Således skapar myndigheterna en relativt kreativ omdefinition av demokrati som koncept: Att ifrågasätta vårt juridiska system är tydligen odemokratiskt, och att vilja byta ut parlamentarismen mot något annat är detsamma. Det finns med andra ord bara en typ av demokrati enligt myndigheterna – den rådande, och det är den enda sanna demokratin. Denna inställning visar på en av demokratins klassiska och återkommande frågor – hur långt är man villig att gå för att bevara en viss form av demokrati när den väl införts, och vart finner man sitt rättfärdigande? I rapporten skriver man att den politiska brottsligheten i Sverige inte är av subversiv karaktär i den mening att den på allvar skulle hota statsskicket. Trots det ger man uttryck för att ifrågasättande och en önskan om en förändring av samhällsordningen skulle vara odemokratiskt, vilket ironsikt nog låter totalitärt.

Likheterna
Ett återkommande tema i rapporten är likheterna mellan de båda rörelserna och svårigheterna med att klassicificera dem som yttersta högern och vänstern. Det påstås att man bl.a. möts i frågor som antikapitalism, anti-imperialism och även miljö och djurrätt. Emedan detta skulle kunna framställas som en delvis korrekt skildring verkar det varken stämma i praktik eller teori att sådana likheter finns om man ser till vad respektive rörelsers faktiska tankar inom ämnena består av.

Det finns inga utarbetade vit makt-teorier om kapitalet, det finns heller inget konkret miljöengagemang i vit makt-rörelsen. I realiteten är inte miljöaktivister och veganer högerfacister. Detta bekräftas också i helt andra kapitel i rapporten där man hävdar att feminister och djurrättare ofta är just vänster. Rapportförfattarna verkar heller inte ha förstått den teoretiska eller praktiska distinktionen på djurrätt – som djurrättare förespråkar, och djurskydd – som in princip alla andra inklusive fascisterna förespråkar. Dessa två förhållningssätt till andra arter står i direkt konflikt med varandra då den sistnämnda är speciesistisk.

Den påstådda likhet mellan rörelserna påtalas ofta även i borgerlig media där man gärna utmålar grupperingarna som två sidor av samm mynt, lika goda kålsupare och dylikt. Samtidigt är det lätt att få intrycket att de autonoma figurerar oftare i media än vit makt-rörelsen, något som kan vara en följd av att man delvis arbetar olika enligt rapporten som bl.a. anför Reclaim the Streets-rörelsen som ett exempel. Det finns också spår av tendenser i rapporten hos bl.a. citerade socialarbetare som menar att de autonomas brottslighet inte tas på lika stort allvar som extremhögerns. Denna tanke delas föga överraskande även av Nyamko Sabuni i DN 6/7 2009.

Genus
Vad beträffar genus domineras både de autonoma såväl som vit makt-folket av män. Skillnaden är emellertid störst i vit makt-miljön där knappt 10% av de aktiva uppges vara kvinnor. I den autonoma är motsvarande andel kvinnor 25%. Att bara en fjärdedel av de som återfinns inom de autonoma leden är kvinnor är emellertid föga imponerande med tanke på de mål och värderingar som vänstern har och den stora medvetenhet om ämnet som åtminstone verkar existera teoretiskt.

En tyvärr inte överraskande bekräftelse av en bild som man många gånger får inom vänstern framhävs också i rapporten: Kvinnor är överrepresenterade inom feministiska grupperingar och bland djurrättsaktiviser. Man får därför anledning att fråga sig om inte kvinnofrågan verkar ha förblivit en sådan inom vänsterrörelsen. Medan kvinnorna slåss för sina medsystrar och även inkluderar andra arters rättigheter verkar männen ha blivit kvar inom de traditionellt inkörda fälten där allt ifrån den praktiska klasskampen till de politiska diskussionsklubbarna ryms. En del av detta må förklaras av exempelvis könsseparatism i vissa sammanhang, men det förklarar troligtvis inte den övergripande situationen som sådan och vad som skulle hindra män från att finna former där de kan engagera sig.

Brott
Brottmisstankar mot den autonoma rörelsen finns det flesta av i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och Östergötland. Motsvarande för fascisterna är Västra Götaland och Stockholm. Den politiskt motiverade brottsligheten hos vit makt-personer och autonoma ökar mellan 15 och 19 år för att sedan snabbt avta. Relativt få brott begås av gärningspersoner som är äldre än 25 år och nästan inga alls av de som är över 30 år.

Autonoma kvinnor och män är så gott som lika ofta politiskt brottsmisstänkta, medan vit makt-rörelsens män är mycket mer benägna att bli misstänkta för poltitiska brott än rörelsens kvinnor.

I vit makt-miljön är det tre gånger vanligare med brott som inte är politiskt motiverade än sådana som är det. Fascisternas brott beskrivs också som mycket mer sporadiska och mindre utstuderade än de autonomas. De få brottstyperna där vit makt-rörelsen står för en större del än den autonoma är: Brott mot liv och hälsa, hets mot folkgrupp och vapenbrott. Autonoma står för större delen tillgreps, ordnings- och skadegörelsebrott.

Vanligaste brottet för kvinnor inom den autonoma rörelsen är mot allmän ordning. Autonoma män står för 83% av misstankarna i fråga om skadegörelsebrott. Då det kommer till brotten ohörsamhet mot ordningsmakten och störande av förrättning eller av allmän sammankomst är dock kvinnorna inom den autonoma miljön kraftigt överrepresenterade och står som föremål för hälften av misstankarna. Autonoma kvinnor är också enda gruppen som i genomsnitt är misstänkta för fler politiskt motiverade än icke-politiskt motiverade brott. I rapporten konstaterar man att ”kvinnorna i den autonoma miljön framstår alltså som mycket mer centrala, framför allt när det gäller den politiskt motiverade brottsligheten, än kvinnorna i vit makt-miljön.”

Personerna
Den främsta rekryteringen till rörelserna påstås ske på grund- och gymnasieskolor. Rapporten erbjuder även en samling av fyra psykologisk lekmannaprofiler som talar om för oss varför man går med. Sammanfattat reducerar rapporten medlemmarna till: Utageraren, grubblaren, den indoktrinerade och kontaktsökaren.

Grupper som identifierar sig som feminister, djurrätts- och/eller vänsteraktivister beskrivs som medelklass med stor andel högskoleutbildade föräldrar jämnfört med vit makt-rörelsens medlemmar som oftare sägs komma från underklassen. Personers ålder och sociala attribut som exempelvis musik- och klädstil antas spela roll. Man menar därför att miljörna på ett generellt plan också kan beskrivas som en ungdomsprotest. De betraktas inte som politiska rörelser i traditionell bemärkelse utan som ”ett begränsat antal ungdomar som provocerar och attackerar utan någon realistisk politisk målsättning.”

Lösningen
En av många strategier som föreslås för att man ska minska rörelsernas omfattning är att man ska fokusera på ledande profiler och de drivande krafterna i dem. Dessa ses som en central minoritet i rapporten, även om man är fullt medvetna om att de autonoma är decentraliserade och även ser tydliga tendenser till att även vit-maktmiljön börjar anamma ett decentraliserat och nätverksbyggande arbetssätt.

En annan strategi som också förs på tal är att man ska ta människor på allvar. Man tänker sig att ”extremisgrupperingarna får en mindre rekryteringsbas” om folket får en känsla av att det går att använda de politiska kanaler som redan finns och att man kan förändra samhället via dem. Denna tanke är en parodi på rapportförfattarnas förhållningssätt till det demokratiska system de representerar: Den slutsats som följer från förslaget bekräftar just det som den frihetliga vänstern kritiserar – att parlamentarismen inte fungerar som den bör och att en förändring bör ske. Detta kommer bevisligen rapportförfattarna själv fram till, men inte för att utöka demokratin i en autonom mening, utan för att begränsa både autonoma och fascister genom att försöka inkorporera dem i parlamentarismen.

Framtiden
Autonoma och vit makt-individer ses som en ”marginell ungdomsrörelse – en subkultur – där anhängarna så småningom lämnar miljön och stadgar sig”. Denna tes bekräftas av den brottsstatistik man presenterar i rapporten där 30-årsåldern verkar vara ett särskilt intressant stadium i människors liv. Något som många inom vänstern redan funderat på och får skäl att återkomma till är hur man kan behålla folk som aktiva när de väl fyllt 25-30, hur ens ideologiska engagemang istället börjar ta sig uttryck i senare delen av ens liv eller om det rent av skulle försvinner med tiden.

Denna typen av åldersövergång belyses även i rapporten när man ger uttryck för en fruktan för att folk över 30 ska lyckas etablera politiska partier som de kan fortsätta sitt arbete i, och man anför samtida fascistpartier i Tyskland som ett exempel. Ironiskt nog nämns inte Sverigedemokraterna i sammanhanget, trots att partiet skapades av främlingsfinetliga Sverigepartiet (SvP) och öppet rasistiska Behåll Sverige Svenskt (BSS) samt har diverse förgreningar till en mängd av vit makt-rörelsens olika organ. De tre gånger Sverigedemokraterna däremot nämns i rapporten framställer man partiets represenanter som förtroendevalda offer vilka blivit en måltavla för de autonoma.

Berit Ås, professor i socialpsykologi, har sedan länge identifierat de fem härksarteknikerna som bl.a. används av sexistiska män mot kvinnor. Dessa är, i korthet:

• Osynliggörande
• Förlöjligande
• Undanhållande av information
• Dubbelbestraffning
• Påförande av skuld och skam

Är man inte redan bekant med dem rekommenderas en utförligare förklaring av hur de fungerar för att du, om du är kvinna, med all sannolikhet ska kunna identifiera dig som ett föremål för dem och dessutom göra något åt det.

Låt oss nu dessutom presentera den sjätte härskartekniken:

Att godtyckligt anklaga någon för att nyttja härskarteknikerna. Prova gärna på detta tillägg. Rekommenderas gärna när du inte har något vettigt argument men ändå känner att du vill sätta någon på plats. Checklista:

1. Kolla så att verkligen inte har något intelligent att säga.
2. Namedroppa Berit Ås och nämn att du läst genus.
3. Avsluta med dödsstöten: “Det spelar ingen roll vad du säger för du är en sexist och använder en av härskarteknikerna även om jag inte riktigt vet vilken.”

Denna text ska givetvis läsas med en nypa salt, annars är det härskarteknikvarning (förlöjligande?) om man driver internt med sig själv inom den feministiska rörelsen. Det gillar vi inte som feminister. Eller är vi så pass starka och säkra på vår sak att vi kan ta upp en del problem, som exempelvis hur allt snack om härskarteknikerna i tid och dessvärre även otid urholkar vår trovärdighet?

Listan över de fem härskarteknikerna är ett övergripande test i sin enklaste form. De är lätta att genomskåda när man väl är bekant med dem. Det är också förklaringen till varför förmodligen många nöjer sig med en så pass banal förenkling av maktstrukturernas upprätthållande. Tyvärr måste vi sätta ribban högre. Och de flesta feministerna gör det. Vi drar inte fram de 5 härskarteknikerna från plånboken och läser upp dem. Vi har mer koll än så.

Den sjätte härskartekniken är en känga riktad till alla de som vill väl men som talar innan de tänker. De som känner att bevisföring och analys från vår sida är överflödig. De som tror att det räcker att “ha koll” och att sedan citera något emellanåt för att i sin tur avslöja förtryckare som gömmer sig lite varstans. Det, om något, behöver inte en rörelse mer av när den redan jämnt och ständigt är påhoppad från alla håll och kanter.

Låt oss kräva av oss själva precis det som patriarkatet och asen till sexister inte levererar: Tankeverksamhet. Och, if everyhting else fails – glöm inte den sjätte härskartekniken!

En förklaring till skriken skulle kunna vara att japanska porrfilmstjejer skulle ha en annan fysik i t.ex. underlivet, vilket i sin tur ger dem anledning att skrika starkare och oftare än västerländska dito. Detta verkar inte troligt. Det finns inga vetenskapliga belägg för det, de japanska männens penisar är i regel propertionella, och skriken är i regel exakt de samma även vid onaniscener där tjejen smeker sig externt, utan någon som helst penetration. Det finns heller ingen anledning att tro att deras klitoris skulle vara av annan art än övriga kvinnors.

En annan intressantare förklaring är det japanska språket och/eller utformningen av stämband o.s.v. och att japanska kvinnor i regel, oavsett orsakerna bakom, skulle tala i en högre tonart rent generellt även om de inte har sex. För lekmän är det svårt att bedöma om det verkligen är fallet. Det verkar ligga en del i påståendet. Vi kan för argumentets skull anta att det stämmer. Vad följer? Antagligen ingenting. Att japanska tjejer talar med ljusare röst än t.ex. europeiska & nordamerikanska förklarar bara varför det låter som flickgråt. Det förklarar inte varför ljuden är så pass frekventa.

Förklaringen till de japanska porrfilmsskriken finns troligtvis att finna i den japanska kulturen och de föreställningar i den som man har om genus och sexualitet. Om man förutsätter att de som producerar porrfilmerna vill sälja så många som möjligt kan man måhända anta att de förmodar att det är tändande för männen (tittarna) om tjejerna kvider konstant och gör det med så gäll röst så möjligt. Vad mer kan man tro om det inte skulle vara en fråga om anatomi? Intressant i sammanhanget är också hur den västerländska och japanska sexualiseringen av röstlägen skiljer sig. I väst har t.ex. Marlena Deitrich och Mae West, båda väldigt sexualiserade medan de var aktuella, djupa och sk. “icke-feminina” röster.

Kvidandet kan tänkas fungera som en bekräftelse på den japanska maskuliniteten eftersom den i sin tur bygger på mannens förmåga att prestera sexuellt. Skriker tjejen känns man i henne när man penetrerar henne, man gör det skönt för henne och är således en bra älskare och dugligare man. Skriker hon av smärta är det också bra eftersom man i sådana fall önskar åsamka henne skada.

Ljuden kan i de fall där penetration inte sker, vid t.ex. externa onaniscener, förklaras delvis som ett resultat av lätenas signifikans för maskuliniteten medan männen penetrerar: Om kvinnan kvider väldigt mycket och väldigt ofta när helst hon har sex med en partner kommer det inte vara konsekvent om hon inte låter alls när hon masturberar. Samtidigt är logiken i hela det resonemanget frånvarande eftersom det i sin tur skulle reducera värdet av skriken för den maskulina självbilden medan mannen penetrerar. Om hon låter lika mycket i båda fallen är det trots allt inte mannen som är central längre. Det blir istället en fråga om kvinnan som sitt egna lustobjekt.

Lätena kan också förklaras som ett led i producenternas försök till realism. Man använder inte bara bilden utan även ljudet för att påvisa att kvinnan har det skönt och att det som sker är på riktigt, till skillnad från pornografi där samlagen kan verka mekaniska och utan vare sig närvaro eller inlevelse. Återigen blir logiken bristande eftersom kvidandet redan är en industristandard på den japanska porrscenen.

Små flickor skriker, kvider och gnäller. Det varvat med en utbredd manga- och hentaikultur i Japan som utan större kreativitet skulle liknas vid barnpornografi då tjejerna infantiliseras vittnar om att japanska män har en föreställning om att kvinnan ska vara ung, ha en späd, ömtålig och känslig roll i sängen. Eventuellt även vara undergiven eller underlägsen. Något som inte är speciellt väsensskilt från exempelvis den roll vi tilldelar tjejer i Europa, även om vissa delar av hur det tar sig uttryck skiljer sig åt.^[1]

Det är riktigt, det en del av kritikerna menar, att nästan vad som helst kan pekas ut som patriarkalt eller heteronormativt om man bara har en tillräckligt stor fantasi eller ämneskunskap. Det är också riktigt att det finns välvilliga feminister och queers som kan missta sig i sina kamper och börja slåss med väderkvarnar.

Detsamma kan sägas om alla som är politiskt röda eller svarta. Vi kan ha fel, och har det emellanåt. I ärlighetens namn kan det kanske också konstateras att människors hantering med teorier alltid kan gå snett, oavsett vilka teorierna är.

Det misstag som det ska talas om är det som anhängare av strukturalistiska teorier, sådana som mig själv, kan begå delvis p.g.a. komplexiteten och omfattningen av teorierna. Vi kommer hålla oss till queerteori & feminism som konkreta exempel även om de skulle kunna bytas ut mot många andra.

Problemet om man är queer eller feminist och tänker sig att det finns sociala strukturer som samverkar på olika sätt och vars konsekvenser leder till patriarkatet/heteronormen är inte att man mer eller mindre kommer ifrågasätta allt möjligt. Det är oundvikligt att det blir så med strukturalistiska teorier eftersom de i regel avhandlar problem som inte är begränsade till ett fåtal enskilda samhällsinstitutioner.

Problemet är att strukturalistiskt tänkande inbjuder till förhastade slutsatser om man inte tar sin uppgift på allvar, eller tar den på ett allvar som är för stort satt i relation till ens metodologiska färdigheter. Det förhåller sig så för att strukturalismen lätt kan tyckas ge ett näst intill allomfattande utrymme att arbeta på. Det uppenbarar sig som tydligast när teorierna ska omsättas till praktik, då man ska sluta slänga sig med akademiska uttryck och peka ut något i verkligheten som patriarkalt och/eller heteronormativt.

Eftersom man som strukturalist först måste identifiera problemen innan man kan itu med dem måste man konkretisera heteronormen eller vad det nu är man invänder mot. Konkretisering behövs inte bara för identifikationen. Den är ett led i kampen mot strukturerna eftersom de är konkreta, de finns i den faktiska världen och inte blott som ett avlägset föremål i de teoretiska modeller som finns för att analysera dem.

Det är av det skälet, och för att ge en intressantare och mindre betungande läsning, vi kommer att använda smink som ett exempel på ett fenomen som blir föremål för frågan: “Är det ett feministiskt problem, är det patriarkalt att sminka sig?”

personen
För att göra det än intressantare kan vi föreställa oss att det är en biologisk kvinna som vanligtvis sminkar sig. Hon kallar sig själv för feminist och har ägnat flera år av sitt liv åt både feministiska studier och feministisk kamp på olika fronter. Hon är ingen poser, hennes engagemang är ingen trend eller blott ett bekvämt sätt att finna en identifikation & en gemenskap, hon brinner genuint för det hon gör.

En sådan här människa är inte bara möjlig – hon finns. Jag har själv träffat flertalet systrar som är precis som henne, även med avseende på sminkandet. Jag känner till fler feminister som sminkar sig än de som avstår helt. Fler som speglar sig enbart p.g.a. utseendenormerna än som låter bli, och jag känner t.o.m. till två feminister som övervägt att skaffa sig silikonbröst samt ett flertal som ser det som oproblematiskt.^[1]

strukturen
Detta säger oss ingenting. Det kan vara så att människor använder ordet feminist olika. Det kan också vara så att det finns olika feministiska teorier och att man därför når olika slutsatser om hur man bör agera som feminist. Det kan dock också innebära att feministen misstager sig i frågorna.

För att gå vidare behöver vi veta mer om vår feminist som sminkar sig. Vi behöver t.ex. veta om hon tror att patriarkatet och sexismen är något strukturellt eller inte. För enkelhetens skull, och för att det är den mest omfattade feminismen inom akademin, är feministen i vårt exempel en strukturalist.

argumenten
Vår feminist vet att det finns andra feminister som småputar med munnen när de ser henne sminkad. Hon har givetvis övervägt det hela och kommit fram till att det är i sin ordning att sminka sig; att man inte blir mindre feminist för det och att inget blir bättre av att man slutar sminka sig. ^[2]

Hennes argument är generellt sett grundade på någon av följande tankelinjer eller deras derivat:

• jag är feminist
• det saknar reell betydelse
• avsägandet är nederlaget

jag är feminist
a) Hon menar att hon, för att hon är medveten om patriarkatet, inte kan fara illa av att sminka sig. Hon har genomskådat sminkandet och vet allt som finns att veta om normererna. Hon hävdar att hon inte sminkar sig p.g.a. normerna, utan för att hon själv vill.

Medvetandeargumentet bygger på henne och är i själva verket en försäkran om att hon inte lider av sminkandet, att man som feminist kan sminka sig av “rätt skäl” och dessutom må bra av det o.s.v.

b) Hon hävdar kanske också att hon inte sminkar sig som normerna föreskriver att man bör sminka sig, utan på ett sätt som bryter dem och att hennes sminkning därför inte längre kan betraktas som den typen av sminkning som skulle vara ett feministiskt problem. I detta fallet använder man bara begreppen “smink” olika. Feminismen kritiserar t.ex. inte clowner för att de har mycket vitt puder och röda breda läppar, det är helt enkelt inte vad som avses när man talar om sminkningen. På samma sätt faller i regel även “all subversiv användning av något för att påverka ens utseende” bort från den kategori som de facto kritiseras.

det saknar reell betydelse
Hon menar att inga större feministiska frågor påverkas om man bär smink eller ej. Att problemen kommer kvarstå även om hon inte går sminkad, och att hon, med hjälp av övriga argument, når slutsatsen att hon lika gärna kan gå sminkad med tanke på att det verkar ge henne något.

avsägandet är patriarkalt
Skulle man sluta sminka sig för att det är ett feministiskt problem så styr patriatkatet feministen som slutar att sminka sig likväl. Det skulle därför kunna ses som än mer revolutionärt att fortsätta sminka sig och kanske “ta sminken tillbaka och göra den till egen”.

Att förstå om ett fenomen är patriarkalt, sexistiskt, heteronormativa, rasistiskt, speciesistiskt eller något annat strukturrelaterat är egentligen långt enklare än vad många gör det.

Är man strukturalist behöver man blott fråga sig själv på vilka sätt x bidrar för att reproducera strukturerna, vilken ens roll är i en sådan eventuell reproduktion och framförallt om man har en reell möjlighet att förhindra den och om man kan göra det utan att ställa till med mer skada än nytta för den kamp man nu för. Ytterst sammanfattat handlar det om konsekvenserna av x och en korrekt förståelse av vilka de är.

Låt oss nu återvända till vår feminist som sminkar sig.

i.
Vi kan för argumentets skull gå med på att hon inte far illa av sminkningen eftersom hon är en medveten feminist. Vi kan även gå med på att hon stormtrivs med att sminka sig. Detta är, även när det är sant, inte särskilt intressant i sammanhanget. Feministisk teori har aldrig hävdat att alla kvinnor mår dåligt av att sminka sig eller att sminkningen i sig är ett problem. Feministisk teori säger i huvudsak något om de samhällen vi lever i. De är bl.a. sociala teorier. De handlar om strukturer. Att tala om hur den enskilde individen mår satt i sammanhanget är därför ett resonemang som visar att man inte förstått den feministiska kritiken och vad feminismen i själva verket säger.

Även om man inte skulle vara av den åsikten når man en likartad slutsats om man betänker vad argument av typen “jag mår inte dåligt av x och därför är x inte ett strukturellt problem” egentligen säger en. Det borde vara klart att de inte är relevanta för frågeställningen, som fortfarande är hur vi ska förstå om x är patriarkalt.^[3] Hur bra en feminist än mår av att själv sminka sig kan det därför finnas goda skäl, enligt hennes egna teorier på en teorikritisk nivå, till varför hon ändå bör sluta sminka sig. Ett sådant skäl, kanske det starkast, ska vi syna nu då det hänger ihop med hennes argument om att det inte spelar roll om hon sminkar sig eller ej och att problemen kvarstår hur hon än gör.

ii.
Vår feminist som sminkar sig menar att det inte påverkar världen om hon gör det eller ej. Detta är förmodligen ett faktafel, om än kanske ett medvetet. Det är sant att feministens sminkande eller icke-sminkande inte spelar roll för hur något förhåller sig på den feministiska fronten i världen om feministen lever ensam i en grotta eller på en öde ö o.s.v. Dessvärre gör inte vår feminist det, snarare tvärtom: Så länge femininsten rör sig i offentligheten påverkar den världen blott genom sin närvaro i densamma.

Det förhåller sig som så för att strukturerna bara finns för att människor reproducerar dem. Strukturerna och reproduktionen av t.ex. en norm som reglerar utseendet finns bara så länge agenter utövar dem och omsätter normerna till praktik. Det innebär att det inte kommer finns en i stora drag samhällsenhetlig utseendenorm om det ej finns en struktur som bär ett sådant tänkande och gång på gång visar/dikterar för/lär/påminner medborgarna om vad normen är, att den bör följas och vad som sker om man är en avvikare från den. I vårt fall med smink bestraffas avvikare från normen mer eller mindre subtilt genom att t.ex. betraktas eller stämplas som “trötta, ofräscha, osexiga, okvinnliga, ovårdade, gamla, slitna” och/eller en eller flera andra kombinationer av nonsens som är ett resultat av utseendenormen som säger oss hur en kvinna helst bör se ut och hur hon bör förhålla sig till bl.a. sminkningen. Det är en bestraffning för att det oftast upplevs som negativt av personen, men framför allt för att samhällets behandling av avvikaren har som mål att ge den personen en negativ upplevelse för att den avvek från normerna.

Det kvittar således att vår feminist själv inte förstår att hon påverkar världen, ty det är mer plausibelt att hon gör det än att hon inte gör det. När hon går förbi människor på gatan, i affären, på sin arbetsplats eller så gott som var som helst, ser man henne. Det visuella är det intryck hon ger till flest under en dag, förutsatt att hon inte rör sig på en campus för enbart blinda personer. Vår syn är det av våra sinnen de flesta använder mest och oftast, i synnerhet när det kommer till att läsa av allmänheten runt om oss. Man ser hennes utseende. Även om man inte ser det exakta sminket eller stannar upp för att titta är det en klar skillnad på hur folk hade uppfattats om ingen i samhället hade sminkat sig jämfört med hur de ser ut och uppfattas idag.

Det påstås inte att alla hon går förbi kommer lägga märke till henne och tänka på att hon är sminkad. Det är trots allt normen att vara sminkad, och därför är det snarare avvikandet från sminkningen det är mer troligt att det tänks på om det tänks alls. Det påstås inte heller att hon ensam kommer göra större skillnad för feminismen. Så långt kan man ge henne rätt.

Det man måste påminna sig nu är att detta fortfarande inte handlar om henne som individ eller som origo för alla feministiska problem: a) Strukuren finns för att den upprätthålls. Om hon är strukturalist bör hon inse att hon upprätthåller en av många strukturer man bör begrava enligt de mest grundläggande värderingarna inom feminismen. b) Vad hennes intentioner är, om hon är feminist eller ej och hur hon tänker, gör detsamma för offentligheten som ser henne. Från det publikas perspektiv är hon bara ytterliggare en kvinna som inte avviker från normen. Som sådan är hon en del av normen, en del som genom sin blotta existens reproducerar den och ovanpå allt ger den legitimitet genom sitt agerande.

Det spelar ingen roll om du är nazist eller ej. Om du springer omkring med naziuniform i hitlertyskland och en sådan klädsel associeras med vissa värderingar, t.ex. nazismen, kommer folk förutsätta att du är en del av det samhälle som förespråkar nazism. Därigenom blir du, till det yttre och via det publika, en kugge i ett normsystem som reproduceras av att man bl.a. ser folk som spatserar omkring i naziuniform på gator och torg. Sådant är det sociala paradigmet inom vilket uniformen ingår, och det parallella gäller en feminists smink – den kan aldrig bli problemfritt eftersom det är samhället som har tolkningsföreträde och utseendenormen är en del av den feministiska kritikens mål.

iii.
Den sista typen av argument som vår feminist anförde för att man skulle sminka sig går ut på att vi kommer låta patriarkatet styra oss om vi agerar som “helyllefeminister” genom att t.ex. sluta sminka oss, sluta raka fittan eller armar och ben. Resonemanget är att vi slutar med något p.g.a. patriarkatet, och att vi i så fall ändå är slavar under det. Vore det inte för patriarkatet hade ju vi som feminister trots allt kunnat raka och sminka oss överallt utan att det hade varit ett problem. Idag kan vi inte det om vi ska vara feministiska då det begränsar våra möjliga sätt att leva på och sätter upp gränser.

Den här typen av argument är både förvirrat och ogiltigt.

Till att börja med är antagandena i resonemanget falska eller inverterade. Det är nu man inte får handlingsutrymme eftersom det finns ett normsystem som begränsar en.

För det andra vill inte feminismen ersätta ett normsystem som reglerar utseendet med ett annat som gör detsamma. Tanken är inte ingen rakar/sminkar sig i en helfeministisk värld. I en helfeministisk värld hade det inte spelat roll om du är sminkad, för i en feministisk värld finns ingen norm som föreskriver det ena före det andra om inga av dem är en komponent av en förtryckande struktur.

En tredje invändning är att argumentet är en absurd tom retorik som framgår om man talar om svarta slavar. Om de gör uppror och inte är slavar åt den vita människan så “är de ju fortfarande slavar, för de bryter sig fria p.g.a. den vita mannen”. Alltså följer, menar de som resonerar så här, att det kvittar om de är slavar eller inte, just för att det i båda fallen är ett resultat av den vita mannen.

när det är legitimt
Vi har sett att det inte måste vara ett problem att sminka sig som feminist. Vi har också sett att det i regel är ett problem att sminka sig om man är feminist och strukturalist och man samtidigt rör sig i samhället så som människor i allmänhet gör.

Svaret på när det är okej att sminka sig som feminist gavs långt innan vi nådde hit. Som feminist är det okej att sminka sig om man inte hjälper patriarkatet på traven genom sin sminkning. Om man t.ex. inte bidrar till att upprätthålla en struktur där smink är ett av många instrument och mål för reproduktionen av den. I de flesta fallen blir det därför väldigt svårt att legitimera sitt sminkande som feminist, just p.g.a. samhällets sociala karaktär.

I slutändan blir det en fråga om den mest övergripande konsekvensen av feministens sminkning. Teoretiskt skulle det lika gärna kunna vara som så att tusentals osminkade feminister kan visa sig vara kontraproduktivt för feminismen. T.ex. kan man påstå att feministerna, genom att vara osminkade o.s.v, själva kommer marginalisera sitt inflytande i samhället genom att de sticker ut, och att eventuellt förakt som riktas mot dem för att de är “jobbiga” genom att vara feminister i sin tur kommer garantera att färre blir feminister. Om det skulle vara fallet, når man istället slutsatsen att man då bör sminka sig även om det upprätthåller normen på kort sikt eftersom man på längre sikt påstår att man planerar göra något som kommer upplösa normen.

Detta är teoretiskt möjligt. Samtidigt är det långt intressantare att inte bara fråga sig om det är möjligt utan även om det är troligt. I de flesta fallen verkar inte feminister som sminkar sig ha någon grand plan som löser allt när de, med hjälp av bl.a. sitt sminkade ansikte, kommer ta sig fram till vart de nu menar att de är på väg. Faktum kvarstår att strukturer inte kan upplösas genom teori & dagdrömmeri. Någon måste lägga ner spacklet om spacklet ska läggas ner som norm. Vem är denna någon, om inte feministen?

Det som nu ska göras är oftast hysch hysch i feministiska kretsar – en konstruktiv kritik ska riktas mot de egna.

Hur bra det än är med deras initiativ är det behäftat med ett centralt teoretiskt tillkortakommande som, även om gruppen främjar jämställdhet, samtidigt bidrar till att bibehålla ett annat och i sammanhanget besläktat förtryck.

Man bör självfallet ställa sig bakom Bara Brösts krav eftersom de har rätt i sak. Det finns ingen intellektuell som kan försvara badhuset eller Jämo i frågan då det är irrationellt att se på bröst olika p.g.a. kön. Absurditeten i att de barbröstade systrarna blev utslängda inser man om man föreställer sig att de var “plattbröstade” eller att en tjock man med hängbröst dyker upp. Brösts storlek har uppenbarligen inget med saken att göra och inget annat med deras utseende heller för den delen.

Däremot antas könsorganet spela roll, och det är går givetvis inte att förklara det logiska sambandet mellans någon bröstutseende och deras könsorgan eller hur det sambandet, om det finns, kan rättfärdiga att just kvinnor ska behöva skyla sina bröst medan män kan springa omkring hur de vill.^[1] Allt detta är intet nytt för någon som kallar sig själv för feminist.

Problemet med Bara Bröst är att de är kontradiktoriska och/eller att de fortfarande upprätthåller sexualiseringsnormerna genom sitt manifest och sina aktioner. Deras mål är ett samhälle “fritt från sexualisering och objektifiering på offentliga platser”. Här tänds bingloampan.

Genom att Bara Bröst går in på badhuset barbröstade men i badbyxor verkar de emot sina syften. Varför har de badbyxor? Det huvudsakliga svaret är att de har badbyxor för att vara “anständiga”, och det är de om de har badbyxor för att könsorganen är sexualiserade. Bara Bröst accepterar inte att kvinnobröst kan vara sexualiserade, men de accepterar klart och tydligt genom sina handlingar att könsorganet är det. Varför accepterar det något sådant och framförallt hur kan de acceptera det om de samtidigt har som mål att ha det “fritt från sexualisering och objektifiering på offentliga platser”? De har badbyxorna för att fittan är sexualiserad och för att det inte är fritt från fittsexualisering på den offentliga platsen badhuset. Det är alltså en logisk kontradiktion.

Till Bara Brösts försvar kan man invända att Bara Bröst är en feministisk aktionsgrupp och att de, även om de är inkonsekventa och motsägelsefulla rent logiskt, fortfarande fyller sin funktion genusmässigt om man antar att den bl.a. är att belysa problemet med normerna kring bröst. Detta stämmer. Bara Bröst gör något konkret för feminismen som i bästa fall för den framåt. Det är också helt korrekt att man som feminist inte förväntas ta itu med uppgifter som går bortom just ens feministiska kamp i varje projekt man åtar sig. Det finns oftast goda skäl som t.ex. praktiska och metodologiska till varför det kan vara en dålig idé.

Det problematiska med Bara Bröst är att man stuntat i intersektionaliteten. Genom att behålla badbyxorna på isolerar man frågan kring sexualiseringen till att vara just en jämlikhetsfråga mellan kvinnor & män. Det leder att till att man inte lyfter fram ämnets kärnfråga som är sexualiseringen i sig. Just nu badar de barbröstat och låter sig därför inte förtryckas p.g.a. sexualiseringen av kvinnobröst. Just nu badar de tyvärr också med badbyxor, vilket är att låta sig förtryckas av sexualiseringen av kön, vilket är sant även om båda könen förtrycks lika mycket. På precis samma sätt som en feminist kan inse att det bör vara okej att bada barbröstat bör den även ha förmågan att inse att man bör bada barkönat, ty ingen feminist eller någon annan kan giltigt förklara varför det skulle vara hemskare att visa könen än att visa brösten såvida de inte förespråkar sexualiseringsnormerna själva.

Sorgligt nog ger Bara Bröst genom sina aktioner inte uttryck för en medvetenhet om metafrågan; att sexualiseringen är problemet. De verkar näst intill själva förespråka den av sexualseringsnormerna som säger att “kön bör skylas” då de i sitt manifest kräver “att brösten inte ska betraktas som en del kvinnliga könsorganet”. För att tolka det uttalandet välvilligt kan vi utesluta att Bara Bröst tror att folk inte kan skilja mellan ett bröst och ett könsorgan. Det de istället förmodligen menar är att de inte vill att bröst ska vara sexualiserat på samma/liknande sätt som ett könsorgan är. Det märkliga är att Bara Bröst genom att skriva så och genom sina aktioner de facto inte motsätter sig och rent av upprätthåller sexualiseringsnormen kring könet. Frågan man ställer sig som radikalfeminist är återigen varför? de gör det. ^[2]

Bara Brösts initiativ borde välkomnas av samtliga feminister. Om tillräckligt många kvinnor börjar utöva samma frihet samt även väljer att öppet bojkotta alla badhus som förbjuder barbröstat bad är det bara en tidsfråga innan badhusen ändrar sin policy av ekonomiska skäl.^[3] Att det barbröstade badandet kommer bli en folkrörelse är dessvärre inte troligt eftersom de flesta har en sur patriarkal man som jäser hemma i stugan eller själva är sexister trots att de är kvinnor. Lyckligtvis är det dock bara en tidsfråga, med eller utan grupper som Bara Bröst, innan kvinnor och män kommer kunna vistas i det offentliga på samma villkor.^[4]

Med detta sagt bör man också som feminist fråga sig själv om man i sina feministiska aktioner har rätten att t.ex. vara rasistiska eller speciesistiska. Man inser då att man saknar den rätten och att man som feminist även saknar alla andra rättigheter som innebär att man bidrar till att upprätthålla någon form av förtryck. Som feminist accepterar man inte att man får en annan behandling än män eftersom skälet till den behandlingen är ogiltigt, som är bröst. Varför ska man då som feminist acceptera att både kvinnor & män blir förtryckta på samma grunder, som är kön? Radikalfeminsmen kan inte ge utrymme för eller bidra till en feminism som säger att “världen är bra så länge alla har det lika illa”, även om världen nu är bättre om kvinnor har det mindre illa.

Desexualiseringen av båda könen i det offentliga rummet har prioritet över desexualiseringen av delar av det ena könets i detsamma. Det är viktigt för oss att förstå vilka problemen är, hur de hänger ihop och hur vi bäst löser dem istället för att bidra till att upprätthålla de strukturer som reproducerar dem. Det är en omöjlighet att förena kampen mot sexualiseringen av kroppen om man av samma skäl som man själv ogiltigförklarar skyler sitt eget kön.

Som feminist bör man förkasta de sexualiserande normerna. Gränserna mellan bröst och fitta är illusoriska. De finns enbart hos dem vi bekämpar. Det är därför vi har devisen “bara bröst – bara fitta”. Bröst har inget unikt företräde även om det vid en första anblick verkar vara en angelägen fråga, vilket det också är sett från ett jämlikhetsperspektiv. Detta perspektiv är emellertid otillräckligt för att det är ofullständigt. Det är, som det visats, även ogenomtänkt p.g.a att det återskapar kärnan till problemet med normerna – självaste acceptansen av dem ö.h.t.^[5]

I många vänsterfeministiska kretsar finns det för tillfället en lesbisk/bisexuell trend. Trots den relativt höga andelen människor med en till synes normbrytande sexualitet har den feministiska rörelsen missat att fråga sig hur & varför det kommer sig att många kvinnor är bisexuella.

Feminismen kungör, helt riktigt, att patriarkatets genom alla sina former påverkar och genomsyrar så gott som samtliga dimensioner av vår vardag. Exempel på hur det sker finns det gott om i vilken genuslitteratur som helst. Det är därför förvånande att man inte ifrågasätter om det finns en relation mellan en långvarig patriarkalt manlig sexualfantasi och kvinnors bisexualitet.

Inte för att något bevisas genom att man ställer sig frågan, men om det nu är så att patriarkatets omfattning är så stor och klart och tydligt har påvisats inom allehanda områden, vad har man då för skäl att tro att det inte även påverkat kvinnors utformning av sexualiteten? Det är snarare så att feminismen visar att sexualiteten är påverkad på en mängd sätt av patriarkatet. Allt ifrån hur man t.ex. beskriver kvinnans sexualitet till de konkreta akter och roller som finns är berörda av patriarkatets fagra hand.

Om heteronormen i form av mannen inkorporerat en sexuell önskan om att se kvinnor ha sex med varandra och själv vara delaktig i en sådan akt som man borde det vara av intresse att ifrågasätta hur det avspeglar sig i patriarkatets design av kommande kvinnors sexualitet. Om patriarkatet är en reell faktor och har medel att påverka sexualiteten, två påståenden som antas vara fullständigt korrekta, torde det realisera sina egna fantasier. M.a.o. ligger det i patriarkatets intresse att förverkliga den i någon mån kvinnliga bisexuella sexpartnern som är med på åtminstone en trekant. Vidare kan det antas att patriarkatet alltid eftersträvar sina intressen, vilket innebär att det försöker realisera dem om det är förmöget att gör så.

För att ha t.ex. en trekant med man-kvinna-kvinna där mannen är hetero och kvinnorna bisexuella (så att mannen fortfarande är önskad ö.h.t och leverera det enligt heteronormen “riktiga sexet”) måste det patriarkala samhället generera villiga kvinnor. Att männen redan är det brukar framgå i undersökningar om deras sexfantasier. De är redo. Nästa person till rakning är kvinnorna, för enligt patriarkatets inneboende mekanismer lär man försöka få dem att inta en bisexuell attityd om männens sexualfantasi är tillräckligt representativ för patriarkatet.^[1]

Det är därför tänkbart att patriarkatet på olika sätt aktivt arbetar med att ge kvinnor bisexuella preferenser, i ett försök att främja sina egna intressen.^[2]

Manshaterskor, konspirationsteorier, burkor, galna forskare, israelisk militär, ryska agenter och mekaniska manshoror är några av de saker man kommer få stifta bekantskap med under resans gång. Serien har, förutom genom ämnet i sig, ofta med en uttryckt feministisk beröringspunkt. Köns & genuskommentarer förekommer frekvent för att vara i ett outtalat feministiskt verk som getts ut av DC:s Vertigo.

Ett plus är att feminismen närvarar utan att kännas som ett korståg. Ibland finns den i form av fördomar som är riktade mot den, ibland som ett direkt feministiska konstaterande oftast utan att komma från någon som kallar sig själv för feminist. Den känns som en given del av världen och det absurda i den för oss rådande ordningen uppenbaras.

Brian K. Vaughan (manus) och Pia Guerra (teckning) har lyckats väl om man har överseende med ett aningen för högt tempo och en del intertextuella referenser som inte medelsvensson lär kunna relatera till. Läs den och rata filmen när den kommer ut.
 

Ta gärna hem första numret helt legalt som pdf. Gillar du det kan du pirata 53 nummer och läsa dem gratis med CDisplay eller Comical. Att läsa serier med hjälp av de programmen fungerar överraskande bra och kostar dig inte en endaste slant

Det handlar om praktik. Om vad som sker dagarna efter. Målet för mig som feminist är inte att fira att jag getts ett existensberättigande. Det föddes jag med. Målet är att avskaffa den värld som gör att 8:e mars uppfattas som positivt och speciellt, iställtet för som vilken dag som helst där det som berörs under dagen ses som en självklarhet.

Det är okej att gå på workshops, festa till det, engagera sig, känna sig allmänt feministisk, arg och systerligt kåt. Att dagen kan föra med sig något positivt ifrågasätts inte. Det som problematiseras är hur folket och inte feministerna uppfattar dagen. För oss feminister är varje dag en internationell kvinnodag. Kampen pågår oavsett om det är 8:e mars eller ej. Detta förstår folket också om de tänker efter. Skillnaden är bara den att folket inte kämpar. Varken på internationella kvinnodagen, eller någon annan dag.

Feminismen är, till skillnad från vad många medsystrar inbillar sig, ingen folkrörelse, lika lite som djurrättsrörelsen skulle vara en. Trots att arbetet bedrivs i vardagen av många medvetna eldsjälar är det inte så värst mycket som sker för att komma till botten med det strukturella förtrycket. För folket är internationella kvinnodagen på sin höjd blommor och informationsblad. Kanske en temakväll på tv. Nästa dag är kvinnofrågorna, som de kallas av patriarkatet, återigen nerväxlade till passivt läge ute i allmänheten. Det var under de gångna 24 timmarna som det var självklart att kräva respekt och vara pk.

Sedan återgår man till verkligheten. Och i den finns inte den kollektiva medvetenheten. Varken 8:e mars eller andra dagar. För att inte återgå till status quo bör man använda internationella kvinnodagen till det mest konstruktiva man kan tänka sig som feminist eller medelsvensson: Ställa sig själv frågan hur man kommer kämpa för det man tror på under resten av årets 364 dagar, samt besvara den genom att införa ett krav på sig själv.

Vi har i bästa fall fått uppmärksamhet en dag. Det är dags för oss att återta resten och planera en ny internationell kvinnodag – den då vi alla blir jämlika, istället för att fira den där vi fått frihet på låtsas. Uppmuntra folk att driva feminismen framåt, men ge dem inte en endaste tank på att internationella kvinnodagen har något med den saken att göra. Det föder enbart passivisering.

Heterosexuella, sadomasochister, skofetischister m.fl. är också ett talande exempel på att det inte följer någonting alls från ens egen sexualitet mer än vad man nu finner personligt sexuellt och i vissas fall möjligen även en mer emotionell dimension.

Det finns två grundläggande förhållningssätt till hur sexualiteten i huvudsak bör förstås: Den ena är att den är biologisk, den andra att den är social. Oavsett vilken av uppfattningarna man har tvingas man komma fram till att gaykulturen är en social konstruktion i likhet med övriga kulturer. De enda som hade kunnat neka det är biologisterna. Ett sådant nekande är fruktlöst för att empirin, som biologismen vurmar för, inte talar för att gaykulturen följer från sexualiteten.^[1]

hetero- och homonormer
För att lättare fånga essensen i vad som försöker påvisas i den här diskussionen räcker det att hänvisa till den diskurs och konsensus som råder kring heteronormativiteten och de problem som den orsakar.

Gaykulturen bygger på en uppsättning normer som vi lika gärna skulle kunna kalla för homonormen även om det med all säkerhet kommer leda till missförstånd.^[2] Uppförandekoden enligt homonormen är synonym med kulturens föreskrifter då en kultur med nödvändighet är normerande – det går inte att åtskilja en persons värderingar från kulturen om den finns manifesterad i subjektet.

Att låta så som många gaykulturella män gör när de talar (homonormt) är därför likvärdigt med att heterosexuella kvinnor talar med ljus eller på andra sätt tillgjord röst (heteronormt). Syftena med akterna må vara olika och akternas praktiska form likaså, det är givetvis av föga relevans med tanke på att orsakerna är normerna i båda fallen.

Om normer baserade på heterosexualitet bör förkastas måste i så fall även normer baserade på homosexualitet behandlas på samma sätt av samma skäl:^[3] Det finns inga rationella grunder att skapa normer utifrån sexualitet. Det finns därför ingen anledning att acceptera att man blir inordnad därefter eller bestraffad för att man bryter de rådande ordningarna. Det finns heller ingen anledning att inskränka sitt eget vara och hämma sin utveckling genom att föra en existens där man identifierar sig genom sin sexualitet eller de normer som felaktigt påstås följa från den.

samma strukturer
Gaykulturen lider, utöver det som redan behandlats, av andra problem som man borde vara angelägen att ta itu med om man utger sig för att vara homosexuell och/eller feminist.

Det mest uppenbara som tyvärr sällan förs på tal är att heteronormen frodas och reproduceras inom gaykulturen. Butchen skulle vid första anblick kunna utgöra ett exempel på hur både genus och heteronormens logiska grund lever vidare inom homokulturen. Vi behöver dock inte fastställa om det verkligen förhåller sig så. Det räcker att konstatera att genusen de facto finns inom gaykulturen i och med att föreställningarna om feminint och maskulint kvarstår och dessutom gör det i en skepnad som är utformad av patriarkatet och genom heteronormen.

Det finns personer inom diverse debatter som verkar tro att t.ex. en transvestit skulle bryta med genusordningen i den mån att genuset upphör att finnas inom/via den personen. Sammanfattat säger de att det inte finns ett feministiskt problem med olika typer av transor, butches m.fl. och att de tvärtom skulle föra emancipationen framåt genom gränsöverskridandet och uppluckringen av konventionen.

Den typen av resonemang har en del poäng, men de viktigaste förutsättningarna för dem är inte uppenbara:

a) Feminismen behöver inte anta att genusen är bundna till könet.
b) Relationen mellan genusen kan kvarstå helt oberoende av kön. ^[4]

Feminisms syften är inte att tillåta kvinnor att bete sig manligare, eller män kvinnligare.^[5] Alla som har ett genus, oavsett vilka genusen är och vilka kön de har, utgör ett problem för emancipationen som försöker riva genusstrukturerna. Det stämmer att en kvinna är mindre förtryckt om hon även har friheten att anta det maskulina genuset. Tyvärr stämmer det också att valet mellan två sociala roller och ett samhälle där man utgår ifrån dem är förtryckande jämfört med en genusfri värld där man får lov att utvecklas till en person.

Det finns därför en markant skillnad i både metodik och mål bland många av dem som utger sig för att vara feminister: Medan vissa, ofta liberala systrar, försöker skapa ett smörgåsbord där människor kan välja vilken typ av bojor de ska sätta på sig själva och vilken typ av glasögon de ska ge den som tolkar dem, försöker andra sparka ner bordet och förklara att man har mer att förlora än att vinna på att acceptera genusens existens.

Avskaffandet av gaykulturen borde av de skäl som anförts få en större prioritet. Homo eller hetero är exempel på två klassifikationer som tillhör det naivaste av sinnen, ett konservativt sexistiskt sådant som, om det får råda i samhället, hämmar den individuella utvecklingen av vad man kunde ha blivit om man bara inte blev begränsad av stereotypa roller.

Ta det med dig till nästa Pride. Jag bjuder

• alltid hålla med tjejen i diskussionen oavsett vad hon säger enbart för att den hon driver polemik med har en penis.
• låtsas vara bi- eller homosexuell och låta alla vart man än går veta det enbart för att sex mellan kuk & fitta alltid skulle vara fel.
• färga sin ljusa fjunmustasch svart för att se mer hardcore ut.
• ha vänstertrendiga kläder.
• förutsätta att ingen kille kan vara minst lika angelägen feminist.

Ordet används flitigt i feministiska kretsar, men vilken är innebörden? Om du är feminist är du välkommen att kommentar och dela med dig av hur du tror att ordet systerskap används i allmänhet, samt hur du vill förändra den bilden.

ajroshs…
Systerskap är förståelse, empati & intresse för andra personers situation till följd av patriarkatet. Det är ett sätt att fånga alla de många sociala band och öden som knyter samman t.ex. olika kvinnor tvärs över tid och rum och som alla finns för att de föddes som just människor utan snopp. Det är ett aktivt medvetande och en vilja att förändra.

Det är ett ord på en röd pin med vit text som är detsamma som broderskap eller kamrat men ändå inte. Det är den förvirrade tonåringen som blev feminist för att den var arg, genusakademikern, och tanternas omsorg för varandra i syjuntan. Det är också alla med penis som vill ha en genusfri värld.

Systerskapen finns, för åtminstone jag är syster till alla er som slåss för att få vara personer istället för kön, och jag håller er vid min barm.