Således skapar myndigheterna en relativt kreativ omdefinition av demokrati som koncept: Att ifrågasätta vårt juridiska system är tydligen odemokratiskt, och att vilja byta ut parlamentarismen mot något annat är detsamma. Det finns med andra ord bara en typ av demokrati enligt myndigheterna – den rådande, och det är den enda sanna demokratin. Denna inställning visar på en av demokratins klassiska och återkommande frågor – hur långt är man villig att gå för att bevara en viss form av demokrati när den väl införts, och vart finner man sitt rättfärdigande? I rapporten skriver man att den politiska brottsligheten i Sverige inte är av subversiv karaktär i den mening att den på allvar skulle hota statsskicket. Trots det ger man uttryck för att ifrågasättande och en önskan om en förändring av samhällsordningen skulle vara odemokratiskt, vilket ironsikt nog låter totalitärt.

Likheterna
Ett återkommande tema i rapporten är likheterna mellan de båda rörelserna och svårigheterna med att klassicificera dem som yttersta högern och vänstern. Det påstås att man bl.a. möts i frågor som antikapitalism, anti-imperialism och även miljö och djurrätt. Emedan detta skulle kunna framställas som en delvis korrekt skildring verkar det varken stämma i praktik eller teori att sådana likheter finns om man ser till vad respektive rörelsers faktiska tankar inom ämnena består av.

Det finns inga utarbetade vit makt-teorier om kapitalet, det finns heller inget konkret miljöengagemang i vit makt-rörelsen. I realiteten är inte miljöaktivister och veganer högerfacister. Detta bekräftas också i helt andra kapitel i rapporten där man hävdar att feminister och djurrättare ofta är just vänster. Rapportförfattarna verkar heller inte ha förstått den teoretiska eller praktiska distinktionen på djurrätt – som djurrättare förespråkar, och djurskydd – som in princip alla andra inklusive fascisterna förespråkar. Dessa två förhållningssätt till andra arter står i direkt konflikt med varandra då den sistnämnda är speciesistisk.

Den påstådda likhet mellan rörelserna påtalas ofta även i borgerlig media där man gärna utmålar grupperingarna som två sidor av samm mynt, lika goda kålsupare och dylikt. Samtidigt är det lätt att få intrycket att de autonoma figurerar oftare i media än vit makt-rörelsen, något som kan vara en följd av att man delvis arbetar olika enligt rapporten som bl.a. anför Reclaim the Streets-rörelsen som ett exempel. Det finns också spår av tendenser i rapporten hos bl.a. citerade socialarbetare som menar att de autonomas brottslighet inte tas på lika stort allvar som extremhögerns. Denna tanke delas föga överraskande även av Nyamko Sabuni i DN 6/7 2009.

Genus
Vad beträffar genus domineras både de autonoma såväl som vit makt-folket av män. Skillnaden är emellertid störst i vit makt-miljön där knappt 10% av de aktiva uppges vara kvinnor. I den autonoma är motsvarande andel kvinnor 25%. Att bara en fjärdedel av de som återfinns inom de autonoma leden är kvinnor är emellertid föga imponerande med tanke på de mål och värderingar som vänstern har och den stora medvetenhet om ämnet som åtminstone verkar existera teoretiskt.

En tyvärr inte överraskande bekräftelse av en bild som man många gånger får inom vänstern framhävs också i rapporten: Kvinnor är överrepresenterade inom feministiska grupperingar och bland djurrättsaktiviser. Man får därför anledning att fråga sig om inte kvinnofrågan verkar ha förblivit en sådan inom vänsterrörelsen. Medan kvinnorna slåss för sina medsystrar och även inkluderar andra arters rättigheter verkar männen ha blivit kvar inom de traditionellt inkörda fälten där allt ifrån den praktiska klasskampen till de politiska diskussionsklubbarna ryms. En del av detta må förklaras av exempelvis könsseparatism i vissa sammanhang, men det förklarar troligtvis inte den övergripande situationen som sådan och vad som skulle hindra män från att finna former där de kan engagera sig.

Brott
Brottmisstankar mot den autonoma rörelsen finns det flesta av i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och Östergötland. Motsvarande för fascisterna är Västra Götaland och Stockholm. Den politiskt motiverade brottsligheten hos vit makt-personer och autonoma ökar mellan 15 och 19 år för att sedan snabbt avta. Relativt få brott begås av gärningspersoner som är äldre än 25 år och nästan inga alls av de som är över 30 år.

Autonoma kvinnor och män är så gott som lika ofta politiskt brottsmisstänkta, medan vit makt-rörelsens män är mycket mer benägna att bli misstänkta för poltitiska brott än rörelsens kvinnor.

I vit makt-miljön är det tre gånger vanligare med brott som inte är politiskt motiverade än sådana som är det. Fascisternas brott beskrivs också som mycket mer sporadiska och mindre utstuderade än de autonomas. De få brottstyperna där vit makt-rörelsen står för en större del än den autonoma är: Brott mot liv och hälsa, hets mot folkgrupp och vapenbrott. Autonoma står för större delen tillgreps, ordnings- och skadegörelsebrott.

Vanligaste brottet för kvinnor inom den autonoma rörelsen är mot allmän ordning. Autonoma män står för 83% av misstankarna i fråga om skadegörelsebrott. Då det kommer till brotten ohörsamhet mot ordningsmakten och störande av förrättning eller av allmän sammankomst är dock kvinnorna inom den autonoma miljön kraftigt överrepresenterade och står som föremål för hälften av misstankarna. Autonoma kvinnor är också enda gruppen som i genomsnitt är misstänkta för fler politiskt motiverade än icke-politiskt motiverade brott. I rapporten konstaterar man att ”kvinnorna i den autonoma miljön framstår alltså som mycket mer centrala, framför allt när det gäller den politiskt motiverade brottsligheten, än kvinnorna i vit makt-miljön.”

Personerna
Den främsta rekryteringen till rörelserna påstås ske på grund- och gymnasieskolor. Rapporten erbjuder även en samling av fyra psykologisk lekmannaprofiler som talar om för oss varför man går med. Sammanfattat reducerar rapporten medlemmarna till: Utageraren, grubblaren, den indoktrinerade och kontaktsökaren.

Grupper som identifierar sig som feminister, djurrätts- och/eller vänsteraktivister beskrivs som medelklass med stor andel högskoleutbildade föräldrar jämnfört med vit makt-rörelsens medlemmar som oftare sägs komma från underklassen. Personers ålder och sociala attribut som exempelvis musik- och klädstil antas spela roll. Man menar därför att miljörna på ett generellt plan också kan beskrivas som en ungdomsprotest. De betraktas inte som politiska rörelser i traditionell bemärkelse utan som ”ett begränsat antal ungdomar som provocerar och attackerar utan någon realistisk politisk målsättning.”

Lösningen
En av många strategier som föreslås för att man ska minska rörelsernas omfattning är att man ska fokusera på ledande profiler och de drivande krafterna i dem. Dessa ses som en central minoritet i rapporten, även om man är fullt medvetna om att de autonoma är decentraliserade och även ser tydliga tendenser till att även vit-maktmiljön börjar anamma ett decentraliserat och nätverksbyggande arbetssätt.

En annan strategi som också förs på tal är att man ska ta människor på allvar. Man tänker sig att ”extremisgrupperingarna får en mindre rekryteringsbas” om folket får en känsla av att det går att använda de politiska kanaler som redan finns och att man kan förändra samhället via dem. Denna tanke är en parodi på rapportförfattarnas förhållningssätt till det demokratiska system de representerar: Den slutsats som följer från förslaget bekräftar just det som den frihetliga vänstern kritiserar – att parlamentarismen inte fungerar som den bör och att en förändring bör ske. Detta kommer bevisligen rapportförfattarna själv fram till, men inte för att utöka demokratin i en autonom mening, utan för att begränsa både autonoma och fascister genom att försöka inkorporera dem i parlamentarismen.

Framtiden
Autonoma och vit makt-individer ses som en ”marginell ungdomsrörelse – en subkultur – där anhängarna så småningom lämnar miljön och stadgar sig”. Denna tes bekräftas av den brottsstatistik man presenterar i rapporten där 30-årsåldern verkar vara ett särskilt intressant stadium i människors liv. Något som många inom vänstern redan funderat på och får skäl att återkomma till är hur man kan behålla folk som aktiva när de väl fyllt 25-30, hur ens ideologiska engagemang istället börjar ta sig uttryck i senare delen av ens liv eller om det rent av skulle försvinner med tiden.

Denna typen av åldersövergång belyses även i rapporten när man ger uttryck för en fruktan för att folk över 30 ska lyckas etablera politiska partier som de kan fortsätta sitt arbete i, och man anför samtida fascistpartier i Tyskland som ett exempel. Ironiskt nog nämns inte Sverigedemokraterna i sammanhanget, trots att partiet skapades av främlingsfinetliga Sverigepartiet (SvP) och öppet rasistiska Behåll Sverige Svenskt (BSS) samt har diverse förgreningar till en mängd av vit makt-rörelsens olika organ. De tre gånger Sverigedemokraterna däremot nämns i rapporten framställer man partiets represenanter som förtroendevalda offer vilka blivit en måltavla för de autonoma.

Vår överlevnad hamnar, hur diskussionen än låter för övrigt, snabbt i centrum hos de som motsätter sig en privatisering av jordens vattenresurser. Vatten ses som grundläggande för vår fortsatta existens, och bl.a. därför ska inget företag äga det, eftersom ett ägande av vattnet i förlängningen är ett maktmedel och ägande av de som behöver det för sin överlevnad.

Om det är den tankekedja som vattenrörelsen har uppstår det en högst intressant fråga och ett gyllene tillfälle för vänstern att flytta fram sina positioner: Om företag inte ska få äga jordens vatten, av de givna skälen, varför skulle man då acceptera att företag kan äga t.ex. mark eller sädesfält?^[1]

Principen att x bör vara allmänning för att x är “livsnödvändig” gäller, om man inser vad den innebär och är konsekvent, långt mer än äganderätten av vatten.^[2] Trots allt kan man ifrågasätta vad folket ska med vatten till om t.ex. allt utsäde är patenterat under kontrakt och en majoritet av marken i världen ägs av just företag. Vatten förvandlas inte till mat av sig självt. I den process som föregår den färdiga maten ingår bl.a. marken som är en direkt livsnödvändig komponent i ledet. Där ingår även luften vi andas och det samspel som djur och växter har i den processen.^[3]

Av olika skäl verkar vatten vara det som får folk att förstå koncept som i vanliga fall enbart återfinns inom vänstern. Vattnet har gjort frågan om rätten att få existera utan marknadens samtycke och kontroll över en till något som är väldigt konkret och som redan funnit reella uttryck i de kamper som bedrivs.

Från kampen om vattnet läcker det en idé som gör äganderättens abstraktioner av planeten jorden till en greppbar fråga. Idéen som gemene person borde få om den reflekterar föreskriver att luften är fri, vattnet likaså och att marken vi går på är detsamma.^[4]

Och denna idé, att människans existensberättigande inte ska vara beroende av vinstmaximerande företag, är i direkt konflikt med samhällsordningen.

Genom att fokusera på bonusar, fallskärmsavtal och liknande för människor som redan simmar i pengar skapar man en debatt som kan tyckas önskvärd om man är vänster. Det som samtidigt förvånar är att kritiken är kortsiktig och av en logiskt motsägelsefull natur. Eventuellt gör diskussionen mer skada än nytta.

Varför ifrågasätter man elitens bonusar? För att de är höga och för att det går dåligt för ekonomin, för att företag måste sparka folk för att spara pengar. Om det är skälen borde man om man är konsekvent ifrågasätta inte bara deras bonusar som kanske betalas ut till vissa av dem emellanåt, utan hela affärselitens lönenivå.

I diskussionen är det ingen som drivit den viktigare frågan – varför chefers, direktörers och andras liv är värda t.ex. allt i från 50 000 kr till 5 000 000 kr i månaden medan en vanlig arbetares liv är värdelöst om man jämför respektives ersättning. Lönerna är inga bonussystem. De är konstanter som alltid betalas ut och konstant ökande dessutom om man ser på näringslivets löneutveckling.

Vill man spara, fördela rättvisare eller tala om jämlikhet bör man börja med ett av de största problemen – lönesättningen och på vilka grunder den sker.

Komma med frågor som bl.a. ställer sig undrande till vad en människa kan göra som är så invecklat och hårt/svårt att den förtjänar hundratusentals kronor i månaden, och vad det säger om oss som civilisation. Hur man motiverar det när t.ex. en merpart av världen inte ens har rent vatten att tillgå eller då det kommer till värderandet av just människoliv även av medborgare emellan här i Sverige.

När man diskuterar bonusar verkar det finnas en underton som redan accepterats av de som deltar i diskussionen. Den säger oss att om bara bonusarna sänks eller försvinner så kommer allting bli bra och allting kan fortsätta som innan, i en förbättrad och bonusfri version av samma system. Det system som säger att ditt liv är värt 100 – 200 kr timmen medan någon annans är värt tio eller hundra gånger mer. Det är denna acceptans som affärsmännen vill att vi ska ha. De vill se oss nöjda och tysta för att de istället för att tjäna 5 miljoner om året och en bonus på 1 miljon nu bara får 5 miljoner. Vi ska applådera åt deras ömsinthet och givmilda blygsamma natur. Bocka och niga. Eller?

Det är av det skälet en bonusdiskussion är vansklig. Den skymmer de reella frågorna. Att ta bort bonusarna är att slänga ett ben till pöbeln och hoppas att den ska hålla käft. Och det gör vi. För det är det vi alltid blivit så väl tränade att göra.

Snart är debatten över. Och topparna kommer fortsätta casha in i oskäliga löner vanlig ordning. Folket är nöjt för att de upplevde att de tog deras miljoner ifrån dem eftersom vissa avstod från en bonus här och där. Och vi fortsätter knega och bli exploaterade, eller så är vi arbetslösa och föraktade av våra arbetande grannar och det pekande finger som gör att vi slåss inbördes istället för att förena oss mot överklassen.

Glöm Spotify & liknande tjänster. Föreställ dig att du helt lagligt har tusentals album och artister att välja mellan och att du kan ladda hem musiken med ett knapptryck om du gillar den. Helt gratis och utan reklam eller strul. Det sammanfattar Jamendo. Sist vi skrev om en folklig service tittade vi på Miro som folkets tv. Jamendo är musikens motsvarighet.

fri upphovsrätt fungerar
Jamendo har funnits sedan 2005 och är ett intressant och utmärkt exempel på hur musik licensierad under creative commons och liknande fria licenser är gångbar för såväl lyssnare som artisterna själva. Modellen visar att kommersialismen och upphovsrätten inte är en förutsättning för drivkraft, skapandet och kreativiteten, så som det ofta vidhålls i nyliberala och konservativa sammanhang. Att det finns tjänster som Jamendo påvisar klart och tydligt att folk gladeligen både skapar och delar med sig frivilligt även om det inte finns en nödvändig ekonomisk vinning inblandad. Som man kunde ana redan innan blir inte människor hjärndöda, oinspirerade eller totalt själviska för att upphovsrätten är bortplockad.

Jamendo visar också hur centraliseringen av materialet är ett minne blott. Även om tjänsten skulle drivas på en viss sida finns det inga juridiska eller tekniska hinder för vem som helst att ladda hem allt material därifrån och starta en liknande eller bättre tjänst. Att dela med sig av musiken till sina vänner, bränna den eller lägga in den i sin musikspelare är inte bara lagligt utan uppmuntras, något som står i bjärv kontrast till hur skivindustrin alltjämnt förhåller sig till musiken.

Tjänsten visar även att man kan få in en del pengar på sitt musikskapande om folk gillar ens verk, trots att (och kanske just för att) de först fått ladda ner allt ens material. På Jamendo kan man nämligen skänka pengar direkt till artisten och föga förvånande finns det de som har gott om helt frivilliga donationer på i snitt mellan €5 till €15.

Dessa donationer från enskilda lyssnare är en långt större avkastning per lyssnare än vad samma artist hade fått om de t.ex. vore signade vid ett av världens största skivbolag. Det är givetvis sällan artisterna kan försörja sig på enbart donationerna, men detta är å andra sidan parallellt med att det alltid funnits och allt jämnt finns ett extremt litet fåtal artister i världen som kan försörja sig på sitt artisteri sett till det totala antalet artister som finns och deras levnadsvillkor. Detta är ett faktum även om hela internet skulle läggas ner och det var ett faktum redan internet blev allmän egendom i västvärlden. Det är därför ett icke-argument i upphovsrättsfrågor och de som försvarar upphovsrätten genom att peka på att artisterna måste “överleva” glömmer i sin iver bort att 99% av alla artister inte gör det i en kapitalistisk struktur även om ingen skulle bryta mot den konventionella upphovsrätten.

implementering
Jamendo låter dig lyssna på artister som om du hade lyssnat på radiokanaler, upptäcka musik som du aldrig hade hört annars, ladda hem deras låt/skiva när du gillar den, skapa spellistor, ha ett socialt nätverk med andra lyssnare, skriva recensioner, favoritmarkera musik, söka musik efter nyckelord, se/lyssna på diverse toplistor & andras spellistor, donera pengar till artister man gillar, se hur mycket de redan fått in och i princip det mesta man kan förvänta sig av en musiktjänst.

Man kan antingen göra allt detta i sin fria FireFox via deras hemsida eller använda en fri musikspelare som Amarok eller Rhythmbox på företrädsevis ett lika fritt favoritlinux.

Vi ska syna de politiska implikationerna av open source projekten, som numera även gäller allt ifrån mobiltelefoner till helikoptrar. Open source är nämligen ett konkret ställningstagande även om valet inte görs utifrån medvetet utstuderade politiska skäl.

intellektuell äganderätt
Open source är ett koncept som slopar den intellektuella äganderätten. Designen för produkten är inte patentskyddad och är fri att användas av vem som helst. Om någon skapar ett open source x kommer ritningarna för projektet att vara allmän egendom. Det gör patentlagar, licens m.m. helt överflödigt då det inte finns enskilda aktörers intressen som ska skyddas för profit.

Detta är en utmaning mot den befintliga ordningen som i huvudsak försvaras av neoliberaler som hävdar att utveckling sker genom bl.a. en juridiskt fastställd intellektuell äganderätt. Trots att det är ett gammal argument som de ältat sedan urminnes tider finns det gott om nonchalerad empiri som vittnar om att intellektuell äganderätt inte behövs för att en utveckling ska ske. Open source konceptet är kanske modern tids mest tydliga exempel om att intellektuell äganderätt i huvudsak finns enbart för att införliva tanker och idéer i ett marknadssystem.

konkurrens
Som en följd av den slopade intellektuella äganderätten har det öppnats upp för ett skifte inom utvecklingen: Istället för att ha en sluten utveckling har open source valt att inkludera alla som är villiga att delta. Då en stor del av de grundläggande skälen för konkurrensen är bortplockade blir fördelarna med ett inkluderande samarbete än tydligare: Flera utvecklare kan t.ex. innebära en högre produktivitet mätt i arbetstimmar om man förutsätter en likartad eller bättre organisering. En öppen struktur där människor samarbetar istället för att konkurrera talar för att bl.a. kreativiteten kan komma att gynnas.

produktion
När ritningar och teknik finns släppt och är fri att använda kan många om inte rent utav samtliga mellansteg i produktionsprocessen försvinna. Produkten kan nå användaren direkt. Användarna förvandlas till fd. konsumenter och potentiella producenter. Det klassiska alienationsproblemet försvinner, och än viktigare: Slaveriet försvinner eftersom man som producent får ut det fulla värdet av sin arbetsinsats till skillnad från den bråkdel man får av det i det nuvarande systemet.

marknadens svar
Något som väl är fritt och inte kan hindras genom lag eller uppköp måste införlivas på marknaden på annat sätt för att kapitalisterna ska kunna mjölka skiten även ur open source konceptet. Detta sker genom att man tar ett utbrett open source projekt, som t.ex. Linux eller Firefox, och börjar erbjuda support, handböcker och tillägg o.s.v. mot betalning. Det börjar även komma fler och fler projekt som sägs vara open source och är det på papper men där skaparna av dem har en enda tanke med projektet – att tjäna pengar på försäljning av krims kramset omkring det. De får korkade arbetare som arbetar gratis åt dem och kan under tiden utveckla tilläggen. I realiteten är open source biten i sådana projekt ungefär detsamma som mobiltelefonen du får gratis när du tecknar ett abonnemang på ett år, eller en annan tuff pryl du får med låsta och begränsade funktioner som du kommer betala mer för att låsa upp.

Lyckligtvis faller kapitalet undantagslöst när lagen inte kan tvinga medborgarna att medverka i den fria marknadscharaden. Projekt som blir kommersialiserade kommer alltid kunna klonas eller förgrena p.g.a. att open source tillåter det. Det är i huvudsak därför marknadens strategi hittills inte varit alltför framgångsrik på längre sikt – alla open source projekt som lyckas har redan en bred, omfattande och kunnig community som gör de kommersiella tjänsterna överflödiga. Företag som säljer open source relaterade tjänster och produkter kommer därför i det stora hela enbart kunna rikta sig till andra företag eftersom de kommer från en kultur där alltings professionella mått är penningens.

svartrött vs blått
Som det redan framgått kommer open source med några av de viktigaste förutsättningarna för de förändringar som socialister förespråkar. Den typen av projekt visar att anarkistiska lösningar kan fungera alldeles utmärkt – de tillämpas just nu och chanserna finns att du redan använder dig av dem.

Det är inte säkert att den stora mandelmassan som förtrollats av sin komfort och svenssonliv ser sambanden mellan ifrågasättandet av intellektuell äganderätt och äganderätt för övrigt. För människor som inte är vana vid att tänka abstrakt i exempelvis termer av principer eller logik är de till synes stora skillnaderna tillräckligt talande för att upprätthålla äganderätten över fysiska ting även om man skulle acceptera open source. Naturligtvis kommer samhället att i bästa fall göra sitt yttrersta för att invagga oss i säkerhet om just denna felaktiga slutsats. Ser man igenom den är det trots allt goodnight & goodluck till kapitalet.

Låt oss därför vara noga med att ihärdigt påtala det som alla förr eller senare, när de är fria från indoktrinering, rädsla och propaganda, med möda kommer inse: Äganderätten står och faller på samma grunder oavsett vad den riktas mot. Det finns olika argument som förklarar varför just vissa entiteter ej kan ägas, som t.ex. fallet med svarta människor.

Även om en del av dessa argument skulle vara i sin ordning i något avseende är de dessvärre löjeväckande ad hoc konstruktioner. De är överflödiga och missar den stora frågan i sammanhanget – att ägande i sig inte kan rättfärdigas. Om det är så, så kan ej ägande av något rättfärdigas.

intro.
Det var pirrigt. Jag hade varit där innan men inte skrivit in mig i deras mäktiga databas. Arbetsförmedlingen, det lät seriöst. Nu skulle jag få jobb. Klev in i lokalen, blev hälsad av en värd, som om det vore på ett angenämt hotell. Fick instruktioner om hur jag skulle gå tillväga, fyllde i allting i deras datorsystem, och fick sedan tala med en person som försökte få klarhet i min situation.

Vi skakade hand. Jag kände mig välkommen och professionell, som en vuxen och ansvarsfull medborgare, som på film, men visste inte riktigt vad jag förväntades göra för att överleva när jag väl skulle lämna lokalen, så jag frågade.

- Leta, leta, leta. Det är det man får göra. Vi skickar ut ett brev till dig nu under sommaren, så blir du kallad till en träff med din handledare.

Oj. Det var knappt i mitten på våren, och det skulle dröja ett kvartal innan jag ens skulle få tala med en handledare. Inte bra, men tydligen inget att göra åt. Jag lämnade lokalen med en optimism trots att jag skulle få vänta så länge.

Under hösten kom brevet. Jag gick dit igen, träffade min handledare. Det vare en medelålders kvinna som var stressad. Spänd. Hon försökte låta intresserad och verka avslappnad. Ge ett intryck av att hon gav en tid till att tala. Det misslyckades och jag blev själv stressad. Började fundera på hur många arbetslösa hon hann träffa under en dag. Vad hon tänkte om dem. Om hon själv hade varit långtidsarbetslös någon gång.

Hon frågade om jag ville syssla med yrken som jag inte ens visste existerade. Jag undrade om hon hade läst min CV eller sett vad jag hade kryssat för i deras datorsystem, för frågorna var obefogade: Jag saknade kompetens. Inte bara saknade den, det hon föreslog att jag skulle syssla med hade jag ingen som helst tidigare erfarenhet av på någon nivå. Det var inte anknutet till min önskan, min erfarenhet eller mig på något annat sätt mer än att jag betraktades som arbetslös och det eventuellt skulle kunna uppstå arbeten inom de yrkena.

Det gick två månader. De hörde aldrig av sig. Inte en endaste gång, om en enda tjänst som hade med min utbildning att göra. Det blev dags för ytterligare ett möte. Samma stämning fast mer desperation i luften. Stressen. Jag var produkten som skulle packas in och skickas någonstans. Frågan var bara var. Hon skrev upp mig på än fler yrken jag var ointresserad av. Rekommenderade mig att närvara på ett möte där man skulle lära sig skriva CV. Arbetsförmedlingen skulle lära mig skriva ett CV. Jag undrade om det var rutin att föreslå det. Hon hade aldrig läst något jag skrivit, varken ett CV eller annat. Hon talade om anställningsintervjuer. Om jag hade lätt för att prata med människor, hur det hade gått på dem. Jag undrade varför hon pratade om saker som inte var relevanta och ville mest be henne hålla käft. Hon hade inte förstått att jag aldrig var kallad till dem. Att det inte fanns några lediga tjänster att söka och att det var skälet. Hon lyssnade inte.

funktion
Efter det mötet återvände jag inte dit. Arbetsförmedlingens personal hade inte gjort en enda sak som jag själv inte hade kunnat göra via deras hemsida förutom uppta flera timmar av mitt liv och ge mig falska förhoppningar, malplacera mig på arbetsmarknaden samt föreslå åtgärder som var antingen felaktiga eller missriktade. Mitt äventyr där var en fars hur lite det än skulle kunna tänkas representera ett större urval arbetslösas erfarenheter av arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingen är en utomordentlig tanke. En förmedling man går till som hittar arbete åt en, det låter som lyx. Man går dit och får sina problem lösta. Teoretiskt i alla fall. I praktiken är det en förmedling där människor snurrar runt i ett byråkratiskt ekorrehjul när de inte klickar på datorer som saknar en mus. Lokalerna är en mötesplats för främst arbetar- och i vissa fall även medelklassen där man kan spana in andra personer som är i samma situation medan de väntar på ett näst intill garanterat meningslöst möte eller surfar på nätet.

Vad gör personalen där som den arbetslösa inte redan kan göra från sitt eget hem bakom skärmen? Vilken funktion fyller egentligen arbetsförmedlingens personal? Vartannat samtal med dem sitter de och läser innantill i broschyrer, klickar på hemsidan, frågar om man själv klickat och ifrågasätter en på diverse sätt. Personalen finns främst för att man den ska kunna hitta ett arbete åt en. Alla som sysslar med det på arbetsförmedlingen borde få sparken. De kan inte hitta arbeten som ej finns eller finns sällan, de står inte över marknaden, de kan inte skapa arbeten, de gör inget som inte längre kan göras av medborgaren, det de nu gör verkar ge liten utdelning och sammanfattningsvis – behovet av dem finns inte.

synen på den arbetslösa
Trots att det är arbetena som inte finns behandlas de arbetslösa som om det vore deras eget fel att de befinner sig utan ett arbete. Den liberala skyll-dig-själv-mentaliteten genomsyrar samhället och på arbetsförmedlingen och försäkringskassan märks den av allra mest när den får en konkret skepnad. De som inte har arbeten ses som antingen bidragsfuskande free-riders som inte vill arbeta eller inkompetenta idioter som inte klarar av att hitta någon som vill anställa dem.

I det nuvarande systemet förväntas man att arbeta. Det är utgångspunkten, och den gick t.ex. den borgerliga kartellen till val på hösten 2006. Det låter bra eftersom det ytterst bygger på någon slags tanke om en högerversion av rättvisa som i ett nötskal kan sammanfattas som “man får det man förtjänar”. Det är utifrån den grundsatsen, att vem som helst kan bli vad som helst, att om man bara arbetar hårt så kommer man snart kunna glassa med de rika eller åtminstone leva väldigt gott, som en föraktfull social mentalitet gentemot de arbetslösa gror på.

Högerversionen av rättvisa och den roll en sådan rättvisa tillmäter det individuella ansvaret för både välgång såväl som nederlag är förutsättningen för att den arbetslösa ska kunna degraderas till den oönskade parasit den för nuvarande både betraktas och behandlas som. Det är också en bekväm manöver för de blåa tänkarna som, för dem, löser fler problem än vad det skapar: Genom att flytta över så mycket som möjligt av ansvaret för medborgarens livssituation till medborgaren själv blir staten allt mer ansvarsfri för befolkningens väl.Man måste då börja ifrågasätta vilken funktion staten fyller för den vanliga medborgaren och hur staten behåller sin legitmitet om den bevisligen inte tar hand om sina invånare. Statens existentiella berättigande kan därför undermineras av en liberal version av rättvisa.^[1]

En blå stat behöver därför samtidigt som den avsäger sig ett så stort ansvar för medborgaren belysa andra ansvar som den tar för densamma. I borgerlig politik kan det t.ex. gestalta sig i form av sänkta fastighetsskatter – staten ger nu mindre eller inget, men den tar också mindre, vilket självfallet drabbar folk som har och inte har på olika vis.

Att medborgaren accepterar att staten skiftar agenda och frånsäger sig ansvaret om ett värdigt liv med t.ex. arbete, husrum och mat beror på många samverkande skäl: Politisk och etisk okunskap och ett dito ointresse, desinformation från statens sida och t.ex. den sociala mentaliteten som nämndes tidigare och som uppfostrar medborgarna att inte kräva att staten tar ansvar för dem.

Man gör därför inte ett allt för vågat anspråk då man hävdar att Arbetsförmedlingen med hjälp av en märklig bild av rättvisa och en social stämning som påminner om darwinismen på dinosauriernas ö i huvudsak inte gagnar den arbetslösa. Arbetsförmedlingen är dessutom i maskopi med Socialförvaltningen, ytterligare en institution som är intressant i sammanhanget, som kräver att man både söker och accepterar vilket skitjobb som helst om man ha någon rätt till att få ekonomiskt bistånd så man kan överleva.^[2]

Genom att inte kunna neka ett arbete man inte vill ha och tvingas acceptera det eller svält säkerställer Arbetsförnedringen billig arbetskraft för arbetsköparna. Konkurrensen om arbetena är hög, t.om. för skitarbetena eftersom efterfrågan skapas artificiellt genom ovan nämnda mekanismer. Som resultat sänks lönerna på samtliga fronter förutom hos dem som redan var välbärgade. Ordningen leder också till att avtalen mellan arbetsgivare och arbetstagare lättare kan justeras till arbetsgivarens fördelen – som arbetssökande tvingas man acceptera det som erbjuds.^[3] Gör man inte det är det enligt borgerlig logik inte fel på avtalet utan fel på den arbetssökande personen, något den självklart har helt rätt i om man önskar ett samhälle där personer accepterar låglönearbeten med både usla avtal och framtidsutsikter.

brott mot de mänskliga rättigheterna
Om lönearbete för kapitalet är slaveri som det påvisades i den föregående texten är i så fall Arbetsförmedlingen en slavmarknad som ytterst tjänar arbetsgivarna. Den slutsatsen kan man komma fram till oberoende om slavliknelsen i föregående texten är giltig eller ej då staten genom Arbetsförmedlingen, i vissa fall tillsammans med Socialförvaltningen, bryter en rad av de mänskliga rättigheterna:

Artikel 3.
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Fel. Man har ingen rätt till ett liv i frihet, för ett sådant liv hade inte inneburit att man var tvungen att bli exploaterad av en annan person, helt legalt via arbetsförmedlingen dessutom.^[4] Detsamma gäller den personliga säkerheten: Staten låtsas garantera den enbart om man är i träldom.

Artikel 4.
Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.

Falskt. Att bli plundrad på sitt arbete är kanske det främsta som utmärker såväl slaven på bomullsplantagen som den vanliga lönearbetaren inom kapitalismen. Det äldre slaveriet var inte så värst sofistikerat och använde piskan som främsta metod. Det nuvarande använder också våld och hot om våld – polisen och hotet om att bli hemlös o.s.v, och är även sanktionerat av juridiken.

Artikel 5.
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Är det inte bestraffande och förnedrande att behöva arbeta för någon som skor sig på ens egen möda? Är inte arbetsskador, ofta omöjliga att läka, till följd av detta legala tvångsarbete en bestraffning eller tortyr i sin mest sofistikerade form, förklädd till något som påstås vara legitimt?

Artikel 6.
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.

Staten tar alltid större hänsyn till juridiska personer så som företag än till faktiska så som snittmedborgare. Att lagen erkänner en kvittar totalt – det juridiska systemet är uppbyggt så att den mest bemedlade i regel vinner tvister. Det gynnar självfallet arbetsgivarna medan det försvagar en redan urvattnad mänsklig rättighet.

Artikel 13.
1. Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.

Falskt. Här bryter den borgerliga kartellen uppenbarligen mot de mänskliga rättigheterna då den t.ex. i vissa fall tvingar en att ta arbeten som ligger i andra kommuner än den man råkar bo i.

Och den mest intressanta i sammanhanget:

Artikel 23.

1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.

Ytterligare en fager paragraf som helt saknar verklighetsanknytning eftersom inte ens ett så “modernt och demokratiskt” land som Sverige lever upp till de två punkterna: Man har inte fritt val av sysselsättning, man får en orättvis lön, har arbetsförhållanden som tar större hänsyn till marknaden än arbetaren och man får inte lika lön för lika arbete. Samtliga exempel är brott mot de mänskliga rättigheterna som staten gör sig skyldig till via institutioner som exempelvis Arbetsförmedlingen.

arbete
Om man arbetar 39 år av sitt liv kommer man upp i åtminstone 8 385 arbetsdagar förutsatt att man har en heltidstjänst. Utgår vi från 8 timmars arbetsdag innebär det att 10% av livet består av arbete.^[1] Om man ser till hur många procent av vår vakna tid i livet som vi ägnar åt att arbeta kommer vi istället upp i 14%. I den siffran ingår också våra liv som icke arbetsföra barn och pensionärer.

I realiteten är ens arbetsliv mer komprimerat: ^[2] En tredjedel av ens liv kommer man således att ha spenderat på arbetet, under den period då man antagligen är mest bemedlad, ska skaffa barn och partner(s) om man nu vill göra det, och fortfarande inte har förfallit allt för mycket rent hälsomässigt. Arbetar man en halvtidstjänst hela livet kommer man istället ha spenderat en sjättedel av motsvarande livsperiod på arbetet.

fritid
För syftet är:

Den tid en individ har möjlighet lägga ut på vad den uppfattar som personlig rekreation.

I den här definitionen räknas därför inte matlagning, dagishämtning, sjukbesök, bilmeck, tid i telefonköer, städning och dylikt in för de flesta av oss. Fritid är, som namnet föreslår, den tid man har för fri disposition när man själv anser att man gjort sitt för den givna perioden. Om någon väljer att piska sig själv, springa maraton, se på tv eller läsa facklitteratur på sin fritid gör detsamma p.g.a. att det är individens egen uppfattning av vad tiden är som definierar tiden.

Lönearbetet kan därför löpa parallellt med fritid för någon. En sådan situation verkar vara idealet även om dessa individer är sällsynta och situationen en dröm för den förkrossande majoriteten av folket. Vi kommer av den anledningen inte ägna mer uppmärksamhet åt dessa arbetsplatsutopier. De är för få för att vara relevanta och stora delar av kritiken som kommer framföras kommer gälla dem trots att de är idyller.

Mest fritid i livet har de flesta i de två blöjstadierna: Som barn och pensionärer. Den exakta fördelningen varierar från person till person, likt allt annat vi diskuterar här. Den period då man har mest fritid brukar ej infinna sig i livets mittfas, och i synnerhet inte under åren man arbetar.

Om man arbetar 8h och sover 7h så återstår 11h. En del av dem försvinner till aktiviteter som inte är fritidssysselsättning. Det tar t.ex. tid att äta eller laga mat, diska, klä på sig, transportera sin kropp kors och tvärs, införskaffa produkter, vara tvångssocial, svara i telefon, gå i trappor etc. Låt oss säga att man är extremt effektiv och i snitt endast lägger ner sammanlagt 3h om dagen på den typen av aktiviteter. Då har vi fått fram antalet timmar fritid för en heltidsanställd supereffektiv person som sover för lite om nätterna: 8.

En sådan person kan förfoga helt fritt över 50% av sitt vakna tillstånd 5 dagar i veckan, och 82% av det 2 dagar i veckan. En helt vanlig vecka för vår fiktiva robotperson upplevs på den grunden som: 49% fritid, 34% arbete och 18% övriga oundvikliga aktiviteter. ^[3]

Detta är inte ett försök att beskriva verkligheten. I vårt räknexempel bryr vi oss inte om ensamstående eller samlevande föräldrar, obetalt arbete, sjukdomar, en mer rimlig effektivitet eller någonting alls som gör vår ypperligt goda och entusiastiska arbetare till en faktisk människa. Vårt exempel finns i den bästa av världar. Den är den perfekta arbetaren, fullt sysselsatt och blåttröstande, och får därför den perfekta tillvaron som fördelas på det sätt som redovisats.

Siffrorna har ingen betydelse för det kommande resonemanget. Innan du raderar det från minnet kan du, om du vill, passa på att skörda några eventuella frukter av all aritmetisk akrobatik som vi frossat i hittills genom att ställa en enkel fråga till dig själv: Är detta ett rimligt sätt att förhålla sig till det mest värdefulla man antagligen har – sitt eget liv?

funktion
En gång i tiden var de flesta människorna antingen självförsörjande eller direkt beroende av någon som tog hand om dem som i sin tur var mer eller mindre självförsörjande. Handeln och kommersen så som vi känner till den i dag var inte en integrerad del av vår vardag förrän efter industrialisering. Det moderna lönearbetet spriddes i takt med densamma. Varor och tjänster började (mass)produceras, och sakta men säkert förbyttes en livsstil där man arbetade för att överleva till.. ja.. till vad? Detsamma. Fast i en annan form.

I ett kapitalistiskt system är individens överlevnad endast tryggad av pengar, i den mån den kan tryggas alls d.v.s. Mänskliga rättigheter, social välfärd och juridiska lagar garanterar inte i den enskilda individen en dräglig existens. Sådan är den kalla verklighetens praxis. Att det finns författningar, sociala skyddsnät o.s.v. nedtecknade och att de i bästa fall fungerar haltande och de liberala politikerna tvingas behålla dem motvilligt samtidigt som man försöker skapa ett klimat där de successivt avskaffas saknar betydelse: Inte ens de mest grundläggande paragraferna, som t.ex. FN:s mänskliga rättigheter, efterlevs av ett endaste I-land i något avseende trots att vi har alla reella möjligheter i världen att tillmötesgå de krav som författningarna ställer på världssamfundet. ^[4]

För en majoritet av alla människor på jorden finns det inget socialt skyddsnät som garanterar dem en fortsatt existens eller en där de mår förhållandevis väl. För dem är antingen självförsörjning eller införskaffande av pengar av yttersta vikt. För medelsvensken är självförsörjningen däremot ett rätt invecklat alterantiv p.g.a. klimat, landäganden och ett rakt igenom urbant levnadssätt. Det urbana livet är ett barn av kapitalismen, och följdaktligen kräver den urbana existensen i vår tappning pengar.

Man arbetar m.a.o. för att man måste om man ska ha en chans att leva en dräglig tillvaro i ett samhälle som väl accepterat kapitalismens vara. Man behöver få mat och tak över huvudet, och en del saker därtill.^[5]

Inom de kapitalistiska systemen som har ett socialt skyddsnät ö.h.t. bestraffas de individer som är i behov av det. Människorna kommer att betraktas som en av de lägsta klasserna i den sociala hierarkin, och den platsen delar de tillsammans med övriga grupper som man riktar sitt projicerade hat mot.^[6] Är man i behov av hjälp i form av socialbidrag får man sin biljett till träsket för att man är kapitalets antites på flertalet sätt. Man:

• producerar inget
• lever helt eller delvis av dem som har ett arbete
• utgör en ekonomisk belastning
• saknar köpkraft

Denna antites är paradoxalt också till viss del helt och hållet önskad av kapitalet, för endast genom att alltid ha en reservarbetskraft kan priserna på arbetet pressas nedåt när människor tvingas konkurrerar med sina löner om de jobb som finns på arbetsmarknaden.

Vad kapitalet behöver som en ekonomisk förutsättning ser därför annorlunda ut än det sociala klimat som kapitalet har skapat och där den arbetslösa blir en medlem av underklassen. Den arbetslösa behövs i någon proportion för att maximera arbetsgivarens väl, och den behövs också som ett objekt för avsky och ett varnande exempel för vad som händer med medborgaren om den inte köper kapitalets spelregler och kuvar sig under dem. I och med att alla kapitalisters rikedomar kommer ur arbetarnas händer är det a och o att alltid ha nya arbetare redo, och det kräver i sin tur ett samhällsklimat som gör folk villiga att arbeta.

Här krockar vår syn på människovärdet och vår egen västerländska humanism med hur vi uppfattar den arbetslösa. Utåt sett menar vi att allas liv är lika mycket värt, ett påstående som torde säga något om hur vi förhöll oss till bäraren av det livet. I praktiken ser vi däremot ner på den arbetslösa med avsky och tvingar den leva ett underklassliv som i ett kapitalistiskt system innebär att man inte erbjuds ett likvärdigt liv som de arbetande.

Där det sociala skyddsnätet inte finns behöver man arbeta för att överleva.

Om skyddsnätet å andra sidan finns behöver man arbetet för att kunna få samma möjligheter som de övriga. Man behöver det också för att bli en medlem i samhällskroppen. Utan arbetet är man ingen. Arbetet är därför både ekonomiskt avgörande, status och identifikation, i synnerhet i en konsumtionskultur som kapitalismens där man är det man har medel till. Vårt system bygger dessutom på att alla som är kapabla att arbeta måste söka arbete om de ska få hjälp av det sociala skyddsnätet. Kapitlet har med hjälp av lagen sanktionerat en fyndig mekanism som säkerställer att det alltid finns billig arbetskraft tillgänglig: Man hotas till livet, och budskapet är att man måste vara beredd att arbeta och vara en del av kapitalet, eller vara beredd att svälta.^[7]

mervärdet
För att överleva lär vi behöva någon form av arbete. Så har det varit innan, och så är det till synes fortfarande. En försvarare av lönearbetet kan med den typen av argument peka på nödvändigheten av arbetet. Att man sedan betalar i säd eller pengar gör detsamma. Kapitalet kan därför ses som ett system som möjliggör processerna.

Grunden i den tanken delas även av anarkisterna: Vi föreställer oss inte att allt kommer sköta sig självt och världen spira om alla sitter hemma och fiser på soffan dygnet runt, vilket är en tanke som många i sitt häpnadsväckande oförstånd ofta tillskriver oss. Det är ingen som nekar att arbete behöver utföras. Det som nekas är istället hur det måste eller bör se ut. Det är i huvudsak organiseringen av arbetet i sin nuvarande skepnad som ifrågasätts.

Ifrågasättandet kan målas upp av en jämförelse av en person i ett icke-kapitalistiskt samhälle med en som lever i det nuvarande. Att båda är beroende av arbete i något led och en form ger en bild av att arbetets natur är likvärdigt. Med avseende på definitioner och logik är det vid första anblicken också helt riktigt att arbetet är jämförbart på så sätt, åtminstone tills vi kommit längre.

Det är inte förrän man ifrågasätter vem som skapar arbetets behov och vilken funktion arbetet ytterst har som det blir tydligare varför det är en skillnad på att baka bröd i självförsörjande syften jämfört med att baka samma bröd för en arbetsgivare:

I det första fallet gör man det för att överleva ett naturligt villkor – antingen skaffar du din mat på något sätt, eller så dör du. Arbetets hela syfte är att skapa eller förädla föda. Man har ett behov, det behövs arbete för att man ska få det tillgodosett, och den givna följden blir att man arbetar för att uppnå målet att tillfredsställa behovet.

I det senare fallet är processen “nästan” densamma, med den viktiga skillnaden att det helt plötsligt finns en eller oftast fler mellanhänder i skepnad av kapitalister. Dina möjligheter av att mätta hungern går nu istället via dem.

mellanspel: kapitalismen som alfasystem
Innan vi fortskrider ska en varning utfärdas för en typ av argumentation som brukar dyka upp i sammanhanget, som inte har med något alls att göra, och som liberala tänkare är snabba med att ta till. Den pekar på effektivisering och utveckling som följd av kapitalet. De som nämner detta och det påstådda sambandet mellan kapitalismen och de positiva värdena har inte någon större koll på sitt kritiska tänkande eftersom den tanken har åtminstone följande allvarliga problem.

i. Det som samma tänkare inte gärna nämner är att det inte finns några skäl till att tro att deras ordning är den enda som leder till utveckling och välfärd. Med det konstaterandet framhålls det inte ett visst system i denna skriften. Det hävdas t.ex. ej att socialismen skulle vara att föredra om man vill uppnå utveckling. Anspråken som görs här är långt blygsammare, men likväl mer än tillräckliga för att rasera den liberala attityden att kapitalismen är det enda system som leder till önskvärda samhällen.

Att kapitalismen skulle ha den unika rollen är, trots att detta är en av de äldsta idéerna i omlopp i den liberala skolan, inte något som vetenskapen visat. Det är blott ett påstående som upprepats av dem vars intressen det tjänat och som blivit en oifrågasatt sanning med åren. Synar man påståendet närmare krävs det inte stor kreativitet för att tänka sig att det mycket väl kan finnas alternativa system.

ii. Kulmen av inskränktheten visar sig måhända om man tar deras påstående på allvar. Om man gör det, och även föreställer sig att det finns fler planeter än jorden som har “intelligenta” livsformer, måste man i så fall även acceptera att ingen av dem kan vara lika långt eller längre gångna än oss människor om de saknar kapitalismen på sin planet. Detta är precis vad som följer om man hävdar att kapitalismen är det enda systemet som leder dit vi vill komma. Tanken är absurd bl.a. för att den är matematiskt osannolik. Den visar enbart människans narcissism när den är som störst.

iii. Liberaler pekar också gärna på historiska exempel. De menar att man genom att se på historieskildringen kan konstatera att inga andra idéer än kapitalismens har levererat.^[8] En person som gör detta kan lyckligtvis inte tas på allvar, för vad som skett historiskt säger inget om vad som kan ske i framtiden eller vad som kunde ha skett om det inte vore för att förespråkare av kapitalismen genom alla tider försvarat idéen med våld. Detta innebär att den liberala historieskildringenm saknar relevans även om den vore sann rent historiskt.

Accepterar man deras resonemang måste man också acceptera att en etnisk 29-årig asiat aldrig kan bli USA:s president av exakt samma skäl – de historiska. Är man inte teoretiskt lagd och misslyckas med att greppa logiken i kritiken kan man uppehålla sig på den nivå som dessa personer befinner sig på och anföra historiska exempel fram och tillbaka, som t.ex. Spanien under 30-talet, för att visa att de inte bara misstar sig på sin vetenskapsteori utan även om den fakta de framför. Det räcker med ett enda exempel på ett annat system som genererat samma eller likvärdiga positiva resultat som kapitalismen för att historieliberalerna ska falla på sitt eget sätt att resonera om man är så icke-beläst att man ger det någon betydelse alls till att börja med.

iv. Att tala om utveckling på kapitalets villkor är förrädiskt. Utveckling behöver t.ex. inte alls vara synonymt med ett högt BNP, västerländska demokraturer, fri företagsamhet eller affärer som kan erbjuda 400 olika sorters skor med inbyggda mp3-spelare. Utgår man ifrån kapitalets definition av utveckling, som man oftast gör i våra samhällen, är det heller inte märkligt att man kommer fram till att kapitalet är det bästa sättet att uppnå den. De som resonerar på det sättet ställer frågan för att visa på svaret de på förhand försökte komma fram till. Det är lika löjligt som att fråga hur en annan geometrisk figur än cirkeln kan vara lika rund eller rundare, om man nu värderar egenskapen rund positivt.

Kapitalismen har redan tagit patent på termer som frihet, demokrati och individualitet. De är definierade utifrån kapitalistiska premisser och på ett sätt som skapar en värld där kapitalet kan frodas.

mer mervärde
Nu när det visats att kapitalismen ingalunda kan göra det anspråk som den ofta utgår från är det dags att redogöra skillnaden mellan arbetsformerna.

Det är sedan länge känt att lönerna inom kapitalismen inte är något som faktiskt motsvarar arbetet. Det som finns i lönekuvertet är t.ex. en bråkdel av vad man tjänat åt kapitalisten.^[9] Så länge kapitalisten gör en vinst genom ens arbete som inte går att härleda till värdet av kapitalistens eget arbete får man ut mindre än det man rättmätigt skulle haft.^[10] Uttryckt i socialistiska termer blir man berövad mervärdet av ens arbete, och det är precis det mervärdet som gör kapitalisten rikare.^[11]

Varför ska man som lönearbetare finna sig i den nuvarande ordningen där man inte får en lön som motsvarar värdet på det utförda arbetet?

Lönesättningen sker inte utifrån varans värde eller ens andel av vinsten som man får genom det arbete man läger ner. En sådan lönesättning hade plockat bort vinsten för kapitalisten. I dag sker lönesättningen på arbetsmarknaden där man redan utgår ifrån att mervärdet tillfaller kapitalisten. Att människorna på arbetsmarknaden likväl vill arbeta (bli avlurade värdet på sin arbetskraft) beror på de sociala och retributiva faktorerna som redan diskuterats i ett föregående stycke.

Innan vi går vidare med att besvara frågan om man som arbetare borde finna sig i den rådande ordningen ska det påminnas om vad vi redan accepterat och med hjälp av det bemöta ytterligare en invändning som brukar ges utrymme:

Kapitalets förespråkare kommer hävda att man som lönearbetare inom kapitalismen får ett större värde genom sitt lönearbete än vad man hade kunnat få genom motsvarande arbete i t.ex. ett feodalt samhälle eller en socialistisk diktatur, och att det faktumet kvarstår även om kapitalisten får sin vinst och kan anklagas för att utnyttja dig. Det kommer vara så, menar förespråkarna, för att kapitalismen effektiviserar och organiserar arbetskraften och därför erbjuder arbetaren mer än vad den hade fått i ett alternativt system. I slutändan har därför samtliga inblandade tjänat på det, och det kommer i sin tur rättfärdiga den rådande ordningen.

Riktigheten i förespråkarens sätt att resonera beror helt och håller på vilket alternativ man jämför kapitalismen med. Vi har visat att det är fullt rimligt att det finns alternativ till kapitalismen. Om det finns sådana, varför ska man då göra som kapitalismens förespråkare gör i det här fallet när de jämför kapitalismen med ett, från de perspektiv vi diskuterar, underlägset system? Förespråkarna får argumentationen att gå ihop enbart i de fallen.

Om påståendets riktigheten kan man också vara helt överens med kapitalisten i de fall då det är befogat. Sådana kommer självfallet att finnas. Det som också kommer finnas är sådana där man får fram samma eller större värde för arbetaren än vad man får inom kapitalismen. Som om inte det är nog kommer det även finnas ytterligare alternativ där man mäter värdet på t.ex. sin förtjänst av arbetet på ett helt annat sätt än man gör inom kapitalismen. Dessa två möjligheter utgör var och en för sig ett problem för förespråkarens argument som säger att man som arbetare tjänar mer inom kapitalismen än man hade gjort annars. Argumentet gäller bevisligen inte samtliga alternativ till kapitalismen.

äganderätten
Kapitalismen förutsätter äganderätten trots att den inte är rationellt fastslagen och är omöjlig att rättfärdiga i sin nuvarande skepnad. Äganderätten är också grunden för lönearbetets form.

Med hjälp av samhällets tvång och hot om våld tvingas man t.ex. att betala hyra för sin lägenhet till, i förlängningen, markägaren. Detta trots att det inte visats hur en bit av jorden skulle kunna ägas.

Accepterar man äganderätten kan man ta marken på samma sätt som den första som tog den – vilket i så fall måste vara legitimt enligt alla övriga som accepterar äganderätten. Det framgår då att acceptansen av äganderätten också är vad som upplöser äganderätten: Om alla människor är jämlikar, och någon kan ta över en bit mark, då kan alla övriga också göra det, och i och med det blir äganderätten ointressant.

Om man däremot inte accepterar äganderätten måste man fråga sig själv varför man betalar hyra till den påstådda markägaren, samt hur den kan hävda att marken tillhör henne ö.h.t.

Vad man än anser om äganderättens legitimitet kommer man därför, om man förutsätter att vissa människor inte är gudar som har rätt till delar av vår planet enbart för att de tog dem med våld eller hann dit först, p.g.a. ens attityd inte ha äganderättsliga skäl för att acceptera att någon kräver en på t.ex. hyra.

Så må det vara teoretiskt i en värld där intellektet styr. I praktiken lever vi dessvärre i ett modernt barbari där rationella resonemang inte spelar någon som helst roll om de motsäger de som sitter på makten. Makt ger rätt, i alla fall om man får tro på den rådande ordningen. Inom den är det tämligen omöjligt att trotsa systemet. Om man inte vill frysa eller svälta ihjäl tvingas man att bli lönearbetare inom kapitalismen, för i annat fall är man inte värdig sin existens. Hyresvärden, bagaren och andra vill ha kontanter, och helst vill de även ha mer än vad varan är värd. Man tvingas betala dem, för någonstans finns det en idé om att man kan äga mark m.m.

Det är här ännu en av skillnaderna mellan en arbetare inom kapitalismen och en som står utanför den framträder än tydligare. Kapitalismen är ett tvång. Det tvingar en att arbeta om man vill slippa bestraffning eller överleva. Den kan göra det p.g.a. en medvetet ologisk version av äganderätten och av upprätthållandet av den illusion som bygger på den.

slavskapet
Vi som invånare i demokraturerna är så väldresserad att vi t.ex. känner oss fria trots att vi varken kan föra vår egen talan eller byta samhällsystem då det inte finns något annat än just rader av kapitalismen att byta till.^[12]

Ordet frihet är inte synonymt med att vara fri från kapitalet, som man kan tycka att en sann liberal borde propagera för. Frihet är i praktiken enbart likvärdigt med att vara fri att verka under kapitalismen. Avviker man från den tanken kommer man antingen att förlöjligas eller målas upp som en fiende till alla goda tinga enligt den. Kapitalismen är den enda religion som alla för stunden, oavsett om de är konventionellt troende eller ej, erkänner och dagligen ger sin legitimitet.

Allt har ett pris. Mänskligt liv i form av antal timmar man slösar för sin arbetsgivares väl och övriga djur per kilogram. Planeten har också sitt pris, även om ingen riktigt kan förklara hur man kan sälja delar av den.

Om man lönearbetar inom kapitalismen är man en slav hur mycket man än tjänar och hur väl man än trivs med sitt arbete. Man är det för att kapitalismen inte ger en ett alternativ. Man kan inte välja att leva utanför den och skapa en alternativ värld. Det som gör att man inte kan välja är inte att människor fattas engagemanget eller inte vet hur de ska gå till väga, utan att äganderätten är lagstadgad inom kapitalismen och att kapitalismen är global. Det finns inget utrymme, inte en enda vrå på jorden, där kapitalisten med lagen på sin sida inte kan nå oss och rasera vad vi än bygger.

Inom kapitalismen tvingas vi att antingen utnyttja eller utnyttjas. Det enda som skiljer oss åt är graden av det vi gör och hur väl vi anammat kapitalismens värderingar.

De svarta i USA var slavar. Om det finns det inte mycket att orda över, men vad gjorde dem till slavar? Hur visste man att de verkligen var det? För att vara slav behöver man inte smaka piskan eller svälta, även om det är precis vad kapitalismen gör med dem som motsätter sig systemet. Man behöver heller inte säljas på marknaden eller välja slavägare, även om det är precis vad som sker på arbetsmarknaden.

För att vara slav räcker det med att ett enda kriterium uppfylls: Att inte ha den frihet man föddes med. Friheten att t.ex. inte var underställd någon som i själva verket är jämlik. Vi kan aldrig bli fria från behovet av arbete, och kan därför heller aldrig vara slavar blott för att vi behöver arbeta. Vi kan däremot bli fria från andra människors tvång och exploatering, och man kan därför bli slav under dem och behandlas på det sättet. Varje krona vinst som ens arbetsgivare gör är ytterliggare en som man tvingades ge henne under hot.

Det en av de större skillnaderna mellan lönearbetaren inom kapitalismen och den som skulle kunna finnas i ett alternativt system: Inom kapitalismen tvingas människorna stå under varandra både socialt och materiellt. Och inga alternativ tillåts ta form. Inget som på minsta sätt kan hota ordningen och kapitalismens väl på allvar kan någonsin accepteras.^[13]

“Harder, better, faster, stronger”
~ Daft Punk.

Med en teknologi på ständig frammarsch och en ökad rymdturism är en fråga som måste besvaras hur man kan äga något i rymden. Vilken praxis styr detta, och är det fritt fram för vem som helst att sälja t.ex. månen?

Svaret är föga överraskande “nej”. Det företagen sysslar med är, trots att det inte är olagligt, en ren och skär bluff. Allt de säljer är ett färgglatt papper med köparens namn på och några koordinater. Det finns nämligen ett internationellt FN avtal som tecknades 1967 där det framgår att rymden är allas att bruka och att inget land kan utropa en himlakropp som suverän.

juridisk otillräcklighet
Problemet med detta avtal är att det då det tecknades enbart var nationer som kunde och hade intressen av att ta sig upp i rymden. I dag är det snarare tvärtom: Resurserna som med all säkerhet finns och bara väntar på att bli upptäckta kan komma att bringa enorm profit till de företag som för kapitalismen med sig bortom våra egna gränser.

Avtalet är enligt rymdlagsexperter långt ifrån fullständigt. Det framgår t.ex. inte om det är förbjudet att exploatera asteroider eller vem som ansvarar för avfall som dumpas i rymden. Det finns för nuvarande inget som förbjuder företag från att bygg ett mindre imperium genom att nyttja dessa luckor i pappersarbetet.

Samtidigt planerar NASA en permanent bas på månen. Frågan är hur de kan bygga något alls där utan att göra anspråk på marken under det, eller hur man kan ha en sattelit i omlopp utan att göra detsamma med rummet.

Varför kan då en så mäktig myndighet som NASA slippa betala en markägare, medan medelsvensson tvingas gör det här hemma? Var finns logiken i juridiken, och varför kan man äga på jorden men inte på en annan planet?

motsägelsefullhet
Stöld eller påhitt: De flesta territoriella anspråk verkar historiskt sett ha gjorts enligt först till kvarn principen eller makt ger rätt tanken. Kommer man t.ex. till Amerika kan man skjuta ner ursprungsbefolkningen, ta marken och utropa en nation. Nästa steg är att bara ge sig ut och spika upp en inhägnad och kalla gården “min”, samt återigen vara beredd på väpnad konflikt för att få behålla den. Så grundades dagens supermakt, och ingen ifrågasätter legitimiteten av marknaden med fastigheter och land trots att de uppenbarligen antingen är stulna (om man tror på äganderätten) eller inte kan ägas.

First to touch: Först till kvarn bygger i sin tur på en tanke om vem som kommer till platsen först. På vilket sätt kan detta visas vara relevant för huruvida a) man kan äga något och b) man ska bli dess ägare? Tanken om att först som vidrör får det är så pass ologisk att det blir svårt att bemöta den. Den är fullt jämförbar med alla x som y eftersom alla har samma inneboende problem – hur binder man x & y till en sådan sak som ägande?

Framtiden & rättvisan: Om ovanstående principer är de som gäller har framtida generationer inte samma ursprungsläge. Allt någon tar som sitt eget i dag, lämnar mindre kvar i morgon. Allt på jorden är i nuläget taget, och framtidens människor har därför blivit berövade sin rätt till att gagna marken, helt enkelt för att de föddes för sent. Som om detta inte vore nog måste framtidens människor dessutom, som ett tack för att de blivit grundlurade, betala de innan som gav sig själva rätten att ta marken. Sådan är relationen mellan markägarna och de övriga.

Nationens roll: Det finns lagar som befäster en tanke om att ingen individ kan äga mark utan en nations stöd. Förutom att detta innebär att nya nationer inte kan uppkomma om inga gamla vill, öppnar det upp fler frågor än vad det besvarar. Hur kan en nation ge sig den rollen till att börja med? Med vilken rätt ska redan befintliga nationer ha monopol på världen och kunna hindra människor som vill ha en ny nation från att kunna förverkliga den? Varför kan en nation ge bort äganderätt när en sådan, även då man uppfattar den som existerande, är problematisk?

Jordens särställning: Varför ger man jorden en unik plats i universum, som om planeten inte låg i rymden? Varför kan man inte äga något bortom jorden, men samtidigt äga saker på jorden? Om man anser att en ägandeätt i rymden är löjeväckande torde man enligt samma principer dra samma slutsats om vår lokala omgivning. Om man däremot menar att vi borde utvidga äganderätten till att omfatta resten av rymden kommer man förr eller senare bevisa att äganderättens beskaffenhet är något just så irrationellt som först till kvarn med pistol, vilket innebär att man misslyckats visa att det är intellektuellt rättfärdigat.

bevisen…
De välbeställda vill inte ge en tanke på en annan ordning och pekar på kaos och laglöshet som nödvändiga konsekvenser i en värld utan enskilt ägandeskap. De är emellertid enbart intresserade av sina egna privilegier eller fruktansvärt oinsatta i allt i från antropologi och historia till sociologi och statsvetenskap. Att samtliga av deras argument redan är avfärdade många gånger om innanför universitetsväggarna står att finna i litteraturen. Dock är det enda man behöver hålla i åtanke att de, genom att påpeka en massa nonsens om alternativen, inte rättfärdigar det nuvarande systemet och inte bemöter kritiken. Så länge de inte lyckas med det konststycket är tanken om äganderättens legitimitet mest ett önsketänkande från deras sida.

Det finns för nuvarande inga som helst teorier som visar hur man kan rättfärdiga ägandet i sin nuvarande form och som accepteras av akademin genom någon form av generell konsensus i frågan. Det är m.a.o. inte underbyggt att man kan äga.

Lockes gamla idéer som världen fortfarande verkar utgå ifrån bygger på tanken om oändliga resurser. I verkligheten är de ändliga, både på jorden och utanför. I verkligheten medför förfogandet över olika områden olika fördelar till deras sk. ägare. I verkligheten finns ingen äganderätt för att ingen funnit den, och, i din egen verklighet som svensson blir du bestraffad å det hårdaste när du trotsar tanken på att jorden du går på skulle kunna ägas av någon annan människa.

kalla fakta
Det enda som gör äganderätten möjlig i sin nuvarande form är det ständiga hotet om våld och sanktioner: Du tvingas betala och bete dig som om deras lögn vore sann, för annars kommer hela samhället att straffa dig med sanktioner, med våld genom kidnappning i lagens namn eller genom att hota din existens genom att göra dig bostadslös.

Den vackra sanningen som ingen talar högt om är att du inte kan stjäla det ingen kan äga. Kapitalisten kan inte kräva dig på pengar för att du lever på den här planeten. Föddes du, så har du den rätten utan att behöva betala för den. Varje gång man betalar t.ex. en hyra, betalar man i praktiken för sin rätt till existens. Man betalar till en person som själv inte är mer än dig, d.v.s. en jämlik människa, och som därför inte kan göra anspråk på marken mer än vad du själv kan. Det blir därför inte bara legitimt utan etiskt önskvärt att försvara sin rätt till att existera utan att samtidigt bli exploaterad av den sk. markägaren.

Att ens förställa sig att en varelse, en människa, kan äga en del av vår planet kräver en fantasi som likställer människan med den religiösas uppfattning om guds allmakt. Skenet om guds makt föll, och på samma sätt kommer det en dag då markägarna kommer få ta del av massornas genomskådande av den falska ordningen.

Anders Mildner, en journalist som “skrivit om fildelning sedan 2000″, spånar i intellektuella Expressen kring vad en friande dom mot The Pirate Bay skulle innebära och kommer fram till att det lika gärna kan vara ett hårt bakslag mot fildelarna. “En friande dom kommer obönhörligen att leda till krav på strängare lagstiftning” hävdar han och fortsätter påpeka att det kommer drabba alla som byter filer oavsett om de bryter mot lagen eller ej eftersom verktygen för filbytena är desamma. Mildner frågar sig också vilket ansvar The Pirate Bay kommer ha haft om utvecklingen blir som han förutspår.

Det är, precis som Mildner menar, givet att en frikännande dom kommer leda till att industrin kommer göra sitt yttersta för att få till stånd skärptare lagar så att man på något sätt även kan beröva oss än mer frihet genom att olagligförklara sidor som t.ex. TPB. Varför den typen av ytterliggare förbud helt kommer sakna förankring i förståndet redgörs det för i ett föregående inlägg.

Mildners resonemang och talet om ansvaret är svårt att förstå. Gäckandet av industrin har funnits i det offentliga utrymmet sedan internets tillblivelse. Den “illegala verksamheten” har ända sedan starten av den elektroniska infrastrukturen varit närvarande och ökat närvaron ju mer bandbredd som gjorts tillgänglig i världen. TPB är inget unikt i något som helst avseende. Inte ens i offentlighet och användarvänlighet, där Napster var en föregångare som sent lär glömmas. Det har funnits hur många program och protokoll som helst innan torrentens tid. Alla som haft viljan att ladda ner något illegalt har alltid kunnat göra det med grundläggande datorvana och en uppkoppling. Industrin har hela tiden varit fullt medveten om detta.

Deras medvetenhet om fildelningen fanns innan TPB. Bara för några år sedan gjorde t.ex. FBI tillslag över hela USA mot folk i olika warezgrupper (de som förser oss med gratis mjukvara m.m. innan det ens finns i affärerna). TPB har, likt dem som uppfann FTP-protokollet eller IRC, inget som helst ansvar för utvecklingen mot en hårdare lagstiftning. Mildner missar det mest uppenbara: De som har ansvaret är folket – de som laddar ner.

Det är också just det som är tjusningen med industrins uttjatade strider mot fildelarna. De slåss mot folkets vilja. Kapitalismen får en tydlig vibb om att man tar när man får tillfälle till det och den måste hitta boten för att inte tankarna så småningom ska sprida sig till andra områden. De sk. fildelningsbrotten är så många att åtminstone en niondel av befolkningen hade behövt ställas inför rätta. Brottet mot copyrighten är en folkrörelse. Den kommer alltid söka nya tekniker och alltid finna dem. Det är en omöjlig strid som industrin inte kan vinna även om de inför dödsstraff för brott mot deras vinstintresse (mer känt som upphosvrätt). Tekniken finns redan. Folket känner redan till den. Skulle vi vilja kan vi bygga egna interna nätverk på nätet eller lokalt i bostadsföreningarna. Det finns långt fler möjligheter än hinder.

Vem har det yttersta ansvaret för det juridiska gestapoklimatet där man tror sig kunna äga idéer (som man enligt sin egen retorik själv stulit). Pirate Bay har arbetat länge och väl för att skapa en kritisk analys av det nonsens upphovsrätten både innebär och bygger på. Det är inte Pirate Bay som röstar vart fjärde år och överlåter sin makt till kapitalet. Det är folket, genom sitt deltagande i den demokratiska charaden som snart ska äga rum igen. Det är genom den de ger kapitalet rätten att kuva dem. Men ack. En del har visst förstått hur det ligger till. Och att lagstifta bort en idé… tja… hur kan det gå?

Amerikanska MPAA, som representerar Hollywoods intressen, skickades till vita huset. Amerikanska UD har efter det tagit kontakt med UD i Sverige och “krävt att problemet med TPB måste lösas”. Före påsk åker en svensk delegation från rikspolisstyrelsen, rikskriminalpolisen och justitiedepartementet “över till USA för att höra vad USA krävde”. Amerikanska myndigheter berättade då för den svenska delegationen hur problemet “borde lösas”.

När delegationen kommer hem hamnar frågan på högsta nivå hos justitieminister Bodström “som signalerade att något måste göras”. Polis och åklagare svarar då att rättsläget är oklart, man hade inte nog på fötterna för att agera mot Pirate Bay – en fråga som redan var utredd av en åklagare.

Regeringen nöjde sig inte med svaret. Justitieministerns statssekreterare kontaktade riksåklagaren och rikspolischefen som i sin tur beordrade åklagare och polis att agera i alla fall.

frågor till de styrande:

Hej…

Det har den senaste tiden varit mycket skriverier om det illegala tillslaget mot The Pirate Bay. Skriver till er för att få klarhet kring några frågor som media inte tagit upp och som ni kanske kan hjälpa mig med…

1. Varför agerade vi i Sverige så som amerikanska myndigheterna ville, trots att vi enligt vår egen åklagare inte har stöd för det i svensk lag?
2. Har amerikanska utrikesdepartementet rätt att “kräva” något av Sverige? Är inte vi en suverän stat?
3. Förstod inte den svenska delegationen, justitieministern m.fl. att detta med The Pirate Bay var ett utspel från ekonomiskt mäktiga grupper i USA och en lobby från vissa företag?
4. Varför behöver en svensk delegation åka över till USA om någon från USA vill prata med dem? Fungerade inte telefonerna, eller är det så man föredrar att använda skattepengarna?
5. Låter ni amerikanska utrikesdepartementet definiera vad som är ett problem i Sverige?
6. Vilka tror ni konsekvenserna blir av att hela historian är uppdagad, och tror ni att upphovsrätten stärks nu?
7. Vem kan jag vända mig till för att få tillbaka min del av skattepengarna som ni helt i onödan slösade på resan till USA trots att det fanns kostnadseffektivare kommunikationsmedel? Vem är ansvarig?

Skicka dessa frågor, och komplettera gärna med egna, till:

• Justitieutskottets ordförande – johan.pehrson@riksdagen.se
• Justitieministern Big Brother Bodström – registrator@justice.ministry.se