Det första steget var de billiga mobiltelefonernas inträde på marknaden. På samma ställe befinner man sig än idag, fast i mer sofistikerade former: Borta är den tjock tegelstenen som såg ut som en fjärrkontroll från 1980-talets glansdagar – inne är den “smarta” telefonen som är tunn, designad, har en bra batteritid och som kan göra allt möjligt från att låta användaren ringa till sina vänner till att ta bilder, spela, fungera som en GPS eller bankdosa.^[1]

Det andra steget var den sociala förändringen. Den tar utgörs av flera komponenter, varav de mest uppenbara är att:

• offentligheten accepterar ringsignalerna istället för att bedöma dem som störande.
• medborgarna lärs att alltid ha sina telefoner med sig istället för när det verkligen finns ett reellt behov.
• …och slutligen att folk alltid ger respons när de väl blir kontaktade.

Det få verkar ha förstått, och kanske minst av alla de generationer som är födda & uppvuxna med mobiltelefonin, är att det inom loppet av endast 5-10 år har skett en social revision som går långt bortom den inverkan internet haft på det sociala umgänget folk emellan.

I och med att det numera är fullt normalt att varje person besitter en egen mobiltelefon & därför förväntas ha den på och laddad med pengar/abonnemang krävs det av samma anledning att man ska vara tillgänglig merparten av dygnet. Denna förvänting är numera en del av vardagen. Den har blivit en norm.

arbetet
Att det ställs ökade krav på individens tillgänglighet märks både inom den privata sfären av människors liv såväl som på arbetsplatserna där cheferna numera ser det som självklart att man tänker ta deras samtal oavsett om man är på semester, det är helg eller man har slutat för dagen. Chefens röst ljuder vart man än är och gränsen mellan ens privatliv och arbetsplats suddas ut ytterligare. Man förvandlas från civil och privatperson – en individ – till den anställde, som snarare är en enhet och en funktion. Man bär med sig chefens och arbetskamraternas långa arm i sin egen ficka, likt slaven som rör sig fritt genom att uppbära sina egna kedjor.

För individer som identifierar hela sitt vara med just sitt arbete och inte har ett liv för övrigt är det måhända ingen större förlust. För alla övriga torde det däremot vara en negativ utveckling:

• Man har något som i princip är en obetald jour och/eller obetald arbetstid: Varje gång man tar en kollegas/chefs samtal eller på något vis gör något enkom p.g.a. ens arbete så arbetar man de facto. Varje sådan minut bör man rimligtvis få betalt för om man inte trivs med att jobba gratis för att göda arbetsgivaren än mer på bekostnad av ens eget slösade liv.
• Möjligheten att få vara ledig på ett psykologiskt plan och koppla av genom att få lämna arbetet bakom sig minskar: Bara att veta att ens arbete kan nå en kan ha en stressande inverkan eller framkalla oro för att ovanstående punkt ska bli fallet.
• Fritid växlas in till arbetstid: När man tar arbetsrelaterade samtal på sin sk. fritid försummar man ofta alla de som var del av den. Barn, partner, vänner o.s.v. får helt plötsligt finnas sig i att bli bortvalda för det “viktiga samtalet från jobbet”. Samhället lär oss därigenom att vi har vår främsta plikt mot våra chefer, inte mot våra söner/döttrar o.s.v. Vårt privata liv är tydligen något som vi ska se som sekundärt. Människans bästa faller bort till förmån för företagets bästa. Ens eget privatliv och den man är placeras efter den funktion man råkar fylla för företaget.

det privata
Inom det privata, vänner emellan, verkar det också råda ett ökat krav på individerna att de ska finnas där dag som natt. Om man exempelvis inte svarar på ett sms eller tar ett samtal på allt ifrån en timme till en – två dagar förväntas man förklara och ursäkta sig – som om man vore skyldig att hålla en vänskapsjour och som om man oftast borde vara redo att släppa vad man än sysslar med för att svara. Att svara har övergått från att vara något man valde om man ville till ett måste om man vill slippa sociala utredningar och problem.

I mångas fall går det än längre: För dem är det helt normalt att frivilligt sova med sina mobiltelefoner påslagna i samma rum för att kunna svara ifall någon skulle ringa dem mitt i natten. Det räcker alltså inte med att kånka runt på telefonen hela tiden medan de är vakna. De har lärt sig att den även ska finnas där när de är medvetslösa. Dessa individer är förkroppsligandet av den total tillgängligheten då de gör sig tillgängliga till och med då de är i ett omedvetet tillstånd och uppenbarligen är villiga att försumma sin egen sömn för att någon, vem som helst som råkar ha deras nummer, ska kunna anropa dem.^[2]

En av effekterna av den totala tillgängligheten inom den privata sfären är att den, precis som i fallet där man växlar in fritid till arbete, byter ut socialisation med en person framför en mot socialisation med en person i ett helt annat geografiskt rum. Den man umgås med “pausar” man. Istället tar man telefonsamtalet med dem andra personen. I praktiken umgås man inte med en människa så länge man är inne i ett samtal med en helt annan. För den som väntar på att ens vän ska bli klar med sitt telefonsamtal är det enkom ett slöseri med liv och ofta rent av en tristess. Här märks dessutom ett tydligt socialt skifte i normerna:

För inte så längesedan var det socialt oacceptabelt att välja ett samtal före en faktiska person som man umgicks med. Om man svarade i telefonen förklarade man snabbt & lätt för den som ringde att man skulle höras senare med motiveringen att man hade besök just nu (underförstått – “jag kan inte prata med dig nu för här är en människa som redan hade min uppmärksamhet innan du ringde och störde den och i de flesta fall har jag dessutom avtalat tid med personen”). Idag är det färre och färre som praktiserar denna forna tiders “artighet”. Att någon sitter i t.ex. ett femtonminuterssamtal framför en utan att ägna en minsta tanke åt vad som utspelar sig börjar snarare bli regel än undantag.

Ett nämnt problem är den tidsförlust som uppstår för den pausade parten till följd av den totala tillgängligheten i de privata sammanhangen. Numera har de flesta relativt breda sociala nätverk. Folks telefonböcker är späckade med nummer och namn på hundratals individer, både från det privata och deras skolor, arbeten m.m.^[3] Poängen är att det är väldigt troligt att någon ringer en när man umgås med någon. Hur hanterar man den situationen? Och varför så?

Varje gång det sker har man ett val: Ska man försumma personen man umgås med där på plats i x antal minuter, eller ska man försumma den som ringer och ta samtalet senare? Räknat på ett enskilt tillfälle verkar detta inte ha mer än en marginell betydelse och vara oväsentligt. Ser man det däremot över längre tid och börjat lägga ihop antal minuter, och kanske även fördelning, kommer de snart att hopa sig och bli desto mer intressanta. Att välja att avbryta socialisation med en vän som t.ex. gjort sig mödan att möta en på plats och som sätter en i primär fokus genom att ge en all sin uppmärksamhet och tid där och då för att ta ett telefonsamtal/sms/chatt/internetinlägg innebär i klarspråk att man värderar en persons tid/liv mindre än den andras. Även om det inte behöver korrelera till hur man värderar liven i deras helheter verkar det icke desto mindre säga något om hur man värderar dem i det givna momentet, ceteris paribus.

Den som pausas är den som värderas lägre där & då. Genom att sysselsätta sig med annan aktivitet visar man just sin outtalade men kristallklara värdering – “Jag tycker detta här är viktigare än att umgås med dig just nu.. åtminstone tills jag är klar med det”. Det behöver inte vara ett problem i sig, men blir det dessvärre i och med att den som pausas var den man utlovade sin tid till från första början i och med att man valt att umgås. ^[4]

Förutom den sociala nonchalansen och vad som verkar vara en nedvärdering av den andras liv (i och med att förlorad tid är ekvivalent med förlorat liv) har det troligtvis skett en förskjutning i planeringsförmågan och det långsiktigare tänkandet vänner emellan till följd av den ständiga tillgängligheten. Förr i världen bestämde man t.ex. tid, plats och datum för när man skulle ses. Sedan infann man sig där. Det kunde vara en dag eller upp till en eller flera veckor i förväg. Numera hålls allting snarare öppet in i det sista. Ingen bokar något om de inte verkligen känner sig tvungna, och människor tenderar att göra det mer sällan eftersom alla förmodas att vara ständigt tillgängliga för eventuell ombokning. På så sätt blir de mest triviala situationerna där man t.ex. ska komma överens om när man ska gå ut tillsammans något som det kommer krävas minst 2 – 5 samtal för innan det slutligen blir av. Summan av mumman är att det förmodligen bidrar till en tilltagande stress i vardagen.

tillgänglighetens räckvidd
Som den uppmärksamme läsaren redan insett är mobiltelefonin blott ett exempel som används i texten för att ge en klar praktisk anknytning till abstrakta tankar om socialisation, som även det är ett praktiskt fenomen i verkligheten. Det mesta som skrivits kan lika gärna och i varierande grad appliceras på chat, internetsidor, communities, e-mail, mms, sms, brev o.s.v.

Kort och gott allt som gör oss enkelt tillgängliga för och via kommunikation. I takt med teknikens framsteg ökar räckvidden och kravet på att man ska finnas tillgänglig. Ett exempel är att man kommer få koll på vart folk befinner sig via deras telefoners GPS. Ett annat, äldre, är telefonsvararmaskinen som man matade med band där folk kunde lämna meddelanden. Ett tredje samtida är den senaste generationens minidatorer och utbyggnaden av trådlösa och gratis nätverk inne i städerna/bussar/tåg som ger en ständig access till internet.

Tillgänglighetens räckvidd via tekniken har gjort att det ironiskt nog även utvecklats en digital identitet som delvis bygger just på en ökad tillgänglighet: Våra konton på diverse internetcommunities är ett sådant exempel. Finns man inte på communityt riskerar man att bli socialt eftersatt och ofta missa fester, bjudningar, viktiga som oviktiga händelser. Gör man sig inte tillgänglig på det existerar man, i en viss bemärkelse, inte längre. Det gäller att ställa sig till ständigt förfogande och finnas på “rätt ställe” digitalt. Rätt ställe är det som har störst skara medelsvenssonsanvändare: Emedan det var Lunarstorm en gång i tiden, är det numera Facebook. Istället för IRC eller ICQ, är det numera MSN-protokollet som gäller. Att inte finnas tillgänglig på rätt ställe är jämförbart med att ha en telegraf i fickan medan alla andra har en mobiltelefon – man kan varken nå dem eller bli nådd av dem. Effekterna är det vi sett och kommer fortsätta skåda: Digital migration. Perioder då nätmedborgarna förflyttar sig från en tjänst till en annan liknande, och centralisering av både funktion och kapital (t.ex. Google).

Att tekniken erbjuder oss fler sätt att kommunicera med oss leder med nödvändighet till eskalerande krav på individens tillgänglighet. Vi ska inte bara svara i telefonen, lyssna på röstmeddelandena, svara på sms, utan även på e-mail, facebookinlägg och chatmeddelanden. Ett tydligt exempel på medvetenheten om detta hos företagen har funnits länge hos bl.a. Sony-Ericsson som integrerat MSN Messenger i sina undermåliga produkter: Telefonen omvandlas till en chatklient och plötsligt är man än mer tillgänglig än utan den.

nödvändigheten
Den ständiga tillgängligheten är inte ett nödvändigt fenomen. Världen fanns och snurrade innan mobiltelefonin blev allmängods. Att alla är ständigt tillgängliga och att man själv kan ringa folk när man vill har givetvis många fördelar. Utan att förneka dem kan man dock samtidigt ställa sig frågan hur nödvändiga/viktiga/intressanta de flesta av våra samtal är och om det är värt att betala det pris som tillgängligheten erfordrar av oss.

Skulle man räkna efter hur stor andel av alla mobilsamtal som sker av andra skäl än enbart för att de är möjliga kommer man få ett gott underlag för att ifrågasätta utifrån vilka motiv vi gör oss själva ständigt tillgängliga eller kräver detsamma av andra. Sanningen är den att de flesta samtalen är av “vad-ska-vi-äta”-karaktären och är fullständigt funktionellt onödiga även om de i bästa fall kan tänkas fylla en social eller tidsfördrivande roll i våra liv. Följande tre kategorier står rimligtvis för en majoritet av all privat mobiltrafik:

• Vad gör/gjorde jag, vad gör/gjorde du…
• Jag glömde säga detta till dig då medan jag kunde för att jag visste att jag kunde ringa nu/slippa planera då…
• Nej, det var inget, jag skulle bara kolla läget…Alternativt: Är uttråkad och känner mig ensam trots att jag är mitt i centrum, jag kan inte prata med nya människor för de bits.

Vill man som medborgare alltid bära en extra sak med sig, betala för den och för abonnemang, för att kunna dryfta dessa viktiga spörsmål, vecka efter vecka, år efter år?^[5] Har man verkligen inget annat sätt att fördriva sitt liv på om merparten av all mobiltrafik avspeglas i nivån på den här typen av samtal? Kanske inte.

I denna texten kommer det inte läggas en värdering vid hur olika människor väljer att tillbringa sina liv även om det intellektuellt verkar vara ett sorgligt öde som går mänskligheten till mötes om frågorna verkligen skulle vara befogade. Det de däremot ämnar lyfta fram, utöver klassiska existentiella filosofiska frågor á la “vad är meningen med livet”, är för vad vi gör oss ständigt tillgängliga inom det privata. Priset vi betalar har vi redan tittat på. Hur börjar man resonera om man även undersöker vad vi egentligen får ut av att alltid göra oss tillgänglig?

individualistisk funktionalism
Den totala tillgängligheten genomsyrar samhället, och gör det i störst utsträckning hos dem som aldrig beaktat eller upplevt alternativet – att leva i en värld där man själv dikterar när, hur och var man gör sig tillgänglig för andra människor. Dagens normer är att man ska socialisera med så många så möjligt så ofta som möjligt även om det sällan problematiseras varför människan plötsligt har fått ett sådant behov.

Det verkar nästan som om socialisationen och nätverkandet fungerar statushöjande i de sociala sammanhangen. Finns man inte överallt riskerar man att “missa något”. Det verkar vara bättre att vara närvarande via fjärr-socialisationen på bekostnad av den man har framför sig än att låta bli. En förklaring till detta kan vara att man via fjärr-socialisationen kan nå massor av de andra som gjort sig tillgängliga via samma kanaler. Ytterst kokar det ner till en fråga om 10 till 100 låtsaskompisar i digital form, må det vara röst, bilder eller text, ger en mer utbyte än en enda riktig människa som man har framför sig. Socialisationen har sålunda omvandalts till en människobuffé: För att någon ska välja dig från bordet måste du lägga dig där – göra dig tillgänglig bredvid alla de andra varorna.

För nuvarande är det en generationsfråga. När de två äldsta generationerna dör av kommer revisionen vara fullbordad och samhället har då normaliserat den total tillgängligheten, om det rent av inte redan skett i stor mån.

Vad som är tydligt är att ens existens och identitet i viss mån verkar påverkas av bl.a. hur tillgänglig man gör sig. Som en tänkande varelse måste man ställa sig frågan varför – vilka skäl har man för att frivilligt ställa upp på de nya normerna och den revisionen som skett? Bör man omfamna den eller förkasta den? Blir man intvingad i något man egentligen tar avstånd ifrån? Eller har revisionen medfört mer gott än ont i det stora hela?

Att man gör sig tillgänglig är dessvärre inget som uppskattas längre eller något som vittnar om ens generösa natur i fråga om ens eget liv och tid. Det är inget val i realiteten även om det oftast beskrivs som ett sådant av folk. Ens tillgänglighet tas för given i samhället, just för att det är den nya samhällsstandarden och den norm framtida medborgare kommer rätta sig efter. Den som bryter normen genom att t.ex. inte ha en mobiltelefon eller aldrig/sällan svara i den o.s.v. kommer snabbt att beskrivas som ett problematiskt inslag.

Det är har nämligen underförstått blivit ens plikt mot samhället att alltid finnas där när någon försöker nå en. En sådan plikt innebär undantagslöst en allvarlig inskränkning av den individuella autonomin. Vår rätt att själva styra över vår vardag och hur vi förfogar över våra liv krymper onekligen till och med i de helt privata sammanhangen som följd att vi alltid finns tillgängliga.

James är förvisso engelskt, men det mest intressanta om man är en arisk blondin torde dock vara att namnet kommer från det hebreiska Jakob. Med andra ord har Jimmie Åkesson ett judenamn, ty det är ett resultat av den hebreiska kulturen. Kanske är det även ett namn som är populärt bland sionister?

Om man är sverigepatriot finns det emellertid något positivt i sammanhanget: Att Jakob betyder “må han skydda” (på hebreiska givetvis, på svenska betyder det ingenting alls, vilket i och för sig också kan tyckas sammanfatta ett visst partis politik & vad som återfinns i huvudet på bäraren…). Även om Jimban vill anspela på att han ska skydda hela det svenska folket från det uppenbara och yttre hot som blattighet och invandrare utgör reproducerar han genom sitt namn fortfarande något icke-svenskt.

Vi ställer oss därför frågan varför partiledaren för SD, som värnar om den svenska kulturen genom att vilja konservera & främja den, inte föregår med gott exempel och förkastar detta främmande element som namnet Jimmie introducerar i det svenska samhället. Som svenskarnas ansikte i den politiska debatten måste Jimmie rimligtvis själv vilja ta avstånd från namnet utifrån sina egna argument.

Ett led i att bevara Sverige svenskt torde vara att börja med just hur vi tilltalar varandra och vad vi vill göra oss påminda genom de namn vi använder. Låt utsållningen av vad som ärvs vidare av nästa generation stolta svenssons från den svenskkulturella namnfloran börja!

Slå ett slag för svenskheten och det rena stolta blå-gula blod som pulserar i våra vikingavener. Använd förnuftet fränder. Logiskt sett är Jimmie ett lika främmande namn för den svenska kulturen som Abdulla är. Båda namnen kommer utanför fäderneslandets genom krig skapta gränser, och är därför per patriotisk definition, inte något som borde vara del av vårt svenska folksamhälle.

Det finns ingen plats för mulit-kulti, Jimban. Sluta vara en kontradiktion, vi vill ha en svenne som lever som han lär. Byt namn.

P.S Glömde nästan tacka underfotografen Emil Håkansson för att vi fick lov att använda hans sköna pressbilder på han-som-bär-ett-judenamn: Tack Emil, schysst pose du fick in. Förmodar att du använde en svensk kamera…

Plötsligt sker en naturkatastrof. Abdula och Kajsa ligger fastklämda någonstans. Ett helt samhälle har raserats. Folk dör i vanlig ordning, men på mer fantasifulla sätt och i en mer koncentrerad omfattning. Fler dör samtidigt, och plötsligt har vi en nyhet – att 100 000 dör under betongblock är intressantare än att de gör det av svält eller andra skäl som är direktrelaterade till vad som sker i landet. Plötsligt bryr sig alla. Folk springer på gator och torg och samlar pengar. Galor hålls med kända artister. Kungligheter pratar i TV, politiker skakar hand. Alla är storartade medmänniskor och vi sjunger “we shall overcome” och gruppkramas. Katching och pengarna är på väg.

Det är inget dåligt. Tvärtom. Beundransvärt. Och vi förtjänar slå oss på bröstet och utropa hur barmhärtiga och snälla vi är, och sedan kan vi fortsätta lyxkonsumera & miljöförstöra med ett gott samvete. Det besynnerliga är matematiken:

Om inte naturkatastrofen skett skulle landet fått x i bistånd. Nu sker en naturkatastrof. Landet får x + y i bistånd, där y är alla extrapengar som vi plötsligt kan avstå ifrån och som vi vill bistå dem med. Om detta stämmer innebär det alltså att vi, en helt vanlig dag när det inte är en pågående naturkatastrof i landet, ger dem mindre än vi kunde gett dem.

Någon kommer invända att naturkatastroferna är exceptionella omständigheter som gör att landets behov av bistånd ökar, och att vi därför bistår mer. Det stämmer. Det är inte den tanken som kritiseras. Det som framhålls är att naturkatastroferna visa hur mycket vi egentligen skulle kunna avstå av våra egna pengar i det långa loppet om vi bedömde att någons situation var så allvarlig i deras vardag som vi bedömer den när det är en naturkatastrof.

liv bara för livets egen skull
Jordbävningar, tsunamis och andra naturkatastrofer visar oss att Europa, trots att det är en sekulär kontinent, ser på liv som heligt, något som har ett värde i sig självt och som är värt att rädda till varje pris. Vi har fått lära oss att livet är och åtminstone bör vara okränkbart. Det heligförklaras via det värde man lägger i det även om de flesta av oss inte skulle vara religiösa. Det ironiska i sammanhanget är vart rationaliteten tagit vägen.

Om man förespråkar bistånd och känner sig som en filantrop torde man fråga sig varför man tycker mer synd om någon under ett betongblock och i en jordbävning, när exakt samma person fram till dess levt sitt liv i ett skjul, utan vatten och avlopp, utbildning, jobb, sjukvård o.s.v. Skulle momentet under betongblocket och det faktum att den individen dör därunder inom några dygn som ett resultat av en naturkatastrof vara mer värt att undvikas än ett helt liv som en medelmedborgare i ett u-land?

Naturkatastroferna och den ytliga välvilja som västvärlden visar till följd av dem vittnar om en naiv uppfattning som allt jämnt verkar finnas kvar i bl.a. den europeiska mentaliteten: Allt liv är värt att räddas. Allt liv är värt att levas. Och framför allt – vi har gjort vår plikt när vi räddar en människa från döden.

Det är häri det etiska hyckleriet ligger och som lyfts fram kanske tydligast av utilitarismen: Vi är, om vi ska döma utifrån våra kollektiva ansatser i samband med naturkatastroferna, långt mer intresserade för huruvida någon lever över huvud taget än under vilka villkor den lever. På en individnivå agerar västvärlden i regel mer aktivt för att rädda liv istället för att göra dem värda att leva. Vi är mer intresserade av att personen kommer ut från rasmassorna än att den har ett drägligt liv utanför dem.

Det är en given förutsättning att någon måste leva till att börja med för att man vid ett senare tillfälle ska kunna höja kvaliteten på det livet. Med det sagt återstår fortfarande det faktum att de mer välbärgade nationerna & deras folk inte tar samma ansvar för att göra det jämfört med det brinnande intresse man påvisar när det gäller att rädda individer från döden.

Som en rest från kristendomen finns tanken om livets helgd kvar och präglar den västerländska värdegrunden. Den traumatiserar aborter, nedsläckningen av koma-maskinen, eutanasin, självmord och avleder vår uppmärksamhet från livets innehåll till en fråga om livets existens. Vi prioriterar därför kvantitet och inte kvalitet.

Av en händelse är denna form av medmänsklighet och värdegrund en alldeles utmärkt konstruktion som passar in perfekt i ett kapitalistiskt system där man fortfarande låtsas bry sig om människan. Genom att bara nöja oss med att satsa på existensminimumsbistånd och acceptera att den är vissas (läs merparten av världens) lott i livet kan fokusen fortsätta att ligga på oss själva och vår egen välfärd. Vi har åkt på myten om att lyckan kan köpas för pengar, och trots att vi sedan länge är förbi en objektivt sett dräglig materiell levnadsstandard fortsätter vi att uttrycka den tron genom vår överflödeskonsumtion. Den måste fortsätta ostört.

Valet mellan den senaste datorn, tv-apparaten eller chartern till lyxhotellet och att avstå det där till förmån för behövande runt om i världen är lätt. Vi väljer oss själva. Och emellanåt gör vi en punktinsats i samband med en naturkatastrof som råkar vara på tapeten.

Det spektakulära med The Cove är främst två saker:

a) Det är en radikal djurrättsfilm som når ut till en bred massa. Utan att nämna ordet djurrätt en enda gång. Man kan fundera på om det är ett medvetet drag. Troligtvis är det så, och ett helt rätt sådant om man vill nå en stor publik. Filosofin har fått stå tillbaka och bara förutsättas, för att istället ge utrymme till det folk finner mer spännande än teori – agentaction i högformat med hi-tech.

b) Aktivisterna i den är vuxna. Det är alltid uppfriskande att se att det finns människor över 25 som fortfarande inte sålt ut och faktiskt har värderingar de är beredda att slåss för. I synnerhet djurrättare med tanke på att nästan alla blir systemhoror när deras karriär infinner sig. Projektet de driver i filmen sköts professionellt och är väldigt kostsamt. Det är uppenbart att de är bemedlade upp till tänderna mätt med gräsrotsmåttstocken.

I The Cove faller alla dessa pusselbitar på plats. Det händer sällan och än mindre när det ska dokumenteras. Av de skälen är filmen, tillsammans med McLibel, en av de bättre aktivistfilmerna som finns att tillgå.

Se den.

Förklaringarna för dessa intressanta fakta kommer bara redovisas i korthet då de redan framgår i rapporten:

• När vi är i början av vår karriär är vi yngre och således mer desperata att komma igång.
• Kvinnor finns oftast i den underbetalda kommunala sektorn och är fortfarande de som har hand om hem & barn och blir mindre rörliga av det skälet.
• Högutbildades lönesättning förklarar deras villighet till att röra på sig. ^[2]

• Invandrare som är i Sverige är mer benägna att flytta än svenskar, vilket förklarar varför de saknar behovet av att pendla. Det varvat med att de i vilket fall som är drabbade av en större arbetslöshet p.g.a. diskriminering och i vissa fall av praktiska skäl så som språkfärdigheter.

Som väntat är man från staten och de akademiska institutionernas håll förhållandevis okritiska till pendlingen. Bl.a. prisar man den som en “betydelsefull jämviktsskapande mekanism på en väl fungerande arbetsmarknad” och har således ett borgerligt perspektiv på den.^[3] Av den anledningen finns det skäl att problematisera pendlingen från ett frihetligt perspektiv och att uppmuntra till en omformation av samhället av följande skäl och i riktlinje med det som kommer föreslås istället:

miljö, energi & hälsa
Varje dag spills stora mängder energi på att frakta människokroppar från en punkt till en annan enkom för att de ska ta sig till sin arbetsplats eller studieort. Detta påverkar miljön negativt. Vidare skulle den energin kunna användas till något mer samhällsförbättrande istället för den direktdestruktiva verksamhet den går till för tillfället. Genom att satsa mer på att förankra samhällena lokalt istället för regionalt och nationellt får vi en lägre energiförbrukning. Vi kan ha arbetsplatserna nära oss istället för att placera dem i regionala knytpunkter. Vi kan ha flera småhandlare i centrum och i våra kvarter istället för att behöva åka motorvägen till stormarknaden och det senaste shoppingcentret man kan gå vilse i. Vi kan arbeta mer hemifrån i de fall det låẗer sig göras istället för att sitta i en kub framför en dator.

Oftast kan vi kan cykla och promenera istället för att alltid vara beroende av en allt tätare och mer komprimerad infrastruktur som lotsar oss runt. Finns arbetsplatserna nära oss kan vi ta oss dit på egen hand i de flesta fallen. Det är en vinst för inte bara miljön och energifrågorna, utan även för folkhälsan. Den psykologiska effekten torde också infinna sig av att man får mer tid över att vila och att lägga på nöje eller annat.

Ett totalförbud mot pendlingen eller kraftiga slag mot kollektivtrafiken är inte nödvändiga. Det är snarare tvärtom, att de som verkligen har behov av kollektivtrafiken och infrastrukuren av diverse skäl skulle kunna få den finansierad via t.ex. skattemedel och att kollektivtrafiken i sina nya former skulle kunna vara fri, men riktad åt just de som har ett faktiskt behov av den.^[4]

livskostnaden
Att pendla tar tid. Tid är emellertid inget annat än en relativ måttenhet på skeenden. Att det tar tid att pendla är bara en omskrivning för det man inte vill att folket ska inse – att vi betalar med vår hårdaste av valutor – vårt eget liv. Varje gång man pendlar bör man därför lägga till livskostnad till den monetära resekostnaden (pris för månadskort, bensin etc). Ens livskostnad utgörs av bl.a. ens livsmarginalförlust, som är allt du kunde gjort just då istället för att pendla.

Livskostnaden är central för förståelsen av den reella kostnaden som pendlingen för med sig för individen. Emedan pendlaren eventuellt kan tjäna igen sina utlagda kronor för resan och likväl gå i vinst, kan den aldrig tjäna igen förlorat liv.^[5]

Den tid pendlaren förlorade på att pendla hade gått förlorad i vilket fall som, kan man resonera. Tiden står inte stilla för att man inte färdas till sitt arbete, kan det tyckas. Trivialt, och helt korrekt. Frågan är dock ej om en person “åldras snabbare”, mer eller mindre, för att den pendlar. Frågan är vad den kunde gjort istället för att frakta sin kropp under den tid som pendlingen tog. Frågan är om inte den personen fakiskt blir berövad just liv som kunde använts till något helt annat. Svaren varierar, men sannolikheten att de flesta människor inte skulle valt aktivitet x före pendlingen, oavsett varför de väljer x, är inte särskilt hög. En rationell person kommer inte att pendla om den kan uppnå samma eller likvärdiga mål utan pendlingen.

Emedan en pendlare kanske arbetar ungefär lika många timmar som en icke-pendlare, är pendlarens arbetsdag längre än icke-pendlarens. Längre arbetsdagar innebär mindre tid för rekreation. Fritt översatt: Pendlarna löper en påtaglig risk att inte få lika många eller lika omfattande tillfällen då de själva förfogar över sina liv. Den enda gången det sker, i den mån det är möjligt alls, är just när vi har en fritid.^[6] Pendlar man slösar man därför liv. Man gör det i onödan, för samhället måste inte se ut som det gör. Att det ser ut som det gör och i princip tvingar en att pendla beror dels på folks allmänt icke-reflekterande inställning till deras livssituation, samt att någon måste göra något för att förändringar ska kunna ske. Inom en parlamentarism invaggas vi att lita på att våra kära folkvalda politiker ska rädda dagen, men är man inte full av den tilltron skulle man kunna börja agera själv i sann demokratisk anda.

makt
Pendlingen är en fantastisk mekanism som drygar ut folks dagar än mer än vad våra arbeten redan gör. Om man inte är knäckt för att man fick gå upp i ottan för att pendla eller av att man jobbade hela dagen, så kan man åtminstone alltid bli det på vägen hem från arbetet.

Eftersom vi betalar med tid för pendlingen har vi mindre tid över när vi kommer hem en helt vanlig dag. Vi är i många fall tröttare och mer orkeslösa, delvis p.g.a. pendlandet, än vi hade varit annars. Denna orkeslöshet bidrar till att vidhålla den redan etablerade demokratiska apatin hos medborgarna. Pendlingen är ytterliggare en kanal där vår energi försvinner rakt ut i tomma intet istället för att tillvaratas.

Folk som är trötta fem dagar i veckan när de kommer hem har inte tid att tänka på ideologi, partier, politik eller gräsrotsaktiviteter. De kan omöjligen finna tiden eller orken att på allvar sätta sig in i något som rör dem lokalt eller som rör samhället i stort. Med andra ord berövas folket en möjlighet till att fortsätta att utvecklas som individer, samtidigt som de ej ges en chans att vara med och utveckla samhället. Pendlingen är sålunda ett anti-demokratiskt element som bör förkastas, liksom allt annat som gör demokratin mer svåråtkomlig och fjärran för den vanliga medborgaren.

När medelsvensson kommer hem vill den bara få maten framtrollad och allt annat fixat och i bästa fall hinna bli fördummade av tv:n eller växla några ord med eventuell partner och/eller barn. Även om pendlingen inte är den enda mekanismen som gör folk till drönare och mer lättkontrollerade av etablissemanget bidrar den på ett uppenbart sätt att behålla den rådande situationen och utarma medborgarna på energi och liv – att ta ifrån dem deras visioner och drömmar genom att inte ge dem ett andrum till att vara samhällsförändrande. Pendlingen är måhända en pusselbit av många, men den läggs gång på gång i ett komplicerat rutnät och bidrar till den färdiga bilden som visar oss de lurade.

objektifiering
Som om inte det redan redovisade är nog med tecken på ett folkförakt finns det även en något subtil och svårfångad objektifieringsprocess förankrad i pendlingen:

Medan det ej fanns en utbyggd infrastruktur fanns det inte heller pendling. Det enda som fraktades var varor, råmaterial etc. Man har en arbetsplats, och tänker sig att den har ett inflöde och utflöde. Inflödet är arbetskraften och materialen, utflödet är det som produceras, oavsett om det är en vara eller tjänst. I det kapitalistiska systemet betraktas människan i produktionsprocessen som vilken vara som helst. Human resources, humankapital, arbetskraftsresurser är förskönande omskrivningar av vad vi som arbetar – oavsett jobb – betraktas som: Vi är råvaran, som har förädlats genom utbildning, och som vår arbetsgivare köper.

Håll i åtanke att köp och sälj-begreppen är vilseledande när man diskuterar arbetskraften, för de har en underton av frivilliga transaktioner. I realiteten finns det inget som helst “frivilligt” med att arbeta. Man är tvungen till det, och man är tvungen att göra det på marknadens villkor – inte sina egna – för om man inte gör det tar kapitalet livet av dig genom att neka dig mat och husrum, och staten gör detsamma om du inte är beredd att ro så att svetten lackar, till vilken lön som helst, i vilken situation som helst, på vilken ort som helst.

Att vi förväntas vara beredda att pendla, att samhället kan kräva det av oss genom arbetsmarkandspolitiken och att pendlingen är accepterad som något normalt av allmänheten bidrar till att vi behandlas just som varor. Och en vara har inget liv. Inga önskemål. Den är blott ett objekt. En vara är utbytbar mot en annan. En vara är något som används för att åstadkomma något annat, och fattas ett egenvärde. Den är värdelös i sig själv, men samtidigt värdefull i den mån den kan nyttjas av sin ägare.

Som arbetare uppfyller vi samtliga av dessa kriterier. Därtill pendlas det av oss: I långa prydliga köer ställer vi upp för att få gå av eller på tunnelbanor, tåg och bussar. På ringlande vägar ska vi köa och köra på tomgång för att vänta på vår tur, att få bli den där varan. Vi beter oss som robotar, och är, från alla relevanta perspektiv för kapitalismen, ekvivalenta med sådana.

I ett samhälle där man har en sådan ordning försvinner det grundläggande intresset för individens möjligheter och behov. Det centrala är inte ett mänskligt samhälle. Det centrala är inte människans, alltså vår, frihet. Det centrala är ett där en så fri marknad som möjligt kan skapas så att de i toppen kan tjäna så mycket som möjligt på bekostnad av alla under dem och så att vi kan bli högproduktiva som möjligt.

Ett objekt har inget behov av rekreation. Vi som arbetar behöver därför inte fritid, speciellt inte om man själv är så dum i huvudet och finner sig i en situation där man pendlar och därigenom minskar sin fritid. Genom pendlingen gör vi oss till råvaran på det löpandet bandet. Vi dansar efter deras pipa. Och ju längre vi är beredda att pendla och ju mer benägna vi är att pendla, desto fler är vi som konkurrerar om samma jobb, och desto lägre löner kommer vi oundvikligen att få av just det skälet. Pendlingen kostar oss alltså inte bara liv, den kostar oss även monetärt och leder till färre materiella tillgångar än om vi hade haft samma arbete med lägre konkurrens.

Att acceptera ett samhälle som inte bara utgår ifrån pendlingens normalitet utan även uppmuntrar till en sådan och försöker vidareuteckla den är detsamma som att acceptera ett samhälle som inte sätter medborgarnas intressen först.

förändring
Av en outgrundlig förklaring agerar samtliga som om ordningen är förutbestämd och som om det skulle vara orealistiskt att förändra den. “Vaddå… hur ska det bli om man inte pendlar?” Den typen av frågor kommer antingen från människor som helt saknar en analytisk förmåga och fantasi, eller av personer som aldrig försök begagna dessa förmågor till att börja med. Det finns väldigt många sätt att inordna världen på utan att den aktivt söker utöka pendlingen.

Individer måste inte pendla. Företagen har heller inget behov av att ha en pendlande arbetskraft egentligen. En mindre rörlig arbetsmarknad är inget problem för någon annan än ledningen. Pendlingens existens är till övervägande del på en ekonomisk fråga, och inte en om lokal kompetensbrist.

Att företag tvingas etablera sig där kompetensen finns är inget märkvärdigt. Det är fullt jämförbart med att gruvföretag inte kan etablera sig på en ö där det inte finns malm utan bara växer bananer. Ur ett företagsekonomiskt perspektiv är pendlingen guld värd för att den för med sig så många fördelar vinstmässigt. I ett samhälle som prioriterar just genererandet av vinst och kapital före sina medborgare är därför pendlingen försvarbar och den kommer beskivas som “nödvändig” och normal, när den i själva verket är varken eller. Pendlingen är enkom en bieffekt av vinstintresset.

I ett frihetligt socialistiskt samhälle däremot är det vi, det vanliga folket som utgör 99% av sveriges population, som är i centrum. Det är företagen och deras form som ska anpassa sig efter oss och våra villkor. Inte vi efter deras. Ett av dessa villkor är att vara människa. Det är också därför som företagen, som är påhittade entiter utan vare sig känslor eller person, aldrig kan prioriteras före människorna.

Som människor föds vi med vissa behov. Pendlingens avskaffande och en mer lokalt förankrad arbetspolitik ger oss mer liv över att tillgodose dem, och att dessutom göra det utan statlig inblandning. Kostnaden av omställningen bärs inte av den stora massan i längden, utan av kapitalisten som antingen kommer göra en mindre vinst eller tvingas flytta verksamheten.

De lokala arbetena ger oss en chans att använda det extra tillskottet liv som frigörs till att engagera oss i det politiska, att värna om demokratin, att bli samhällsmedvetna och politiska djur, till skillnad från de medvetslösa lealösa kuggarna vi är idag. Pendlingens avskaffande krymper kapitalisternas vinster, men berikar det vanliga folkets genom att ge dem tillbaka en del av vad som går förlorat varje normal arbetsdag – en del av deras liv, och en chans att få något vackert ut av det.

viljan är….
Vad är den fria viljan? Var finns den? Kan man ta på den? När utövas den? Vilka är kriterierna och villkoren för att den ska kunna finnas? När upphör den att finnas? Vilka kan ha den? Varför, varför inte? Måste vi ha en själ för att ha en fri vilja? Vad är en själ i så fall och var finns den? Om vi vill något som ett resultat av den fria viljan, var fick den fria viljan sin form av vilja ifrån? Bla bla bla…

För den som motsätter sig den fria viljans existens är frågorna och dylika andra ett sätt att distansera sig från skälen till att tro på den fri viljan. Man menar att om man ställer dem och söker svaren kommer man antingen.

a) Komma fram till att den inte finns, eller

b) att den finns endast om man med “fria viljan” talar om något helt annat än vad en generell allmänhet gör, och att den enbart kan finnas om man omdefinierar den till att innebära något annat än det människor menar att den är för nuvarande.^[2]

Frågorna torde även vara intressanta om man är en förespråkare av den fria viljan. Det verkar t.ex. obefogat att omfamna tanken på den fria viljan om man inte har svar på en del av dem.

De som tar avstånd från att den fria viljan finns skulle kunna nöja sig med ovanstående, men gör lyckligtvis inte det utan erbjuder även alternativa tankar om hur det förhåller sig istället. Dessa kommer strax synas.

intuitioner
1. Val görs
Vanligtvis föreslår personer som tror på den fria viljans existens en sk. valsituation som exempel där den som ställs inför några alternativ, t.ex. A eller B, väljer det ena framför det andra. Vidare menar de att det i sig självt oftast räcker för att visa att viljan finns.

2. Val upplevs
En annan besläktad argumentation utgår helt ifrån upplevelsen och tron som folk har: Man menar att det faktum att vi själva känner att vi gör ett val och att vi tror att vi gör det är ett bevis för att valet sker, och därför att även den fria viljan finns eftersom ett val per allmän definition inte kan göras utan att en fri vilja finns. Kan man välja finns det m.a.o. en fri vilja, och vice versa – om man inte väljer fritt har man egentligen ej heller valt, åtminstone inte i en tillräcklig omfattning för att det ska vara vår egen fria vilja.

tala om viljan är att tala om sakförhållanden
Det man kan enas kring som både motståndare och förespråkare av den fria viljans existens är att vi, då vi talar om val, oftast försöker beskriva något som sker eller kan komma att ske i verkligheten.^[3] Genom att tala om vår vilja beter vi oss som om vi talar vi om ett sakförhållande, om något som existerar på riktigt. Vi talar om det som är, och försöker beskriva det, på samma sätt som man kan tala om allt annat som är, som t.ex. Paris eller en dörr.

Om att tala om den fria viljan är att beskriva ett sakförhållande, är “att vilja” självaste sakförhållandet, det som är.

Detta kan av många anses räcka för att vederlägga kritiken mot att den fria viljan skulle finnas. I förlängningen tänker sig dessa kritiker att inte hade gått att tala om den fria viljan, eller att inte så många hade gjort det, om den inte hade funnits i vår verklighet. Det felaktiga i det antagandet är så pass lätt att genomskåda att det inte ska ordas mer därom.^[4]

deterministisk kausalitet
De som inte tror på en fri vilja är ofta determinister. En sådan kan man vara av väldigt olika skäl och av helt skilda bakomliggande teorier. Man skulle t.ex. kunna beskriva vissa religiösa som determinister för att de tror att allt som sker är förutbestämt och enligt guds vilja. Denna variant av determinism, och flera andra, kommer vi inte ägna något utrymme åt här.

Istället ska vi se på den kategori determinister som har ett naturvetenskapligt närmande till frågan: De förklarar istället alla val vi gör är konsekvenser av något, att valen vi gör orsakats av något. Att du väljer A istället för B beror enligt det synsättet alltid på något som fick dig att välja A. Allt du gör är m.a.o. bara en konsekvens av något annat.

Av det följer att du egentligen inte gör några faktiska val samt att det inte behövs en fri vilja för att förklara vad som sker i världen. Allt är till synes orsaksrelaterat.

Exempel: Om jag blir företagsjurist istället för vänsteraktivist så blir jag det av diverse skäl som samverkar, t.ex. saker som hänt i mitt liv, vilken samhällsklass jag kommer ifrån, föräldrars/vänners inflytande, idoler, vilka intryck jag fått, mina betyg, marknaden, lönen, vilken status jag får som det ena jämfört med det andra, att man kanske hoppat av en helt annan utbildning dessförinnan, etc etc.

Deterministen menar att det inte finns ett enda blekaste spår av en “vilja” någonstans i den process som föregår det sk. “valet” att bli jurist. Utfallet, att man studerade juridik, är summan av en mängd orsaker som samverkat, vilka man kan kartlägga och förstå om man har full och korrekt information.

Vidare menar deterministen att man egentligen aldrig någonsin gjort ett val i hela sitt liv, även om man hela livet upplevt att man gjort sådana varje dag och valt att kalla det man gjort för val.

Men om det är så, vad menar då deterministerna att vi gör när man som helt vanlig människa upplever att man väljer? Hur kan determinismen avfärda det i princip alla redan vet/känner/upplever?

intuitioners giltighet
För deterministerna, liksom för den akademiska filosofin i stort, är intuitioner inte relevanta, för en intuition om något visar inte på hur detta något faktiskt förhåller sig.

Det kvittar om jag upplever (eller tror, vet, känner i hjärtat eller trosan) att Elvis finns eller om jag upplever detsamma om den fria viljan. Min upplevelse av vad som är fallet är förvisso intressant för mig individpsyokologiskt, men behöver ingalunda skildra den verklighet som finns utanför mig och oberoende av mig som subjekt.^[5]

Om intuitionerna inte har någon garanterad relation med verkligheten kan vi inte använda dem som källor för att förstå eller beskriva den. Därför bevisar man ingenting om viljans existens (i världen utanför ens subjekt) genom att säga “jag upplever den” eller “jag upplever inte den”. Detsamma kan sägas om när du upplever att du gör ett val. Vi kan därför helt strunta i att bemöta alla resonemang som på något sätt grundar sig i intuitionerna. De är alltid otillräckliga om det finns något hållbarare att tillgå vetenskapsmetodologiskt även om intuitionerna skulle kunna vara av nytta när så inte är fallet.

Är man inte villig att avfärda intuitionernas giltighet kan avfärda deras användning i spörsmålet genom att konstatera att man, på samma sätt som man kan känna att viljan finns, även kan känna att den inte finns. Det visar oss att vi inte har någon nytta av dem för att komma någonvart i frågan. Därför förkastar vi dem återigen. Uppenbarligen är intuitionerna tvetydiga eftersom man som intuitionsivrare måste acceptera att om intiutionerna finns så går determinsiternas intuitioner tvärt emot deras och allmänhetens.

alternativ + utfall = utövandet av viljan
Många förespråkare av den fria viljan kommer välvilligt gå med på att det är sant att det finns orsak(er) till att vi väljer som vi gör, att det finns skäl till våra val, vilka de än må vara.

Samtidigt vidhåller de att den fria viljan finns, även om det skulle vara så. De pekar på att du kan välja mellan olika alternativ. De kommer då, väldigt diffust, att definiera ett val som något som är utfallet när du ställs inför mer än ett alternativ. I korthet, om du får A & B framför dig och de ber dig peka på ett av dem, gör du enligt dem “ett va” när du pekar på A eller B. Detta, menar de, gör du oavsett skälen till valet. Enligt dessa förespråkare är val är alltså inget mer än utfallet av alternativen du erbjöds.

Problemet de ställs inför är att de definierar val märkligt och verkar förväxlar det just med utfall av vad de själva beskriver som en valsituation. Det dessa förespråkare av den fria viljan också missar i sammanhanget är att ett utfall hade existerat oavsett om den fria viljan finns eller ej. Man kan leka med tanken att en demon styrde ditt finger, eller att du hade lovat en vän en vecka innan att alltid välja det som sägs först före något som omnämns senare, eller att vinden blåste din hand så att du pekade på det ena istället för det andra. Att vi får fram ett utfall är med andra ord inte likvärdigt med att välja. Det behövs ingen fri vilja för att förklara att det finns vissa sakförhållanden (utfall) .

De går med på att det finns skäl och orsaker till det “val” man gör, men väljer ändå att kalla det för val. Varför? Och på vilket sätt och var kommer den fria viljan, så som vanliga människor använder orden, in i bilden? Det är uppenbart att de antingen måste ge upp sin uppfattning om att den fria viljan finns, eller att de helt enkelt bara omdefinierar den fria viljan till att vara synonym med utfallet av det de beskrev i en “valsituation”.

viljan är alltid motivet
En del förespråkare av den fria viljan kommer fortsätta insistera att något händer när man pekar på A istället för B. Något har skett, och det drevs fram av något. Förespråkarna insisterar på att det mycket väl kan finnas situationer där den som ska peka på A eller B uppriktigt tänker efter och överväger innan den pekar. Den fortsätter med att fråga varför personen tänker, och på vad, om den nu inte gör ett val.

Deras huvudsakliga poäng är att viljan behövs för att motivera människan till handling i samtliga situationer där människan inte är under yttre tvång eller liknande inflytande. De påstår att viljan behövs, för utan en vilja, så kan vi som människor aldrig få skäl att handla.

Om detta kan man till stor del instämma i som determinist och samtidigt glädjas att förespråkaren har den insikten. Det finns bara en enda avvikelse mellan den versionen av den fria viljan som förespråkarna erbjuder och deterministernas tanke på varför den inte kan finnas: Tanken om yttre tvång och inflytande på den som sägs välja.

reduktionism
Det folk missvisande kallar för vilja är i själva verket preferenser i en eller annan form.

Deterministen kan hävda att det inte finns en vilja i världen som inte kan reduceras till att vara preferenser då viljor alltid har mål. Det finns därför inget behov av att säga att man väljer att bli en jurist såvida man inte genom språket försöker bygga en illusion av att den fria viljan finns. Det är också en av huvudansatserna i den här texten: Lingvistiken är nyckeln till att reda ut alla obskyra dumheter som flyger i luften beträffande viljans existens. Hurså? Helt enkelt för att viljan enbart verkar finnas som en språklig konstruktion.

Egentligen är det felaktigt att tala om reduktionism. Folks viljor kan inte reduceras till preferenser. Det är så för att när folk säger att de vill eller väljer, så säger de i själva verket att de har en preferens som är starkare än en eller flera andra preferenser.

Folks viljor är alltså inte viljor så som man kan förstå viljor som ett resultat av en fri vilja i den mening vanliga människor talar om en fri vilja. Folks viljor är i själva verket synonyma med folks preferenser.

En person väljer inte A för att den har en “fri vilja” som spökar någonstans i den. Den behöver aldrig rådfråga sin fria vilja eller använda den för att komma fram till att den t.ex. “vill” ha A istället för B. Deterministen menar att en person, p.g.a. summan av allt som skett dittills, kommer ha en känsla av att den föredrar A före B och därför peka på A. Denna känsla som vi kallar “föredragande” är inte en produkt av den fria viljan. Föredragandet kan spåras till helt andra orsaker och förklaringar.

Förespråkarna av den fria viljan kommer nu påstå att när man talar om att “man föredrar en sak före en annan” talar om just den fria viljan och att deterministen här bar leker med ord. För deterministen är det samtidigt uppenbart att det finns en skillnad på att “föredra något” och att ha en fri vilja, och på grund av just den föredra något. Det exempel man kan ge på det är att man föredrar att inte lida.^[6] Vi föredrar att inte bli slagna, för vi lider när vi blir det. Vi behöver ingen fri vilja för att föredra det. Orsaken till att vi föredrar det vi gör finns inte att finna i den fria viljan. Den finns i vår biologi, fysik, våra nerver etc. Deterministen menar att exemplet visar på att vi inte har en fri vilja: Vi föddes sådana, det är en del av vårt vara, och vi väljer aldrig om vi ska lida eller ej när vi blir slagna. Smärtan registreras av receptorer och vi erfar den. Vi gör i det ögonblicket något som visar att “att ha en fri vilja” och utöva den inte kan likställas med “föredra en sak före en annan”. Vi tvingas därför acceptera den distinktion deterministerna gör och avvisa den tanke den fria viljans förespråkare lägger fram.

Förespråkarna kommer gärna i detta skede att instämma i kritiken från determinismen, men, de kommer för att rädda den fria viljan att dela in allt vi gör i två olika kategorier: a) Sådant som sker för att vi är det vi är (t.ex. reflexen att skydda ansiktet när du faller mot marken, när doktorn slår på ditt knä eller att ditt hjärta bankar) och b) sådant som sker för att vi väljer det och som annars inte hade skett alls.

Om den första kategorin är både förespråkare och kritiker överens. Den andra har däremot en central roll.

våra preferensers orsak
Förespråkarna menar att vi vill något kan vara ett resultat av den fria viljan (vad nu än den är). Den fria viljan finns, den gör något med oss, och vips – nu vill vi något och väljer A före B, eller tvärtom.

Determinismen menar att allt snarare är som med vår knäreflex. I knäets fall är det enkelt att spåra och förstå orsakerna till varför benet rör sig. Läkaren tar en hammare och bankar på en viss punkt. Varje gång det sker hoppar benet till om det är friskt. Deterministen menar att detsamma sker när vi föredrar A före B, fast där är det oftast så många fler orsaker som samverkat att personen oftast inte alls kan redogöra varför den väljer A istället för B, även om t.ex. vetenskaper som historia, sociologi, biologi och psykologin skulle hjälpa oss en bra bit på vägen.

För determinismen är detta väldigt intressant. Det skulle kunna förklara varför folk gärna gör misstaget att tala om den fria viljan. De som gör det känner inte till alla de bakomliggande orsakerna som föranledde den preferens man har inom sig, den som är känslan av att vi hellre “väljer” A än B. Man vet bara att man har den känslan. Men vem är det som har känslan? Personen upplever att det är “jag” (den) som har känslan. Och varför har personen just den känslan? För att den vill, för att den fria viljan finns, och för att den valt att ha den. Så svarar en förespråkare, och fortsätter med: “Den fria viljan har vi för att vi väljer, men vi kan inte välja om inte den fria viljan finns.” Just den föregående meningen visar på cirkelresonemangen, absurditeten i tanken på den fria viljans existens samt på vilken funktion allt tal om den fria viljan fyller.

Den fria viljan verkar finnas till för att enkelt förklara för individen varför den agerar som den gör, men i själva verket gör den motsatsen och förklarar ingenting. Tanken på en fri vilja har många vackra attribut över sig som vi gärna associerar oss med. En av dem är att ge vårt jag en (högre?) mening och göra våra liv väldigt mycket intressantare än en determinist hade gjort dem. Om vi hela tiden antar att den fria viljan finns verkar det som om livet är fullt av möjligheter och sk. val, och som om inget är predestinerat. Det ser ut som om vi ställs i situationer där vi gång på gång får välja, och genom valet ger vi uttryck för vår preferens, och genom den ger vi uttryck för oss själva, det vi är… vilket skulle kunna likställas med “genom det lever vi”. För många är detta ett starkt skäl till att t.ex. ha hopp och en fortsatt ork. Preferensen att tro på den fria viljan verkar kunna underbyggas relativt starkt av helt psykologiska skäl allena.

allt är atomer, allt har orsak & verkan
Förespråkarna av den fria viljan gick med på att det fanns två kategorier av skeenden: Sådana som är ett resultat av i) yttre/andra faktorer (knäet) och sådana som är det av ii) vår vilja (A). För förespråkarna finns det en skiljevägg mellan dessa kategorier. De redogör aldrig för den direkt. De menar bara att den uppstår för att den fria viljan skapar den. Det är den fria viljan som skiljer kategorierna åt. En boll rullar för att någon knuffar den (i) men om en människa rullar kan det vara antingen för att någon knuffar den “ofrivilligt” (i) eller för att den själv ville rulla iväg (ii).

Deterministerna avvisar den andra kategorin och hävdar istället att bara den första finns. De menar att allt sker av “andra faktorer” än den fria viljan. Om en människa har en preferens och “väljer” att rulla sig ner för en backe gör den enligt deterministerna det för att den fått den preferensen. Den kan ha fått den från både inre och yttre faktorer. Två inre skulle kunna vara att den har ett balanssinne, att det är kul när det är i svängning och att den vill bli omtyckt av andra. Yttre skulle kunna vara att någon den tycker om står där och tittar på, att den bor i en by där det inte finns bättre underhållning, att backen finns i byn ö.h.t. etc etc.

Skillnaden på deterministen och förespråkaren av den fria viljan kan sammanfattas på följande sätt: Deterministen menar att om allt i personens liv sker och är exakt så som det var fram till nu, kommer personen alltid och undantagslöst att rulla ner för backen. Alltid. Förespråkaren av den fria viljan tänker sig istället att man, trots att allt i personens liv sker och är exakt så som det var fram till nu, kommer finnas en faktor som är oberoende av världen: Den fria viljan. Den fria viljan kan, varje gång, få personen att agera annorlunda. Den kan göra att den väljer att inte rulla ner för backen.

språkproblemet
En del förespråkare menar att det finns ett samband mellan ens preferenser och vilja, och att man vill att ens preferenser ska uppfyllas, att man väljer den starkaste preferensen, att man fattar ett beslut o.s.v om vilken preferens man ska försöka realisera, och att hela den processen beror på en fri vilja.

Alla dessa sätt att uttrycka vad som sker i en valsituation förutsätter emellertid fortfarande vad som ska bevisas – den fria viljan. Alla dessa sätt att uttrycka den sk. valsituationen på är också enbart ett resultat av vårt svenska språks otrillräcklighet – vi verkar nästan fattas ord för att beskriva situationen på ett annat sätt, vilket i sig själv nästan bevisar hur märkligt det hela är.

Språket är extremt begränsat. Vi kan knappt klara oss en helt vanlig vardag utan att på något sätt säga något som ger uttryck för acceptansen av den fria viljans existens. På så sätt är vi alla en del av illusionen och det maskineri som återskapar den. Det är uppenbart att många delar av språket och det sätt vi konverserar på måste slängas och bytas ut mot andra om man är determinist.

Att vilja är lika med att ha en preferens, menar förespråkaren. Om det är sant, vart kommer då den fria viljan in i bilden? Den finns inte där, ty det finns inga “fria preferenser”. Varför? Enkelt: Alla preferenser är kausala. Varje preferens finns av en anledning. Ingen har en preferens utan ett eller flera bakomliggande skäl till varför den har den. Allt hos människor vad beträffar preferenser är orsaksbundet, en konsekvens av något annat, där den yttersta orsaken skulle kunna sägas att vi har en viss uppsättning DNA som gett oss t.ex. våra sinnan och känslor. Vi skulle givetvis kunna kalla det för fri vilja, precis som vi kan kalla jordnötter för apelsiner, men det tjänar ingenting till och är blott en språklig manöver som inte förklarar vad människor idag talar om när de förutsätter den fria viljan.

en av flera orsaker
Att tala om den frias viljan är ett bekvämt synsätt som är lätt att ta till sig för att det ger individen en unikhet, en individualitet, ett inre väsen och en säregen egenskap – den personens vilja. Den gör individen till något mer än produkten av omständigheterna, den ger individen ett sken av makt över sig själv och sin tillvaro, och utan den finns inte individen längre så som vi känner till henne. Den romantiska bilden av vad det innebär att leva och göra sk. val är vacker och i ett samhälle som prisar den och hela tiden utgår ifrån att den är sann blir alternativet så pass skrämmande och vidrigt att man inte ens vågar ifrågasätta de egna idéerna och den egna tron på den där fria viljan som alla talar om och förutsätter men som ingen kan redogöra för. I själva verket går hela synsättet förmodligen tillbaka till tankar som har med religion och själaliknande koncept att göra, nonsens, om man stannar inom ett vetenskapligt paradigm.

revisionism
Om man knuffar ner en boll nerför en kulle frågar vi oss inte om den valde eller ville rulla ner. Vi konstaterar att bollens beteende är orsaksbundet. Det behövs ingen diskussion om fria viljan för att förklara varför bollen rullar. På samma sätt behövs inte den fria viljan som en komponent för att redogöra för människans beteende enligt determinismen. Människan ses som en sofistikerad komplex biokemisk maskin, vida mer invecklad men i viljans avseenden fullt jämförbar med exempelvis en hund eller snigel.

några av fria viljans förklaringsschema
version 1
1. Den fria viljan är något som driver människan, men den är ingen känsla.
2. När vi vill något så vill vi det som ett resultat/samspel med den fria viljan.
3. Den fria viljan är x, bor i y, och uppstår genom z, för att å och ä.

version 2
1. Utan känslor kan en människa inte agera och drivas till att utföra någon handling över huvud taget.
2. Att vilja något är att ha en känsla.
3. Att ha en “fri vilja” är därför att.. ehrm… ja, vad? Vad är denna fria vilja?

ett deterministiskt förklaringsschema
1. Utan känslor kan en människa inte agera och drivas till att utföra någon handling över huvud taget. ^[7] Känslor är vår enda motivation till handling. Alla handlingar utförs för att de i slutändan går att koppla till en eller flera känslor.

Ex: Om jag t.ex. inte tycker det är gott att äta, eller inte tycker det är värt att leva, eller inte har barn jag älskar och därför känner att jag måste ta hand om, kommer jag behöva ha andra känslobaserade skäl för att motivera varför jag ska masa mig till affären för att skaffa mat, sedan tillreda den och slutligen äta den.

2. Att ha en preferens för något är att ha en viss form av positiv känsla gentemot det. Detta kallas av många att man “vill” det, men det är vilseledande eftersom den fria viljan inte finns och man inte alls behöver vilja något för att ha en preferens.

Ex: Jag är inte hungrig för att den fria viljan finns och jag valt. Det är inte för att den fria viljan finns som jag “vill” äta. Det är för att jag har en preferens att inte vara hungrig, en känsla som säger mig att det gör ont i magen och det är dåligt av flera skäl och att än fler preferenser kommer bli frustrerade om jag inte äter (t.ex. att mina barn far illa om jag inte kan hjälpa dem). Förespråkaren menar att man kan välja att låta bli att äta, men vad som än sker så kunde man inte låta bli det enligt determinismen eftersom det inte fanns ett val att göra. När folk talar om sin vilja menar de i själva verket sin preferens. Viljan förutsätter att en fri vilja finns, medan preferenser inte förutsätter det.

2. När man behöver tänka efter på vad man “vill” rådgör man inte med sin “fria vilja”. Man jämför i själva verket bara styrkan av olika preferenser man har och eventuellt gör man beräkningar hur ens handling kommer påverka framtida preferenser man har.

Ex: Jag har preferensen att se vidare på filmen för att den är spännande och jag har en preferens av att erfara spänning (film >> känsla). Samtidigt inser jag att jag är hungrig, att barnen ska hämtas från dagis och att katten välter en vas. Vad ska man göra härnäst – se på film, äta, hämta barn eller torka vas? Det man “väljer” att göra beror inte på den fria viljan. Det beror på vem man var innan allt detta hände. I vem man är ingår en uppsättning preferenser som kan rangordnas sinsemellan. Ibland vet vi ordningen på dem, speciellt i situationer vi ofta ställs inför (ska man ha choklad- eller jordgubbsglass är exempel på en sådan för de flesta människor). I många situationer är vi emellertid inte helt på det klara vad vi föredrar och prioriterar mest i relation till de övriga preferenserna, och vi tvingas då jämföra dem, något som felaktigt beskrivs som att vi “väljer” av förespråkarna.

3. När man pekar på A istället för B manifesterar man bara den starkaste preferensen.

Ex: Att hämta barnen är därför inte ett resultat av ens fria vilja. Det är bara ett resultat av ens starkaste preferens, d.v.s. av den starkaste motiverande känslan inom en. Känslor/preferenser, och inte fri vilja, är vad som genererar den slutgiltiga handlingen. Den fria viljan behövs fortfarande inte i ekvationen för att redogöra för något.

determinismens svar
men jag vill ju saker
Ja och nej: Du beskriver det som att du vill, men du har preferenser och föredrar saker, A före B, och kanske C före A o.s.v. eller så föredrar du A & B lika mycket och är likgiltig vilket utfallet blir. När du ska ge uttryck för vad du föredrar talar du om “vilja”, den som påstås vara ett resultat och/eller synonym med “den fria viljan”, som om du kunde ha valt något annat. Det finns en stor skillnad på att bara göra saker för att det är de man föredrar, och på att välja att göra dem. I det sistnämnda fallet insinuerar man att man kunde gjort ett annat val när det väl kom till kritan än det man gjorde.

Du kan däremot alltid fortsätta säga att du “vill” saker när ger uttryck för dina preferenser. Det är en rent språklig fråga, men det verkar förvirrande att tala om en vilja, för en sådan kopplas oundvikligen till tanken m den fria viljan, som i sin tur inte har något med preferensernas uppkomst att göra.

men man kunde ha agerat annorlunda
Nej, absolut inte. Du kan däremot alltid i efterhand tänka dig att du skulle ha agerat annorlunda och föreställa dig en värld där du hade gjort det. Välj mellan A och B nu, innan du läser vidare. Fråga dig sedan om du kunde valt annorlunda. Jämför sedan det med frågan om hur du faktiskt valde, och ifrågasätt om det finns någon relevant koppling mellan dem. Innebörden av detta är rätt svår att förstå men banal när man väl inser den. Du agerade så som du nu agerade. Gjort är gjort, oavsett vad du gör. Och det du nu faktiskt gjorde, det enda som är verkligt, går att härleda till en mängd orsakssamband som förklarar din handling.

så man kan bara sätta sig ner och göra inget nu, om allt är förutbestämt?
Den här invändningen är vanlig och ett tecken på att man inte begripit någonting eller att man tror på gud: I praktiken förändras lite av vad du kommer göra, för du känner oftast inte till skälen till varför du agerar som du gör. Om du t.ex. sätter dig ner och bestämmer dig för att inte röra dig ur fläcken enbart för att allt är förutbestämt så hade du uppenbarligen redan innan du läste texten ett sinne som skulle reagera så på en sådan här text. Dessutom har du förväxlat att “saker har en orsak” med att “saker kan ske av sig själva” eller “en gudom fixar allt”. Determinismen säger inte något om vad du ska göra eller vilka orsaker som finns bakom dina sk. val. Det enda den säger är att orsakerna inte finns att finna i en påstådd fri vilja, utan på annat håll.

men om allt är förutbestämt så kan jag inte förändra något
Jo, du kan ändra på precis lika mycket. Du är fortfarande en kropp, ett instrument, en punkt för upphov av nya orsaker, via de gamla. Jämför med att du släpper ner en boll från en balkong: Hur den kommer röra sig är förutbestämt (fysikens lagar yada yada). Du släpper den, den faller. Trots att rörelsen var förutbestämd så har något nu hänt som inte hade hänt om du inte hade släppt ner den. Det enda determinismen säger är att det du ändrar på ändrar du på för att det finns orsaker som fick dig att göra det, och att ingen av de orsakerna är din fria vilja. Du är en dominobricka och kommer påverka andra brickor, men du ställde aldrig upp alla brickornam, bestämnde din position i ledet, eller att du ska falla. Likväl är du av ytterst vikt för både brickorna innan dig och de efter dig. Det enda du inte kan ändra på är orsakerna till att du agerar som du gör. Du kan aldrig fly från att världen drabbar dig och orsakerna finner dig, och är således alltid underkastad dem, och allt du gör är ett resultat av det, och inte den fria viljan.

varför spelar det någon roll om man säger att den fria viljan finns eller inte?
I t.ex. juridiska och etiska frågor verkar det spela roll. Mycket i vårt samhälle bygger på vår uppfattning av att folk kan “välja” sina öden och handlingar själva. Vidare spelar det roll för att tanken på den fria viljan även kan anknytas till en diskussion om vad som är ett sakförhållande eller inte, alltså om det är en del av vår verklighet. Vill man förstå den är det därför intressant.

det går inte att bevisa orsakerna till en persons handling
I en hel del fall går det att göra det med rätt stor säkerhet. Psykologin kan härleda en hel del preferenser som folk har, biologer en hel del andra.

I de fall där det inte går med hjälp av någon vetenskap har man antingen för lite data eller för lite förståelse för hur man ska hantera den eller bristfälliga vetenskaper. Dessa står dock inte stilla, vi får ständigt nya teorier till vårt förfogande och i bästa fall blir vi bättre och bättre på att förstå vår omgivning.

Således skapar myndigheterna en relativt kreativ omdefinition av demokrati som koncept: Att ifrågasätta vårt juridiska system är tydligen odemokratiskt, och att vilja byta ut parlamentarismen mot något annat är detsamma. Det finns med andra ord bara en typ av demokrati enligt myndigheterna – den rådande, och det är den enda sanna demokratin. Denna inställning visar på en av demokratins klassiska och återkommande frågor – hur långt är man villig att gå för att bevara en viss form av demokrati när den väl införts, och vart finner man sitt rättfärdigande? I rapporten skriver man att den politiska brottsligheten i Sverige inte är av subversiv karaktär i den mening att den på allvar skulle hota statsskicket. Trots det ger man uttryck för att ifrågasättande och en önskan om en förändring av samhällsordningen skulle vara odemokratiskt, vilket ironsikt nog låter totalitärt.

Likheterna
Ett återkommande tema i rapporten är likheterna mellan de båda rörelserna och svårigheterna med att klassicificera dem som yttersta högern och vänstern. Det påstås att man bl.a. möts i frågor som antikapitalism, anti-imperialism och även miljö och djurrätt. Emedan detta skulle kunna framställas som en delvis korrekt skildring verkar det varken stämma i praktik eller teori att sådana likheter finns om man ser till vad respektive rörelsers faktiska tankar inom ämnena består av.

Det finns inga utarbetade vit makt-teorier om kapitalet, det finns heller inget konkret miljöengagemang i vit makt-rörelsen. I realiteten är inte miljöaktivister och veganer högerfacister. Detta bekräftas också i helt andra kapitel i rapporten där man hävdar att feminister och djurrättare ofta är just vänster. Rapportförfattarna verkar heller inte ha förstått den teoretiska eller praktiska distinktionen på djurrätt – som djurrättare förespråkar, och djurskydd – som in princip alla andra inklusive fascisterna förespråkar. Dessa två förhållningssätt till andra arter står i direkt konflikt med varandra då den sistnämnda är speciesistisk.

Den påstådda likhet mellan rörelserna påtalas ofta även i borgerlig media där man gärna utmålar grupperingarna som två sidor av samm mynt, lika goda kålsupare och dylikt. Samtidigt är det lätt att få intrycket att de autonoma figurerar oftare i media än vit makt-rörelsen, något som kan vara en följd av att man delvis arbetar olika enligt rapporten som bl.a. anför Reclaim the Streets-rörelsen som ett exempel. Det finns också spår av tendenser i rapporten hos bl.a. citerade socialarbetare som menar att de autonomas brottslighet inte tas på lika stort allvar som extremhögerns. Denna tanke delas föga överraskande även av Nyamko Sabuni i DN 6/7 2009.

Genus
Vad beträffar genus domineras både de autonoma såväl som vit makt-folket av män. Skillnaden är emellertid störst i vit makt-miljön där knappt 10% av de aktiva uppges vara kvinnor. I den autonoma är motsvarande andel kvinnor 25%. Att bara en fjärdedel av de som återfinns inom de autonoma leden är kvinnor är emellertid föga imponerande med tanke på de mål och värderingar som vänstern har och den stora medvetenhet om ämnet som åtminstone verkar existera teoretiskt.

En tyvärr inte överraskande bekräftelse av en bild som man många gånger får inom vänstern framhävs också i rapporten: Kvinnor är överrepresenterade inom feministiska grupperingar och bland djurrättsaktiviser. Man får därför anledning att fråga sig om inte kvinnofrågan verkar ha förblivit en sådan inom vänsterrörelsen. Medan kvinnorna slåss för sina medsystrar och även inkluderar andra arters rättigheter verkar männen ha blivit kvar inom de traditionellt inkörda fälten där allt ifrån den praktiska klasskampen till de politiska diskussionsklubbarna ryms. En del av detta må förklaras av exempelvis könsseparatism i vissa sammanhang, men det förklarar troligtvis inte den övergripande situationen som sådan och vad som skulle hindra män från att finna former där de kan engagera sig.

Brott
Brottmisstankar mot den autonoma rörelsen finns det flesta av i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och Östergötland. Motsvarande för fascisterna är Västra Götaland och Stockholm. Den politiskt motiverade brottsligheten hos vit makt-personer och autonoma ökar mellan 15 och 19 år för att sedan snabbt avta. Relativt få brott begås av gärningspersoner som är äldre än 25 år och nästan inga alls av de som är över 30 år.

Autonoma kvinnor och män är så gott som lika ofta politiskt brottsmisstänkta, medan vit makt-rörelsens män är mycket mer benägna att bli misstänkta för poltitiska brott än rörelsens kvinnor.

I vit makt-miljön är det tre gånger vanligare med brott som inte är politiskt motiverade än sådana som är det. Fascisternas brott beskrivs också som mycket mer sporadiska och mindre utstuderade än de autonomas. De få brottstyperna där vit makt-rörelsen står för en större del än den autonoma är: Brott mot liv och hälsa, hets mot folkgrupp och vapenbrott. Autonoma står för större delen tillgreps, ordnings- och skadegörelsebrott.

Vanligaste brottet för kvinnor inom den autonoma rörelsen är mot allmän ordning. Autonoma män står för 83% av misstankarna i fråga om skadegörelsebrott. Då det kommer till brotten ohörsamhet mot ordningsmakten och störande av förrättning eller av allmän sammankomst är dock kvinnorna inom den autonoma miljön kraftigt överrepresenterade och står som föremål för hälften av misstankarna. Autonoma kvinnor är också enda gruppen som i genomsnitt är misstänkta för fler politiskt motiverade än icke-politiskt motiverade brott. I rapporten konstaterar man att ”kvinnorna i den autonoma miljön framstår alltså som mycket mer centrala, framför allt när det gäller den politiskt motiverade brottsligheten, än kvinnorna i vit makt-miljön.”

Personerna
Den främsta rekryteringen till rörelserna påstås ske på grund- och gymnasieskolor. Rapporten erbjuder även en samling av fyra psykologisk lekmannaprofiler som talar om för oss varför man går med. Sammanfattat reducerar rapporten medlemmarna till: Utageraren, grubblaren, den indoktrinerade och kontaktsökaren.

Grupper som identifierar sig som feminister, djurrätts- och/eller vänsteraktivister beskrivs som medelklass med stor andel högskoleutbildade föräldrar jämnfört med vit makt-rörelsens medlemmar som oftare sägs komma från underklassen. Personers ålder och sociala attribut som exempelvis musik- och klädstil antas spela roll. Man menar därför att miljörna på ett generellt plan också kan beskrivas som en ungdomsprotest. De betraktas inte som politiska rörelser i traditionell bemärkelse utan som ”ett begränsat antal ungdomar som provocerar och attackerar utan någon realistisk politisk målsättning.”

Lösningen
En av många strategier som föreslås för att man ska minska rörelsernas omfattning är att man ska fokusera på ledande profiler och de drivande krafterna i dem. Dessa ses som en central minoritet i rapporten, även om man är fullt medvetna om att de autonoma är decentraliserade och även ser tydliga tendenser till att även vit-maktmiljön börjar anamma ett decentraliserat och nätverksbyggande arbetssätt.

En annan strategi som också förs på tal är att man ska ta människor på allvar. Man tänker sig att ”extremisgrupperingarna får en mindre rekryteringsbas” om folket får en känsla av att det går att använda de politiska kanaler som redan finns och att man kan förändra samhället via dem. Denna tanke är en parodi på rapportförfattarnas förhållningssätt till det demokratiska system de representerar: Den slutsats som följer från förslaget bekräftar just det som den frihetliga vänstern kritiserar – att parlamentarismen inte fungerar som den bör och att en förändring bör ske. Detta kommer bevisligen rapportförfattarna själv fram till, men inte för att utöka demokratin i en autonom mening, utan för att begränsa både autonoma och fascister genom att försöka inkorporera dem i parlamentarismen.

Framtiden
Autonoma och vit makt-individer ses som en ”marginell ungdomsrörelse – en subkultur – där anhängarna så småningom lämnar miljön och stadgar sig”. Denna tes bekräftas av den brottsstatistik man presenterar i rapporten där 30-årsåldern verkar vara ett särskilt intressant stadium i människors liv. Något som många inom vänstern redan funderat på och får skäl att återkomma till är hur man kan behålla folk som aktiva när de väl fyllt 25-30, hur ens ideologiska engagemang istället börjar ta sig uttryck i senare delen av ens liv eller om det rent av skulle försvinner med tiden.

Denna typen av åldersövergång belyses även i rapporten när man ger uttryck för en fruktan för att folk över 30 ska lyckas etablera politiska partier som de kan fortsätta sitt arbete i, och man anför samtida fascistpartier i Tyskland som ett exempel. Ironiskt nog nämns inte Sverigedemokraterna i sammanhanget, trots att partiet skapades av främlingsfinetliga Sverigepartiet (SvP) och öppet rasistiska Behåll Sverige Svenskt (BSS) samt har diverse förgreningar till en mängd av vit makt-rörelsens olika organ. De tre gånger Sverigedemokraterna däremot nämns i rapporten framställer man partiets represenanter som förtroendevalda offer vilka blivit en måltavla för de autonoma.

Vår överlevnad hamnar, hur diskussionen än låter för övrigt, snabbt i centrum hos de som motsätter sig en privatisering av jordens vattenresurser. Vatten ses som grundläggande för vår fortsatta existens, och bl.a. därför ska inget företag äga det, eftersom ett ägande av vattnet i förlängningen är ett maktmedel och ägande av de som behöver det för sin överlevnad.

Om det är den tankekedja som vattenrörelsen har uppstår det en högst intressant fråga och ett gyllene tillfälle för vänstern att flytta fram sina positioner: Om företag inte ska få äga jordens vatten, av de givna skälen, varför skulle man då acceptera att företag kan äga t.ex. mark eller sädesfält?^[1]

Principen att x bör vara allmänning för att x är “livsnödvändig” gäller, om man inser vad den innebär och är konsekvent, långt mer än äganderätten av vatten.^[2] Trots allt kan man ifrågasätta vad folket ska med vatten till om t.ex. allt utsäde är patenterat under kontrakt och en majoritet av marken i världen ägs av just företag. Vatten förvandlas inte till mat av sig självt. I den process som föregår den färdiga maten ingår bl.a. marken som är en direkt livsnödvändig komponent i ledet. Där ingår även luften vi andas och det samspel som djur och växter har i den processen.^[3]

Av olika skäl verkar vatten vara det som får folk att förstå koncept som i vanliga fall enbart återfinns inom vänstern. Vattnet har gjort frågan om rätten att få existera utan marknadens samtycke och kontroll över en till något som är väldigt konkret och som redan funnit reella uttryck i de kamper som bedrivs.

Från kampen om vattnet läcker det en idé som gör äganderättens abstraktioner av planeten jorden till en greppbar fråga. Idéen som gemene person borde få om den reflekterar föreskriver att luften är fri, vattnet likaså och att marken vi går på är detsamma.^[4]

Och denna idé, att människans existensberättigande inte ska vara beroende av vinstmaximerande företag, är i direkt konflikt med samhällsordningen.

formella undantag
Att alla skulle vara lika inför lagen stämmer inte idag och har aldrig stämt rent historiskt heller. Hela den tanken är, trots sin popularitet, inget mer än en konstruktion för att legitimera lagarna som någon slags grunddefinition av normaltillståndet i samhället och samtidigt försöka lura i folket vad begreppet rättvisa innebär.

I själva verkar finns det lagar som t.ex. är utformade speciellt för kungar, diplomater och allehanda andra som därmed ges helt andra privilegier och juridiska bedömningsgrunder. Om dessa bara är människor liksom oss torde de rimligtvis åtnjuta samma lagar. Det är något som följer från antagandet att vi är jämlikar, som är en värdering som socialister såväl som liberaler alltid säger sig utgå ifrån.

informella undantag
De informella undantagen sammanfaller emellanåt med de formella men kan även utgöras av individer som officiellt inte har en juridisk status som skiljer sig från de övriga medborgarnas. Ett exempel är klasstillhörighet eller andra konstruerade markörer för social status: Faktorer som makt, anseende, inkomst, härkomst, vänner och position för övrigt i samhället påverkar hur lagen kommer tillämpas och om den kommer tillämpas ö.h.t. ^[1]

Till lagens försvar kan man påstå att detta problem beror på människans oförmåga att leva upp till lagen och att det är just ett tillämpandeproblem istället för ett som skulle vara inbyggt i lagen. Det är m.a.o. inte lagens fel att vi som människor väljer att diskriminera då vi utövar den. Emedan detta är en helt korrekt iakttagelse måste man fråga sig vilken funktion lagar som inte omsätts till praktik fyller. Lagarna torde rimligtvis vara verklighetanknutna och anpassade efter det samhälle som de påstås tjäna. Om det finns strukturella problem i samhället måste därför lagarna utformas därefter – på ett sätt som kompenserar för och, i önsketänkandets fall, tar itu med problemen.

Detta varken är eller har varit fallet. Lagarna är generellt sett helt blinda inför de sociala institutionerna, inför de strukturer som direkt påverkar för hur vi väljer att tolka och använda lagarna. Denna frikoppling har oerhörd implikationer, varav relationen mellan social status och lagens tillämpning måhända är en av de centrala.

ekoretributivt
Alla påföljder som innebär att man t.ex. ska betala böter eller skadestånd och diverse varianter av dessa är, då de fastställs i reella och fördefinierade tal i x antal kronor, ytterligare ett sätt att öka både de juridiska och även klassmässiga klyftorna mellan hög & låginkomsttagare.

Att en mångmiljonär t.ex. får en fortkörningsbot är inte, på något sätt, likvärdigt med att en ensamstående låginkomsttagande mamma drabbas av samma bot för samma brott. I det senare fallet drabbar utgiften för boten den straffade väldigt mycket mer. I praktiken innebär det att förmögna människor alltid går fria från denna typen av påföljder då de inte har någon som helst signifikans för dem, till skillnad från den som de har på resten av folket. Jämför detta med exempelvis relativa system där böter står i relation till ens årsinkomst.

Om ett straff drabbar en person mer är det synonymt med att “straffet är hårdare”. Inom juridiken bedömer man påföljdernas utformning bl.a. utifrån vilka konsekvenser de kan tänkas få, både för samhället och den bestraffade. Konsekvenserna i ett kapitalistiskt samhälle där det finns inkomstskillnader kommer vara olika. Ju fattigare man är, desto mer bestraffade blir man, och ju rikare desto mindre.

godtyckligt
Lagarna är inte konsekventa och är fulla av motsägelser, vilket gör lagen som helhet till något som är bortom logikens domäner. De är inte rationellt utformade och ej heller görs det några ansatser att upprätthålla lagar som har sin grund i logiken.

Även om andemeningen med lagarna skulle vara god är den specifika utformningen av dem inget som är förankrat i någon som helst vetenskap.

• Där finns t.ex. sällan och oftast ingen reell logik i relationen mellan lagarna i de fall där en sådan rimligtvis borde funnits om lagarna var rationellt förankrade. Lagen kan t.ex. inte visa varför man ska dömas till x för ett rån och y för en våldtäkt. Ej heller varför det ena skulle ses som allvarligare än det andra.
• Det finns i regel inte en rationell koppling mellan brott och påföljd.
• Påföljderna går sällat att legitimera (mer än i bästa fall pragmatiskt, och inte ens det med tanke på omkostnader och resultat).

Även om man kan skönja en intern röd tråd inom juridiken besvarar den inte en enda av de frågor som ställts, och ej heller gör det lagarna mer rationella eftersom koherensteorier säger oss att systemet, lagen, är rationell i den bemärkelsen att den är fri från intern kontradiktion. En intern logik kan man finna i allt från Bibeln till Hamlet. För präster och teaterfolk är verken begripliga och rimliga, liksom lagen är för juristerna. För alla som livnär sig på lagen eller som på andra sätt gynnas av den kommer den alltid vara självklar och en viktig källa till vishet, som om den vore värd pappret den stod skriven på. Detta är ingalunda överraskande, ej heller är det något som gör lagen giltig: Ett fenomen blir inte mer korrekt, logiskt eller sant för att en majoritet råkar uppfatta det som sådant. Det enda som kan avgöra huruvida lagen är hållbar är en rationell prövning. Det är just en sådan de juridiska fakulteten inte erbjuder eftersom hela deras verksamhet utgår från att lagen redan är legitim.

Lagboken är blott ett illa konstruerat lapptäcke med kulturella och sociala anor som går flera hundra år tillbaka och som influerats och fortsätter att influeras av en mängd faktorer där allt ifrån politiska agendor, medier och andra trender i samtiden har ett stort inflytande över både revisionen av lagarna och även uppkomsten av nya. Även om forskningen skulle kunna påstås påverka lagstiftningen indirekt via diverse utskott är det inte vetenskapsmän som skapar lagarna. Då en lag skapats är det i själva verket snarare regel än undantag att väldigt få av huvudfrågorna i samband med den kan besvaras med säkerhet eller någon bevisning alls.

kejsarens kläder
Vad som är än mer problematiskt, och som i sig självt räcker mer än väl som en grund för förkastandet av lagarna, är att det inte finns en rättfärdigad värdegrund som står som underlag för dem. Det finns inget uttalat eller formellt rationellt värdesystem som är akademiskt gångbart, generellt accepterat eller något som ens är i närheten av det, som juridiken grundar sig i.

Juridiken vilar inte på de etiska system som filosoferna erbjuder via etiken. Om man betraktar vetenskapen och akademierna som det främsta måttet på vår utveckling bör man ställa frågan varför juridiken inte har ett etiskt hållbart system som fundament. Etiken är den vetenskap som tar itu med våra värderingar, som erbjuder ett rationellt förhållningssätt till dem och som reder ut begrepp som rätt/fel/gott/ont, och som föreskriver vilka handlingar vi bör eftersträva eller motsätta oss. Kort uttryckt är etiken den vetenskap som kan legitimera eller förkasta en värdegrund.

Juridiken är, i sitt mest grundläggande och primära utförande, enbart en mängd föreskrifter och en hop värderingar. De kan inte härledas till en rationell bakomliggande process. De har aldrig rättfärdigats etiskt. De är m.a.o. godtyckliga.

Det blir därför centralt och nödvändigt att förstå varför samhället skulle anamma just de värderingarna som återfinns i lagboken om de nu inte ens har blivit rättfärdigade av etikerna som utgör den enda gällande akademiska instansen som handhar för värdesystem.

Ett konkret exempel av betydelsen av detta är hur man t.ex. inom juridiken kommit fram till att vissa brott är värre än andra, något som uppenbarligen kräver värderingar av något slag. Frågan kvarstår: Av vilka slag är dessa värderingar, om inte, just det – etiska? Hur skulle juridiken kunna finnas utan etiken, eller snarare tack vare etiken? Hela det juridiska systemet är normativt. Likväl saknar det etisk legitimitet och värdegrund. Något som är ett resultat av en vansinnig och outtömlig källa av ignorans hos politiker, jurister och medborgarna rent allmänt som accepterar den rådande ordningen där man ger juridiken makt över sitt liv och sin vardag.

Rationellt sett är det t.ex. inte fel att stjäla för att lagen säger det. Att något skulle vara juridiskt fel gör detsamma. Det är lika intressant som att något skulle vara religiöst fel och ligger på ungefär samma intellektuella våglängd. Vad juridiken säger är inte intressant just eftersom det inte finns ett samband mellan juridik och rationalitet.^[2] Den akademiska etiken ställer däremot ett krav på just ett rättfärdigande. Detta rättfärdigande måste juridiken få från etiken, åtminstone om den ska kunna göra några rationella anspråk. Saknar juridiken den etiska grunden är den i sig själv ingenting värt på en intellektuell nivå. Den blir bara en pragmatisk konstruktion, ett skämt, som blott finns för att den redan finns och därför kan utöva sitt våldsmonopol.

Med tanke på detta monopol och de resurser som lagen förfogar över via staten är det oftast pragmatiskt att som medborgare bete sig som om man accepterade juridiken. I regel ligger det i ens intresse att agera så för att t.ex. slippa bli kidnappad av staten eller bli föremål för ekonomisk bestraffning. Trots att professorer i filosofi skrattar gott åt lagen och har alla logiska argument på sin sida kan de likväl hamna bakom galler eftersom etiken inte har någon som helst betydelse för lagen. Lagen är sin egen interna bedömningsgrund. Lagen är sitt eget rättfärdigande. Lagen är som det trotsiga lilla barnet som är starkare än de andra och som bestämmer över dem inte för att det kan förklara varför det får göra det, utan för att det kan slå dem på käften och för att det vill göra det.

Huruvida något är juridisk rätt/fel är av de skäl som anförts sällan relevant för en tänkande individ. Lagen bör man givetvis strunta fullkomligt i: Den rationella personen kommer se till vad etiken föreskriver, på de grunder den står på samtidigt som den med logisk nödvändighet tvingas förkasta juridikens godtycke och kvasimoraliska konstruktion. Etiken har alltid och undantagslöst ett företräde, något vi kan skatta oss lyckliga att folk gång på gång insett genom historiens förlopp. Är något etiskt försvarbart bör man utföra handlingen oavsett vad juridiken råkar tycka om den. Det är så för att etiken kan rationaliseras i en långt större grad än juridiken. ^[3]

äganderätten
Juridiken är den enda institutionen i samhället som direkt verkställer och garanterar äganderätten. En del av lagen sysselsätter sig med just sådana spörsmål, vilket ger folket intrycket att ett av kaptalismens mest fundamentala påhitt är väl uttänkt och intellektuellt förankrat:^[4] Att mark, och övriga objekt, kan ägas. I realiteten finns det få, om några, filosofiska argument som påvisar varför eller hur djuret människa kan börja “äga” en del av planeten jorden. Ej heller tar man itu med problematiken som rör rättvisefrågor och resursfördelning som drabbar kommande generationer djur eftersom allt sedan länge redan är uppköpt och ägt av någon.

falsk förpliktelse
Det finns ingen teori, bortom den pragmatiska referensen och det klassiska talet samhällskontrakt & naturtillståndet, som förklarar varför vi skulle vara förbundna att följa lagen till att börja med.

Vi föds in i ett samhälle, men ingen har frågat oss om vi vill födas över huvud taget, för att inte tala om att födas och växa upp i just det samhället med ett redan etablerat juridiskt ramverk som enbart upprätthålls med hjälp av återkommande våld från lagens sida. Detta är ingen seriös invändning även om den gör utsikterna för kontraktet än mer digra. Det största problemet för kontraktteoretiker är, förutom det uppenbara med att visa när och hur eller varför ett sådant kontrakt ingås, att påvisa hur det skulle ske av fri vilja.^[5]

När vi väl lever har vi ingen som helst reell möjlighet att välja huruvida vi accepterar “kontraktet” eller inte. Den som menar att vi är förpliktigade att följa lagen kommer peka på att man alltid kan flytta om det inte passar en, att man kan välja ett annat samhälle. Frågan man då måste ställa sig är exakt vart man skulle kunna tänkas flytta där det inte finns en godtycklig juridik som redan väntar på en.

Världen är redan uppdelad i stater, och varje stat har sitt eget ramverk av, från det rationella perspektivet, rent nonsens som de själva beskriver som sin juridik. Man kan i realiteten inte ta vägen någonstans om man vill slippa vara föremål för ett förtryckande juridiskt system och leva i ett alternativt system, exempelvis ett som är etiskt gångbart.

Det är en bidragande faktor till vad som gör juridiken till totalt repressiv, och det fastställer en juridisk världsordning där folkets sk. “samtycke” är ett som skapas just genom att medborgarna egentligen inte kan välja något annat. De inbillas att de är del av en rationell och demokratisk värld, men det som styr så mycket av samhället, de juridiska institutionerna, ger inget som helst utrymme för en utmaning av dem, varken i eller utanför de juridiska instanserna. Även en intellektuellt legitim utmaning kommer alltid kunna slås ner med våld om än inte argument. Och våldet är för övrigt det som alltid varit just lagens signum och främsta verkställande form.

Frågan kvarstår: Varför är vi skyldiga att följa lagen om a) den inte är rationell och b) det inte är påvisat att vi är förpliktigade att följa den.^[6]

Lagivrare, jurister och andra makthavare kommer vid detta skedet att börja tala om anarki och kaos, om lagarnas nödvändighet trots att de inte är en rationell konstruktion. De kommer hävda att förordningar behövs. Detta är å andra sidan inget som ifrågasätts i den här texten. Att ersätta hela vår juridik med ett alternativt system måste inte innebär att man väljer ett än sämre eller att man ska ersätta det med ingenting. För övrigt verkar det vara ett illa uttänkt försvar av status quo. Personer som resonerar på det viset besvarar inte en enda invändning mot juridiken. De försöker istället ge intrycket av att juridiken, hur dåligt den än är konstruerad, är det bästa vi någonsin kan få. Man kan inte låta bli att ställa sig undrade och fråga “varför då?” när det redan finns en uppsjö av etiska skolor där till och med de uslaste är långt mer intellektuellt förankrade än den nuvarande lagen någonsin kan bli.

upprop
Lagen är ett normativt system, en samling värderingar, men dessa har ingen legitim värdegrund. Lagen är en godtycklig moral som verkställs genom våld och hot om våld. Den saknar dessutom demokratisk legitimitet. Jurister, åklagare, försvarsadvokater, domare, polisväsendet, politiker m.fl. är alla representanter för juridiken. De är delar i den praktiska reproduktionen och upprätthållandet av juridiken. De deltar, i många fall medvetet, i den fars vi kallar lagen. Som komponenter i en förtryckande institution som är bortom allt förnuft är de utan reell auktoritet. De har sin makt så länge polisen/militären svingar vapen för staten. De har sin legitimitet skriven i batongen, i kulan, och i den lapp som kan vräka dig ur ditt hem. I våldets förtecken. Alltid. Och endast.

Som sådana är de, på grund av sina egna metoder som de valt att tillämpa och påtvinga oss, helt legitima målatavlor för detsamma. En person som godtyckligt kan döma dig till döden kan du på samma grunder döma till detsamma – den har redan accepterat frånvaron av etiken och alla rationella behov av ett rättfärdigande. Att ta livet av poliser, advokater m.fl. förtryckare är handlingar som följer från lagens eget paradigm. Dess inneboende logik är just våldet. Det finns dessvärre ingen annan väg, ingen annan kampmetod, som man kan utöva när man ger sig i kast med en våldsutövare. Det är alltid den som tar upp vapen först som definierar utrymmet för och formen av det motstånd vi kan ge.

Att bryta den nuvarande lagen och/eller bryta dess representanter, kan aldrig vara förkastligt så länge det är likställt med att bryta den repression staten utövar. Vi kan inte, och kommer aldrig, att acceptera den godtyckliga makten som systemet har över oss blott för att det genom social dressyr fått folket att tro på juridikens legitimitet.

Vi har sett lögnernas illusion. Och vi går igenom den, för inga fängelser och inga hot om våld kan hindra oss från att tänka, ifrågasätta, att vägra acceptera lagen och att vid första bästa tillfälle bryta den med ett leende på läpparna och en inre tanke som säger oss att “en dag kommer juridiken falla – yalla yalla allt åt alla”.

Genom att fokusera på bonusar, fallskärmsavtal och liknande för människor som redan simmar i pengar skapar man en debatt som kan tyckas önskvärd om man är vänster. Det som samtidigt förvånar är att kritiken är kortsiktig och av en logiskt motsägelsefull natur. Eventuellt gör diskussionen mer skada än nytta.

Varför ifrågasätter man elitens bonusar? För att de är höga och för att det går dåligt för ekonomin, för att företag måste sparka folk för att spara pengar. Om det är skälen borde man om man är konsekvent ifrågasätta inte bara deras bonusar som kanske betalas ut till vissa av dem emellanåt, utan hela affärselitens lönenivå.

I diskussionen är det ingen som drivit den viktigare frågan – varför chefers, direktörers och andras liv är värda t.ex. allt i från 50 000 kr till 5 000 000 kr i månaden medan en vanlig arbetares liv är värdelöst om man jämför respektives ersättning. Lönerna är inga bonussystem. De är konstanter som alltid betalas ut och konstant ökande dessutom om man ser på näringslivets löneutveckling.

Vill man spara, fördela rättvisare eller tala om jämlikhet bör man börja med ett av de största problemen – lönesättningen och på vilka grunder den sker.

Komma med frågor som bl.a. ställer sig undrande till vad en människa kan göra som är så invecklat och hårt/svårt att den förtjänar hundratusentals kronor i månaden, och vad det säger om oss som civilisation. Hur man motiverar det när t.ex. en merpart av världen inte ens har rent vatten att tillgå eller då det kommer till värderandet av just människoliv även av medborgare emellan här i Sverige.

När man diskuterar bonusar verkar det finnas en underton som redan accepterats av de som deltar i diskussionen. Den säger oss att om bara bonusarna sänks eller försvinner så kommer allting bli bra och allting kan fortsätta som innan, i en förbättrad och bonusfri version av samma system. Det system som säger att ditt liv är värt 100 – 200 kr timmen medan någon annans är värt tio eller hundra gånger mer. Det är denna acceptans som affärsmännen vill att vi ska ha. De vill se oss nöjda och tysta för att de istället för att tjäna 5 miljoner om året och en bonus på 1 miljon nu bara får 5 miljoner. Vi ska applådera åt deras ömsinthet och givmilda blygsamma natur. Bocka och niga. Eller?

Det är av det skälet en bonusdiskussion är vansklig. Den skymmer de reella frågorna. Att ta bort bonusarna är att slänga ett ben till pöbeln och hoppas att den ska hålla käft. Och det gör vi. För det är det vi alltid blivit så väl tränade att göra.

Snart är debatten över. Och topparna kommer fortsätta casha in i oskäliga löner vanlig ordning. Folket är nöjt för att de upplevde att de tog deras miljoner ifrån dem eftersom vissa avstod från en bonus här och där. Och vi fortsätter knega och bli exploaterade, eller så är vi arbetslösa och föraktade av våra arbetande grannar och det pekande finger som gör att vi slåss inbördes istället för att förena oss mot överklassen.