Det första steget var de billiga mobiltelefonernas inträde på marknaden. På samma ställe befinner man sig än idag, fast i mer sofistikerade former: Borta är den tjock tegelstenen som såg ut som en fjärrkontroll från 1980-talets glansdagar – inne är den “smarta” telefonen som är tunn, designad, har en bra batteritid och som kan göra allt möjligt från att låta användaren ringa till sina vänner till att ta bilder, spela, fungera som en GPS eller bankdosa.^[1]

Det andra steget var den sociala förändringen. Den tar utgörs av flera komponenter, varav de mest uppenbara är att:

• offentligheten accepterar ringsignalerna istället för att bedöma dem som störande.
• medborgarna lärs att alltid ha sina telefoner med sig istället för när det verkligen finns ett reellt behov.
• …och slutligen att folk alltid ger respons när de väl blir kontaktade.

Det få verkar ha förstått, och kanske minst av alla de generationer som är födda & uppvuxna med mobiltelefonin, är att det inom loppet av endast 5-10 år har skett en social revision som går långt bortom den inverkan internet haft på det sociala umgänget folk emellan.

I och med att det numera är fullt normalt att varje person besitter en egen mobiltelefon & därför förväntas ha den på och laddad med pengar/abonnemang krävs det av samma anledning att man ska vara tillgänglig merparten av dygnet. Denna förvänting är numera en del av vardagen. Den har blivit en norm.

arbetet
Att det ställs ökade krav på individens tillgänglighet märks både inom den privata sfären av människors liv såväl som på arbetsplatserna där cheferna numera ser det som självklart att man tänker ta deras samtal oavsett om man är på semester, det är helg eller man har slutat för dagen. Chefens röst ljuder vart man än är och gränsen mellan ens privatliv och arbetsplats suddas ut ytterligare. Man förvandlas från civil och privatperson – en individ – till den anställde, som snarare är en enhet och en funktion. Man bär med sig chefens och arbetskamraternas långa arm i sin egen ficka, likt slaven som rör sig fritt genom att uppbära sina egna kedjor.

För individer som identifierar hela sitt vara med just sitt arbete och inte har ett liv för övrigt är det måhända ingen större förlust. För alla övriga torde det däremot vara en negativ utveckling:

• Man har något som i princip är en obetald jour och/eller obetald arbetstid: Varje gång man tar en kollegas/chefs samtal eller på något vis gör något enkom p.g.a. ens arbete så arbetar man de facto. Varje sådan minut bör man rimligtvis få betalt för om man inte trivs med att jobba gratis för att göda arbetsgivaren än mer på bekostnad av ens eget slösade liv.
• Möjligheten att få vara ledig på ett psykologiskt plan och koppla av genom att få lämna arbetet bakom sig minskar: Bara att veta att ens arbete kan nå en kan ha en stressande inverkan eller framkalla oro för att ovanstående punkt ska bli fallet.
• Fritid växlas in till arbetstid: När man tar arbetsrelaterade samtal på sin sk. fritid försummar man ofta alla de som var del av den. Barn, partner, vänner o.s.v. får helt plötsligt finnas sig i att bli bortvalda för det “viktiga samtalet från jobbet”. Samhället lär oss därigenom att vi har vår främsta plikt mot våra chefer, inte mot våra söner/döttrar o.s.v. Vårt privata liv är tydligen något som vi ska se som sekundärt. Människans bästa faller bort till förmån för företagets bästa. Ens eget privatliv och den man är placeras efter den funktion man råkar fylla för företaget.

det privata
Inom det privata, vänner emellan, verkar det också råda ett ökat krav på individerna att de ska finnas där dag som natt. Om man exempelvis inte svarar på ett sms eller tar ett samtal på allt ifrån en timme till en – två dagar förväntas man förklara och ursäkta sig – som om man vore skyldig att hålla en vänskapsjour och som om man oftast borde vara redo att släppa vad man än sysslar med för att svara. Att svara har övergått från att vara något man valde om man ville till ett måste om man vill slippa sociala utredningar och problem.

I mångas fall går det än längre: För dem är det helt normalt att frivilligt sova med sina mobiltelefoner påslagna i samma rum för att kunna svara ifall någon skulle ringa dem mitt i natten. Det räcker alltså inte med att kånka runt på telefonen hela tiden medan de är vakna. De har lärt sig att den även ska finnas där när de är medvetslösa. Dessa individer är förkroppsligandet av den total tillgängligheten då de gör sig tillgängliga till och med då de är i ett omedvetet tillstånd och uppenbarligen är villiga att försumma sin egen sömn för att någon, vem som helst som råkar ha deras nummer, ska kunna anropa dem.^[2]

En av effekterna av den totala tillgängligheten inom den privata sfären är att den, precis som i fallet där man växlar in fritid till arbete, byter ut socialisation med en person framför en mot socialisation med en person i ett helt annat geografiskt rum. Den man umgås med “pausar” man. Istället tar man telefonsamtalet med dem andra personen. I praktiken umgås man inte med en människa så länge man är inne i ett samtal med en helt annan. För den som väntar på att ens vän ska bli klar med sitt telefonsamtal är det enkom ett slöseri med liv och ofta rent av en tristess. Här märks dessutom ett tydligt socialt skifte i normerna:

För inte så längesedan var det socialt oacceptabelt att välja ett samtal före en faktiska person som man umgicks med. Om man svarade i telefonen förklarade man snabbt & lätt för den som ringde att man skulle höras senare med motiveringen att man hade besök just nu (underförstått – “jag kan inte prata med dig nu för här är en människa som redan hade min uppmärksamhet innan du ringde och störde den och i de flesta fall har jag dessutom avtalat tid med personen”). Idag är det färre och färre som praktiserar denna forna tiders “artighet”. Att någon sitter i t.ex. ett femtonminuterssamtal framför en utan att ägna en minsta tanke åt vad som utspelar sig börjar snarare bli regel än undantag.

Ett nämnt problem är den tidsförlust som uppstår för den pausade parten till följd av den totala tillgängligheten i de privata sammanhangen. Numera har de flesta relativt breda sociala nätverk. Folks telefonböcker är späckade med nummer och namn på hundratals individer, både från det privata och deras skolor, arbeten m.m.^[3] Poängen är att det är väldigt troligt att någon ringer en när man umgås med någon. Hur hanterar man den situationen? Och varför så?

Varje gång det sker har man ett val: Ska man försumma personen man umgås med där på plats i x antal minuter, eller ska man försumma den som ringer och ta samtalet senare? Räknat på ett enskilt tillfälle verkar detta inte ha mer än en marginell betydelse och vara oväsentligt. Ser man det däremot över längre tid och börjat lägga ihop antal minuter, och kanske även fördelning, kommer de snart att hopa sig och bli desto mer intressanta. Att välja att avbryta socialisation med en vän som t.ex. gjort sig mödan att möta en på plats och som sätter en i primär fokus genom att ge en all sin uppmärksamhet och tid där och då för att ta ett telefonsamtal/sms/chatt/internetinlägg innebär i klarspråk att man värderar en persons tid/liv mindre än den andras. Även om det inte behöver korrelera till hur man värderar liven i deras helheter verkar det icke desto mindre säga något om hur man värderar dem i det givna momentet, ceteris paribus.

Den som pausas är den som värderas lägre där & då. Genom att sysselsätta sig med annan aktivitet visar man just sin outtalade men kristallklara värdering – “Jag tycker detta här är viktigare än att umgås med dig just nu.. åtminstone tills jag är klar med det”. Det behöver inte vara ett problem i sig, men blir det dessvärre i och med att den som pausas var den man utlovade sin tid till från första början i och med att man valt att umgås. ^[4]

Förutom den sociala nonchalansen och vad som verkar vara en nedvärdering av den andras liv (i och med att förlorad tid är ekvivalent med förlorat liv) har det troligtvis skett en förskjutning i planeringsförmågan och det långsiktigare tänkandet vänner emellan till följd av den ständiga tillgängligheten. Förr i världen bestämde man t.ex. tid, plats och datum för när man skulle ses. Sedan infann man sig där. Det kunde vara en dag eller upp till en eller flera veckor i förväg. Numera hålls allting snarare öppet in i det sista. Ingen bokar något om de inte verkligen känner sig tvungna, och människor tenderar att göra det mer sällan eftersom alla förmodas att vara ständigt tillgängliga för eventuell ombokning. På så sätt blir de mest triviala situationerna där man t.ex. ska komma överens om när man ska gå ut tillsammans något som det kommer krävas minst 2 – 5 samtal för innan det slutligen blir av. Summan av mumman är att det förmodligen bidrar till en tilltagande stress i vardagen.

tillgänglighetens räckvidd
Som den uppmärksamme läsaren redan insett är mobiltelefonin blott ett exempel som används i texten för att ge en klar praktisk anknytning till abstrakta tankar om socialisation, som även det är ett praktiskt fenomen i verkligheten. Det mesta som skrivits kan lika gärna och i varierande grad appliceras på chat, internetsidor, communities, e-mail, mms, sms, brev o.s.v.

Kort och gott allt som gör oss enkelt tillgängliga för och via kommunikation. I takt med teknikens framsteg ökar räckvidden och kravet på att man ska finnas tillgänglig. Ett exempel är att man kommer få koll på vart folk befinner sig via deras telefoners GPS. Ett annat, äldre, är telefonsvararmaskinen som man matade med band där folk kunde lämna meddelanden. Ett tredje samtida är den senaste generationens minidatorer och utbyggnaden av trådlösa och gratis nätverk inne i städerna/bussar/tåg som ger en ständig access till internet.

Tillgänglighetens räckvidd via tekniken har gjort att det ironiskt nog även utvecklats en digital identitet som delvis bygger just på en ökad tillgänglighet: Våra konton på diverse internetcommunities är ett sådant exempel. Finns man inte på communityt riskerar man att bli socialt eftersatt och ofta missa fester, bjudningar, viktiga som oviktiga händelser. Gör man sig inte tillgänglig på det existerar man, i en viss bemärkelse, inte längre. Det gäller att ställa sig till ständigt förfogande och finnas på “rätt ställe” digitalt. Rätt ställe är det som har störst skara medelsvenssonsanvändare: Emedan det var Lunarstorm en gång i tiden, är det numera Facebook. Istället för IRC eller ICQ, är det numera MSN-protokollet som gäller. Att inte finnas tillgänglig på rätt ställe är jämförbart med att ha en telegraf i fickan medan alla andra har en mobiltelefon – man kan varken nå dem eller bli nådd av dem. Effekterna är det vi sett och kommer fortsätta skåda: Digital migration. Perioder då nätmedborgarna förflyttar sig från en tjänst till en annan liknande, och centralisering av både funktion och kapital (t.ex. Google).

Att tekniken erbjuder oss fler sätt att kommunicera med oss leder med nödvändighet till eskalerande krav på individens tillgänglighet. Vi ska inte bara svara i telefonen, lyssna på röstmeddelandena, svara på sms, utan även på e-mail, facebookinlägg och chatmeddelanden. Ett tydligt exempel på medvetenheten om detta hos företagen har funnits länge hos bl.a. Sony-Ericsson som integrerat MSN Messenger i sina undermåliga produkter: Telefonen omvandlas till en chatklient och plötsligt är man än mer tillgänglig än utan den.

nödvändigheten
Den ständiga tillgängligheten är inte ett nödvändigt fenomen. Världen fanns och snurrade innan mobiltelefonin blev allmängods. Att alla är ständigt tillgängliga och att man själv kan ringa folk när man vill har givetvis många fördelar. Utan att förneka dem kan man dock samtidigt ställa sig frågan hur nödvändiga/viktiga/intressanta de flesta av våra samtal är och om det är värt att betala det pris som tillgängligheten erfordrar av oss.

Skulle man räkna efter hur stor andel av alla mobilsamtal som sker av andra skäl än enbart för att de är möjliga kommer man få ett gott underlag för att ifrågasätta utifrån vilka motiv vi gör oss själva ständigt tillgängliga eller kräver detsamma av andra. Sanningen är den att de flesta samtalen är av “vad-ska-vi-äta”-karaktären och är fullständigt funktionellt onödiga även om de i bästa fall kan tänkas fylla en social eller tidsfördrivande roll i våra liv. Följande tre kategorier står rimligtvis för en majoritet av all privat mobiltrafik:

• Vad gör/gjorde jag, vad gör/gjorde du…
• Jag glömde säga detta till dig då medan jag kunde för att jag visste att jag kunde ringa nu/slippa planera då…
• Nej, det var inget, jag skulle bara kolla läget…Alternativt: Är uttråkad och känner mig ensam trots att jag är mitt i centrum, jag kan inte prata med nya människor för de bits.

Vill man som medborgare alltid bära en extra sak med sig, betala för den och för abonnemang, för att kunna dryfta dessa viktiga spörsmål, vecka efter vecka, år efter år?^[5] Har man verkligen inget annat sätt att fördriva sitt liv på om merparten av all mobiltrafik avspeglas i nivån på den här typen av samtal? Kanske inte.

I denna texten kommer det inte läggas en värdering vid hur olika människor väljer att tillbringa sina liv även om det intellektuellt verkar vara ett sorgligt öde som går mänskligheten till mötes om frågorna verkligen skulle vara befogade. Det de däremot ämnar lyfta fram, utöver klassiska existentiella filosofiska frågor á la “vad är meningen med livet”, är för vad vi gör oss ständigt tillgängliga inom det privata. Priset vi betalar har vi redan tittat på. Hur börjar man resonera om man även undersöker vad vi egentligen får ut av att alltid göra oss tillgänglig?

individualistisk funktionalism
Den totala tillgängligheten genomsyrar samhället, och gör det i störst utsträckning hos dem som aldrig beaktat eller upplevt alternativet – att leva i en värld där man själv dikterar när, hur och var man gör sig tillgänglig för andra människor. Dagens normer är att man ska socialisera med så många så möjligt så ofta som möjligt även om det sällan problematiseras varför människan plötsligt har fått ett sådant behov.

Det verkar nästan som om socialisationen och nätverkandet fungerar statushöjande i de sociala sammanhangen. Finns man inte överallt riskerar man att “missa något”. Det verkar vara bättre att vara närvarande via fjärr-socialisationen på bekostnad av den man har framför sig än att låta bli. En förklaring till detta kan vara att man via fjärr-socialisationen kan nå massor av de andra som gjort sig tillgängliga via samma kanaler. Ytterst kokar det ner till en fråga om 10 till 100 låtsaskompisar i digital form, må det vara röst, bilder eller text, ger en mer utbyte än en enda riktig människa som man har framför sig. Socialisationen har sålunda omvandalts till en människobuffé: För att någon ska välja dig från bordet måste du lägga dig där – göra dig tillgänglig bredvid alla de andra varorna.

För nuvarande är det en generationsfråga. När de två äldsta generationerna dör av kommer revisionen vara fullbordad och samhället har då normaliserat den total tillgängligheten, om det rent av inte redan skett i stor mån.

Vad som är tydligt är att ens existens och identitet i viss mån verkar påverkas av bl.a. hur tillgänglig man gör sig. Som en tänkande varelse måste man ställa sig frågan varför – vilka skäl har man för att frivilligt ställa upp på de nya normerna och den revisionen som skett? Bör man omfamna den eller förkasta den? Blir man intvingad i något man egentligen tar avstånd ifrån? Eller har revisionen medfört mer gott än ont i det stora hela?

Att man gör sig tillgänglig är dessvärre inget som uppskattas längre eller något som vittnar om ens generösa natur i fråga om ens eget liv och tid. Det är inget val i realiteten även om det oftast beskrivs som ett sådant av folk. Ens tillgänglighet tas för given i samhället, just för att det är den nya samhällsstandarden och den norm framtida medborgare kommer rätta sig efter. Den som bryter normen genom att t.ex. inte ha en mobiltelefon eller aldrig/sällan svara i den o.s.v. kommer snabbt att beskrivas som ett problematiskt inslag.

Det är har nämligen underförstått blivit ens plikt mot samhället att alltid finnas där när någon försöker nå en. En sådan plikt innebär undantagslöst en allvarlig inskränkning av den individuella autonomin. Vår rätt att själva styra över vår vardag och hur vi förfogar över våra liv krymper onekligen till och med i de helt privata sammanhangen som följd att vi alltid finns tillgängliga.

Således skapar myndigheterna en relativt kreativ omdefinition av demokrati som koncept: Att ifrågasätta vårt juridiska system är tydligen odemokratiskt, och att vilja byta ut parlamentarismen mot något annat är detsamma. Det finns med andra ord bara en typ av demokrati enligt myndigheterna – den rådande, och det är den enda sanna demokratin. Denna inställning visar på en av demokratins klassiska och återkommande frågor – hur långt är man villig att gå för att bevara en viss form av demokrati när den väl införts, och vart finner man sitt rättfärdigande? I rapporten skriver man att den politiska brottsligheten i Sverige inte är av subversiv karaktär i den mening att den på allvar skulle hota statsskicket. Trots det ger man uttryck för att ifrågasättande och en önskan om en förändring av samhällsordningen skulle vara odemokratiskt, vilket ironsikt nog låter totalitärt.

Likheterna
Ett återkommande tema i rapporten är likheterna mellan de båda rörelserna och svårigheterna med att klassicificera dem som yttersta högern och vänstern. Det påstås att man bl.a. möts i frågor som antikapitalism, anti-imperialism och även miljö och djurrätt. Emedan detta skulle kunna framställas som en delvis korrekt skildring verkar det varken stämma i praktik eller teori att sådana likheter finns om man ser till vad respektive rörelsers faktiska tankar inom ämnena består av.

Det finns inga utarbetade vit makt-teorier om kapitalet, det finns heller inget konkret miljöengagemang i vit makt-rörelsen. I realiteten är inte miljöaktivister och veganer högerfacister. Detta bekräftas också i helt andra kapitel i rapporten där man hävdar att feminister och djurrättare ofta är just vänster. Rapportförfattarna verkar heller inte ha förstått den teoretiska eller praktiska distinktionen på djurrätt – som djurrättare förespråkar, och djurskydd – som in princip alla andra inklusive fascisterna förespråkar. Dessa två förhållningssätt till andra arter står i direkt konflikt med varandra då den sistnämnda är speciesistisk.

Den påstådda likhet mellan rörelserna påtalas ofta även i borgerlig media där man gärna utmålar grupperingarna som två sidor av samm mynt, lika goda kålsupare och dylikt. Samtidigt är det lätt att få intrycket att de autonoma figurerar oftare i media än vit makt-rörelsen, något som kan vara en följd av att man delvis arbetar olika enligt rapporten som bl.a. anför Reclaim the Streets-rörelsen som ett exempel. Det finns också spår av tendenser i rapporten hos bl.a. citerade socialarbetare som menar att de autonomas brottslighet inte tas på lika stort allvar som extremhögerns. Denna tanke delas föga överraskande även av Nyamko Sabuni i DN 6/7 2009.

Genus
Vad beträffar genus domineras både de autonoma såväl som vit makt-folket av män. Skillnaden är emellertid störst i vit makt-miljön där knappt 10% av de aktiva uppges vara kvinnor. I den autonoma är motsvarande andel kvinnor 25%. Att bara en fjärdedel av de som återfinns inom de autonoma leden är kvinnor är emellertid föga imponerande med tanke på de mål och värderingar som vänstern har och den stora medvetenhet om ämnet som åtminstone verkar existera teoretiskt.

En tyvärr inte överraskande bekräftelse av en bild som man många gånger får inom vänstern framhävs också i rapporten: Kvinnor är överrepresenterade inom feministiska grupperingar och bland djurrättsaktiviser. Man får därför anledning att fråga sig om inte kvinnofrågan verkar ha förblivit en sådan inom vänsterrörelsen. Medan kvinnorna slåss för sina medsystrar och även inkluderar andra arters rättigheter verkar männen ha blivit kvar inom de traditionellt inkörda fälten där allt ifrån den praktiska klasskampen till de politiska diskussionsklubbarna ryms. En del av detta må förklaras av exempelvis könsseparatism i vissa sammanhang, men det förklarar troligtvis inte den övergripande situationen som sådan och vad som skulle hindra män från att finna former där de kan engagera sig.

Brott
Brottmisstankar mot den autonoma rörelsen finns det flesta av i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och Östergötland. Motsvarande för fascisterna är Västra Götaland och Stockholm. Den politiskt motiverade brottsligheten hos vit makt-personer och autonoma ökar mellan 15 och 19 år för att sedan snabbt avta. Relativt få brott begås av gärningspersoner som är äldre än 25 år och nästan inga alls av de som är över 30 år.

Autonoma kvinnor och män är så gott som lika ofta politiskt brottsmisstänkta, medan vit makt-rörelsens män är mycket mer benägna att bli misstänkta för poltitiska brott än rörelsens kvinnor.

I vit makt-miljön är det tre gånger vanligare med brott som inte är politiskt motiverade än sådana som är det. Fascisternas brott beskrivs också som mycket mer sporadiska och mindre utstuderade än de autonomas. De få brottstyperna där vit makt-rörelsen står för en större del än den autonoma är: Brott mot liv och hälsa, hets mot folkgrupp och vapenbrott. Autonoma står för större delen tillgreps, ordnings- och skadegörelsebrott.

Vanligaste brottet för kvinnor inom den autonoma rörelsen är mot allmän ordning. Autonoma män står för 83% av misstankarna i fråga om skadegörelsebrott. Då det kommer till brotten ohörsamhet mot ordningsmakten och störande av förrättning eller av allmän sammankomst är dock kvinnorna inom den autonoma miljön kraftigt överrepresenterade och står som föremål för hälften av misstankarna. Autonoma kvinnor är också enda gruppen som i genomsnitt är misstänkta för fler politiskt motiverade än icke-politiskt motiverade brott. I rapporten konstaterar man att ”kvinnorna i den autonoma miljön framstår alltså som mycket mer centrala, framför allt när det gäller den politiskt motiverade brottsligheten, än kvinnorna i vit makt-miljön.”

Personerna
Den främsta rekryteringen till rörelserna påstås ske på grund- och gymnasieskolor. Rapporten erbjuder även en samling av fyra psykologisk lekmannaprofiler som talar om för oss varför man går med. Sammanfattat reducerar rapporten medlemmarna till: Utageraren, grubblaren, den indoktrinerade och kontaktsökaren.

Grupper som identifierar sig som feminister, djurrätts- och/eller vänsteraktivister beskrivs som medelklass med stor andel högskoleutbildade föräldrar jämnfört med vit makt-rörelsens medlemmar som oftare sägs komma från underklassen. Personers ålder och sociala attribut som exempelvis musik- och klädstil antas spela roll. Man menar därför att miljörna på ett generellt plan också kan beskrivas som en ungdomsprotest. De betraktas inte som politiska rörelser i traditionell bemärkelse utan som ”ett begränsat antal ungdomar som provocerar och attackerar utan någon realistisk politisk målsättning.”

Lösningen
En av många strategier som föreslås för att man ska minska rörelsernas omfattning är att man ska fokusera på ledande profiler och de drivande krafterna i dem. Dessa ses som en central minoritet i rapporten, även om man är fullt medvetna om att de autonoma är decentraliserade och även ser tydliga tendenser till att även vit-maktmiljön börjar anamma ett decentraliserat och nätverksbyggande arbetssätt.

En annan strategi som också förs på tal är att man ska ta människor på allvar. Man tänker sig att ”extremisgrupperingarna får en mindre rekryteringsbas” om folket får en känsla av att det går att använda de politiska kanaler som redan finns och att man kan förändra samhället via dem. Denna tanke är en parodi på rapportförfattarnas förhållningssätt till det demokratiska system de representerar: Den slutsats som följer från förslaget bekräftar just det som den frihetliga vänstern kritiserar – att parlamentarismen inte fungerar som den bör och att en förändring bör ske. Detta kommer bevisligen rapportförfattarna själv fram till, men inte för att utöka demokratin i en autonom mening, utan för att begränsa både autonoma och fascister genom att försöka inkorporera dem i parlamentarismen.

Framtiden
Autonoma och vit makt-individer ses som en ”marginell ungdomsrörelse – en subkultur – där anhängarna så småningom lämnar miljön och stadgar sig”. Denna tes bekräftas av den brottsstatistik man presenterar i rapporten där 30-årsåldern verkar vara ett särskilt intressant stadium i människors liv. Något som många inom vänstern redan funderat på och får skäl att återkomma till är hur man kan behålla folk som aktiva när de väl fyllt 25-30, hur ens ideologiska engagemang istället börjar ta sig uttryck i senare delen av ens liv eller om det rent av skulle försvinner med tiden.

Denna typen av åldersövergång belyses även i rapporten när man ger uttryck för en fruktan för att folk över 30 ska lyckas etablera politiska partier som de kan fortsätta sitt arbete i, och man anför samtida fascistpartier i Tyskland som ett exempel. Ironiskt nog nämns inte Sverigedemokraterna i sammanhanget, trots att partiet skapades av främlingsfinetliga Sverigepartiet (SvP) och öppet rasistiska Behåll Sverige Svenskt (BSS) samt har diverse förgreningar till en mängd av vit makt-rörelsens olika organ. De tre gånger Sverigedemokraterna däremot nämns i rapporten framställer man partiets represenanter som förtroendevalda offer vilka blivit en måltavla för de autonoma.

Glöm Spotify & liknande tjänster. Föreställ dig att du helt lagligt har tusentals album och artister att välja mellan och att du kan ladda hem musiken med ett knapptryck om du gillar den. Helt gratis och utan reklam eller strul. Det sammanfattar Jamendo. Sist vi skrev om en folklig service tittade vi på Miro som folkets tv. Jamendo är musikens motsvarighet.

fri upphovsrätt fungerar
Jamendo har funnits sedan 2005 och är ett intressant och utmärkt exempel på hur musik licensierad under creative commons och liknande fria licenser är gångbar för såväl lyssnare som artisterna själva. Modellen visar att kommersialismen och upphovsrätten inte är en förutsättning för drivkraft, skapandet och kreativiteten, så som det ofta vidhålls i nyliberala och konservativa sammanhang. Att det finns tjänster som Jamendo påvisar klart och tydligt att folk gladeligen både skapar och delar med sig frivilligt även om det inte finns en nödvändig ekonomisk vinning inblandad. Som man kunde ana redan innan blir inte människor hjärndöda, oinspirerade eller totalt själviska för att upphovsrätten är bortplockad.

Jamendo visar också hur centraliseringen av materialet är ett minne blott. Även om tjänsten skulle drivas på en viss sida finns det inga juridiska eller tekniska hinder för vem som helst att ladda hem allt material därifrån och starta en liknande eller bättre tjänst. Att dela med sig av musiken till sina vänner, bränna den eller lägga in den i sin musikspelare är inte bara lagligt utan uppmuntras, något som står i bjärv kontrast till hur skivindustrin alltjämnt förhåller sig till musiken.

Tjänsten visar även att man kan få in en del pengar på sitt musikskapande om folk gillar ens verk, trots att (och kanske just för att) de först fått ladda ner allt ens material. På Jamendo kan man nämligen skänka pengar direkt till artisten och föga förvånande finns det de som har gott om helt frivilliga donationer på i snitt mellan €5 till €15.

Dessa donationer från enskilda lyssnare är en långt större avkastning per lyssnare än vad samma artist hade fått om de t.ex. vore signade vid ett av världens största skivbolag. Det är givetvis sällan artisterna kan försörja sig på enbart donationerna, men detta är å andra sidan parallellt med att det alltid funnits och allt jämnt finns ett extremt litet fåtal artister i världen som kan försörja sig på sitt artisteri sett till det totala antalet artister som finns och deras levnadsvillkor. Detta är ett faktum även om hela internet skulle läggas ner och det var ett faktum redan internet blev allmän egendom i västvärlden. Det är därför ett icke-argument i upphovsrättsfrågor och de som försvarar upphovsrätten genom att peka på att artisterna måste “överleva” glömmer i sin iver bort att 99% av alla artister inte gör det i en kapitalistisk struktur även om ingen skulle bryta mot den konventionella upphovsrätten.

implementering
Jamendo låter dig lyssna på artister som om du hade lyssnat på radiokanaler, upptäcka musik som du aldrig hade hört annars, ladda hem deras låt/skiva när du gillar den, skapa spellistor, ha ett socialt nätverk med andra lyssnare, skriva recensioner, favoritmarkera musik, söka musik efter nyckelord, se/lyssna på diverse toplistor & andras spellistor, donera pengar till artister man gillar, se hur mycket de redan fått in och i princip det mesta man kan förvänta sig av en musiktjänst.

Man kan antingen göra allt detta i sin fria FireFox via deras hemsida eller använda en fri musikspelare som Amarok eller Rhythmbox på företrädsevis ett lika fritt favoritlinux.

Fördelarna är desamma som när bloggarna möjliggjorde enkel publicering – man bryter ett mediemonopol som hittills, främst p.g.a. ekonomiska skäl och sändningstillstånd, har varits statens och företagens. Den massmediala cirkeln på nätet är sluten, och den alternativa median finns nu även som video.

Med detta har vi de tre vanliga internetproblemen:

brus
I någon mån är det som så att ju fler som sänder något, desto lägre chans är det att någon ser på just en specifik kanal. Man har konkurrenter inom samma fält och/eller konkurrenter inom helt andra som bara råkar prioriteras mer av tittarna som har begränsat med tid. Miro ger ett utbud på nära 3000 kanaler och i framtiden kommer det vara långt fler. Problemet begränsas till viss del av att man har sökfunktioner, kategorier och andra sätt att hitta exakt det man letar efter. Frågan är om det försvinner.

kvalité
Med kvantitet kommer alltid diverse nivåer av kvalité. 90% av allt som t.ex. skrivs på bloggarna är skit. Likadant kommer det förmodligen vara med folkets tv-utbud. Detta kan möjligtvis göra att effekten av bruset blir än värre. Det är inte bara så att det finns ett enormt utbud, det finns enormt mycket värdelöst. Tekniken som behövs för att tillverka en i princip professionell sändning är en engångskostnad på under 20 000:-.^[1] De flesta kommer antagligen lägga ut långt mindre. Trots att det är näst intill gratis rent tekniskt kvarstår kritiken då den riktar sig mot innehållet. Den låga produktionskostnaden har uppenbara fördelar, men den för även med sig fjortonåringar med webcam m.fl. som spär på bruset.

befintlig media
Återigen, som i fallet med alla miljontals bloggar, är det redan etablerad media som kniper de flesta tittarna. Det gör man eftersom 1) folk söker sig till den och/eller finner den 2) den anpassar sig och närvarar i samma form som indymedian och 3) den har fortfarande större resurser. Här kan man ta DN eller Aftonbladet som exempel: De har väldigt många läsare trots att det har uppstått miljontals bloggar och de driver själv egna bloggar (trots att det egentligen inte är något annat än deras respektive kolumner som de haft i decennier). Inflytandet av etablerad media i form av stat & kommers verkar därför inte gå att ta miste på. Om nätet får fortsätta vara fritt kommer inflytandet emellertid att fasas ut extremt sakta på nätet i takt med att nya generationer sitter bakom skärmarna.^[2] Tv-kanaler så som vi känner till dem idag kommer dessutom bli mer sällsynta.

uppmaningen
Testa Miro. Tillsammans med svt.se är det långt bättre än vilken tv som helst, om du bara lägger ner en dag på att gräva rätt kanaler. Spana t.ex. in Post Punk Kitchen, Democracy Now! eller Must See TV. Posta sedan en kommentar till inlägget med en lista på dem du ser på.

Vi ska syna de politiska implikationerna av open source projekten, som numera även gäller allt ifrån mobiltelefoner till helikoptrar. Open source är nämligen ett konkret ställningstagande även om valet inte görs utifrån medvetet utstuderade politiska skäl.

intellektuell äganderätt
Open source är ett koncept som slopar den intellektuella äganderätten. Designen för produkten är inte patentskyddad och är fri att användas av vem som helst. Om någon skapar ett open source x kommer ritningarna för projektet att vara allmän egendom. Det gör patentlagar, licens m.m. helt överflödigt då det inte finns enskilda aktörers intressen som ska skyddas för profit.

Detta är en utmaning mot den befintliga ordningen som i huvudsak försvaras av neoliberaler som hävdar att utveckling sker genom bl.a. en juridiskt fastställd intellektuell äganderätt. Trots att det är ett gammal argument som de ältat sedan urminnes tider finns det gott om nonchalerad empiri som vittnar om att intellektuell äganderätt inte behövs för att en utveckling ska ske. Open source konceptet är kanske modern tids mest tydliga exempel om att intellektuell äganderätt i huvudsak finns enbart för att införliva tanker och idéer i ett marknadssystem.

konkurrens
Som en följd av den slopade intellektuella äganderätten har det öppnats upp för ett skifte inom utvecklingen: Istället för att ha en sluten utveckling har open source valt att inkludera alla som är villiga att delta. Då en stor del av de grundläggande skälen för konkurrensen är bortplockade blir fördelarna med ett inkluderande samarbete än tydligare: Flera utvecklare kan t.ex. innebära en högre produktivitet mätt i arbetstimmar om man förutsätter en likartad eller bättre organisering. En öppen struktur där människor samarbetar istället för att konkurrera talar för att bl.a. kreativiteten kan komma att gynnas.

produktion
När ritningar och teknik finns släppt och är fri att använda kan många om inte rent utav samtliga mellansteg i produktionsprocessen försvinna. Produkten kan nå användaren direkt. Användarna förvandlas till fd. konsumenter och potentiella producenter. Det klassiska alienationsproblemet försvinner, och än viktigare: Slaveriet försvinner eftersom man som producent får ut det fulla värdet av sin arbetsinsats till skillnad från den bråkdel man får av det i det nuvarande systemet.

marknadens svar
Något som väl är fritt och inte kan hindras genom lag eller uppköp måste införlivas på marknaden på annat sätt för att kapitalisterna ska kunna mjölka skiten även ur open source konceptet. Detta sker genom att man tar ett utbrett open source projekt, som t.ex. Linux eller Firefox, och börjar erbjuda support, handböcker och tillägg o.s.v. mot betalning. Det börjar även komma fler och fler projekt som sägs vara open source och är det på papper men där skaparna av dem har en enda tanke med projektet – att tjäna pengar på försäljning av krims kramset omkring det. De får korkade arbetare som arbetar gratis åt dem och kan under tiden utveckla tilläggen. I realiteten är open source biten i sådana projekt ungefär detsamma som mobiltelefonen du får gratis när du tecknar ett abonnemang på ett år, eller en annan tuff pryl du får med låsta och begränsade funktioner som du kommer betala mer för att låsa upp.

Lyckligtvis faller kapitalet undantagslöst när lagen inte kan tvinga medborgarna att medverka i den fria marknadscharaden. Projekt som blir kommersialiserade kommer alltid kunna klonas eller förgrena p.g.a. att open source tillåter det. Det är i huvudsak därför marknadens strategi hittills inte varit alltför framgångsrik på längre sikt – alla open source projekt som lyckas har redan en bred, omfattande och kunnig community som gör de kommersiella tjänsterna överflödiga. Företag som säljer open source relaterade tjänster och produkter kommer därför i det stora hela enbart kunna rikta sig till andra företag eftersom de kommer från en kultur där alltings professionella mått är penningens.

svartrött vs blått
Som det redan framgått kommer open source med några av de viktigaste förutsättningarna för de förändringar som socialister förespråkar. Den typen av projekt visar att anarkistiska lösningar kan fungera alldeles utmärkt – de tillämpas just nu och chanserna finns att du redan använder dig av dem.

Det är inte säkert att den stora mandelmassan som förtrollats av sin komfort och svenssonliv ser sambanden mellan ifrågasättandet av intellektuell äganderätt och äganderätt för övrigt. För människor som inte är vana vid att tänka abstrakt i exempelvis termer av principer eller logik är de till synes stora skillnaderna tillräckligt talande för att upprätthålla äganderätten över fysiska ting även om man skulle acceptera open source. Naturligtvis kommer samhället att i bästa fall göra sitt yttrersta för att invagga oss i säkerhet om just denna felaktiga slutsats. Ser man igenom den är det trots allt goodnight & goodluck till kapitalet.

Låt oss därför vara noga med att ihärdigt påtala det som alla förr eller senare, när de är fria från indoktrinering, rädsla och propaganda, med möda kommer inse: Äganderätten står och faller på samma grunder oavsett vad den riktas mot. Det finns olika argument som förklarar varför just vissa entiteter ej kan ägas, som t.ex. fallet med svarta människor.

Även om en del av dessa argument skulle vara i sin ordning i något avseende är de dessvärre löjeväckande ad hoc konstruktioner. De är överflödiga och missar den stora frågan i sammanhanget – att ägande i sig inte kan rättfärdigas. Om det är så, så kan ej ägande av något rättfärdigas.