ^[3]

äganderätten
Juridiken är den enda institutionen i samhället som direkt verkställer och garanterar äganderätten. En del av lagen sysselsätter sig med just sådana spörsmål, vilket ger folket intrycket att ett av kaptalismens mest fundamentala påhitt är väl uttänkt och intellektuellt förankrat:^[4] Att mark, och övriga objekt, kan ägas. I realiteten finns det få, om några, filosofiska argument som påvisar varför eller hur djuret människa kan börja “äga” en del av planeten jorden. Ej heller tar man itu med problematiken som rör rättvisefrågor och resursfördelning som drabbar kommande generationer djur eftersom allt sedan länge redan är uppköpt och ägt av någon.

falsk förpliktelse
Det finns ingen teori, bortom den pragmatiska referensen och det klassiska talet samhällskontrakt & naturtillståndet, som förklarar varför vi skulle vara förbundna att följa lagen till att börja med.

Vi föds in i ett samhälle, men ingen har frågat oss om vi vill födas över huvud taget, för att inte tala om att födas och växa upp i just det samhället med ett redan etablerat juridiskt ramverk som enbart upprätthålls med hjälp av återkommande våld från lagens sida. Detta är ingen seriös invändning även om den gör utsikterna för kontraktet än mer digra. Det största problemet för kontraktteoretiker är, förutom det uppenbara med att visa när och hur eller varför ett sådant kontrakt ingås, att påvisa hur det skulle ske av fri vilja.^[5]

När vi väl lever har vi ingen som helst reell möjlighet att välja huruvida vi accepterar “kontraktet” eller inte. Den som menar att vi är förpliktigade att följa lagen kommer peka på att man alltid kan flytta om det inte passar en, att man kan välja ett annat samhälle. Frågan man då måste ställa sig är exakt vart man skulle kunna tänkas flytta där det inte finns en godtycklig juridik som redan väntar på en.

Världen är redan uppdelad i stater, och varje stat har sitt eget ramverk av, från det rationella perspektivet, rent nonsens som de själva beskriver som sin juridik. Man kan i realiteten inte ta vägen någonstans om man vill slippa vara föremål för ett förtryckande juridiskt system och leva i ett alternativt system, exempelvis ett som är etiskt gångbart.

Det är en bidragande faktor till vad som gör juridiken till totalt repressiv, och det fastställer en juridisk världsordning där folkets sk. “samtycke” är ett som skapas just genom att medborgarna egentligen inte kan välja något annat. De inbillas att de är del av en rationell och demokratisk värld, men det som styr så mycket av samhället, de juridiska institutionerna, ger inget som helst utrymme för en utmaning av dem, varken i eller utanför de juridiska instanserna. Även en intellektuellt legitim utmaning kommer alltid kunna slås ner med våld om än inte argument. Och våldet är för övrigt det som alltid varit just lagens signum och främsta verkställande form.

Frågan kvarstår: Varför är vi skyldiga att följa lagen om a) den inte är rationell och b) det inte är påvisat att vi är förpliktigade att följa den.^[6]

Lagivrare, jurister och andra makthavare kommer vid detta skedet att börja tala om anarki och kaos, om lagarnas nödvändighet trots att de inte är en rationell konstruktion. De kommer hävda att förordningar behövs. Detta är å andra sidan inget som ifrågasätts i den här texten. Att ersätta hela vår juridik med ett alternativt system måste inte innebär att man väljer ett än sämre eller att man ska ersätta det med ingenting. För övrigt verkar det vara ett illa uttänkt försvar av status quo. Personer som resonerar på det viset besvarar inte en enda invändning mot juridiken. De försöker istället ge intrycket av att juridiken, hur dåligt den än är konstruerad, är det bästa vi någonsin kan få. Man kan inte låta bli att ställa sig undrade och fråga “varför då?” när det redan finns en uppsjö av etiska skolor där till och med de uslaste är långt mer intellektuellt förankrade än den nuvarande lagen någonsin kan bli.

upprop
Lagen är ett normativt system, en samling värderingar, men dessa har ingen legitim värdegrund. Lagen är en godtycklig moral som verkställs genom våld och hot om våld. Den saknar dessutom demokratisk legitimitet. Jurister, åklagare, försvarsadvokater, domare, polisväsendet, politiker m.fl. är alla representanter för juridiken. De är delar i den praktiska reproduktionen och upprätthållandet av juridiken. De deltar, i många fall medvetet, i den fars vi kallar lagen. Som komponenter i en förtryckande institution som är bortom allt förnuft är de utan reell auktoritet. De har sin makt så länge polisen/militären svingar vapen för staten. De har sin legitimitet skriven i batongen, i kulan, och i den lapp som kan vräka dig ur ditt hem. I våldets förtecken. Alltid. Och endast.

Som sådana är de, på grund av sina egna metoder som de valt att tillämpa och påtvinga oss, helt legitima målatavlor för detsamma. En person som godtyckligt kan döma dig till döden kan du på samma grunder döma till detsamma – den har redan accepterat frånvaron av etiken och alla rationella behov av ett rättfärdigande. Att ta livet av poliser, advokater m.fl. förtryckare är handlingar som följer från lagens eget paradigm. Dess inneboende logik är just våldet. Det finns dessvärre ingen annan väg, ingen annan kampmetod, som man kan utöva när man ger sig i kast med en våldsutövare. Det är alltid den som tar upp vapen först som definierar utrymmet för och formen av det motstånd vi kan ge.

Att bryta den nuvarande lagen och/eller bryta dess representanter, kan aldrig vara förkastligt så länge det är likställt med att bryta den repression staten utövar. Vi kan inte, och kommer aldrig, att acceptera den godtyckliga makten som systemet har över oss blott för att det genom social dressyr fått folket att tro på juridikens legitimitet.

Vi har sett lögnernas illusion. Och vi går igenom den, för inga fängelser och inga hot om våld kan hindra oss från att tänka, ifrågasätta, att vägra acceptera lagen och att vid första bästa tillfälle bryta den med ett leende på läpparna och en inre tanke som säger oss att “en dag kommer juridiken falla – yalla yalla allt åt alla”.

I riksdagsvalet 2006 lanserade Socialdemokraterna begreppet utanförskap och utformade även sin ack så lyckade slogan “alla ska med” utifrån samma devis. Begreppet har sedan dess haft ett eget liv då det anammats av samtliga större politiska aktörer.

Varför talar man så mycket om utanförskapet just i denna tidsperiod? Skulle utanförskapet vara större nu än för t.ex. 20 år sedan? För att förstå eller kunna svara på den frågan måste vi också klargöra vad exakt man menar begreppet – vad betyder utanförskap när politikerna talar om det, i vilken bemärkelse är vem utanför vad? Den viktigaste frågan är kanske hur den politiska diskursen förändrats p.g.a. utanförskapsfokusen.

Gör man en analys av diverse intervjuer, debatter och nyhetsflöden framgår det att utanförskap är detsamma som att t.ex. vara arbetslös, handikappad, ensamstående mamma, homosexuell, låginkomsttagare eller invandrare. Lägg märke till att detta ingalunda är en fullständig lista. Begreppet utanförskap har använts så pass ofta och i alla tänkbara sammanhang att det nästan innefattar vad som helst man råkar tala om.

Det intressanta med ordet, förutom att det är meningslöst när det används så generellt som politikerna nyttjar det, är att det implicerar något. Varje gång man talar om utanförskap talar man i själva verket även om innanförskap.

Innanförskapet är den stora massan medborgare. Det är majoriteten, “den fungerande samhällsorganismen”, som utgör normaliteten. Det är den som “de andra” står utanför, och därav följer att det är en fråga om utanförskap.

När politiker talar om utanförskapet är det därför på sin plats att fråga vem de vänder sig till i första hand i t.ex. en direktsända tv-debatt: Är det majoriteten, de som är innanför, eller är det de som är utanför? Att de vänder sig till både grupperna är ett tredje alternativ, om än ett mindre realistsikt eftersom de i utanförskap och de i innanförskap har vitt skilda intressen som i regel antas vara oförenliga. Som exempel kan man ta den välbärgade moderaten som är innanför, och den fattiga arbetslösa invandraren som är utanför.

Att tala om utanförskap skapar ett vi-och-dem-tänkande. Vi med jobb och allting och de utan jobb och allting som skor sig på oss. Vi svenskar och de invandrare, vi gifta med lyckade familjeliv och de skilda ensamstående o.s.v. I och med att en majoritet av folket förmodas vara innanför är det därför logiskt att tänka sig att politikerna i huvudsak riktar sitt budskap, eller åtminstone utformar det på ett sätt så att det tilltalar de som är innanför i första hand. Om man sedan dessutom kan nå de som är utanför är det än bättre. Realiteten är att man sällan är speciellt bekymrad över dem, för de utanför, dit även de lågutbildade räknas in, går sällan och röstar när det är dags för val.

De i utanförskap må ha allvarliga problem och i en hel del fall stämmer den ödesdigra bild man målar upp av deras situation, medan man i andra snarare lyckats skönmåla den. Ett exempel skulle vara folkmyten om t.ex. en arbetslös persons situation och livsstil – att man som arbetslös (och/eller invandrare) lever loppan, njuter av livet i fulla drag och får ett överflöd av pengar genom att sko sig på vårt välfärdssystem, d.v.s. på “oss innanför” som betalar skatter.

Det bekymmersamma, förutom medelsvenssons sanslösa vanföreställningar & fördomar, är att utanförskapet talas om som en samhällsfara. De i utanförskap är de som inte står här med oss i innanförskapet. I en majoritet av alla situationer då utanförskapet nämns tar man inte upp hur eller varför dessa människor hamnar i ett sk. utanförskap till att börja med. Istället konstaterar man att de bara är där. Genom att ständigt hålla en sådan retorik, kombinerat med en liberal version av tanken på individens egna ansvar, val och frihet verkar det nästan som att man ofta skickar ut ett underförstått budskap till de som befinner sig i innanförskapet. Budskapet lyder: “Vi accepterar inte de i utanförskap. Främst för att det är deras eget fel att de är där.” Ett exempel är att man, då man talar om de arbetslösa som en del av utanförskapsgruppen,

Emedan staten ger sken av att ta ett ansvar genom att ge ett sken av att driva frågorna skriver den sig samtidigt helt fri från skulden. Det är viktigt, för skulle staten, d.v.s. politikerna, vara skyldiga till den mesta av utanförskapens uppkomst är det för de flesta desto mer evident att de måste ta ett än större ansvar. Det blir då tydligare att det inte är de som är i utanförskap som är huvudproblemet. Det blir än tydligare att det riktiga problemet är det samhälle som satte dem där.

Utanförskapet är bra för politikerna. Det ger deras största väljargrupper en identitet och en annan grupp att skylla allt på. Utanförskap är ingalunda något nytt i Sverige. Utanförskap har alltid funnits sett från de flesta av de perspektiv man länkar det till i vår samtid. Klasskampen är ett exempel på en kamp mot utanförskap. Bostadssegregationen är ett annat exempel på utanförskapsproblem som varit närvarande långt innan utanförskapsbegreppet började nyttjas flitigt 2006.

Numera klumpar man endast ihop samma gamla fenomen och ger dem ett enda förenande begrepp. Ett som är totalt urholkande och förvanskligande, till samtliga utsatta människors nackdel, och till politikernas stora fördel eftersom man buntat ihop alla som inte passar in på samhällesidealet till en flytande och svårgreppbar samling missanpassade människor. De beskrivs som ett problem för samhället, inte som ett problem av samhället.

Slutligen är det också förklaringen till varför utanförskapen aldrig kommer försvinna:

i. Den finns främst som ett fiktivt innehållslöst begrepp i en politisk diskurs som förs av politiker som troligtvis skiter i vilket. Utanförskapen är en ordlek, en valstrategisk slogan, en gimmick som överlevde sig själv och kommer vara stendöd inom några år. Det som tyvärr inte är ett fantasifoster är de reella problemen: Rasism, arbetslöshet, sexism, segregation o.s.v. De finns kvar där ute, men är outtalade, och på så sätt sopar man dem under mattan och undflyr ansvar. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, och det som är dunkelt tänkt kan knappast lösas.

ii. Utanförskapet implicerar innanförskap. Vi mot dem. Den stora massan människor vill inte att den ska försvinna. De mår bra av att det finns folk i utanförskap. Att det finns andra som man kan se ner på eller exploatera är en bra grej, då slipper man t.ex. själv slåss om skitjobben eller själv ta ansvar för samhällsutvecklingen. Människan gör det oftast enkelt för sig. Och det blir inte enklare än att hitta en syndabock eller någon som kan svettas i ens ställ. Ju fler lagom knäckta människor man har i ett samhälle desto lättare är det att styra samhället eftersom sådana sällan är politiskt engagerade samtidigt som de är lätta att exploatera. Nivån av utanförskapet har förskjutits. Istället för att se det i t.ex. klassiskt marxistisk anda där man pekar på att utanförskapet består av att 1% av svenskarna styr och äger de andra 99% försöker man söndra folket och vända det mot sig självt för att lättare kunna härska över det.

Vart man än far ser det likadant ut i stadskärnorna. I centrum finner man alltid de stora företagen. Ungefär samma, oavsett var man är. Som ett resultat av den fria marknaden står de där, 7-11, McDonalds, H&M, Pizza Hut o.s.v. En fri marknad må ge oss teoretisk mångfald, men i verkligheten är det i regel väldigt homogent och ett fåtal aktörer som gör anspråk på varje stads centrum.

Även om alla multinationella företag skulle försvunnit hade utrymmet strax därpå istället tagits i anspråk av andra aktörer, måhända lokala eller av mindre storlek. Även om det är något som rimligtvis torde uppskattas av såväl vänster- som högerfolk kvarstår problemet:

Så länge det offentliga utrymmet säljs ut är det inte folkets. Som medborgare reduceras vi då till blott besökare & konsumenter i vårt eget stadsutrymme.

För tillfället är det i princip omöjligt att vistas i centrum utan att behöva betala för att få lov att finnas där. Vart man än går in eller sätter sig behöver man rättfärdiga sin närvaro där genom konsumtion eftersom samtliga utrymmen ägs av företagen. Man måste antingen konsumera eller agera som om man är intresserad av att göra det genom att spela potentiell kund. När folket är i staden umgås det genom att konsumera tillsammans, något som i bästa fall har ett tvivelaktigt socialt värde.

De få utrymmen som finns och är fria – gratis och öppna för allmänheten att förfoga över – är till en övervägande majoritet platser utomhus, som ett relativt sett fåtal parkbänkar, gator och torg. Det är främst utrymmen som skapar vår infrastruktur och som inte hunnit säljas ut än, samt sådana som nätt och jämnt är en kvarleva av en tid då man fortfarande trodde på gemensamma och samhällsnyttiga platser som t.ex. parker, fritidsgårdar & bibliotek.

Emedan gator, torg och parker är ett fullgott alternativ under sommaren är de utrymmen som är fullständigt obrukbara den större delen av året p.g.a. klimatet. I det offentliga rummet finns det ingen konkret offentlig mötesplats inomhus. Det finns inga lättillgängliga och öppna miljöer som avvarats för medborgarna i staden där de exempelvis kan träffas för att samtala. Där de kan sätta sig ner och umgås utan att behöva konsumera om de nu inte känner för det.

Trots att man betalar diverse skatter, anställer politikerna som representanter för folkviljan och i realiteten äger allt offentligt utrymme kollektivt har medborgarna ingenstans att ta vägen om de vill träffas, såvida inte man söker sig till de kommersiella alternativen som t.ex. pubar, krogar, restauranger, café etc.

ifrågasättandet av ordningen
Varför ska vi behöva betala för att få en möjlighet att umgås med varandra inne i vår stad? Varför måste vi betala överpris (mervärdet som går till kapitalisten) för bröd eller vatten om vi törstar eller hungrar i staden samtidigt som vi berömmer oss själva för att ha ett humanistiskt samhälle som följer de mänskliga rättigheterna?

Staden är trots allt vår. Vartenda en sten i den är folkets. Vartenda en statstjänsteman och politiker har sitt arbete för att vi påstås ha valt att ge dem det. Lägg märke till att det här inte ifrågasätts varför varor & tjänster kostar eller varför allt inte är gratis. Det som ifrågasätts är varför det inte finns offentliga utrymmen inomhus som är a) kostnadsfria, b) icke-kommersiella, c) öppna och d) lättillgängliga för allmänheten.

Åligger det inte politikerna, och folket självt, att kräva att sådana rum skapas som en del av det offentliga utrymmet? Ligger det inte i en modern demokratis intressen att folket kan mötas och att det finns offentliga mötesplatser? Är det måhända för mycket begärt att en del av folkets skattepengar ska användas till att ge folket en stadsmiljö som folket självt förvaltar? Vore det inte rimligt att satsa på sådana utrymmen om man vill att människor ska ha en möjlighet att umgås med varandra utan att vara beroende av de kommersiella alternativen vars enda syfte är att göra kapitalisten än fetare? Ligger det inte något uppenbart i tanken om att folket inte ska vara beroende av andras profitintressen, eller bli exploaterat av dem, för att det ska få tillträde till sitt eget centrum?

Det finns många sätt att skapa offentliga mötesplatser på och ett flertal sätt att driva dem. Den exakta utformningen och driftsformen bör bero på varje stads unika behov, möjligheter och invånarnas intressen. De faktiska detaljerna kan lämpligtvis bestämmas i kommunala omröstningar, folkliga kommittéer eller liknande återkommande råd. Så länge slutresultatet är antingen en stark majoritetsvilja eller allmän konsensus hos folket torde det i de flesta fallen realiseras.

Det krävs inte en stor fantasi för att föreställa sig att det kan finnas offentliga och kollektivt eller statligt/kommunalt ägda mötesplatser i form av t.ex. en pub, danslokal, aktivitetshus eller fritidsgård (även för vuxna). Man behöver ej heller begränsa sig till det och kan t.ex. satsa på att bygga ut lokaler i anslutning till eller upplåta redan befintliga utrymmen i exempelvis stadshus, skolor eller bibliotek. De skulle kunna fungera som demokratiska center där medborgarna i första hand frivilligt träffas för att föra politiska diskussioner och samtal.^[1]

Syftena med upprättandet av offentliga mötesplatser, som i själva verket är en utökning eller konvertering av det offentliga utrymmet, är många. En del av dem grundar sig i:

jämlikhet
Tankarna kring att alla människor inte är lika bemedlade och att man inte bör skapa en segregerad stadsmiljö där centrum är reserverat för en betalande elit. Är man för ett klimat där människors rätt att röra sig i staden och befinna sig i centrum av den inte står i relation till storleken på deras plånbok är det nödvändigt att erbjuda medborgarna det som de kommersiella intressena inte gör: Ett kostnadsfritt alternativ, eller ett till ett subventionerat självkostnadspris i de fall det inte låter sig göras. Varför ska enbart vissa mer välbärgade klasser ha tillträde till staden?

profitfri zon
Som det är för tillfället tvingas man som hungrande medborgare att betala ett mervärde för t.ex. den mat som man konsumerar i staden. Varför måste man förlita sig på enbart på den fria marknadens kommersiella lösningar? Det är evident att de flesta som driver ett café, en pub eller en restaurangverksamhet gör det för att tjäna pengar på medborgarna. Dessa aktörer kan givetvis få fortsätta bedriva sina respektive verksamheter även i framtiden.

Det hindrar å andra sidan inte staten från att öppna kollektiva alternativ antingen som eller i anslutning till de offentliga mötesplatserna där medborgarna kommer kunna införskaffa t.ex. dryck och mat till antingen ett självkostnadspris eller ett som ligger strax däröver om man ska ha en viss arbetskraft på plats. Hur man än ser på det kommer en sådan verksamhet i regel att erbjuda ett billigare utbud av samma eller snarlika varor & tjänster eftersom kapitalistens vinstintresse inte finns med i bilden. Så länge verksamheten break even kan man fortsätta bedriva den. Gör den inte det avvecklar man den då folket i sådana fall inte hade ett behov av den.

Resultatet kommer bli ett profitfritt rum i staden. Ett utrymme där något annat än kommersen och den konsumtionskultur den för med sig står i centrum. En plats där människor kan få finnas på sina egna villkor istället för marknadens. Ett tak över huvudet i humanismens tecken istället för den senaste marknadsundersökningens. Fyra väggar där man har rätt att leva i ett gemensamt utrymme med sina medborgare utan att behöva bli exploaterad och behöva betala för sin rätt att existera där.

socialisation
Människan är ett socialt flockdjur. Som sådant är vi av biologiska och psykolgiska skäl i växlande behov av att socialisera med våra medmänniskor. Dagens urbana miljö med kapitalismen som samhällsfundament går i något som kan beskrivas som darwinismens tecken. Stress, tjäna, slösa, köpa, sälja och producera är nyckelord som sammanfattar de flesta verksamheter i staden och även samhället för övrigt.

Staden är en oförlåtande sköka täckt i glammig smink och kall betong. Den horar för den högstbjudande och på gatan finns vi som sedlar med ben. Borta är bilden av staden som en mötesplats personer emellan. Som människor har vi inte längre ett urbant utrymme där vi kan träffas för att samtala eller umgås, för att stilla våra sociala behov, lära känna varandra eller komma i kontakt med nya eller gamla bekanta och vänner. Centrum är centrum, men för vad? Det är i själva verket blott centrum för kapitalet och kommersen. En enda stor marknadsplats. Den är inte centrum för medborgarna eller deras önskemål eller behov. Inte för människan eller de vackra egenskaper vi brukar tillskriva oss själva som humanister och demokrater.

En stad med offentliga mötesplatser tror på människan och ser henne som något mer än enbart en potentiell konsument, ett problem eller omoget barn som måste styras med järnhand. En demokratisk stad som ser till folket vill att folket ska kunna träffas, inte bara på gator och torg, utan inomhus också – så som vi möjliggjort för de folkvalda att träffas. Den vill att vi ska kunna sätta oss ned med värdighet för att mötas och ta del av våra medmänniskor. Den har en tanke om att ett socialt folk är ett folk som mår bättre, är lyckligare, mindre ensamt och mer tillsammans. Att det är i dialogen och mötet människor emellan som vi tillsammans utvecklas som individer och därigenom även utvecklar vårt gemensamma samhälle. Att förståelse, kännedom, kunskap, erfarenheter, känslor, sympati m.fl. egenskaper som alltid påstås vara högt värderade är sådana som kommer växa inom oss om vi börjar träffa varandra på våra egna villkor. Samtliga är egenskaper som vi säger oss kultivera inom den västerländska representativa demokratin och som vi ofta stoltserar med. Är det inte dags att börja leva som man lär?

äganderätten
De som tror att äganderätten finns kommer kunna vidhålla att det borde finnas offentliga mötesplatser i staden eftersom staden helt enkelt är vår. Invånarna i den betalar för den och driver den, de utgör blodet, hjärtat, hjärnan och lungorna i staden, och de blir därför bestulna av kapitalet och politikerna så länge ägandeförhållandena inte återspeglar sig i verkligheten.

I verkligheten är medborgaren förvisad till parkbänkar och asfalt, som om den vore smittad av pesten. I verkligheten har stadens invånare oftast inget som helst reellt inflytande över stadsplaneringen eller hur centrum används, för vart fjärde år lämnar hon en papperslapp i en brevlåda där hon frånsäger sig sitt eget ansvar och sin makt att vara med och styra över det som är hennes hem och närmiljö. I verkligheten kommer staten dessutom jaga bort eller frihetsberöva en om man stör den givna ordningen. Ordningen, som skyddas juridiskt av den sk. lagen, accepterar t.ex. inte att ungdomar festar eller står och fryser i en park för att de har samlats där i brist på annat utrymme inomhus.

Ordningen accepterar enbart att man går from som ett lamm mellan olika kapitalister för att bli åderlåten och indoktrinerad. Man är skötsam så länge man är den där välsmorda kuggen i maskineriet. Man får inte “störa den allmänna ordningen”, den “allmänna” ordningen, som inte är något annat än deras ordning över oss. En maktrelation som ytterst befästs via äganderätten. Den som äger staden är den som styr den. Om vi som medborgare har sålt ut våra rättigheter eller är helt avdankade och saknar intresset eller engagemanget kommer vi självfallet bli behandlade därefter. Vill vi inte ha offentliga mötesplatser där vi kan umgås? Är vi inte intresserade av varandra? Är vi nöjda med deras ordning?

Vi börjar direkt med att granska Bregotts reklamfilmer mellan 1996 – 2007 och att ha en fortlöpande diskussion. Se gärna några av deras filmer innan du läser vidare, i annat fall blir det måhända meningslöst.

Ovanstående fångar den första filmen allmänheten fick se i bregottkampanjen. Den sammanfattar på flera olika sätt hur de flesta filmerna ser ut. Korna, tillsammans med naturen, står i fokus för hela företaget. Reklamfilmerna visar oss alltid först korna i naturen, och sedan en eller två sluttexter med någon form av budskap om 1) vad som skildrades i filmen [berättande text] och 2) något om bregott som produkt, gärna kombinerat med att man visar ett paket bregott [produktinformerande text]. Denna andra texten behövs givetvis för att vi ska kunna associera reklamfilmen med produkten, något som är de flesta reklamfilmers syften om man hoppas kunna få sälja mer.

naturen
I många av filmerna, men ingalunda samtliga, har man förskönat naturidyllen genom att förstärka de blåa och gröna färgerna. Man vill uppvisa människans idealbild av landet, vida supergröna ängar och en havsblå himmel. Skildringen av naturen är väldigt viktig för Bregott då den lägger grunden för hela konceptet man bygger upp för varumärket genom reklamfilmerna. Man vill få konsumenten att tro på tanken om att:

i. Bregott är en naturlig produkt fri från syntetiska tillsatser, genomodifierade ingredienser o.s.v. Detta understryks vid ett flertalet tillfällen av den produktinformerande texten, t.ex. genom att de hävdar att produkten innehåller “Bara naturliga råvaror”^[1] och att inget kan vara naturligare än bregott. ^[2] Här ska det tilläggas att Arla givetvis sysslar med vilseledande marknadsföring eftersom “råvarorna” inte alls är “bara naturliga”. Korna, liksom den föda de äter, är manipulerade på flertalet sätt och fullproppad med diverse kemikalier som de inte hade fått i sig annars. Produkten är inte ens kravmärkt, och även om det nu finns en krav-variant är majoriteten inte det samt att den produkt man visar upp i reklamfilmerna inte är kravmärkt den heller. M.a.o. ljuger man konsumenterna rakt upp i ansiktet om produktens ursprung.^[3]

ii. Korna som producerar mjölken till Bregott har det som i reklamfilmen, de är en del av naturen, och de jobbar med den, för den. Någonstans däremellan kommer den snälla människan och tar hand om mjölken så vi kan få vår dos fett på mackan, som det råder en så stor brist på i människosamhället. Korna är m.a.o. något av trädgårdsmästare som håller hagarna öppna och levande. I kontakten med Arla skriver Emmy Blomberg, deras representant, att korna håller landskapen öppna, och bekräftar således den tolkningen. Även detta är intressant med tanke på att människans odlingar, i det här fallet monokulturer för diverse boskap, snarare bidrar till en reducerad biologisk mångfald än vad ett mer diversifierat landskap lett till.

iii. Naturligt är bra för människan och håller den frisk. Bregott är, som vi klart och tydligt kan se i de informativa reklamfilmerna som skildrar verkligheten, en naturlig produkt. Alltså är det hälsa vi konsumerar när vi äter Bregott. En investering i den produkten är en investering i oss själva. I alla fall om man får tro på associationerna man inte särskilt diskret föreslår till konsumenten.

iv. Naturen är fri. Korna är i naturen och är fria, de har det således väldigt bra och vi kan fortsätta äta vårt favoritsmör utan samvetskval. Även om mejerierna inte haft större problem med djurrättare eller blivit drabbade av andra etiska bekymmer är det alltid fördelaktigt att kunna uppvisa “en god djurhantering” utåt. När Arla får frågan om huruvida en majoritet av korna betar ute som i reklamfilmerna svarar de att det är “självklart” att så inte är fallet samt att det endast är under sommarbetet korna är ute. Hur lång period det är av ett år framgick inte, ej heller om en majoritet var ute när det väl var sommarbete.

v. Naturen är en harmoni och ett paradis. Det som kommer från paradiset är en del av det. Bregott kommer från korna som kommer från naturen, alltså är Bregott något vi kan associera med den underbara idyllen den urbaniserade människan bara kan drömma om. Arla hoppas här på “sell by association”. Bregottfabriken som Arla hela tiden talar om är naturen som de visar upp för oss! I alla fall om man lever i samma värld som Kalle i chokladfabriken.

musiken
I bregottfilmerna kan man ibland få höra ytterst muntra snuttar av “gammal hederlig” folkmusik, ibland även i samklang med en kvinnoröst som ger ifrån sig något som ska låta som primitiva men lyckliga joikningar och diverse andra ljud. Musiken associeras givetvis till naturupplevelsen i filmerna för övrigt: Det är lantmannamusik. Det är en del av forna tiders upphöjdhet, en enkelhet vi längtar till som postomoderna människor. Det är böndernas glädjande stråkar vi hör och vi erfar genast en lust att bjudas upp till dans eller åtminstone att få se del av spektaklet. Vi får drömma oss bort genom den och suggestionen fullbordas. Den gör det för att vi inte ser spelmännen och vi med hjälp av vår fantasi kan skapa oss en personligt anpassad idyll och projicera en värld som är skräddarsydd för oss själva. Vi vet att de där ljuden ska finnas på en riktig bondgård, så som det var förr, när allt var bättre. Det är därför vi älskar dem och inte kan tycka illa om reklamfilmerna även om vi efter en smula kritiskt tänkande inser vad som pågår.

Vi får veta, genom musiken, att vi är på landet och att det finns bönder någonstans där borta bakom kullarna, i periferin, som sitter och är lyckliga på sin bondgård. Det är den personen som ger oss sina kors mjölk. Låt oss inte glömma att Arla är ett mejeriföretag och att bregottreklamen genom den värld den förmedlar även skickar ut ett dubbelt budskap eftersom det är mjölk från samma kor som kan användas till yoghurt, ost, dricksmjölk och en hel del annat företaget producerar av komjölk. Bregottreklamen är därför av långt större vikt än man kanske först får sken av. Den är ett slag mot många djurrättsliga mål och den har träffat rakt i hjärtat hos det svenska folket, om än på sämsta möjliga sätt.

människan
Vi människor har i regel en väldigt låg profil i bregottreklamen. Vi figurerar i bild endast i 4 eller 5 av de 29 filmerna.

Musiken var ett sätt att visa vår samexistens med naturen eftersom man genom den talade om att människan fanns, men också att människan i naturen är en som enligt dem lever i samklang med den genom att vara bonde och skörda naturens frukter. Bondeidyllen bygger på en romantisk idé om vad det innebär att vara lantbrukare. En idé som givetvis är fjärran från hur lantbruket ser ut i modern tid där de flesta småbönder sedan länge varit utslagna p.g.a. marknadsekonomiska skäl.

När man visar människan i bild undviker man att låta henne tala, det hade stört naturidyllen och skiljt oss för mycket från moder jord som ju inte talar svenska utan har, för oss, mer subtila signaler.

Istället visar man t.ex. en liten oskyldig flicka som leker med korna och uppvisar en kärlek och även ett ansvarstagande. Hon representerar människans samvete gentemot djuren, hon är vår bild av oss själv, av hur vi försöker inbilla oss att vi beter oss mot korna. Att vi precis som henne, ser korna som våra söta kamrater som vi älskar.^[4]

Småbarn förekommer i åtminstone hälften av de filmer där människan syns. Barnen är en viktig komponent som bl.a. kan återknytas till naturens kretslopp. De personifierar en del av naturens början – livet självt – den delen av naturen vi hyllar och romantiserar mest. Barnen är därför den perfekta representanten för den mänsklighet vi vill tro på eftersom de är oförstörda. Som sådana kan de inte annat än älska korna och behandla dem med respekt. Som vuxna ser vi oss själva i barnen dels av nostalgiska skäl men i huvudsak för att vi som individer oftast saknar en tillräckligt självkritisk hållning: Vi tillåter oss att bli naiva för ett barn talar till hjärtat.^[5]

berättelsen
Runt 2004 inser man från Arlas håll att filmerna är otaligt många och att folket är bekanta med dem, möjligtvis även att det är dags för någon form av förnyelse eller att industrianalogierna börjat tryta efter att man talat om allt ifrån “fikapauser” till “styrelsemöten”.

Bregottfabriken börjar istället att lanserar sig själv som “sveriges enda naturliga tv-såpa”. Man börjar behandla filmerna som en tv-serie och börjar numrera dem, vilket distanserar dem från konventionell reklamfilm. Man får höra en berättaröst i sann tv-anda. Bregott ska bli den ny Pripps blå och ett varumärke som är svenska folkets. Man skapar nu underhållning där korna är stjärnor och där vi som tittare får följa med in i deras värld med all drama och spänning som vi lär oss finns i på ängarna i bregotts värld. “Avsnitt ställs in” för att det regnar. Eftertexter rullar, och de nya stjärnorna presenteras. Jippot blir totalt. Kor är inga djur vi utnyttjar – de är våra hjältar, och sådana skulle vi aldrig skada.

Detta brott med deras mer timida inledande marknadsföringsstrategi som diskuterats ovan är möjlig utan att man kompromissar bregotts image eftersom den redan är förankrad hos folket. Det enda man behöver göra när man gått över till det nya formatet är att emellanåt spränga in element från den plan som hela tiden varit närvarande: Att visa på hur enkelt, naturligt och bra allt är. Att göra det samtidigt som man även gör det underhållande utan att förvandla reklamfilmerna till en komedi eftersom det kanske inte är ett bra sätt att bygga upp ett förtroendekapital då det kommer till en matvara.

Skiftet från det äldre sättet att skildra korna på till det nya fungerar för att det bara är själva berättartekniken som förändras, medan scenen och statisterna (kor i natur) förblir desamma.

tankarna
För att överbrygga men även slå mynt av den självförvållade sprickan som vi skapat mellan människans värld och naturen för övrigt har man i de flesta av filmerna valt att beskriva det som sker med termer som vi i vanliga fall hade funnit på en industriell arbetsplats. Man talar om skiftbyten, fikapauser, rusningstrafik, kvalitetskontroll, kundbesök och kompledighet m.m. när man visar korna och deras aktivitet som i själva verket alltid är en och samma i alla filmerna: Att springa omkring på en hage och beta.

Det sättet att beskriva kornas aktiviteter antropomorfar dem. Man ger dem mänskliga egenskaper de saknar och skildrar deras värld utifrån ett mänskligt sätt att förstå den på, vilket givetvis är helt felaktigt även om det förekommer frekvent även i de flesta naturfilmerna som produceras.

Antropmorfen fyller flera funktioner. En av dem är att avsiktligt göra filmerna lätt lustiga samtidigt som man med hjälp av den humorn avväpnar tanken på att det skulle finnas en mordisk och pengagirig förtryckande djurindustri bakom produkten i fråga. Företaget vet att en normal stadsbo inte har någon större kontakt med lantbruket. Den urbana människan har ingen uppfattning om vad som pågår. Den knallar bara in i affären och hämtar allt snyggt & färdigpackat. Vill man ge en viss bild av industrin bakom produkten är det därför inte svårt att komma undan med vad som helst. Även om medelsvensson givetvis vet om att det finns ett mejeri någonstans och att det säkert inte riktigt är helt och hållet så som det skildras i reklamen är fortfarande reklamens huvudbudskap sålt: Korna har det bra och allt är väl på alla tänkbara sätt.

En annan funktion är att människan kan vrida och vända på verkligheten tills den finner ett eget perspektiv på den som passar syftena. Detta framgår kanske tydligast när korna får en voiceover och vi får höra dem tänka:

Kalla mig gärna gammelmodig, jag gör som kor alltid har gjort: Äter mitt gräs, idisslar, och mjölkas. Av mjölken blir det smör. Om man blandar in lite fin rapsolja blir det bregott. Enkelt. Och naturligt.

Citatet ovan kommer från Funderingar i bregottfabriken (Raps, 2007) och man ser en ko samtidigt som man hör en människokvinna yttra orden. Citatet är även ett bra exempel på vad som redan belysts om naturen och bregotts relation till den och gör en analys av filmerna näst intill överflödig. Nästa citat är från Funderingar i bregottfabriken (Lill-Bellas, 2007) och yttras av en ung människoflicka.

Jag längtar till jag blir stor. Då ska jag göra bregott. Lill-rosen vill också göra bregott. Då kan vi beta tillsammans.

Vi får genom dessa svensktänkande kor plötsligt en inblick i deras inre. Där får vi höra att kors natur och största önskan är att finnas till för oss människor och vara delar av bregottfabriken. Vi får det bekräftat så explicit det nu kan sägas. Bregottreklamen vill inte bara få oss att tro att korna trivs i djurindustrin som är en grön idyll. Den vill få oss att tro det bortom allt tvivel och kallar in korna som huvudvittnen.

Realiteten är emellertid den att kor inte vill göra bregott. De vill inte vara i människans regi över huvud taget. Den mjölk de producerar skapar de för att människan tvångsinseminerade henne och för att hon födde en kalv som har ett dystert öde framför sig som medelsvensson struntar i.

Det kanske är sant att Lill-rosen vill beta tillsammans med andra kor, men är det troligt att “Lill-rosen” vill bli köttfärs, misshandlad eller frihetsberövad kontinuerligt under sin livstid? Kunde kor och grisar m.fl. tala svenska hade de flesta av dem berättat om koncentrationsläger. Inte om sin tacksamhet för att de får vara våra slavar eller för att vi i bästa fall rastar en liten del av dem några dagar om året.

upprop
Som alla goda medborgare i landet med de superblåa himmlarna och de neongröna ängarna inser finns det bara en enda sak att göra med både bregottfabriken och alla andra industrier som utnyttjar djur: Försätt skiten i konkurs. Rösta med dina pengar, det är i vilket fall som den enda röstsedeln som gäller i en kapitalism. Handla inte deras varor. Smör tar död på dig i vilket fall som. Vill du ha fett på mackan är det långt hälsosammare att t.ex. använda flytande rapsolja. Lyssna inte på undertecknad eftersom den är vegan och supervänster och äter bajs till frukost – rådgör med en dietist eller fråga din läkare istället, de kommer säga samma sak i vilket fall som.

Slutligen måste det erkännas att man måste vara lite djurrättsligt skadad för att tro att någon som läser det här kommer förändra något i världen till det bättre om det går emot den personens egen bekvämlighet. Lilla-rosa får helt enkelt ta det. Trots allt beter sig alla som om smaken i munnen gick före lidande och liv.

Det är riktigt, det en del av kritikerna menar, att nästan vad som helst kan pekas ut som patriarkalt eller heteronormativt om man bara har en tillräckligt stor fantasi eller ämneskunskap. Det är också riktigt att det finns välvilliga feminister och queers som kan missta sig i sina kamper och börja slåss med väderkvarnar.

Detsamma kan sägas om alla som är politiskt röda eller svarta. Vi kan ha fel, och har det emellanåt. I ärlighetens namn kan det kanske också konstateras att människors hantering med teorier alltid kan gå snett, oavsett vilka teorierna är.

Det misstag som det ska talas om är det som anhängare av strukturalistiska teorier, sådana som mig själv, kan begå delvis p.g.a. komplexiteten och omfattningen av teorierna. Vi kommer hålla oss till queerteori & feminism som konkreta exempel även om de skulle kunna bytas ut mot många andra.

Problemet om man är queer eller feminist och tänker sig att det finns sociala strukturer som samverkar på olika sätt och vars konsekvenser leder till patriarkatet/heteronormen är inte att man mer eller mindre kommer ifrågasätta allt möjligt. Det är oundvikligt att det blir så med strukturalistiska teorier eftersom de i regel avhandlar problem som inte är begränsade till ett fåtal enskilda samhällsinstitutioner.

Problemet är att strukturalistiskt tänkande inbjuder till förhastade slutsatser om man inte tar sin uppgift på allvar, eller tar den på ett allvar som är för stort satt i relation till ens metodologiska färdigheter. Det förhåller sig så för att strukturalismen lätt kan tyckas ge ett näst intill allomfattande utrymme att arbeta på. Det uppenbarar sig som tydligast när teorierna ska omsättas till praktik, då man ska sluta slänga sig med akademiska uttryck och peka ut något i verkligheten som patriarkalt och/eller heteronormativt.

Eftersom man som strukturalist först måste identifiera problemen innan man kan itu med dem måste man konkretisera heteronormen eller vad det nu är man invänder mot. Konkretisering behövs inte bara för identifikationen. Den är ett led i kampen mot strukturerna eftersom de är konkreta, de finns i den faktiska världen och inte blott som ett avlägset föremål i de teoretiska modeller som finns för att analysera dem.

Det är av det skälet, och för att ge en intressantare och mindre betungande läsning, vi kommer att använda smink som ett exempel på ett fenomen som blir föremål för frågan: “Är det ett feministiskt problem, är det patriarkalt att sminka sig?”

personen
För att göra det än intressantare kan vi föreställa oss att det är en biologisk kvinna som vanligtvis sminkar sig. Hon kallar sig själv för feminist och har ägnat flera år av sitt liv åt både feministiska studier och feministisk kamp på olika fronter. Hon är ingen poser, hennes engagemang är ingen trend eller blott ett bekvämt sätt att finna en identifikation & en gemenskap, hon brinner genuint för det hon gör.

En sådan här människa är inte bara möjlig – hon finns. Jag har själv träffat flertalet systrar som är precis som henne, även med avseende på sminkandet. Jag känner till fler feminister som sminkar sig än de som avstår helt. Fler som speglar sig enbart p.g.a. utseendenormerna än som låter bli, och jag känner t.o.m. till två feminister som övervägt att skaffa sig silikonbröst samt ett flertal som ser det som oproblematiskt.^[1]

strukturen
Detta säger oss ingenting. Det kan vara så att människor använder ordet feminist olika. Det kan också vara så att det finns olika feministiska teorier och att man därför når olika slutsatser om hur man bör agera som feminist. Det kan dock också innebära att feministen misstager sig i frågorna.

För att gå vidare behöver vi veta mer om vår feminist som sminkar sig. Vi behöver t.ex. veta om hon tror att patriarkatet och sexismen är något strukturellt eller inte. För enkelhetens skull, och för att det är den mest omfattade feminismen inom akademin, är feministen i vårt exempel en strukturalist.

argumenten
Vår feminist vet att det finns andra feminister som småputar med munnen när de ser henne sminkad. Hon har givetvis övervägt det hela och kommit fram till att det är i sin ordning att sminka sig; att man inte blir mindre feminist för det och att inget blir bättre av att man slutar sminka sig. ^[2]

Hennes argument är generellt sett grundade på någon av följande tankelinjer eller deras derivat:

• jag är feminist
• det saknar reell betydelse
• avsägandet är nederlaget

jag är feminist
a) Hon menar att hon, för att hon är medveten om patriarkatet, inte kan fara illa av att sminka sig. Hon har genomskådat sminkandet och vet allt som finns att veta om normererna. Hon hävdar att hon inte sminkar sig p.g.a. normerna, utan för att hon själv vill.

Medvetandeargumentet bygger på henne och är i själva verket en försäkran om att hon inte lider av sminkandet, att man som feminist kan sminka sig av “rätt skäl” och dessutom må bra av det o.s.v.

b) Hon hävdar kanske också att hon inte sminkar sig som normerna föreskriver att man bör sminka sig, utan på ett sätt som bryter dem och att hennes sminkning därför inte längre kan betraktas som den typen av sminkning som skulle vara ett feministiskt problem. I detta fallet använder man bara begreppen “smink” olika. Feminismen kritiserar t.ex. inte clowner för att de har mycket vitt puder och röda breda läppar, det är helt enkelt inte vad som avses när man talar om sminkningen. På samma sätt faller i regel även “all subversiv användning av något för att påverka ens utseende” bort från den kategori som de facto kritiseras.

det saknar reell betydelse
Hon menar att inga större feministiska frågor påverkas om man bär smink eller ej. Att problemen kommer kvarstå även om hon inte går sminkad, och att hon, med hjälp av övriga argument, når slutsatsen att hon lika gärna kan gå sminkad med tanke på att det verkar ge henne något.

avsägandet är patriarkalt
Skulle man sluta sminka sig för att det är ett feministiskt problem så styr patriatkatet feministen som slutar att sminka sig likväl. Det skulle därför kunna ses som än mer revolutionärt att fortsätta sminka sig och kanske “ta sminken tillbaka och göra den till egen”.

Att förstå om ett fenomen är patriarkalt, sexistiskt, heteronormativa, rasistiskt, speciesistiskt eller något annat strukturrelaterat är egentligen långt enklare än vad många gör det.

Är man strukturalist behöver man blott fråga sig själv på vilka sätt x bidrar för att reproducera strukturerna, vilken ens roll är i en sådan eventuell reproduktion och framförallt om man har en reell möjlighet att förhindra den och om man kan göra det utan att ställa till med mer skada än nytta för den kamp man nu för. Ytterst sammanfattat handlar det om konsekvenserna av x och en korrekt förståelse av vilka de är.

Låt oss nu återvända till vår feminist som sminkar sig.

i.
Vi kan för argumentets skull gå med på att hon inte far illa av sminkningen eftersom hon är en medveten feminist. Vi kan även gå med på att hon stormtrivs med att sminka sig. Detta är, även när det är sant, inte särskilt intressant i sammanhanget. Feministisk teori har aldrig hävdat att alla kvinnor mår dåligt av att sminka sig eller att sminkningen i sig är ett problem. Feministisk teori säger i huvudsak något om de samhällen vi lever i. De är bl.a. sociala teorier. De handlar om strukturer. Att tala om hur den enskilde individen mår satt i sammanhanget är därför ett resonemang som visar att man inte förstått den feministiska kritiken och vad feminismen i själva verket säger.

Även om man inte skulle vara av den åsikten når man en likartad slutsats om man betänker vad argument av typen “jag mår inte dåligt av x och därför är x inte ett strukturellt problem” egentligen säger en. Det borde vara klart att de inte är relevanta för frågeställningen, som fortfarande är hur vi ska förstå om x är patriarkalt.^[3] Hur bra en feminist än mår av att själv sminka sig kan det därför finnas goda skäl, enligt hennes egna teorier på en teorikritisk nivå, till varför hon ändå bör sluta sminka sig. Ett sådant skäl, kanske det starkast, ska vi syna nu då det hänger ihop med hennes argument om att det inte spelar roll om hon sminkar sig eller ej och att problemen kvarstår hur hon än gör.

ii.
Vår feminist som sminkar sig menar att det inte påverkar världen om hon gör det eller ej. Detta är förmodligen ett faktafel, om än kanske ett medvetet. Det är sant att feministens sminkande eller icke-sminkande inte spelar roll för hur något förhåller sig på den feministiska fronten i världen om feministen lever ensam i en grotta eller på en öde ö o.s.v. Dessvärre gör inte vår feminist det, snarare tvärtom: Så länge femininsten rör sig i offentligheten påverkar den världen blott genom sin närvaro i densamma.

Det förhåller sig som så för att strukturerna bara finns för att människor reproducerar dem. Strukturerna och reproduktionen av t.ex. en norm som reglerar utseendet finns bara så länge agenter utövar dem och omsätter normerna till praktik. Det innebär att det inte kommer finns en i stora drag samhällsenhetlig utseendenorm om det ej finns en struktur som bär ett sådant tänkande och gång på gång visar/dikterar för/lär/påminner medborgarna om vad normen är, att den bör följas och vad som sker om man är en avvikare från den. I vårt fall med smink bestraffas avvikare från normen mer eller mindre subtilt genom att t.ex. betraktas eller stämplas som “trötta, ofräscha, osexiga, okvinnliga, ovårdade, gamla, slitna” och/eller en eller flera andra kombinationer av nonsens som är ett resultat av utseendenormen som säger oss hur en kvinna helst bör se ut och hur hon bör förhålla sig till bl.a. sminkningen. Det är en bestraffning för att det oftast upplevs som negativt av personen, men framför allt för att samhällets behandling av avvikaren har som mål att ge den personen en negativ upplevelse för att den avvek från normerna.

Det kvittar således att vår feminist själv inte förstår att hon påverkar världen, ty det är mer plausibelt att hon gör det än att hon inte gör det. När hon går förbi människor på gatan, i affären, på sin arbetsplats eller så gott som var som helst, ser man henne. Det visuella är det intryck hon ger till flest under en dag, förutsatt att hon inte rör sig på en campus för enbart blinda personer. Vår syn är det av våra sinnen de flesta använder mest och oftast, i synnerhet när det kommer till att läsa av allmänheten runt om oss. Man ser hennes utseende. Även om man inte ser det exakta sminket eller stannar upp för att titta är det en klar skillnad på hur folk hade uppfattats om ingen i samhället hade sminkat sig jämfört med hur de ser ut och uppfattas idag.

Det påstås inte att alla hon går förbi kommer lägga märke till henne och tänka på att hon är sminkad. Det är trots allt normen att vara sminkad, och därför är det snarare avvikandet från sminkningen det är mer troligt att det tänks på om det tänks alls. Det påstås inte heller att hon ensam kommer göra större skillnad för feminismen. Så långt kan man ge henne rätt.

Det man måste påminna sig nu är att detta fortfarande inte handlar om henne som individ eller som origo för alla feministiska problem: a) Strukuren finns för att den upprätthålls. Om hon är strukturalist bör hon inse att hon upprätthåller en av många strukturer man bör begrava enligt de mest grundläggande värderingarna inom feminismen. b) Vad hennes intentioner är, om hon är feminist eller ej och hur hon tänker, gör detsamma för offentligheten som ser henne. Från det publikas perspektiv är hon bara ytterliggare en kvinna som inte avviker från normen. Som sådan är hon en del av normen, en del som genom sin blotta existens reproducerar den och ovanpå allt ger den legitimitet genom sitt agerande.

Det spelar ingen roll om du är nazist eller ej. Om du springer omkring med naziuniform i hitlertyskland och en sådan klädsel associeras med vissa värderingar, t.ex. nazismen, kommer folk förutsätta att du är en del av det samhälle som förespråkar nazism. Därigenom blir du, till det yttre och via det publika, en kugge i ett normsystem som reproduceras av att man bl.a. ser folk som spatserar omkring i naziuniform på gator och torg. Sådant är det sociala paradigmet inom vilket uniformen ingår, och det parallella gäller en feminists smink – den kan aldrig bli problemfritt eftersom det är samhället som har tolkningsföreträde och utseendenormen är en del av den feministiska kritikens mål.

iii.
Den sista typen av argument som vår feminist anförde för att man skulle sminka sig går ut på att vi kommer låta patriarkatet styra oss om vi agerar som “helyllefeminister” genom att t.ex. sluta sminka oss, sluta raka fittan eller armar och ben. Resonemanget är att vi slutar med något p.g.a. patriarkatet, och att vi i så fall ändå är slavar under det. Vore det inte för patriarkatet hade ju vi som feminister trots allt kunnat raka och sminka oss överallt utan att det hade varit ett problem. Idag kan vi inte det om vi ska vara feministiska då det begränsar våra möjliga sätt att leva på och sätter upp gränser.

Den här typen av argument är både förvirrat och ogiltigt.

Till att börja med är antagandena i resonemanget falska eller inverterade. Det är nu man inte får handlingsutrymme eftersom det finns ett normsystem som begränsar en.

För det andra vill inte feminismen ersätta ett normsystem som reglerar utseendet med ett annat som gör detsamma. Tanken är inte ingen rakar/sminkar sig i en helfeministisk värld. I en helfeministisk värld hade det inte spelat roll om du är sminkad, för i en feministisk värld finns ingen norm som föreskriver det ena före det andra om inga av dem är en komponent av en förtryckande struktur.

En tredje invändning är att argumentet är en absurd tom retorik som framgår om man talar om svarta slavar. Om de gör uppror och inte är slavar åt den vita människan så “är de ju fortfarande slavar, för de bryter sig fria p.g.a. den vita mannen”. Alltså följer, menar de som resonerar så här, att det kvittar om de är slavar eller inte, just för att det i båda fallen är ett resultat av den vita mannen.

när det är legitimt
Vi har sett att det inte måste vara ett problem att sminka sig som feminist. Vi har också sett att det i regel är ett problem att sminka sig om man är feminist och strukturalist och man samtidigt rör sig i samhället så som människor i allmänhet gör.

Svaret på när det är okej att sminka sig som feminist gavs långt innan vi nådde hit. Som feminist är det okej att sminka sig om man inte hjälper patriarkatet på traven genom sin sminkning. Om man t.ex. inte bidrar till att upprätthålla en struktur där smink är ett av många instrument och mål för reproduktionen av den. I de flesta fallen blir det därför väldigt svårt att legitimera sitt sminkande som feminist, just p.g.a. samhällets sociala karaktär.

I slutändan blir det en fråga om den mest övergripande konsekvensen av feministens sminkning. Teoretiskt skulle det lika gärna kunna vara som så att tusentals osminkade feminister kan visa sig vara kontraproduktivt för feminismen. T.ex. kan man påstå att feministerna, genom att vara osminkade o.s.v, själva kommer marginalisera sitt inflytande i samhället genom att de sticker ut, och att eventuellt förakt som riktas mot dem för att de är “jobbiga” genom att vara feminister i sin tur kommer garantera att färre blir feminister. Om det skulle vara fallet, når man istället slutsatsen att man då bör sminka sig även om det upprätthåller normen på kort sikt eftersom man på längre sikt påstår att man planerar göra något som kommer upplösa normen.

Detta är teoretiskt möjligt. Samtidigt är det långt intressantare att inte bara fråga sig om det är möjligt utan även om det är troligt. I de flesta fallen verkar inte feminister som sminkar sig ha någon grand plan som löser allt när de, med hjälp av bl.a. sitt sminkade ansikte, kommer ta sig fram till vart de nu menar att de är på väg. Faktum kvarstår att strukturer inte kan upplösas genom teori & dagdrömmeri. Någon måste lägga ner spacklet om spacklet ska läggas ner som norm. Vem är denna någon, om inte feministen?

Gräsrotsaktivismen i sin nuvarande form i den industrialiserade västvärlden är generellt sett ineffektiv och har endast en marginell betydelse. Av många skäl utgör den inget reellt hot mot de rådande ordningarna. Det finns allt för få exempel på när aktivismens marginella betydelse skulle vara falsk, och otaliga bekräftanden. De undantag som finns visar att texten inte gör anspråk på en nödvändig sanning om varje givet fall.

Det skrivs om aktivismen rent allmänt, och det som kungörs skildrar dessvärre en överväldigande och representativ merpart av den. Rörelserna lider av ett antal problem som vi som aktivister är skyldiga världen, våra respektive kamper och oss själva att itu med. Texten ger inte de färdiga svaren och saknar företräde. Det är blott en självkritik som i huvudsak ifrågasätter våra syften, metoder och grad av effektivitet. Nästa artikel kommer presentera ett annat sätt att bedriva aktivism på och utgöra det subversiva manifestet. Hur man bäst löser problemen med den nuvarande aktivismen kommer vara uppenbart nog när de snart blottläggs.

omfattning
Grupper inom rörelserna kommer och går. Även om det p.g.a. en utvecklad teknik förmodas finnas större organisatoriska och praktiska möjligheter för rörelserna idag saknar det till viss del betydelse då detsamma gäller för samhället i övrigt. ^[1]

Vidare är det är tveksamt om aktivismen, sett som summan av alla rörelser, växer procentuellt sett i sin helhet om man ser till antalet aktiva. Detta är i sig inget mått på hur väl rörelserna lyckas uppnå sina mål. Enbart antal personer inom en rörelse säger som bekant inget om dess effektivitet och engagemang. För aktivismens mål är antalet passiva, påstådda eller reella sympatisörer sällan intressant. Antalet direkt och aktivt involverade säger dock något om hur många som sluter sig till rörelserna, om deras potentiella effektivitet och eventuellt om gruppernas framtid. Rörelsernas samlade omfattning verkar nästan vara konstant. Även om det finns samhällsrelaterade trender då vissa rörelser växer sig större under en kort period sker det ofta på andra rörelsers bekostnad. Tillväxten är också övergående och, sett på en större skala, en betydelselös då rörelsen så småningom verkar återgå till sin ursprungliga storlek.

Det finns även tendenser till att vissa typer av rörelser generellt sett krymper i takt med hur nöjd allmänheten är med sin tillvaro. Med tanke på att det är en kapitalistisk sådan vi lever i där de materiella tillgångarna ses som den främsta måttstocken på vår levnadsstandard och produktionen ständigt effektiviseras ses rörelserna som överflödiga av de flesta. Det kapitalistiska paradigmet och det normaltillstånd som det skapat genom att utgöra ett värdefundament i samhället förblindar. Allt som avviker från det betraktas antingen med misstanke eller skepticism.

Attityden är att vi har och därför är allt bra och rätt. Vi får mer, och därför blir saker bättre. Människor som själva inte direkt drabbas av något brukar sällan bry sig om det de inte drabbas av. Merparten av människorna är sällan tillräckligt intresserade av rörelsernas kamper för att beakta deras mål rationellt och se dem i ett större sammanhang, t.ex. inte ens över tid och rum. Antingen förstår dessa människor uppriktigt inte konsekvenserna av sin egen underlåtelse att agera, eller så bryr de sig helt enkelt inte om dem.

aktiva
Det de flesta grupper inom rörelserna har gemensamt är att de drivs av ett litet antal väldigt aktiva kärnpersoner som för arbetet framåt. Försvinner de utan att ersättas faller gruppen samman. Trots att många håller direktdemokratin och en decentralisering av makten kär är den vanligaste aktivisten relativt bekväm av sig och satt i sammanhanget inte särskilt ansvarstagande jämfört med de drivande. Det är en person som hellre leds än leder, som hellre tar emot direktiv än tar egna initiativ. Den har uppriktiga intentioner och är gladeligen med på mycket men har en snabbt nådd gräns för sitt engagemang. Att vara direktdemokratiska och dela arbetsbördan i den omfattning som idealen föreskriver bekommer enbart en minoritet i grupperna. Kärnpersonernas arbetsbörda i grupperna är i regel stor inom en aktiv grupp. De flesta tvingas förr eller senare och av varierande skäl ge upp sin roll i kärnan.

Aktivismen är i regel ett fenomen som återfinns bland de unga. Att det är så beror bl.a. på orsaker som att man som ung inte hunnit bli fullt indoktrinerad av samhället, har mer tid att ägna åt kampen och fortfarande inte erafarit tillräckligt många motgångar för att tappa tron på den. Det är onekligen lättare att vara revolutionär medan man inte behöver arbeta och behöver försörja sig själv eller andra. Det är lättare att tro när man har en en eld som brinner.

Aktivisten är också ung för att den tyvärr allt för ofta är en produkt av sin psykologiska utveckling, många gånger till följd av puberteten eller besläktade processer. Tonårsrebellen gör uppror mot världen och finner ett uttryck för upproret inom en rörelse. Om den blir nynazist, djurrättare eller något annat styrs enbart av omständgheter som ter sig slumpartade p.g.a. den sociala och kausala komplexiteten bakom.

Aktivisten är enligt sig själv en antingen självutnämnd rebell eller en rebell utvald mot sin vilja, som slåss för att den vet att det är det enda rätta..^[2] Den lider för världen och sin kamp. Den ser sig själv som aktiv, vilket förvisso också är helt korrekt, och genom sitt agerande är den självfallet en odiskutabel del av lösningen på problemen. Den ser de flesta andra i samhället, i många fall helt riktigt även det, som konformister, som personer som antingen är en del av problemen eller som idioter som inte riktigt förstår dem. Världen är skit och de flesta är antingen djävulens avkomma på någon nivå eller avdankade änglar som tagit fikapaus för länge. Den gråa zonen är alltid mer svart än vit. De som befinner sig i den måste motas ut, in till ljuset.

För aktivisten är kampen en ofrånkomligt stor del av livet. För vissa, riktigt hängivna, även den yttersta meningen med det. Aktivismen är en gåva sänd från ovan. Den får individen att känna sig utvald, som en kännare av sanning som måste ut till massorna, en aktör som gör gott och viger sig altruistiskt åt en kamp mot oerhörda krafter för världens bästa. Aktivismen blir en del av individen. Den integreras i identiteten. Man är sin kamp förkroppsligad. Det kan t.ex. ta sig uttryck i sociala koder som klädsel, tatueringar, utsmyckning, sätt att tala på, val av vänner o.s.v.

Att vara en viss typ av aktivist är dessvärre en livsstil för många inom rörelserna. Grupptillhörigheten och stärkandet av identiteten blir nästan lika centralt som själva kampen samtidigt som det ena flätas ihop med det andra. Livsstilsaktivisterna har alltid en sak gemensam: De är falska och deras engagemang kommer alltid att gå över så småningom. Deras identitet som aktvister kommer förr eller senare att bli överflödig och ersättas av en annan. De flesta överger sin kamp innan de blivit 30 år. De blir “vuxna” och ser tillbaka på sig själva som naiva. De kan t.ex. vara den radikalaste vänstern fram till de själva blir höginkomsttagare, och då inser de helt plötsligt att högern är mycket vettigare än den verkat tidigare. Livsstilsaktivisten är deltidsrebell så länge det passar och är hippt inom umgängeskresten. Ett av rörelsernas problem är att det är väldigt svårt att upptäcka livsstilare eftersom de inte ens själva är medvetna om att de är det. Gott nog beger de sig självmant när tiden kommer, och de återvänder inte igen förrän de står på andra sidan av barrikaden där det är fritt fram att träffa med ett välriktat kast.

Inom grupperna skapas ibland en praxis, ledande normer och ett klimat där man, likt i de flesta andra sociala konstellationer oavsett natur, mer eller mindre måste samtycka med alla andra och hålla tillbaka självkritik eller tankar som inte redan är förankrade i gruppmentaliteten eller som på annat sätt bryter med den världsbild som gruppen målar upp som sann. Kritiserar man för mycket för öppet blir man snabbt stämplad och utpekad som om man stod på fel sida i kampen, i vissa fall inte bara av gruppen utan av stora delar av den rörelse man ingår i. Förmågan att hantera kritik är uppenbarligen bristfällig i sådana grupper.

På liknande sätt finns det ibland en avsaknad av en teoretisk förankring i grupperna. Många tycker och tänker en kanske bra sak men kan vara dåligt eller teoretiskt sett ytligt insatta i ämnet. De flesta aktivister saknar förmodligen relevant högskole- eller annan utbildning för de spörsmål de sysslar med. Man ser också gärna självaste aktiviteten som det yttersta beviset på att man lyckas med det man företar sig. De flesta aktivisterna blev trots allt inte aktivister för att diskutera teori eller producera sådan. De vill ha aktion och förändring och de vill ha den så fort som möjligt.

Det må vara överflödigt att sätta det i ord, men en sådan attityd är av uppenbara skäl farlig och kontraproduktiv för rörelserna: Saknas det rationell förankring, saknas det nyproduktion eller revideringar av teorier och en grundläggande kunskap om vad man sysslar med såväl som metodologiskt som i sakfrågorna, säger det sig självt att man kommer missta sig flera gånger än om motsatsen vore fallet.

Aktivisterna är radikaler då de agerar, inte minst då vårt samhälle idag kännetecknas av passivitet och underlåtelse hos gemene medborgare. Om man man får tro att handlingarna talar kan man få intrycket av att en kastad molotov eller gatsten ses som en slagkraftigare lösning än att läsa en bok om vetenskapsteori och därefter skriva något som kan göra rörelsen bättre.^[3] För aktivisterna är skrivbordsradikalen en person som underlåter att agera. Det är en en typ av låtsasaktivist, som t.ex. undertecknad förmodas vara nu. Det finns tyvärr en kontrast inom rörelserna mellan dem som utmålas som teoretiker och dem som agerar på gator och torg. Denna kontrast och aktivismens upprätthållande av den delar upp rörelsen och är enbart till den rådande ordningens nytta, inte minst eftersom en person kan vara både intellektuellt produktiv och praktiskt verksam. Om de intellektuellas plats och verkan i rörelserna ska endast det följande påtalas:

Aktion utan teori är likvärdig teori utan aktion. Var för sig saknar de värde. Tillsammans uppnår de målet.

Aktiva har naturligtvis ingen större tilltro till t.ex statsmakten och politikerna. För aktivisten är vanligtvis staten tillsammans med folket som accepterar handlingarna beordrade från den och som röstade fram den, bland de ytterst ansvariga för de problem man försöker bekämpa. Lagen saknar i många fall validitet för aktivisten då den i sin helhet de facto är utformad för att bevara ordningen och samhällsstrukturen. Den våldsmakt som representerar demokraturens tvång- polisen – åtnjuter därför oftast heller ingen större respekt.^[4]

Från aktivistens perspektiv är politikerna parasiter. De festar i 4 år och blir sedan, om de lurar tillräckligt många med färglada broschyerer innan valet och mutar dem med löften om bidrag eller skattelättnader, omvalda. Att frånsäga sig sin makt att styra sig själv och den omgivning man lever i är inget alternativ för aktivisterna, ty i sådana fall vore de ej själva aktiva. Man tar istället fasta på att man inte behöver representeras av en välbetald kostymklädd person som oftast saknar relevant utbildning för sitt ämbete. Att man är förmögen att representera sig själv eller att man låter någon i ens omgivning göra det åt en. Att det är rätten till aktion som är demokrati, och att rätten att slänga en lapp i en låda två gånger i decenniet är en dåligt regisserad täckmantel för vad som i verkligheten är en genomgripande diktatur.

metoder
Aktivisternas metoder är oftast snarlika bland annat för att de delar en liknande ekonomisk situation och resurser för övrigt. Grupperna arbetar i små till medelstora grupper, obetalt på sin fritid och för att de tror på vad de gör. Rörelserna har sällan eller aldrig gott om pengar. Resurser som kommer in har man fått genom att skramla ihop pengar genom att själva bidra, tigga från allmänheten, intern & extern försäljning av något som ofta relaterar till kampen, ordna olika evenemang till förmån för något o.s.v. I de flesta fallen bidrar staten, föga överraskande, inte till att sponsra aktivisterna eftersom statens mål tydligen inte är att folk ska vara politiskt aktiva.

Metoderna och målen kan enklast delas in i grupper av legala & illegala, opinionsbildande & direktverkställande.

Legaliteten definieras juridiskt. Juridiskt innebär att de bestäms i en fram tills momentet infinner sig helt oförutsägbar process: Inte objektivt av lagboken, utan av dem som kan ordbajsa lagen bäst till sin egen fördel och har råd med de bästa lavemangen. Många aktivister verkar vara beredda att överträda lagen för sin sak om det är fråga om ringa brott som t.ex. det som kapitalet betecknar som “skadegörelse” eller “stöld”. En del är också beredda att gå längre, men den andel som gör det är ypperligt liten. Den stora majoriteten begår inga brott värda namnet eller värre än medelsvensson.^[5] De flesta grupper har en underförstådd policy om hur man förhåller sig till lagen, och inom varje rörelse återfinns både de legala och illegala strömningarna.

Opinionsbildande arbete är något som de flesta aktivister sysslat med vid ett eller annat tillfälle, och något som återfinns i samtliga rörelser. Det går ut på att informera allmänheten och försöka att få den att ta ställning i de frågor man driver. Det är m.a.o. klassiskt politiskt arbete och harmlöst.

Direktverkställande åtgärder är den del av aktivismen som fått mest uppmärksamhet i media p.g.a. att det för icke-bildade är mer underhållande läsning än den om det opinionsbildande och långt mer omfattande arbetet som också utförs. En direktverkställande åtgärd är en sådan som “har en direkt effekt och som verkställs direkt av aktivisten själv“.^[6] Om du t.ex. är en fredsälskande medborgare och du saboterar en vapenfabrik som gör bomber som man säljer till högstbjudande så har du genom en direkt verkställning av din idé gett både uttryck för den och dessutom åstadkommit något. Ett annat exempel är de tyskar som gömde undan judar som Hitler ville gasa, eller de svenskar som gömmer asylflyktingar som staten vill ta livet av. Inom rörelserna kallas direktverkställande åtgärder oftast för enbart direktaktioner.

Aktivismens huvudsakliga problem utöver dem som redan antytts är att båda dessa arbetsstrategier är ineffektiva. I många fall uppnår man ingenting. I de flesta berör man ett fåtal på en väldigt lokal nivå och i enstaka fall får ens arbete till synes en större genomslagskraft än så.

Låt oss ta några exempel på aktivism och en kort ofullständig kommentar till varje aktivitet:^[7]

• Flygbladsutdelning
• Demonstration
• Namninsamling
• Stödkonsert
• Skadegörelse

Flygbladsutdelningar skulle kunna informera en ovetande allmänhet om något. Är det troligt att de kommer 1) läsa lappen som de halvt om halvt blev påtvingade och 2) därefter bli engagerade på något sätt eller 3) korrekt återberätta om lappens innehåll för någon annan?

Demonstrationer har länge kännetecknat demokratins anda. En massa människor som går omkring i regn och rusk och bräker ikapp uppeldade av något som är galet fel är alltid romantiskt. Hur verksamt det är på 2000-talet kan man emellertid undra: Det finns sällsynt samtida få fall där en demonstration förändrat något i en västerländsk demokrati till det positiva. Ett utmärkt exempel skulle kunna utgöras av ockupationen av Irak som hela världen aktivt demonstrerade mot. En demonstration syns medan den varar men varar i regel en kort stund och glöms direkt därefter. Alla är medvetna om detta förutom demonstranterna som inbillar sig att man förändrar världen genom att hålla upp ett plakat där de onda elakingarna kommer läsa och p.g.a. det sedan ändra sig. Inte ens i informationsspridande syften är demonstrationerna mer verkningsfulla än någon annan åtgärd.

Namninsamlingar är tappert och även det i demokratins anda. Man överlämnar dem oftast till någon som måste låtsas bry sig och det är det. Ingen större förändring i världen har skett p.g.a. en namninsamling.^[8] Namninsamlingar är mödosamma och berör oftast en enda sakfråga. Även om alla skulle skriva på dem är regimen man lever i inte förbunden att lyssna på folket.

På en stödkonsert går man för att se vem som är lika aktivistig som en själv och för att det förhoppningsvis kommer finnas bra musik. Det och att man bidrar. Man tramsar och flamsar mesta delen av kvällen och emellanåt finns det en del tal och annat som ska ursäkta att man inte är Afrika och blir uppäten av flugor medan man drar vattenledningar i ett träsk och påskina att man är där av en anledning och att den är kampen.

Genom att t.ex. slå in ett fönster, skaffa dålig publicitet för resten av rörelsen och därmed flytta fokus från sakfrågorna till att istället handla om skadegörelse på egendom och allt annat som dyrkas för tillfället, låtsas om som att egendomsinnehavaren saknar en försäkring, förneka att produktion/försäljning kommer flytta till en annan plats så länge där finns en efterfråga och en massa andra intressanta tankeövningar föreställer sig vissa aktivister att skadegörelse är något som kan rädda (delar) av världen och föra deras kamp framåt.

Det ska belysas att de kommentarer som gavs ovan och som riktas mot några sätt att bedriva aktivismen på är totalt ofullständiga och inte särskilt objektivt framlagda. De visar blott att det finns en uppsjö av faktorer som är värda att betänka. Det redogörs enbart för ett litet antal av dem som alla är negativa. Det finns fall där åtgärderna fungerat utmärkt och där man har konkreta resultat som aldrig hade uppnåtts utan dem.

Som så många gånger förr ska vi vara generösa och, för enkelhetens skull, gå med på att alla tänkbara metoder som aktivisterna använder sig av idag fungerar och att det är en vedertagen sanning att det förhåller sig som så.

De frågor som aktivisterna i sådana fall måste ställa sig är:

Nu när vi vet att de fungerar, varför händer inget snabbare? Fungerar de tillräckligt för att våra mål ska uppnås ö.h.t? Om så, ungefär när, i den nuvarande och mest troliga takten, beräknas målen att uppnås om allt annat är lika?

Det är detta som är en av kärnorna i aktivismens karaktär: En total oförmåga att se sitt samtida sammanhang och att förhålla sig realistisk till den förkrossande makt man ger sig i kast med att bekämpa. Aktivisten är så bedårande självgod och har en vilja som är så pass stark att den verkar överskuggar allt logiskt tänkande. Självaste förnuftet måste ha drabbats av hybris om man i sina vildaste fantasier tror att man kan förändra världen i den riktning man förespråkar inom en realistisk tidsram eller alls genom de metoder man tillämpar. Att föreställa sig att man “bara behöver mer tid” och att “saker kommer ordna sig så småningom” är naivt och rent önsketänkande för att man inte ska tappa motivationen att kämpa vidare.

Aktivistens hopp, tro och vilja är vad som håller engagemanget vid liv och för kampen framåt. Man måste tro att man förändrar, för annars hade man inte ens försökt till att börja med – varför göra något man vet inte kommer ge resultat? Det är nu det blir tydligt varför det mesta inom aktivismen utförs på en teoretiskt torftig nivå: Det handgripliga, det direktverkställande, det är både åtgärd & resultat. Det är vad som ger hopp och kampvilja – att se konsekvenserna av ens aktioner. Man ser resultat och föreställer sig att om tillräckligt många gör det som gjordes tillräckligt länge så kommer målen att uppnås. Allt man behöver är mer tid, och flera knutna nävar.

Det må vara så. Problemet är att det är ett osannolikt scenario. Det är så för att man underskattar den rådande ordningens motstånd för att kunna ge energi till sitt eget. Man underskattar samhällsstrukturernas anpassningsförmåga och överskattar samtidigt folkets vilja till förändring. Man bortser från de otaliga resurser som samhället har till sitt förfogande. Man romantiserar om revolutioner och allt möjligt trams som om medborgarna vore i startgroparna till en.^[9] Aktivisten är utopist. En drömmare.

handlingars värde
En rationell agent drömmer inte mer än nödvändigt. Den kommer alltid välja det sannolikaste när skillnaden mellan det och det osannolika är tillräckligt stor. Vissa aktivister saknar därför förnuft i den bemärkelsen – de ser det statistiskt osannolika som något fullt uppnåbart och kan därigenom rättfärdiga och förklara i princip vilken aktion som helst oavsett om den är av nytta eller ej. De lägger ner tid på aktiviteter som är slöseri med tid och som inte för rörelsen framåt. För att än en gång låna Emma Goldmans ord är det faktum att de inte lagstadgat bort vartenda en aktivitet som rörelserna nyttjar ett tecken på att de inte är effektiva nog för att systemen ska behöva frukta dem eller ta itu med dem på annat sätt.

De flesta av aktivisternas angelägenheter är pågående problem: Sexismen, rasismen, speciesismen, miljöbrotten, klassklyftorna, krigen och hundratals därtill, är alla pågående och högst aktuella. Inom en hel del av dem är det omöjligt att reparera den skada som skett och fortsätter att ske. Inom en hel del områden är direktverkställande aktioner en nödvändighet och helt riktigt.

Inom aktivismen är dessvärre direktaktioner synonyma med “alltid korrekt”. Det är ett vanskligt tänkande som leder till ogenomtänkta aktioner. I de fallen, precis som alla andra former av aktivism som inte föregås av ett teoretiskt ifrågasättande och en kritisk analys, skapar aktivisterna själva sin näst största fiende: En spegelbild av sig själva som människor som står över tänkandets funktion. Tänk mindre, agera mera. Om inte du, vem? Om inte nu, när? Just do it.

Det finns många motton som kännetecknar aktivismens vilja och uppmaning till förändring. De har alla en god intention. Man uppmanas och peppas hela tiden till handling, att nyttja sig själv och sina egna händer, sin kropp och sina fötter. Att göra vad som krävs för att uppnå sina mål och göra världen till en bättre plats. Det är vackert. Det sorgliga är att man som aktivist tyvärr sällan blir uppmanad att tänka. Att man som aktivist sällan utmanar sina kamrater att rättfärdiga det de gör och att man sällan ifrågasätter om man kunde gjort något annorlunda som hade haft större verkan över tid och rum.

Som aktivist glömmer man i all sin iver att vara aktiv och rädda världen att man trots systemens repression har en rad andra möjligheter. Man erinrar sig inte att det finns andra sätt att arbeta på än det direktverkställande, ty det är bara det som ger det omedelbara resultatet och nöjet att få erfara en del av förändringen som man brinner för. Man ställer inte frågan om det man gör kunde ha gjorts bättre med samma eller rent av mindre möda. Kort och gott: Man är bekväm och ifrågasätter inte om det man gör verkligen är det bästa för rörelsens mål eller om det är det bästa av andra skäl, exempelvis privata preferenser.

Ett sådant ifrågasättande krävs. Det krävs dessutom ständigt om en rörelse inte ska stagnera. Som t.ex.djurrättare måste jag fråga mig själv, inte bara av teoretiska skäl utan även för djurens, vad jag bör lägga ner tid på och vad jag borde hoppa över. Detsamma gäller mig som feminist: Är det helt självklart att en blockad mot en porraffär är vad jag borde satsa min vecka på eller finns det alternativ som jag kan välja istället och som kanske är bättre för kampen i sin helhet?

En aning orättvist har direktverkställande aktioner uttryckligen ansatts för kritiken. Om de är så pass hållbara som det oftast påstås i aktivistkretsar finns det samtidigt inga skäl till varför man inte skulle få lov att pröva deras värde. Lägg noga märke till att detsamma gäller alla aktiviteter oavsett om de sker med en bultsax eller en penna i handen. De rationella i att ifrågasätta sina handlingars värde efter förmåga är alltid sant, oberoende av vilken handling man utför. Det betyder att även namninsamlingar, att rösta i riksdagsvalen och att t.ex. handla ett nytt par jeans istället för att göra något annat för pengarna bör begrundas uppriktigt.

otillräcklighet & hycklande
En typ av kritik som alltid dyker upp, och som implicit redan besvarats, är att det enligt förslaget om att man bör ifrågasätta värdet av sina handlingar alltid kan påstå att man inte gör tillräckligt, och således även att man borde gjort något annat istället för det man faktiskt gjorde. Denna kritik går sedan, hävdar ofta de som kommer med den, att upprepa in i det oändliga. Vad man än gör blir det alltså otillräckligt. Man hamnar mellan ett Moment 22 och en analysis paralysis.

Exempel: Jag äter glass sällan men är sugen på det. Jag köper en sojaglass. På vägen hem träffar jag en bekant. Vi sätter oss ner på en bänk och pratar om en film som gick på bio igår, som jag också såg. När jag senare kommer hem skriver jag en text om aktivismens problem.

Enligt kritikerna borde ifrågasättandet som förespråkats ovan även leda till att jag som feminist, djurrättare och anarkist inte borde äta glassen, gå på bio eller sätta mig ner för att tala med bekanten. De hävdar att det samlade värdet av mina utförda handlingar var mindre än alternativen om jag istället hade valt de bästa för den eller de kamper jag nu vill vara delaktig i. Istället för glass och bio kunde jag skänkt mina pengar till en naturförening eller ett härbärge för utsatta kvinnor. Istället för att prata strunt med min bekant kunde jag varit i skogen och planterat träd. Vidare kan de t.o.m. gå så långt som att kalla en för dubbelmoralist.

Det finns även en variant av samma kritik som också gör en poäng av att en människa aldrig kan veta vad som ger bäst resultat. Att man inte kan förväntas göra invecklade kalkyler då vi inte är förmögna eftersom vi kanske saknar de mentala färdigheterna att kunna tänka i så invecklade banor eller att vi alltid kommer saknas en del information och därför inte kan veta om vi valde att utföra rätt eller fel handlingar sedda från ett effektivitetsperspektiv.

Att besvara kritiken och visa varför den är verkningslös är enkelt: Ett ifrågasättandet av handlingarnas värde är inte enbart värdefullt om man tänker sig fram till det absolut korrektaste svaret, om det nu verkligen skulle finnas ett sådant. Ifrågasättandet av ens handlingar är värdefullt även om man skulle missta sig på svaret eller bara komma “halvvägs” fram till det kritikerna kallar för sanningen & det korrekta svaret. Kritikerna missar gråskalan mellan totalt vetande och total okunskap. Deras kritik bygger på att man inte har någon användning av t.ex. 5% mer vetande när man ska välja sina handlingar eftersom vi inte har 100% vetande. Var de misstager sig är tydligt och med det faller kritiken. ^[10]

Om det inte är nog med att visa att hela deras grundantagande är felaktigt kan man också besvära sig med att ge replik på oron om att situationernas komplexitet kommer göra det omöjligt för oss att ens kunna få någon ny och användbar kunskap om vilken handling vi bör välja även om vi nu försöker nå den. ^[11] Svaret på kritiken är att det verkar vara som om människor utvecklas när de ifrågasätter, även då ifrågasättandet riktas mot vad som är vedertagna sanningar. Det är förvisso sant att mer komplicerade analyser kräver mer arbete, men det finns inget som pekar på att människan skulle misslyckas så fatalt vid varje försök att man på allvar kan hävda att man inte har fått mer kunskap än vad man hade dessförinnan. Ett annat svar på kritiken som inte förändrar utgångspunkten i den att vi inte kan få svar på något p.g.a. komplexiteten är att man inte kan anta att man inget kommer få veta förrän man prövat att ta reda på något. Kritikerna har m.a.o. inga vetenskapliga skäl till att anta att man inte skulle komma att förstå vilken handling som har högre värde än en annan för ens rörelse.

Sist ska alla varianter av kritiken besvaras med ett av favorituttrycken: Allt efter förmåga. Vi vet att människan inte är en allvetande gudom som kan se eviga sanningar om de nu skulle finnas. I all sin ofullständighet har människan ändock ett val: Att acceptera sin idioti och status quo med den, eller att ihärdigt göra sitt uppriktigaste och bästa i en strävan efter utveckling. Vi vet t.ex. att människan är en biologisk varelse som behöver en viss dos nöje för att må bra. Att det därför skulle kunna gå att rättfärdiga att någon ser en film eller pratar med sin bekant om den. Vi vet att de sociala omständigheterna formar oss, och att ett krav på nöje och förståelsen av vad ett sådant är förmodligen ser olika ut i en afrikansk djungel och i Stockholm. Vi vet att det kanske är bättre med en aktivist som går och ser på film emellanåt och orkar kämpa än en som ger bort allt över en natt och sedan blir en miserabel alkoholist som hänger nere i tunnelbanan.

Hur mycket man ska tänka, hur mycket man ska ge o.s.v. går inte att svara på förutom med just “efter förmåga”. Om man är feminist och man vill bidra till att föra kampen framåt och man uppriktigt gör sitt bästa medan man ifrågasätter sina handlingar och sitt bästa för övrigt enligt sina förmågor gör man allt som a) står i ens makt för att göra sin rörelse framåt och b) förslaget om ett ifrågasättande av ens handlingar kräver.

Det stämmer att en hycklande aktivist skulle kunna gömma sig bakom sin falska oförmåga och säga att den inte gör mer eller annorlunda för att den inte är kapabel. Istället för att bistå kampen med tusen kronor kanske den kommer köpa många paket kex. Det påstås inte här att alla aktvister talar sanning eller är uppriktiga mot sig själva i sin självkritik och när de utvärderar sina egna handlingar. Det som sägs är att den aktivist som är det, den som uppriktigt ifrågasätter värdet av sina handlingar oftare kommer revidera dem till det bättre än aktivisten som aldrig gör det. ^[12]

intro.
De former av aktivism som omnämnts har inte förkastats. Diskussionen avhandlar inte deras existens eller legitimitet. En del av problemen inom aktivismen har som hastigast påtalats i syfte att ge en bakgrund till vad som komma skall. De flesta frågorna har medvetet lämnats öppna. Diskussionen bör vara aktivisternas, i alla fall upp till dem som är engagerade i att utveckla sin rörelse.

Det som primärt skulle sägas framkom i slutet: En aktivism som alltid ifrågasätter sig själv är den som kommer utvecklas mest. Genom utvecklingen blir aktivismen även till större gagn för sin sak och uppnår därigenom sina mål lättare.

Slutsatsen är att aktivismen, i den form som presenterats, oftast varken har eller någonsin kommer nå några övergripande mål utan den självreflekterande processen och en rad åtgärder mot de problem som omnämnts. Det, och att ett ifrågasättande av ens handlingars värde, är vad det subversiva manifestet kommer utgå ifrån då det kommer publiceras inom kort. Med det kommer en komprimerad strategi att läggas fram för hur framtidens aktivister skulle kunna arbeta sida vid sida med de konventionella.