Det spektakulära med The Cove är främst två saker:

a) Det är en radikal djurrättsfilm som når ut till en bred massa. Utan att nämna ordet djurrätt en enda gång. Man kan fundera på om det är ett medvetet drag. Troligtvis är det så, och ett helt rätt sådant om man vill nå en stor publik. Filosofin har fått stå tillbaka och bara förutsättas, för att istället ge utrymme till det folk finner mer spännande än teori – agentaction i högformat med hi-tech.

b) Aktivisterna i den är vuxna. Det är alltid uppfriskande att se att det finns människor över 25 som fortfarande inte sålt ut och faktiskt har värderingar de är beredda att slåss för. I synnerhet djurrättare med tanke på att nästan alla blir systemhoror när deras karriär infinner sig. Projektet de driver i filmen sköts professionellt och är väldigt kostsamt. Det är uppenbart att de är bemedlade upp till tänderna mätt med gräsrotsmåttstocken.

I The Cove faller alla dessa pusselbitar på plats. Det händer sällan och än mindre när det ska dokumenteras. Av de skälen är filmen, tillsammans med McLibel, en av de bättre aktivistfilmerna som finns att tillgå.

Se den.

Således skapar myndigheterna en relativt kreativ omdefinition av demokrati som koncept: Att ifrågasätta vårt juridiska system är tydligen odemokratiskt, och att vilja byta ut parlamentarismen mot något annat är detsamma. Det finns med andra ord bara en typ av demokrati enligt myndigheterna – den rådande, och det är den enda sanna demokratin. Denna inställning visar på en av demokratins klassiska och återkommande frågor – hur långt är man villig att gå för att bevara en viss form av demokrati när den väl införts, och vart finner man sitt rättfärdigande? I rapporten skriver man att den politiska brottsligheten i Sverige inte är av subversiv karaktär i den mening att den på allvar skulle hota statsskicket. Trots det ger man uttryck för att ifrågasättande och en önskan om en förändring av samhällsordningen skulle vara odemokratiskt, vilket ironsikt nog låter totalitärt.

Likheterna
Ett återkommande tema i rapporten är likheterna mellan de båda rörelserna och svårigheterna med att klassicificera dem som yttersta högern och vänstern. Det påstås att man bl.a. möts i frågor som antikapitalism, anti-imperialism och även miljö och djurrätt. Emedan detta skulle kunna framställas som en delvis korrekt skildring verkar det varken stämma i praktik eller teori att sådana likheter finns om man ser till vad respektive rörelsers faktiska tankar inom ämnena består av.

Det finns inga utarbetade vit makt-teorier om kapitalet, det finns heller inget konkret miljöengagemang i vit makt-rörelsen. I realiteten är inte miljöaktivister och veganer högerfacister. Detta bekräftas också i helt andra kapitel i rapporten där man hävdar att feminister och djurrättare ofta är just vänster. Rapportförfattarna verkar heller inte ha förstått den teoretiska eller praktiska distinktionen på djurrätt – som djurrättare förespråkar, och djurskydd – som in princip alla andra inklusive fascisterna förespråkar. Dessa två förhållningssätt till andra arter står i direkt konflikt med varandra då den sistnämnda är speciesistisk.

Den påstådda likhet mellan rörelserna påtalas ofta även i borgerlig media där man gärna utmålar grupperingarna som två sidor av samm mynt, lika goda kålsupare och dylikt. Samtidigt är det lätt att få intrycket att de autonoma figurerar oftare i media än vit makt-rörelsen, något som kan vara en följd av att man delvis arbetar olika enligt rapporten som bl.a. anför Reclaim the Streets-rörelsen som ett exempel. Det finns också spår av tendenser i rapporten hos bl.a. citerade socialarbetare som menar att de autonomas brottslighet inte tas på lika stort allvar som extremhögerns. Denna tanke delas föga överraskande även av Nyamko Sabuni i DN 6/7 2009.

Genus
Vad beträffar genus domineras både de autonoma såväl som vit makt-folket av män. Skillnaden är emellertid störst i vit makt-miljön där knappt 10% av de aktiva uppges vara kvinnor. I den autonoma är motsvarande andel kvinnor 25%. Att bara en fjärdedel av de som återfinns inom de autonoma leden är kvinnor är emellertid föga imponerande med tanke på de mål och värderingar som vänstern har och den stora medvetenhet om ämnet som åtminstone verkar existera teoretiskt.

En tyvärr inte överraskande bekräftelse av en bild som man många gånger får inom vänstern framhävs också i rapporten: Kvinnor är överrepresenterade inom feministiska grupperingar och bland djurrättsaktiviser. Man får därför anledning att fråga sig om inte kvinnofrågan verkar ha förblivit en sådan inom vänsterrörelsen. Medan kvinnorna slåss för sina medsystrar och även inkluderar andra arters rättigheter verkar männen ha blivit kvar inom de traditionellt inkörda fälten där allt ifrån den praktiska klasskampen till de politiska diskussionsklubbarna ryms. En del av detta må förklaras av exempelvis könsseparatism i vissa sammanhang, men det förklarar troligtvis inte den övergripande situationen som sådan och vad som skulle hindra män från att finna former där de kan engagera sig.

Brott
Brottmisstankar mot den autonoma rörelsen finns det flesta av i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och Östergötland. Motsvarande för fascisterna är Västra Götaland och Stockholm. Den politiskt motiverade brottsligheten hos vit makt-personer och autonoma ökar mellan 15 och 19 år för att sedan snabbt avta. Relativt få brott begås av gärningspersoner som är äldre än 25 år och nästan inga alls av de som är över 30 år.

Autonoma kvinnor och män är så gott som lika ofta politiskt brottsmisstänkta, medan vit makt-rörelsens män är mycket mer benägna att bli misstänkta för poltitiska brott än rörelsens kvinnor.

I vit makt-miljön är det tre gånger vanligare med brott som inte är politiskt motiverade än sådana som är det. Fascisternas brott beskrivs också som mycket mer sporadiska och mindre utstuderade än de autonomas. De få brottstyperna där vit makt-rörelsen står för en större del än den autonoma är: Brott mot liv och hälsa, hets mot folkgrupp och vapenbrott. Autonoma står för större delen tillgreps, ordnings- och skadegörelsebrott.

Vanligaste brottet för kvinnor inom den autonoma rörelsen är mot allmän ordning. Autonoma män står för 83% av misstankarna i fråga om skadegörelsebrott. Då det kommer till brotten ohörsamhet mot ordningsmakten och störande av förrättning eller av allmän sammankomst är dock kvinnorna inom den autonoma miljön kraftigt överrepresenterade och står som föremål för hälften av misstankarna. Autonoma kvinnor är också enda gruppen som i genomsnitt är misstänkta för fler politiskt motiverade än icke-politiskt motiverade brott. I rapporten konstaterar man att ”kvinnorna i den autonoma miljön framstår alltså som mycket mer centrala, framför allt när det gäller den politiskt motiverade brottsligheten, än kvinnorna i vit makt-miljön.”

Personerna
Den främsta rekryteringen till rörelserna påstås ske på grund- och gymnasieskolor. Rapporten erbjuder även en samling av fyra psykologisk lekmannaprofiler som talar om för oss varför man går med. Sammanfattat reducerar rapporten medlemmarna till: Utageraren, grubblaren, den indoktrinerade och kontaktsökaren.

Grupper som identifierar sig som feminister, djurrätts- och/eller vänsteraktivister beskrivs som medelklass med stor andel högskoleutbildade föräldrar jämnfört med vit makt-rörelsens medlemmar som oftare sägs komma från underklassen. Personers ålder och sociala attribut som exempelvis musik- och klädstil antas spela roll. Man menar därför att miljörna på ett generellt plan också kan beskrivas som en ungdomsprotest. De betraktas inte som politiska rörelser i traditionell bemärkelse utan som ”ett begränsat antal ungdomar som provocerar och attackerar utan någon realistisk politisk målsättning.”

Lösningen
En av många strategier som föreslås för att man ska minska rörelsernas omfattning är att man ska fokusera på ledande profiler och de drivande krafterna i dem. Dessa ses som en central minoritet i rapporten, även om man är fullt medvetna om att de autonoma är decentraliserade och även ser tydliga tendenser till att även vit-maktmiljön börjar anamma ett decentraliserat och nätverksbyggande arbetssätt.

En annan strategi som också förs på tal är att man ska ta människor på allvar. Man tänker sig att ”extremisgrupperingarna får en mindre rekryteringsbas” om folket får en känsla av att det går att använda de politiska kanaler som redan finns och att man kan förändra samhället via dem. Denna tanke är en parodi på rapportförfattarnas förhållningssätt till det demokratiska system de representerar: Den slutsats som följer från förslaget bekräftar just det som den frihetliga vänstern kritiserar – att parlamentarismen inte fungerar som den bör och att en förändring bör ske. Detta kommer bevisligen rapportförfattarna själv fram till, men inte för att utöka demokratin i en autonom mening, utan för att begränsa både autonoma och fascister genom att försöka inkorporera dem i parlamentarismen.

Framtiden
Autonoma och vit makt-individer ses som en ”marginell ungdomsrörelse – en subkultur – där anhängarna så småningom lämnar miljön och stadgar sig”. Denna tes bekräftas av den brottsstatistik man presenterar i rapporten där 30-årsåldern verkar vara ett särskilt intressant stadium i människors liv. Något som många inom vänstern redan funderat på och får skäl att återkomma till är hur man kan behålla folk som aktiva när de väl fyllt 25-30, hur ens ideologiska engagemang istället börjar ta sig uttryck i senare delen av ens liv eller om det rent av skulle försvinner med tiden.

Denna typen av åldersövergång belyses även i rapporten när man ger uttryck för en fruktan för att folk över 30 ska lyckas etablera politiska partier som de kan fortsätta sitt arbete i, och man anför samtida fascistpartier i Tyskland som ett exempel. Ironiskt nog nämns inte Sverigedemokraterna i sammanhanget, trots att partiet skapades av främlingsfinetliga Sverigepartiet (SvP) och öppet rasistiska Behåll Sverige Svenskt (BSS) samt har diverse förgreningar till en mängd av vit makt-rörelsens olika organ. De tre gånger Sverigedemokraterna däremot nämns i rapporten framställer man partiets represenanter som förtroendevalda offer vilka blivit en måltavla för de autonoma.

Enligt Jordbruksverkets statistik över direktkonsumtion för 2006 kan man sluta sig till att en vegan i snitt per år och capita bojkottar:

• 42,5 kg kött
• 24,1 kg charkvaror
• 133,3 l mjölk
• 9,1 l grädde
• 13 kg hårdost
• 1,2 kg smältost
• 10 kg ägg
• 10,9 kg smör & margarin
• 0,7 kg honung
• 11,8 l såser

Den sammanlagda summan av ovanstående animalier blir 256,6 kg. Detta är med andra ord vad en vegan bojkottar om man enbart ser till de nämnda djurdelarna. Listan ovan är kort och långt ifrån fullständig, i realiteten är det troligt att siffran gissningsvis är 200 – 300% högre om man räknar in allt som inte står listat i den. Låt oss ej heller glömma att en vegan som är djurrättare inte bara bojkottar djurdelar från livsmedelsindustrin utan även djurcirkusar, zoobesök, kläder & möbler med päls/skinn/ull o.s.v.

Sugen på att ta ditt ansvar för miljön & djuren? Läs denna FAQ och bli vegan du också.

Någonstans i Texas födde en kvinna upp katter med korta missbildade stumpar till framben. De fick namnet Twisty Kats eftersom de måste kräla och studsa för att ta sig fram. Hon tyckte de var söta, och aveln var givetvis laglig. Världen reagerade med etisk avsky på uppkomsten av hennes sk. art. För de flesta var det uppenbart att hon gjorde etiskt fel.

Problemet är att folk i regel inte motiverade varför det var oetiskt med Twisty Kats, och, när de väl gjorde det, framgick de att de själva inte var konsekventa. Med andra ord är de flesta som är emot Twisty Kats dubbelmoralister av storformat. Skälet är följande:

Djuret på bilden ovan är en kinesisk nakenhund, en ras som i skrivandets stund är trendig och börjar införas i Sverige trots att den saknar päls och kommer lida pin p.g.a. det svenska klimatet. Kinesiska nakenhundar drabbas ofta “sporadisk” tandlossning, och det är genetiskt ärftligt.

Två mindre exotiska men desto mer välbekanta raser är taxen och schäfern. Taxarna har problem med sina onaturligt långa ryggar, medan schäfrar ofta får problem med bakbenen.

Det samtliga raser har gemensamt med twistykatterna är att deras respektive åkommor är ett direkt resultat av människans avel av dem. Nu har förvisso bara fyra fall tagits upp, men listan över hur husdjur drabbas p.g.a. renrasigheten och den industriella aveln kan göras väldigt lång. Exakt samma kritik kan också riktas mot djurindustrin för övrigt, t.ex. grisarna inne på Scans anstalter som producerar helt onaturliga mängder kött som bl.a. leder till att benen och ryggraden böjs, eller Kronfågels som föder upp broilerkycklingar så att de växer explosionsartat och drabbas av likvärdiga problem.

Av något skäl förstummas inte allmänheten när de ser en tant med en tax. Man förvånas inte och reagerar inte när man ser en schäfer eller en {välj näst intill valfri ras här}. Inte heller verkar man reagera över Scans behandling av grisarna när man käkar sin köttbit. Däremot häpnar man över Twisty Kats. Oh herregud fy vad hemskt! Hur kan man gör sådär mot de små söta oskyldiga djuren. Bla bla bla.

Det är grymt att föda fram katter med stumpar till framben. Varför? “För att de lider och får svårare liv”, kommer man svara. Det är därför många intuitivt förstår att den medvetna uppfödningen Twisty Kats är, minst sagt, etiskt tvivelaktig.

Samtidigt som man fördömer de som föder upp och köper Twistykatterna accepterar man att hundratals, om inte rent av tusentals, andra arter dagligen avlas fram för vårt nöjes skull. Raser som har problem som skulle försvunnit eller aldrig uppstått om man inte hade avlat dem eller fortsatte att avla dem. Trots allt har det varit känt sedan länge att renrasighet är detsamma som genetiska problem förr eller senare. Det är ingen ny vetenskap att t.ex. Hitlers arier skulle ruttnat inifrån om hans visioner hade gått i lås. Utan att gå in på detaljerna som en biolog hade redovisat bättre kan det hela sammanfattas till att genpoolen behöver ett tillskott och att kombinationer av olika pooler ofta leder till att naturen trollar bort sjukdomar och åkommor. Därav följer det också att myten om att blandrasiga hundar skulle vara friskare de facto är sann.

Varför skulle samhället acceptera att man t.ex. avlar fram en massa hundraser men samtidigt fördöma Twistykatterna? Om grunden till fördömandet är att katterna lider, då borde man rent logiskt fördöma all annan likvärdig djurhantering där djuren lider. Det innebär alltså att var och varannan hundras torde sluta massproduceras.

Twistykatter är ett relativt nytt problem. Det är väl att många reagerar på det. Dessvärre är det illa att få förstår vad som följer från deras egna värderingar: Är man etiskt emot Twisty Kats för att det är oetiskt att låta dem lida, måste man med logisk nödvändighet och av samma skäl, d.v.s. att de lider, vara emot otaligt antal fenomen inom djurindustrierna. Allt ifrån tant Agdas trogna kompis Fido till biffen på din tallrik måste i så fall ifrågasättas, för att inte tala om pälsfarmer och djurcirkusar o.s.v.

Du är en del av samhället. Antaglien en rätt representativ del i det här fallet, för du är som bekant inte redo för det där ifrågasättandet.

Du vill snarare blunda och slippa ifrågasätta eftersom det är bekvämt. Du väljer bara ut Twisty Kats och lilla Olga 4 år från Ukraina som behöver operera en cancer stor som en fotboll bakom ögat, de där enstaka marginalfallen som stillar ditt samvete. Det får dig att må bra när du höjer din röst emot dem, men i nästa sekund begår du dock ett likvärdigt eller än vidrigare etiskt misstag: Du kör ner till djuraffären och köper den där söta kaninen/katten/något något till dina barn eller så kanske du handlar en filé inne på Konsum, för filé är gott.. och djuren är söta & fluffiga… och barnen är… glada.

I alla fall en stund till. I alla fall tills de inser att även om de vuxna hjältarna räddar Twisty Kats, så skapar de miljontals andra. För om sanningen ska fram, så har de flesta i vuxenvärlden nämligen en alldeles egen Twisty Kat i frysen. Den ser bara inte ut eller smakar som en katt.

Vi börjar direkt med att granska Bregotts reklamfilmer mellan 1996 – 2007 och att ha en fortlöpande diskussion. Se gärna några av deras filmer innan du läser vidare, i annat fall blir det måhända meningslöst.

Ovanstående fångar den första filmen allmänheten fick se i bregottkampanjen. Den sammanfattar på flera olika sätt hur de flesta filmerna ser ut. Korna, tillsammans med naturen, står i fokus för hela företaget. Reklamfilmerna visar oss alltid först korna i naturen, och sedan en eller två sluttexter med någon form av budskap om 1) vad som skildrades i filmen [berättande text] och 2) något om bregott som produkt, gärna kombinerat med att man visar ett paket bregott [produktinformerande text]. Denna andra texten behövs givetvis för att vi ska kunna associera reklamfilmen med produkten, något som är de flesta reklamfilmers syften om man hoppas kunna få sälja mer.

naturen
I många av filmerna, men ingalunda samtliga, har man förskönat naturidyllen genom att förstärka de blåa och gröna färgerna. Man vill uppvisa människans idealbild av landet, vida supergröna ängar och en havsblå himmel. Skildringen av naturen är väldigt viktig för Bregott då den lägger grunden för hela konceptet man bygger upp för varumärket genom reklamfilmerna. Man vill få konsumenten att tro på tanken om att:

i. Bregott är en naturlig produkt fri från syntetiska tillsatser, genomodifierade ingredienser o.s.v. Detta understryks vid ett flertalet tillfällen av den produktinformerande texten, t.ex. genom att de hävdar att produkten innehåller “Bara naturliga råvaror”^[1] och att inget kan vara naturligare än bregott. ^[2] Här ska det tilläggas att Arla givetvis sysslar med vilseledande marknadsföring eftersom “råvarorna” inte alls är “bara naturliga”. Korna, liksom den föda de äter, är manipulerade på flertalet sätt och fullproppad med diverse kemikalier som de inte hade fått i sig annars. Produkten är inte ens kravmärkt, och även om det nu finns en krav-variant är majoriteten inte det samt att den produkt man visar upp i reklamfilmerna inte är kravmärkt den heller. M.a.o. ljuger man konsumenterna rakt upp i ansiktet om produktens ursprung.^[3]

ii. Korna som producerar mjölken till Bregott har det som i reklamfilmen, de är en del av naturen, och de jobbar med den, för den. Någonstans däremellan kommer den snälla människan och tar hand om mjölken så vi kan få vår dos fett på mackan, som det råder en så stor brist på i människosamhället. Korna är m.a.o. något av trädgårdsmästare som håller hagarna öppna och levande. I kontakten med Arla skriver Emmy Blomberg, deras representant, att korna håller landskapen öppna, och bekräftar således den tolkningen. Även detta är intressant med tanke på att människans odlingar, i det här fallet monokulturer för diverse boskap, snarare bidrar till en reducerad biologisk mångfald än vad ett mer diversifierat landskap lett till.

iii. Naturligt är bra för människan och håller den frisk. Bregott är, som vi klart och tydligt kan se i de informativa reklamfilmerna som skildrar verkligheten, en naturlig produkt. Alltså är det hälsa vi konsumerar när vi äter Bregott. En investering i den produkten är en investering i oss själva. I alla fall om man får tro på associationerna man inte särskilt diskret föreslår till konsumenten.

iv. Naturen är fri. Korna är i naturen och är fria, de har det således väldigt bra och vi kan fortsätta äta vårt favoritsmör utan samvetskval. Även om mejerierna inte haft större problem med djurrättare eller blivit drabbade av andra etiska bekymmer är det alltid fördelaktigt att kunna uppvisa “en god djurhantering” utåt. När Arla får frågan om huruvida en majoritet av korna betar ute som i reklamfilmerna svarar de att det är “självklart” att så inte är fallet samt att det endast är under sommarbetet korna är ute. Hur lång period det är av ett år framgick inte, ej heller om en majoritet var ute när det väl var sommarbete.

v. Naturen är en harmoni och ett paradis. Det som kommer från paradiset är en del av det. Bregott kommer från korna som kommer från naturen, alltså är Bregott något vi kan associera med den underbara idyllen den urbaniserade människan bara kan drömma om. Arla hoppas här på “sell by association”. Bregottfabriken som Arla hela tiden talar om är naturen som de visar upp för oss! I alla fall om man lever i samma värld som Kalle i chokladfabriken.

musiken
I bregottfilmerna kan man ibland få höra ytterst muntra snuttar av “gammal hederlig” folkmusik, ibland även i samklang med en kvinnoröst som ger ifrån sig något som ska låta som primitiva men lyckliga joikningar och diverse andra ljud. Musiken associeras givetvis till naturupplevelsen i filmerna för övrigt: Det är lantmannamusik. Det är en del av forna tiders upphöjdhet, en enkelhet vi längtar till som postomoderna människor. Det är böndernas glädjande stråkar vi hör och vi erfar genast en lust att bjudas upp till dans eller åtminstone att få se del av spektaklet. Vi får drömma oss bort genom den och suggestionen fullbordas. Den gör det för att vi inte ser spelmännen och vi med hjälp av vår fantasi kan skapa oss en personligt anpassad idyll och projicera en värld som är skräddarsydd för oss själva. Vi vet att de där ljuden ska finnas på en riktig bondgård, så som det var förr, när allt var bättre. Det är därför vi älskar dem och inte kan tycka illa om reklamfilmerna även om vi efter en smula kritiskt tänkande inser vad som pågår.

Vi får veta, genom musiken, att vi är på landet och att det finns bönder någonstans där borta bakom kullarna, i periferin, som sitter och är lyckliga på sin bondgård. Det är den personen som ger oss sina kors mjölk. Låt oss inte glömma att Arla är ett mejeriföretag och att bregottreklamen genom den värld den förmedlar även skickar ut ett dubbelt budskap eftersom det är mjölk från samma kor som kan användas till yoghurt, ost, dricksmjölk och en hel del annat företaget producerar av komjölk. Bregottreklamen är därför av långt större vikt än man kanske först får sken av. Den är ett slag mot många djurrättsliga mål och den har träffat rakt i hjärtat hos det svenska folket, om än på sämsta möjliga sätt.

människan
Vi människor har i regel en väldigt låg profil i bregottreklamen. Vi figurerar i bild endast i 4 eller 5 av de 29 filmerna.

Musiken var ett sätt att visa vår samexistens med naturen eftersom man genom den talade om att människan fanns, men också att människan i naturen är en som enligt dem lever i samklang med den genom att vara bonde och skörda naturens frukter. Bondeidyllen bygger på en romantisk idé om vad det innebär att vara lantbrukare. En idé som givetvis är fjärran från hur lantbruket ser ut i modern tid där de flesta småbönder sedan länge varit utslagna p.g.a. marknadsekonomiska skäl.

När man visar människan i bild undviker man att låta henne tala, det hade stört naturidyllen och skiljt oss för mycket från moder jord som ju inte talar svenska utan har, för oss, mer subtila signaler.

Istället visar man t.ex. en liten oskyldig flicka som leker med korna och uppvisar en kärlek och även ett ansvarstagande. Hon representerar människans samvete gentemot djuren, hon är vår bild av oss själv, av hur vi försöker inbilla oss att vi beter oss mot korna. Att vi precis som henne, ser korna som våra söta kamrater som vi älskar.^[4]

Småbarn förekommer i åtminstone hälften av de filmer där människan syns. Barnen är en viktig komponent som bl.a. kan återknytas till naturens kretslopp. De personifierar en del av naturens början – livet självt – den delen av naturen vi hyllar och romantiserar mest. Barnen är därför den perfekta representanten för den mänsklighet vi vill tro på eftersom de är oförstörda. Som sådana kan de inte annat än älska korna och behandla dem med respekt. Som vuxna ser vi oss själva i barnen dels av nostalgiska skäl men i huvudsak för att vi som individer oftast saknar en tillräckligt självkritisk hållning: Vi tillåter oss att bli naiva för ett barn talar till hjärtat.^[5]

berättelsen
Runt 2004 inser man från Arlas håll att filmerna är otaligt många och att folket är bekanta med dem, möjligtvis även att det är dags för någon form av förnyelse eller att industrianalogierna börjat tryta efter att man talat om allt ifrån “fikapauser” till “styrelsemöten”.

Bregottfabriken börjar istället att lanserar sig själv som “sveriges enda naturliga tv-såpa”. Man börjar behandla filmerna som en tv-serie och börjar numrera dem, vilket distanserar dem från konventionell reklamfilm. Man får höra en berättaröst i sann tv-anda. Bregott ska bli den ny Pripps blå och ett varumärke som är svenska folkets. Man skapar nu underhållning där korna är stjärnor och där vi som tittare får följa med in i deras värld med all drama och spänning som vi lär oss finns i på ängarna i bregotts värld. “Avsnitt ställs in” för att det regnar. Eftertexter rullar, och de nya stjärnorna presenteras. Jippot blir totalt. Kor är inga djur vi utnyttjar – de är våra hjältar, och sådana skulle vi aldrig skada.

Detta brott med deras mer timida inledande marknadsföringsstrategi som diskuterats ovan är möjlig utan att man kompromissar bregotts image eftersom den redan är förankrad hos folket. Det enda man behöver göra när man gått över till det nya formatet är att emellanåt spränga in element från den plan som hela tiden varit närvarande: Att visa på hur enkelt, naturligt och bra allt är. Att göra det samtidigt som man även gör det underhållande utan att förvandla reklamfilmerna till en komedi eftersom det kanske inte är ett bra sätt att bygga upp ett förtroendekapital då det kommer till en matvara.

Skiftet från det äldre sättet att skildra korna på till det nya fungerar för att det bara är själva berättartekniken som förändras, medan scenen och statisterna (kor i natur) förblir desamma.

tankarna
För att överbrygga men även slå mynt av den självförvållade sprickan som vi skapat mellan människans värld och naturen för övrigt har man i de flesta av filmerna valt att beskriva det som sker med termer som vi i vanliga fall hade funnit på en industriell arbetsplats. Man talar om skiftbyten, fikapauser, rusningstrafik, kvalitetskontroll, kundbesök och kompledighet m.m. när man visar korna och deras aktivitet som i själva verket alltid är en och samma i alla filmerna: Att springa omkring på en hage och beta.

Det sättet att beskriva kornas aktiviteter antropomorfar dem. Man ger dem mänskliga egenskaper de saknar och skildrar deras värld utifrån ett mänskligt sätt att förstå den på, vilket givetvis är helt felaktigt även om det förekommer frekvent även i de flesta naturfilmerna som produceras.

Antropmorfen fyller flera funktioner. En av dem är att avsiktligt göra filmerna lätt lustiga samtidigt som man med hjälp av den humorn avväpnar tanken på att det skulle finnas en mordisk och pengagirig förtryckande djurindustri bakom produkten i fråga. Företaget vet att en normal stadsbo inte har någon större kontakt med lantbruket. Den urbana människan har ingen uppfattning om vad som pågår. Den knallar bara in i affären och hämtar allt snyggt & färdigpackat. Vill man ge en viss bild av industrin bakom produkten är det därför inte svårt att komma undan med vad som helst. Även om medelsvensson givetvis vet om att det finns ett mejeri någonstans och att det säkert inte riktigt är helt och hållet så som det skildras i reklamen är fortfarande reklamens huvudbudskap sålt: Korna har det bra och allt är väl på alla tänkbara sätt.

En annan funktion är att människan kan vrida och vända på verkligheten tills den finner ett eget perspektiv på den som passar syftena. Detta framgår kanske tydligast när korna får en voiceover och vi får höra dem tänka:

Kalla mig gärna gammelmodig, jag gör som kor alltid har gjort: Äter mitt gräs, idisslar, och mjölkas. Av mjölken blir det smör. Om man blandar in lite fin rapsolja blir det bregott. Enkelt. Och naturligt.

Citatet ovan kommer från Funderingar i bregottfabriken (Raps, 2007) och man ser en ko samtidigt som man hör en människokvinna yttra orden. Citatet är även ett bra exempel på vad som redan belysts om naturen och bregotts relation till den och gör en analys av filmerna näst intill överflödig. Nästa citat är från Funderingar i bregottfabriken (Lill-Bellas, 2007) och yttras av en ung människoflicka.

Jag längtar till jag blir stor. Då ska jag göra bregott. Lill-rosen vill också göra bregott. Då kan vi beta tillsammans.

Vi får genom dessa svensktänkande kor plötsligt en inblick i deras inre. Där får vi höra att kors natur och största önskan är att finnas till för oss människor och vara delar av bregottfabriken. Vi får det bekräftat så explicit det nu kan sägas. Bregottreklamen vill inte bara få oss att tro att korna trivs i djurindustrin som är en grön idyll. Den vill få oss att tro det bortom allt tvivel och kallar in korna som huvudvittnen.

Realiteten är emellertid den att kor inte vill göra bregott. De vill inte vara i människans regi över huvud taget. Den mjölk de producerar skapar de för att människan tvångsinseminerade henne och för att hon födde en kalv som har ett dystert öde framför sig som medelsvensson struntar i.

Det kanske är sant att Lill-rosen vill beta tillsammans med andra kor, men är det troligt att “Lill-rosen” vill bli köttfärs, misshandlad eller frihetsberövad kontinuerligt under sin livstid? Kunde kor och grisar m.fl. tala svenska hade de flesta av dem berättat om koncentrationsläger. Inte om sin tacksamhet för att de får vara våra slavar eller för att vi i bästa fall rastar en liten del av dem några dagar om året.

upprop
Som alla goda medborgare i landet med de superblåa himmlarna och de neongröna ängarna inser finns det bara en enda sak att göra med både bregottfabriken och alla andra industrier som utnyttjar djur: Försätt skiten i konkurs. Rösta med dina pengar, det är i vilket fall som den enda röstsedeln som gäller i en kapitalism. Handla inte deras varor. Smör tar död på dig i vilket fall som. Vill du ha fett på mackan är det långt hälsosammare att t.ex. använda flytande rapsolja. Lyssna inte på undertecknad eftersom den är vegan och supervänster och äter bajs till frukost – rådgör med en dietist eller fråga din läkare istället, de kommer säga samma sak i vilket fall som.

Slutligen måste det erkännas att man måste vara lite djurrättsligt skadad för att tro att någon som läser det här kommer förändra något i världen till det bättre om det går emot den personens egen bekvämlighet. Lilla-rosa får helt enkelt ta det. Trots allt beter sig alla som om smaken i munnen gick före lidande och liv.

Det konstruktivaste man kan göra som betraktare är att visa vad speciesismen består av och hur den tar form i vår vardag, som exempelvis morgonsoffan på TV. Det är också precis vad som ska göras. Se inslaget och haka på färden in till djurrättens värld där vi kommer gå igenom programmet steg för steg & genom det visa varför björnen sover.

1.
Reportaget inleds med att programledaren berättar att björnen sköts igår. Direkt efter uppger hon att männen som anfölls mår förhållandevis bra, och först då får man också se en död björn i bild.

Fram till dess visste man inget om hur björnen mådde eller om den var död eller ej. Detta visar att man förutsätter att ett icke-människodjur, då det skjuts, kan antas vara dött. Att förutsätta det är också helt riktigt, för det bygger i sin tur på att man förutsätter att det också är syftet med att man sköt trots att det ej heller har framgått om man sköt skarpt, med bedövningspilar, eller ens träffade björnen.

Man antar trots att man egentligen inte har några skäl till det utifrån informationen direkt att man sköt, träffade och dödade. Det är ett problem för att det vittnar om en bakomliggande attityd där ett sådant beteende är det mest självklara man kan företa som människa. Det är ett problem för att björnens hälotillstånd aldrig ens behövde nämnas. Vår norm, att vi skjuter ner allt som inte ser ut som oss, är vad som ger oss denna kunskap och som gör att vi inte förvånas över att se björnen ligga död på marken.^[1]

2.
Programledaren presenterar programmets innehåll och essens i inledningen genom att säga:

Frågan är hur farliga björnar är för människor. Varför har flera människor blivit anfallna av björnar den senaste tiden?

Programledaren betonar av någon anledning att björnar är farliga och även att människor har blivit anfallna. Förmodligen beror det mer på hennes pedagogiska programledarspråk och genus än något genomtänkt, men icke desto mindre bidrar hennes betoning till en typ av övertalande retorik där man försöker sätta agendan för programmet: Människa vs björn. Programmet hinner inte ens börja innan dikotomin är skapad och tittarna mer eller mindre uppmanats ta sida mot påstådda monstret som jagar människor.

Hennes fråga “Varför har flera människor blivit anfallna av björnar den senaste tiden?” är också märkligt utformad. Eftersom ordet flera i vanliga fall används i relation till det man nu har flera av (t.ex. björnattacker, apelsiner) är det lätt för tittaren att få intrycket att hon försöker säga oss att det är flera attacker nu än vad som annars är vanligt under motsvarande period på året eller liknande. Det leder till att man uppfattar hotet som än större och något som eskalerat. Återigen blir det lättare att ta sida och känna sympati för de stackars jägarna.^[2]

Att även säga “Frågan är hur farliga björnar är för människor” är att göra en övergång från att ha talat om en skadeskjuten björn som kämpar för livet till björnar generellt. Det är också uppenbart hur lätt det hela blir till en fars när man försöker få något att låta intressantare än vad det är i media. Frågan man ställer kan ställas om vad som helst – hur farliga bananer, kvalster och sparvar är för människan. Den är banal och svaret är uppenbart nog att allt är farligt under vissa förutsättningar, som t.ex. en björn man skjutit på.

3.
I studion sitter egentligen en enda debattör, programledaren själv som gör sitt yttersta för att få ämnet att verka engagerande. I morgonsoffan har man också tagit dit en älgjägare som blivit riven av en björn för 6 år sedan och en person från Naturvårdsverket. Via telefon har man även kontakt med en naturbevakare (jägare?) från Länsstyrelsen i Jämtland som spårade upp björnen med hjälp av hundar och blodspår och gjorde slut på lidandet.^[3]

4.

Hur uppförde sig björnen?

…är frågan som programledaren ställer till naturbevakaren från Länsstyrelsen. Det är obegripligt att förstå vad syftet med den är, såvida det inte tillhör dramaturgin där man försöker få händelseförloppet intressantare. Alla som sett King Kong kan föreställa sig ett fruktansvärt scenario med björnmonstret framför sig där det uppför sig hotfullt och vrålandes medan det gång på gång går till vansinnesattacker mot människan.

Svaret och King Kong-sekvensen uteblir från naturbevakaren. Den uppförde sig “normalt”, så som björnar gör när de snart ska bli nerskjutna och attackerade av jakthundar.

5.
Programledaren frågar vad det kan innebära att att ha en skadeskjuten björn i skogen. Naturbevakaren förklarar att det innebär lidande för björnen, och att den kan vara farlig om den är sårad, men att det är olika i varje fall.

6.

men var du aldrig oroad för dig.. /../ alltså den här björnen var ju skadskjuten och den hade redan attackerat människor…

Äntligen, och genom att säga just detta, framgår det vad programledaren i själva verket försökte komma fram till med frågorna i 4 & 5: Det är nu tydligt när man går tillbaka till frågorna dessförinnan att hon från början velat få naturbevakaren att säga att björnen är farlig, att det finns skäl att oroa sig och vara rädd. När hon slutligen inte kan förmå honom till det försöker hon ånyo markera det påstådda stora hotet med ordet “alltså”, som förmodligen visar att hon har en annan uppfattning än honom.

Detta stärker påståendet att programmets syfte i huvudsak inte verkar vara att undersöka den fantastiskt spännande nyheten med den skadeskjutna björnen. Syftet är att skapa fruktan för björnen. Ett sådant syfte är självfallet negativt för en förståelse för vad som faktiskt hänt och varför. Det skapar ett konstruerat och överdrivet problem mellan människa och övriga djur, och det ger även en bild av djur och natur som något som är farligt för oss, något som vi måste vinna över och tämja för att vi ska klara oss. Dessa tankar är ofta förekommande och på olika sätt centrala för antropocentrismen som röjer väg för speciesismen. Vi som människor har, genom bl.a. den typen av resonemang, en naturlig rätt att skjuta ner andra djur.^[4] Vi är herrarna på täppan. Vi eller dem, darwin eller döden, dikotomi på dikotomi.

7.
Programledaren undrar om naturbevakaren vet varför det hänt flera incidenter. Han svarar att det är mest tillfälligheter och att björnstammen är större. Strax därpå säger han att alla är väl medvetna stammens storlek.

Här finns en naturlig följdfråga om man är genuint intresserad av att folks säkerhet: Vad kan människan göra för att inte hamna i en sådan situation?^[5] Fokusen stannar ändå på björnen. Ingen nämner människans ansvar, trots att naturbevakaren poängterar att alla känner till att björnarna är flera. Det är outtalat men hängande i luften att människan är ett offer och björnen är förövaren. Vad människan gör i skogen, att den jagar och att stammen är stor gör inte att människan som tar sin självklara rätt att härja där inne behöver begrunda sina handlingar och överväga sin säkerhet. ^[6] Det är björnens revir och liv som ifrågasätts. Inte människans underförstådda rätt att kränka dem båda.

8.
I nästa sekvens av programmet får personen som kom i närkontakt med en björn 2001 berätta sin historia. Personen berättar vad den upplevde förvånansvärt sakligt och ödmjukt. Man kan förmoda att han snabbt upplevs som tempolös och tråkig i studion. Medan han berättar avbryter programledaren för att förtydliga och belysa det hemska för tittarna genom att visa arkivbilder på hans skador och ställ retoriska frågor om hur han låg ner på marken när björnen högg honom i huvudet. Frågor vars värde återigen kan ifrågasättas.

Det räcker alltså inte att lyssna på vad personen själv har att säga. Den berättar om sitt äventyr men gör det inte på ett tillräckligt dramatiskt sätt för att SVT:s morgonsoffa ska vara nöjd. Den fara som kanalen menar att björnar utgör är fortfarande obegriplig och problemet som programmet uppmärksammar oss, de helvilda människoätande björnarna i skogen, låter som vanliga djur när alla utom programledaren pratar om dem.

Därför måste de få ett visuellt uttryck som förfasar tittarna. Det får de genom arkivbilderna. De visar oss än en gång människan som offer. Ett offer som låg på marken och blev påhoppad bakifrån av, vad hon implicit försöker säga genom sina anmärkningar, björnen som lyder under en enda lag – att äta eller ätas. Det hon gör är att befästa Darwinismen. Nu ska vi förstå att det är djungelns lagar som gäller, och vi är antingen på toppen i hierarkin eller döda & begravda.

9.
Jägaren som stötte på björnen (genom att gå in i björnens ide) säger själv att han inte trodde att björnens avsikt var att döda honom, att det var han och hunden som skrämde den. Som svar säger programledaren “Du tror ganska gott om den där björnen…”, vilket är på gränsen till ett förringande av mannens bedömning om att björnen var ofarlig. Det programledaren försöker säga oss som tittare, efter att fortfarande inte fått sin King Kong historia i direktsändning, är ungefär “Ser ni så naiv den här mannen är, han förstår fortfarande inte hur farlig björnen är. Ta honom inte på allvar, vi vet och ni har sett.”

Efter en stund framgår det att programledaren totalt ignorerar vad mannen berättade för henne bara några sekunder dessförinnan. Trots att mannen förklarade att han inte trodde att björnen skulle döda honom säger hon:

så det var din hund som räddade dig…

I det momentet lyckas hon med sin manöver. Mannen svarar jakande trots att inget längre går ihop, och hela hans historia utmynnar p.g.a. hennes knorr helt plötsligt i att han inte hade suttit i morgonsoffan om det inte vore för hunden. Slutsats: Björnar dödar människor om man inte har stor tur. Björnar är därför väldigt farliga.

10.
Mannen pratar lite till och programmet når en vändpunkt: Människans tas för första gången upp i det av programledaren när hon frågar vad han tänkte om sitt agerande, vad han hade gjort rätt och fel. Svaret blir ofrivilligt komiskt. Han berättar att han borde agerat lite snabbare, men att han var intresserad av att kika lite på björnen i buskarna.

Värt att notera är att detta inte är människan i björnskogen som diskuteras. Det man istället samtalar om är människa-under-attack. Det ifrågasätts inte varför han jagar eller går in i ett björnide, d.v.s. attack-från-människa eller människas-ansvar-för-människa. Trots att det är andra arter som det talas om förs det enbart en antropocentirsk diskurs, nästan som om björnen är delaktig i den eller är en etisk agent.

11.
Då jägaren berättar färdigt sin historia tar Naturvårdsverkets utsända till orda. Det första hon gör är att direkt påpeka att man kanske inte ska gå in i ett björnide. Hon bryter tvärt med den linje som programledaren försökt driva och det tog 9 minuter av ett 14 minuter långt inslag innan man flyttar över diskussionen till människans egenhändiga agerande.

Denna linje behåller hon och påpekar att skadeskjutna björnar kan vara livsfarliga och att björnar blir farliga när man går in i idet och de känner sig trängda.

Programledaren yttrar än en gång en tänkvärd sats om att man kan förstå sådant om björnen har ungar, men att det är svårt att veta att man gått in i ett björnide.^[7]

För det första uttrycker programledaren sin okunskap om allt ifrån revir till hur djur agerar när de känner sig hotade. För det andra gör hon sig kanske även skyldig till en antropomorf av björnen när hon förutsätter att björnar fungerar som människor, d.v.s. är benägna att försvara sina ungar, oavsett om de gör det eller ej.

För det tredje, och mer intressanta, försöker hon avlasta ansvaret från människan som personen från naturvårdsverket nyss tog upp genom att tala om för oss tittare att man inte kan veta om man går in i ett björnide eller ej. Trots allt kan inte människan hållas ansvarig om hon inte är medveten om vad hon gör. Detta är givetvis ett sorgligt argument då det redan tidigare i programmet konstaterats att alla är medvetna om att björnstammen är stor och att människan går ut i skogen och in i buskarna av egen fri vilja, samt oftast gör det för att döda andra arter för nöjes skull.

12.
Programledaren tar (återigen) upp frågan om det är ett sammanträffande att det sker så många incidenter just nu eller om det har hänt någonting som leder till att björnarna börjat anfalla oftare.

Det är också nu det mest absurda i programmet, dess antiklimax, framkommer: Naturvårdsverkets talesperson svarar att det är svårt att säga utifrån så få fall och att det kan vara sammanträffande. Hon berättar sedan att det brukar röra sig om mellan allt ifrån 0 till 3 fall per år med ett snitt på 1 per år, och att detta årets björnperiod med 2 sammandrabbningar därför inte är ovanlig.

SVT:s hela ångestinstiftande björnpropaganda grundade sig m.a.o. på ett helt representativt år. Det gör även programledarens många envisa upprepningar, insinuationer och vinklingar om problemets omfattning fullkomligt grundlösa. Det är nu, när det återstår 3 minuter av programmet, bevisat att det programmet handlade om – “Varför har flera människor blivit anfallna av björnar den senaste tiden?” – är helt och hållet falskt. Flera människor har fortfarande inte blivit attackerade. En del människor, den förväntade andelen, har.

13.
Naturvårdsverket förklarar senare att björnar undviker människor aktivt om de kan och att hundar varit inblandade i så gott som samtliga incidenter med björnar. De som vanligtvis har hundar med sig i skogen är jägare. Följaktligen kan man dra den vågade slutsatsen att det i huvudsak är jägarna som blir offer för att björnarna försvara sig mot dem och/eller deras jakthundar.

Som djurrättare är det svårbegripligt varför det är okej att skjuta på försvarslösa djur som inte kan skjuta tillbaka, men ställa till med ett tv-spektakel när ett djur hugger tillbaka. Alla som accepterar utgångsläget för diskussionen, att folk var i skogen för att jaga, accepterar darwinismens spelregler. När människan plötsligt blir den som själv ska mista livet är emellertid inte darwinismen längre acceptabel. Då har man “debattprogram” om onormala björnar som blivit galna eftersom de, hör och häpna, bjuder på motstånd.^[8]

14.
Det finns 2500 björnar i Sverige. I år sköt man åtminstone 184. Jakten på björn har tredubblats på några år. Programledaren frågar när man ska få skjuta fler. Länge leva debaklet.

And kids, väck ej den björn som sover.

Den sanslösa monologen från Nestlés VD, Peter Brabeck, där han bl.a. menar att det är en “extrem” åsikt att tycka att alla människor bör ha rätt till vatten och att företags enda sociala ansvar är mot kapitalet, gör heller inte verket sämre. Tydligen gäller Néstles slogan “Good food, Good life” inte den mest grundläggande byggstenen för livet på jorden.

En profil som också framkommer i en helt annan bemärkelse är Simone & Sartres bekant – Jean Ziegler.

Han är specialrapportör för FN och sparar inte på orden när det kommer till kritiken av världssamfundets ointresse av att ta itu med svälten:

Given the current state of agriculture in the world, it could feed
12 billion people with no problem. Or to put it another way: any
child who dies of starvation today is in fact murdered.

Man blir inte påpackad något och det finns en känsla av att man fångat det genuina. Utmärkt introduktion till en del av problemen som med all säkerhet kommer få tittaren att fundera. Spana gärna in filmens hemsida.

Läs notisen och var sedan en självkritisk förtryckare och följ med på en djupdykning i förståelsen av hur människans uppfattning av djuren byggs upp.

förtryckets lingvistiska reproduktion
För att man ska kunna ha problem med något förutsätts det i regel att man kunnat göra detta något till att börja med. Blir man överkörd och behöver kryckor till följd av skadorna är det inte språkligt vågat att påstå att personen har problem med att gå, om man i regel andas men får ett astmaanfall får man problem med att andas, o.s.v.

Det man sällan brukar tala om är människans problem med att lyfta ett ton, eller stenars problem med att spela schack. Den underförstådda syntaxen verkar vara att om man inte haft förmågan i sig själv bör det inte klassas som ett problem.^[1]

Notisen utpekar faktumet att sälen inte kan dyka och smälta maten samtidigt som ett problem. Frågan är a) hur det kan vara ett problem och om det nu skulle vara ett sådant, b) för vem det är ett problem, samt c) varför.

För sälarna är det inget problem att de inte kan smälta maten samtidigt som de dyker, det framgår senare i texten tros den motsägelsefulla rubriken. Det finns inget problematiskt med deras tillstånd såvida man inte jämför dem med människans eget. I notisen görs detta mot slutet där man förklarar att vår egen matsmältning går igång så fort man äter. Man bygger upp en kontrast där vår matsmältning inte bara är normaltillståndet för oss utan även för sälarna: Det är endast om vi ser oss själva som mallen och avvikelser från den som något mindre önskvärt som man kan börja förstå hur denna typ av problematiseringar kan uppstå.

Titeln Sälar har problem att göra flera saker samtidigt är inte ett naturvetenskapligt objektivt uttryck. Den uttalas i en kontext där den är värdeladdad eftersom vi uppfattar en hög simultanförmåga positivt. I vårt samhälle betyder titeln i klartext att sälar förlorar något slags värde satt i relation till dem som har en högre förmåga. Detta p.g.a. att en hög simultanförmåga ofta ses med och förväxlas i samband med intelligens.^[2]

intelligensen
Just intelligensen har sedan länge varit en viktig faktor i försöken att kunna beröva andra djur deras rättigheter och tillskriva sig själv makten över dem.

• Rasisten har rättfärdigat allt från slavar till folkmord med hjälp av bl.a. intelligensargumentet.
• Sexisten underminerade länge kvinnans ställning som likvärdig genom att bl.a. hålla henne borta från utbildningsväsendet, med just intelligensen som skäl.
• Speciesisten använder argumentet på samma sätt som ovanstående två, och lyckas lika väl som den förstnämnda gjorde i nazityskland eller som vi dagligen fortfarande gör genom vår konsumtion.^[3]

Exempel på två pågående praktiker av detta är päls- och livsmedelsindustrin, där man utan att kunna rättfärdiga det kidnappar, våldtar, misshandlar och mördar andra kännande djur, varav vissa är subjekt. Att intelligensargumentets etiska giltighet avfärdades redan på 1700-talet har fortfarande inte vunnit gehör, lika lite som den feministiska insikten om patriarkatets vara har hunnit demontera detsamma. ^[4]

Det är inte bara okunskapen som ger intelligensargumentet bränsle. Det finns något som ofta beskrivs som grundläggande psykologiskt hos människan – hennes förmåga att identifiera sig. De flesta personer har inte ett rationellt utarbetade etiska system som generar värderingar och som fungerar konfliktlösande. Istället ärver de kulturens generella etik som är ett hopkok av en mängd historiska faktorer.^[5] Man lär sig vad som är rätt, fel, gott och ont. Man varken resonerar eller bevisar. I den kulturförankrade moralen får därför psykologin en avgörande roll för hur man behandlar andra.

Denna faktor omnämns oftast som närhetsprincipen och den säger att ju mer nära någon är en själv, desto större etisk relevans kommer man tillskriva den.^[6] Närhetsprincipen, intelligensargumentet och speciesismen går hand i hand. Värderingarna fortsätter ärvas av nästa generation förtryckare. Man upprepar människans särställning likt ett eko och “känner på sig”. Makten ger rätten att sätta en bult i pannan, rätten att bränna och kastrera utan bedövning, rätten att prioritera smaken i sin mun före lidandet och någons liv. Att vara {sätt godtyckligt vald egenskap här}, vit, man, människa – det ger rätt. Åtminstone är det vad man försöker inbilla folket.

Tricket går tyvärr hem. Att gå emot en speciesists föreställning genom att exempelvis påpeka att det är fel att äta kyckling är att gå emot en förkrossande majoritets vilja. Vilka argument man har och att man kan visa på var denna majoritet misstar sig är relevant, men endast för dem som är beredda att följa intellektet och som värdesätter ett logiskt agerande. M.a.o. struntar den stora massan i argumenten antingen för att den inte är etiskt bildad eller för att den är irrationell i en vetenskaplig bemärkelse. I verkliga livet är man inte på universitetet där man har ett krav på rationalitet på sina tankar. I verkliga livet kommer man undan etiskt även om man dagligen plågar ihjäl andra, och är man både tillräckligt oetisk och pragmatiskt lagd kan man även bli en kapitalist på kuppen och få det materialistiska samhällets yttersta erkännande.

svaret
Frågan var hur, för vem och varför sälarnas matsmältning är ett problem. Artikeln vittnar om att det är ett mänskligt problem som uppstår i en speciesistisk värld där människan är alltets mått och är sin enda referens. Problemet är ej själva matsmältningen. Problemet är att speciesismen ständigt måste reproducera tanken om vår överhöghet och avsaknaden av de förtrycktas värde för att kunna bibehålla den rådande ordningen.

Problemet är att det inte finns några som helst bevis för att vi har rätten att käka den där kycklingen, samtidigt som universiteten är fyllda av litteratur som visar på att vi inte har den. I det glappet av okunskap frodas lögnen, och där någonstans slipar slaktaren sina knivar medan ägarens förmögenhet växer sig större. Låt måltiden börja.

Livsmedelsverkets avrådan är, som det nu kommer framgå, till stora delar falsk.

i verkligheten…
Det stämmer att livsmedelsverket skriver “Barn bör inte äta vegankost,” men den meningen fortsätter verket med “i varje fall inte under de första levnadsåren”.^[1]

Begreppet barn verkar ha omdefinierats i media till att nu innefatta alla under 18 år och man verkar ha struntat i vad livsmedelverket skriver. På en del av de skolor som diskuterats går inga elever som är i de första levnadsåren. Frågan är om det finns någon skola ö.h.t. som tar emot så pass unga elever, om man med första levnadsåren avser en ålder under 6-7 år, som är en långt mer rimlig tolkning av hur det bör förstås än medias försöka att få en gymnasieelev till en person som är i sina “första levnadsår”. Då det även framgår i ytterligare ett annat dokument från Livsmedelsverket att det är främst yngre barn som avses är det lätt att få intrycket att median varit selektiv i vilka delar av verkligheten man valt att visa.^[2]

Livsmedelsverkets inställningen till vegankosten är heller inte entydig, och även detta undanhålls i media. T.ex. så skriver verket, på samma sida där man avråder, att:^[3]

Trots det tycks en välplanerad och varierad vegankost med tillskott av vitamin B 12 ge tillfredsställande näring.

I ännu ett annat dokument har visar det sig också att det det i huvudsak inte är den vanliga veganen som är det främsta problemet utan en helt annan grupp:^[4]

…frukterianer eller makrobiotiker. Det är framför allt här man i vissa fall kunnat finna näringsproblem och bristsjukdomar.

Det mest underhållande har sparats till sist. Här uppmanar Livsmedlesverket skolorna att servera vegankost samtidigt som man konstaterar att det inte är kosten i sig som är problemet:^[5]

Man bör sträva efter att i möjligaste mån ge vegankosten ett energi- och näringsinnehåll som uppfyller rådande rekommendationer. Med hjälp av berikade produkter och/eller kosttillskott innehållande vitamin B12 och vitamin D är det fullt möjligt att i praktiken utforma en vegankost, som uppfyller detta krav. Även om enskilda skolor inte kan tillgodose detta krav till fullo bör man ändå erbjuda vegankost till de elever som önskar. Detta då elever som är veganer av etiska och principiella skäl vanligen inte accepterar andra typer av vegetarisk kost. /../ Lång erfarenhet och vetenskapliga studier har dock visat att en välplanerad och varierad vegankost (med kontrollerat innehåll av vitamin B12) ger ett tillräckligt näringsintag för friska individer. Bristsjukdomar har främst rapporterats vid ensidig kost…

Den slutsats som kan dras av diverse dokumentbläddrande hos Livsmedelsverket är att media agerat som man kan förvänta sig i ett speciesistiskt samhälle – den har, måhända medvetet, förvanskat det man rapporterat om till förmån för eller som ett resultat av rådande konventioner som utpekar vegansk kost som ett icke-normalt moment och veganen någon slags galning.

bristande logik
Att man som vegan kan leva och klara sig minst lika bra som vem som helst har varit vetenskapligt bevisat sedan länge. Det bevisas också dagligen av alla veganer runt om i världen. Okunskapen om detta tenderar vara förknippad med de egna intressena av att plåga ihjäl djur (och bland dem inkluderas människor) och ett sätt att försöka rättfärdiga sina handlingar genom att enbart peka på “normaliteten” i dem.^[6]

Det hela handlar i grund och botten om förståelsen av vad näringsämnen, vitaminer, proteiner o.s.v. är för något. Det är inte bönan eller grisköttet som är nödvändiga – det är delar av vad respektive innehåller. Frågan är alltså aldrig om man måste äta en viss växt eller ett icke-mänskligt djur, utan om det man äter innehåller den näring man behöver för att vara vid god hälsa.

Om man t.ex. pekar på en likätare som är för tjock eller fattas vissa ämnen beror inte det nödvändigtvis på att den äter lik. Det beror på personens kostvanor som helhet och livsstil för övrigt. Vad äter den för lite och för mycket av? Det är genom att ställa den frågan som man kan börja ha en seriös diskussion om kostval, och inte genom att utpeka den som likätare. Detsamma gäller alla andra, oavsett om det är muslimer som inte äter gris, veganer eller medelsvensson.

De flesta kan äta rätt och vara sunda. Och de flesta, oavsett om man är vegan eller inte, kan på motsvarande sätt missköta sina matvanor.^[7]

Det är en mänsklig rättighet med medborgarskap, men det är ingen mänsklig rättighet att byta medborgarskap.

Så uttalar Nyamko Sabuni sig. För att underlätta för alla ska vi inte ifrågasätta hur hon kommer fram till att det skulle vara så och med vilken makt hon kan diktera vad som är en mänsklig rättighet eller inte. Hennes påstående är istället spännande av främst två skäl:

1. Hon är en minister och representerar regeringen.
2. Det hon tror bryter mot FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Det är svårt att förstå vad hon avser när hon talar om medborgarskap och vems version av de mänskliga rättigheterna hon utgår ifrån. Problemet är att man bryter med FN om man gör ett sådant uttalande, för i deklarationen om de mänskliga rättigheterna framgår det att:

Artikel 13.

1. Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.
2. Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.

Artikel 15.

1. Var och en har rätt till en nationalitet.
2. Ingen får godtyckligt fråntas sin nationalitet eller nekas rätten att ändra nationalitet.

Medborgarskap är i praktiken synonymt med nationalitet. För att kunna välja bostadsort inom varje stat eller kunna ändra sin nationalitet måste man kunna få byta medborgarskap om man ska ha likvärdiga rättigheter för övrigt. Den juridiska nödvändigheten av att ett sådant byte är evident för att de mänskliga rättigheterna ska kunna tillgodoses. Att inta en position där man menar att bytet av medborgarskap inte är en rättighet är därför att tvärt motarbeta det som slagits fast av FN.

Detta görs av en svensk minister, i det öppna och med hennes egna ord. Det bästa är att ingen kan eller ämnar göra något åt det. Det är inte lika spännande som att politiker avgår p.g.a. strippklubbar eller en missad räkning. Mänskliga rättigheter ligger inte högt i kurs såvida det inte är en makthavare som västvärlden vill göra sig av med. Ska sanningen fram kommer en simpel snattare som åker dit inne på ICA få långt mer uppmärksamhet än Sabunis (egentligen kontroversiella) uttalande.

De mänskliga rättigheterna är ett skämt på papper, en skitig illusion i raden av de övriga, och som sådan kommer den granskas närmare i framtiden här på ajrosh.

Glömde nästan fråga… sugen på glass, någon?