Det spektakulära med The Cove är främst två saker:

a) Det är en radikal djurrättsfilm som når ut till en bred massa. Utan att nämna ordet djurrätt en enda gång. Man kan fundera på om det är ett medvetet drag. Troligtvis är det så, och ett helt rätt sådant om man vill nå en stor publik. Filosofin har fått stå tillbaka och bara förutsättas, för att istället ge utrymme till det folk finner mer spännande än teori – agentaction i högformat med hi-tech.

b) Aktivisterna i den är vuxna. Det är alltid uppfriskande att se att det finns människor över 25 som fortfarande inte sålt ut och faktiskt har värderingar de är beredda att slåss för. I synnerhet djurrättare med tanke på att nästan alla blir systemhoror när deras karriär infinner sig. Projektet de driver i filmen sköts professionellt och är väldigt kostsamt. Det är uppenbart att de är bemedlade upp till tänderna mätt med gräsrotsmåttstocken.

I The Cove faller alla dessa pusselbitar på plats. Det händer sällan och än mindre när det ska dokumenteras. Av de skälen är filmen, tillsammans med McLibel, en av de bättre aktivistfilmerna som finns att tillgå.

Se den.

Vi börjar direkt med att granska Bregotts reklamfilmer mellan 1996 – 2007 och att ha en fortlöpande diskussion. Se gärna några av deras filmer innan du läser vidare, i annat fall blir det måhända meningslöst.

Ovanstående fångar den första filmen allmänheten fick se i bregottkampanjen. Den sammanfattar på flera olika sätt hur de flesta filmerna ser ut. Korna, tillsammans med naturen, står i fokus för hela företaget. Reklamfilmerna visar oss alltid först korna i naturen, och sedan en eller två sluttexter med någon form av budskap om 1) vad som skildrades i filmen [berättande text] och 2) något om bregott som produkt, gärna kombinerat med att man visar ett paket bregott [produktinformerande text]. Denna andra texten behövs givetvis för att vi ska kunna associera reklamfilmen med produkten, något som är de flesta reklamfilmers syften om man hoppas kunna få sälja mer.

naturen
I många av filmerna, men ingalunda samtliga, har man förskönat naturidyllen genom att förstärka de blåa och gröna färgerna. Man vill uppvisa människans idealbild av landet, vida supergröna ängar och en havsblå himmel. Skildringen av naturen är väldigt viktig för Bregott då den lägger grunden för hela konceptet man bygger upp för varumärket genom reklamfilmerna. Man vill få konsumenten att tro på tanken om att:

i. Bregott är en naturlig produkt fri från syntetiska tillsatser, genomodifierade ingredienser o.s.v. Detta understryks vid ett flertalet tillfällen av den produktinformerande texten, t.ex. genom att de hävdar att produkten innehåller “Bara naturliga råvaror”^[1] och att inget kan vara naturligare än bregott. ^[2] Här ska det tilläggas att Arla givetvis sysslar med vilseledande marknadsföring eftersom “råvarorna” inte alls är “bara naturliga”. Korna, liksom den föda de äter, är manipulerade på flertalet sätt och fullproppad med diverse kemikalier som de inte hade fått i sig annars. Produkten är inte ens kravmärkt, och även om det nu finns en krav-variant är majoriteten inte det samt att den produkt man visar upp i reklamfilmerna inte är kravmärkt den heller. M.a.o. ljuger man konsumenterna rakt upp i ansiktet om produktens ursprung.^[3]

ii. Korna som producerar mjölken till Bregott har det som i reklamfilmen, de är en del av naturen, och de jobbar med den, för den. Någonstans däremellan kommer den snälla människan och tar hand om mjölken så vi kan få vår dos fett på mackan, som det råder en så stor brist på i människosamhället. Korna är m.a.o. något av trädgårdsmästare som håller hagarna öppna och levande. I kontakten med Arla skriver Emmy Blomberg, deras representant, att korna håller landskapen öppna, och bekräftar således den tolkningen. Även detta är intressant med tanke på att människans odlingar, i det här fallet monokulturer för diverse boskap, snarare bidrar till en reducerad biologisk mångfald än vad ett mer diversifierat landskap lett till.

iii. Naturligt är bra för människan och håller den frisk. Bregott är, som vi klart och tydligt kan se i de informativa reklamfilmerna som skildrar verkligheten, en naturlig produkt. Alltså är det hälsa vi konsumerar när vi äter Bregott. En investering i den produkten är en investering i oss själva. I alla fall om man får tro på associationerna man inte särskilt diskret föreslår till konsumenten.

iv. Naturen är fri. Korna är i naturen och är fria, de har det således väldigt bra och vi kan fortsätta äta vårt favoritsmör utan samvetskval. Även om mejerierna inte haft större problem med djurrättare eller blivit drabbade av andra etiska bekymmer är det alltid fördelaktigt att kunna uppvisa “en god djurhantering” utåt. När Arla får frågan om huruvida en majoritet av korna betar ute som i reklamfilmerna svarar de att det är “självklart” att så inte är fallet samt att det endast är under sommarbetet korna är ute. Hur lång period det är av ett år framgick inte, ej heller om en majoritet var ute när det väl var sommarbete.

v. Naturen är en harmoni och ett paradis. Det som kommer från paradiset är en del av det. Bregott kommer från korna som kommer från naturen, alltså är Bregott något vi kan associera med den underbara idyllen den urbaniserade människan bara kan drömma om. Arla hoppas här på “sell by association”. Bregottfabriken som Arla hela tiden talar om är naturen som de visar upp för oss! I alla fall om man lever i samma värld som Kalle i chokladfabriken.

musiken
I bregottfilmerna kan man ibland få höra ytterst muntra snuttar av “gammal hederlig” folkmusik, ibland även i samklang med en kvinnoröst som ger ifrån sig något som ska låta som primitiva men lyckliga joikningar och diverse andra ljud. Musiken associeras givetvis till naturupplevelsen i filmerna för övrigt: Det är lantmannamusik. Det är en del av forna tiders upphöjdhet, en enkelhet vi längtar till som postomoderna människor. Det är böndernas glädjande stråkar vi hör och vi erfar genast en lust att bjudas upp till dans eller åtminstone att få se del av spektaklet. Vi får drömma oss bort genom den och suggestionen fullbordas. Den gör det för att vi inte ser spelmännen och vi med hjälp av vår fantasi kan skapa oss en personligt anpassad idyll och projicera en värld som är skräddarsydd för oss själva. Vi vet att de där ljuden ska finnas på en riktig bondgård, så som det var förr, när allt var bättre. Det är därför vi älskar dem och inte kan tycka illa om reklamfilmerna även om vi efter en smula kritiskt tänkande inser vad som pågår.

Vi får veta, genom musiken, att vi är på landet och att det finns bönder någonstans där borta bakom kullarna, i periferin, som sitter och är lyckliga på sin bondgård. Det är den personen som ger oss sina kors mjölk. Låt oss inte glömma att Arla är ett mejeriföretag och att bregottreklamen genom den värld den förmedlar även skickar ut ett dubbelt budskap eftersom det är mjölk från samma kor som kan användas till yoghurt, ost, dricksmjölk och en hel del annat företaget producerar av komjölk. Bregottreklamen är därför av långt större vikt än man kanske först får sken av. Den är ett slag mot många djurrättsliga mål och den har träffat rakt i hjärtat hos det svenska folket, om än på sämsta möjliga sätt.

människan
Vi människor har i regel en väldigt låg profil i bregottreklamen. Vi figurerar i bild endast i 4 eller 5 av de 29 filmerna.

Musiken var ett sätt att visa vår samexistens med naturen eftersom man genom den talade om att människan fanns, men också att människan i naturen är en som enligt dem lever i samklang med den genom att vara bonde och skörda naturens frukter. Bondeidyllen bygger på en romantisk idé om vad det innebär att vara lantbrukare. En idé som givetvis är fjärran från hur lantbruket ser ut i modern tid där de flesta småbönder sedan länge varit utslagna p.g.a. marknadsekonomiska skäl.

När man visar människan i bild undviker man att låta henne tala, det hade stört naturidyllen och skiljt oss för mycket från moder jord som ju inte talar svenska utan har, för oss, mer subtila signaler.

Istället visar man t.ex. en liten oskyldig flicka som leker med korna och uppvisar en kärlek och även ett ansvarstagande. Hon representerar människans samvete gentemot djuren, hon är vår bild av oss själv, av hur vi försöker inbilla oss att vi beter oss mot korna. Att vi precis som henne, ser korna som våra söta kamrater som vi älskar.^[4]

Småbarn förekommer i åtminstone hälften av de filmer där människan syns. Barnen är en viktig komponent som bl.a. kan återknytas till naturens kretslopp. De personifierar en del av naturens början – livet självt – den delen av naturen vi hyllar och romantiserar mest. Barnen är därför den perfekta representanten för den mänsklighet vi vill tro på eftersom de är oförstörda. Som sådana kan de inte annat än älska korna och behandla dem med respekt. Som vuxna ser vi oss själva i barnen dels av nostalgiska skäl men i huvudsak för att vi som individer oftast saknar en tillräckligt självkritisk hållning: Vi tillåter oss att bli naiva för ett barn talar till hjärtat.^[5]

berättelsen
Runt 2004 inser man från Arlas håll att filmerna är otaligt många och att folket är bekanta med dem, möjligtvis även att det är dags för någon form av förnyelse eller att industrianalogierna börjat tryta efter att man talat om allt ifrån “fikapauser” till “styrelsemöten”.

Bregottfabriken börjar istället att lanserar sig själv som “sveriges enda naturliga tv-såpa”. Man börjar behandla filmerna som en tv-serie och börjar numrera dem, vilket distanserar dem från konventionell reklamfilm. Man får höra en berättaröst i sann tv-anda. Bregott ska bli den ny Pripps blå och ett varumärke som är svenska folkets. Man skapar nu underhållning där korna är stjärnor och där vi som tittare får följa med in i deras värld med all drama och spänning som vi lär oss finns i på ängarna i bregotts värld. “Avsnitt ställs in” för att det regnar. Eftertexter rullar, och de nya stjärnorna presenteras. Jippot blir totalt. Kor är inga djur vi utnyttjar – de är våra hjältar, och sådana skulle vi aldrig skada.

Detta brott med deras mer timida inledande marknadsföringsstrategi som diskuterats ovan är möjlig utan att man kompromissar bregotts image eftersom den redan är förankrad hos folket. Det enda man behöver göra när man gått över till det nya formatet är att emellanåt spränga in element från den plan som hela tiden varit närvarande: Att visa på hur enkelt, naturligt och bra allt är. Att göra det samtidigt som man även gör det underhållande utan att förvandla reklamfilmerna till en komedi eftersom det kanske inte är ett bra sätt att bygga upp ett förtroendekapital då det kommer till en matvara.

Skiftet från det äldre sättet att skildra korna på till det nya fungerar för att det bara är själva berättartekniken som förändras, medan scenen och statisterna (kor i natur) förblir desamma.

tankarna
För att överbrygga men även slå mynt av den självförvållade sprickan som vi skapat mellan människans värld och naturen för övrigt har man i de flesta av filmerna valt att beskriva det som sker med termer som vi i vanliga fall hade funnit på en industriell arbetsplats. Man talar om skiftbyten, fikapauser, rusningstrafik, kvalitetskontroll, kundbesök och kompledighet m.m. när man visar korna och deras aktivitet som i själva verket alltid är en och samma i alla filmerna: Att springa omkring på en hage och beta.

Det sättet att beskriva kornas aktiviteter antropomorfar dem. Man ger dem mänskliga egenskaper de saknar och skildrar deras värld utifrån ett mänskligt sätt att förstå den på, vilket givetvis är helt felaktigt även om det förekommer frekvent även i de flesta naturfilmerna som produceras.

Antropmorfen fyller flera funktioner. En av dem är att avsiktligt göra filmerna lätt lustiga samtidigt som man med hjälp av den humorn avväpnar tanken på att det skulle finnas en mordisk och pengagirig förtryckande djurindustri bakom produkten i fråga. Företaget vet att en normal stadsbo inte har någon större kontakt med lantbruket. Den urbana människan har ingen uppfattning om vad som pågår. Den knallar bara in i affären och hämtar allt snyggt & färdigpackat. Vill man ge en viss bild av industrin bakom produkten är det därför inte svårt att komma undan med vad som helst. Även om medelsvensson givetvis vet om att det finns ett mejeri någonstans och att det säkert inte riktigt är helt och hållet så som det skildras i reklamen är fortfarande reklamens huvudbudskap sålt: Korna har det bra och allt är väl på alla tänkbara sätt.

En annan funktion är att människan kan vrida och vända på verkligheten tills den finner ett eget perspektiv på den som passar syftena. Detta framgår kanske tydligast när korna får en voiceover och vi får höra dem tänka:

Kalla mig gärna gammelmodig, jag gör som kor alltid har gjort: Äter mitt gräs, idisslar, och mjölkas. Av mjölken blir det smör. Om man blandar in lite fin rapsolja blir det bregott. Enkelt. Och naturligt.

Citatet ovan kommer från Funderingar i bregottfabriken (Raps, 2007) och man ser en ko samtidigt som man hör en människokvinna yttra orden. Citatet är även ett bra exempel på vad som redan belysts om naturen och bregotts relation till den och gör en analys av filmerna näst intill överflödig. Nästa citat är från Funderingar i bregottfabriken (Lill-Bellas, 2007) och yttras av en ung människoflicka.

Jag längtar till jag blir stor. Då ska jag göra bregott. Lill-rosen vill också göra bregott. Då kan vi beta tillsammans.

Vi får genom dessa svensktänkande kor plötsligt en inblick i deras inre. Där får vi höra att kors natur och största önskan är att finnas till för oss människor och vara delar av bregottfabriken. Vi får det bekräftat så explicit det nu kan sägas. Bregottreklamen vill inte bara få oss att tro att korna trivs i djurindustrin som är en grön idyll. Den vill få oss att tro det bortom allt tvivel och kallar in korna som huvudvittnen.

Realiteten är emellertid den att kor inte vill göra bregott. De vill inte vara i människans regi över huvud taget. Den mjölk de producerar skapar de för att människan tvångsinseminerade henne och för att hon födde en kalv som har ett dystert öde framför sig som medelsvensson struntar i.

Det kanske är sant att Lill-rosen vill beta tillsammans med andra kor, men är det troligt att “Lill-rosen” vill bli köttfärs, misshandlad eller frihetsberövad kontinuerligt under sin livstid? Kunde kor och grisar m.fl. tala svenska hade de flesta av dem berättat om koncentrationsläger. Inte om sin tacksamhet för att de får vara våra slavar eller för att vi i bästa fall rastar en liten del av dem några dagar om året.

upprop
Som alla goda medborgare i landet med de superblåa himmlarna och de neongröna ängarna inser finns det bara en enda sak att göra med både bregottfabriken och alla andra industrier som utnyttjar djur: Försätt skiten i konkurs. Rösta med dina pengar, det är i vilket fall som den enda röstsedeln som gäller i en kapitalism. Handla inte deras varor. Smör tar död på dig i vilket fall som. Vill du ha fett på mackan är det långt hälsosammare att t.ex. använda flytande rapsolja. Lyssna inte på undertecknad eftersom den är vegan och supervänster och äter bajs till frukost – rådgör med en dietist eller fråga din läkare istället, de kommer säga samma sak i vilket fall som.

Slutligen måste det erkännas att man måste vara lite djurrättsligt skadad för att tro att någon som läser det här kommer förändra något i världen till det bättre om det går emot den personens egen bekvämlighet. Lilla-rosa får helt enkelt ta det. Trots allt beter sig alla som om smaken i munnen gick före lidande och liv.

Hemmamannen träffar sin granne, hemmafrun Kate Winslet, vars framgångsrika man runkar till internetporr och sniffar i Slutty Kates trosor. De blir förälskade, och det är ungefär det hela. Men ändå inte.

Trots att filmen är relativt långt fattas den i min mening dialog för att leverera det drama som utspelar sig. Det som sägs är tidvis välskrivet, men i det stora hela faller filmen just på ett sken av en platthet som antagligen beror på att den försöker vara ironisk, och det rimmar inte väl med möjligheten att skapa ett större engagemang hos tittaren. Man har valt att göra den mindre tung än vad man utan svårighet hade kunnat åstadkomma, och lyckas åtminstone väl med den uppgiften – skratten frammanas av absurditeterna vi alla känner igen oss i eller fruktar att stifta bekantskap med.

Bildspråket är vackert och flyter, det finns gott om bra foto och Kate Winslets miner precis innan och under första kyssen är ren poesi och i en klass för sig. Dessvärre kan de inte bära en hel film, och en del svårmotiverade sektioner samt en inveckling för mycket ger likväl ett intryck av att protagonisternas lidelser blir för komprimerade till förmån för att skapa en film som behagar en bredare publik. Stäng av när det återstår en halvtimme och förgyll filmen.

En svag fyra eller stark trea, trots de där 12 priserna man lyckats vinna. I och med att jag enbart tar upp sevärt material och har satt min personliga ribba högt kvarstår omdömet om att det är bra skit. Att se en kamp ta den inte så subtila formen av ett blått nagellack är värt 130 minuter. Och de där minerna…

Den sanslösa monologen från Nestlés VD, Peter Brabeck, där han bl.a. menar att det är en “extrem” åsikt att tycka att alla människor bör ha rätt till vatten och att företags enda sociala ansvar är mot kapitalet, gör heller inte verket sämre. Tydligen gäller Néstles slogan “Good food, Good life” inte den mest grundläggande byggstenen för livet på jorden.

En profil som också framkommer i en helt annan bemärkelse är Simone & Sartres bekant – Jean Ziegler.

Han är specialrapportör för FN och sparar inte på orden när det kommer till kritiken av världssamfundets ointresse av att ta itu med svälten:

Given the current state of agriculture in the world, it could feed
12 billion people with no problem. Or to put it another way: any
child who dies of starvation today is in fact murdered.

Man blir inte påpackad något och det finns en känsla av att man fångat det genuina. Utmärkt introduktion till en del av problemen som med all säkerhet kommer få tittaren att fundera. Spana gärna in filmens hemsida.

Casa de los babys avhandlar imperialism, fattigdom och moderskap med stänk av svart humor i en kompott med bra ljud & foto som fångar intresset och frambringar både skratt och milt äckel.

De flesta skådespelarna är väldigt duktiga. Extra intressant är Maggie Gyllenhaals prestation som känns mer än övertygande i all sin naiva feminitet. Filmen lider enkom av tre brister som gör att den inte blir en riktig fullträff:

1. Musiken är bra men felsatt och bryter för mycket, vilket i sin tur förstör dramatiken och istället närmar filmen den kritiska komedigenren
2. En onödigt lång monolog bidrar ytterliggare till det redan nämnda och gör den ofrivilligt melodramatisk.
3. Mot slutet blir det uppenbart att det blev för många berättelser för att det ska gå att ge dem djup på den korta speltid filmen hade. Handlingen fasar ut från intensitet.

Se- och tänkvärd, utmärkt hyralternativ då man inte har ett toppenförslag i bakfickan. Kan med lätthet uppskattas även av icke-vänstern.

Det var de mest irrelevanta sakerna som sägs i den tre timmar långa dokumentären The Corporation som avhandlar företagens struktur, marknadsföring, ansvarstagande, brott, relation till demokratin och exempel på förändring.

Filmen är unik i sitt slag och har en gedigen lista gäster, alla ifrån Chomsky, Vandana Shiva, multi-VD:s och think tanks. Snygg strukturerad presentation av viktiga frågor, både med och frånvarande, på politikernas version av samhällsagendan. Det är så här det ska se ut. Den kan med fördel användas i globaliseringsdebatten.

Filmens hemsida | IMDB

synopsis
Myspastorn Åke Green väljer att inte spara på krutet och talar som bekant om homosexuella i samband med sjukdomar, djursex och pedofili. Han döms inte för hets mot folkgrupp och både Sverige och (kd) delas upp i två läger – för eller emot pastorns rätt att vara tossig, för eller emot hans förståelse av både bibel och sexualitet.

(kd) målas upp som splittrat i homofrågan trots att partiet utåt sett har en relativt solid fasad. Självfallet har schyssta (kd) med hederliga profiler som goa Affe inget emot homosexuella. Att kristenheten kan tolkas till i princip vad som helst och att bibeln säger mer om läsaren än om skribenten ska få vara osagt. Spänningen i pensionärspartiet tilltar med raska steg. Mitt i stormen blir en öppet homosexuell ung man ny ordförande för kristen-jugendsen i KDU. Detta blir för mycket för en del och han knuffas så småningom bort från posten.

Partiet ville skapa ett samhälle med Sharialagar á la jesus. Det föddes ur bl.a. en sektmedlems vision om ett parti som tillvaratog den kristna moralen. Partiet har under årens lopp vandrat från en mer vänsterbenägen grönhet till en mer renodlad högerposition. Längs vägen har det även tonat ner sitt ursprungliga kristna budskap genom att t.ex. sluta med massbön i samband med interna partievenemang. (kd) nådde den helt överraskande insikten att man aldrig skulle bli ett växande parti om man enbart vände sig till dem som såg ljuset. Idag går det en skör balansgång där det försöker bibehålla kristna och ta nya röster, en uppgift som enligt filmmakarna är svår.

demokratisk diagnos
Dokumentärfilmen är ointressant, fattas ett mer gediget researcharbete och förmedlar inget mer än att partiet består av olika falanger kristna, varav vissa fäster stor vikt vid könsorganet. Partiet verkar vara ett ypperligt val för den som vill vara konservativ i smyg och som tror sig veta vad ordet etik innebär (m.a.o är en högfärdig moderat). Läser man mellan raderna ser det också ut som att den nuvarande partildearens tid är väldigt räknad.

synopsis
I filmen kontrasteras realister med idealister inom Miljöpartiet. Realisterna är de som är snälla, och fundamentalisterna pacifistiska trädkramare som vill förändra världen ordentligt. Karin Jansson, en av de senare, påstås ha en stark ”ideologisk falang i partiet”. Mellan dessa två läger uppstår meningsskiljaktigheter och problemet delas av flera miljöpartier i Europa.

En av miljöpartiets mer radikala sidor som skiljer partiet från samtliga andra är att tillväxten enligt dem är en destruktiv kraft som sliter på både människa och natur. Tillväxt i konventionell mening är varken möjlig eller eftersträvansvärd. Den enda tillväxt man kan acceptera är den som är ekologisk hållbar. ”Den materiella tillväxten måste bekämpas”, förklarar filmaren.

Huvudbataljen inom (mp) är medborgarlönen. Den beskrivs som en ”ekonomisk grundtrygghet till alla utan motprestation”. Lönen ska ersätta a-kassan, sjukförsäkringar m.m, vara ca 8000:- och man ska kunna få den även om man inte vill arbeta. Det finns inget konkret förslag på hur det ska gå till att realisera den, men löst presenteras tankarna på att beskatta höginkomsttagarna. Förespråkare av den tror att det i framtiden inte kommer finnas arbete för alla p.g.a. effektiviseringen. Enligt Valter Mutt (mp), själv förespråkare av medborgarlönen, kommer endast 20% av folket behövas på arbetsmarknaden i framtiden.

För att komma makten närmare och möjliggöra ett mer omfattande samarbete med Socialdemokraterna har man tagit tillbaka några centrala tankar: Tillväxtkritiken har omformulerats till att gå från att materiell tillväxt är dålig till att en större tillväxt är nödvändig för en god miljö och social rättvisa. Pacifismen har ersatts av ett stöd till militarisering under EU:s regi, samma EU som man alltid velat lämna.

demokratisk diagnos
Termerna fundamentalister & realister visar sig vara är importerade från tysklands politiska klimat där de gröna lider av samma dilemma som i Sverige – att antingen närma sig konventionell socialdemokratisk politik eller hålla fast vid sin ursprungliga linje. I programmet påtalas det i samband med beskrivningen av de ”fundamentala” krafterna vetenskapliga självklarheter som de yttrat och som ingen forskare hade nekat, som t.ex. att det går att förändra världen mer omfattande och att den enda hållbara utvecklingen är en ekologisk.

Fundamentalismen består tydligen i att man inte vill vara del av ett materialistiskt samhälle och anser att resursslöseriet som tömmer vår planet och dagligen utrotar flertalet arter är något negativt. Det är därför miljöpartister, både i Tyskland och Sverige, gör sig förtjänta av titeln fundamentalister. ”Visioner om en annan sorts värld eller handfasta genomförbara förslag” är de ord som berättarrösten dikotomiserar miljöpartiets politik med. Det är uppenbart att man i programmet inte tar visionerna på allvar utan helt enkelt avfärdar dem just som utopiska, till skillnad från de mindre radikala ”handfasta genomförbara förslagen”. En stor del av partiet beskrivs därför indirekt som mer eller mindre tokigt utan några som helst hållbara skäl andra än att man inte fogar sig efter kapitalet.

För att åtgärda detta och kunna driva den briljanta medborgarlönen framåt bör Miljöpartiet snarast komma med konkreta förslag på hur man kan realisera den innan man tillåter splittringar i partiet p.g.a. den frågan. Finns inte förslaget utarbetat är det ingen vits att förespråka det eftersom det vore att förespråka något man inte kände till. Politiken är inte enbart en samling visioner utan även en väg som ska leda fram till dem. Så mycket kan man instämma i Erikssons resonemang även om han och hans kollega åtskilliga gånger handlat utan stöd hos sina medlemmar.

Att partiet har övergivit grundläggande värderingar och gång på gång skurit bort delar av ideologin för att få sitta inne på Rosenbad och käka frukost med statsministern är beklämmande. Det är å andra sidan inte förvånande att man måste vara tam och fin för att få sitta i makthavarnas knä. Det är ingen slump att Miljöpartiet inte släppts in där de är idag förrän de största kraven på förändring suddades bort från agendan och man närmade sig den socialdemokratiska mittenpolitiken.

Valet är enkelt som miljöpartist: Antingen blir man ännu ett centerparti som lutar åt höger och får vara kvar med de stora gubbarna, eller så arbetar man utomparlamentariskt och håller fast vid sin övertygelse om en annan värld. Glöm påverkan inifrån systemet, vore det möjligt hade det upplösts sedan länge. Det enda fundamentala med (mp) idag är hur blidkade de blivit och deras förvandling till ytterliggare ett överflödigt parti.

Vi ska i tur och ordning kika på SVT:s serie om de politiska partierna. De har visats av Dokument Inifrån och finns, tillsammans med många andra, tillgängliga online på SVT:s nästan utomordentliga tjänst. Filmerna kommer att sammanfattas och en demokratisk diagnos kommer ställas utifrån det de förmedlar. Först ut ur garderoben är Folkpartiet.

synopsis
(fp) under Bengt Westerbegs tid beskrivs som kämpande för minoriteters rättigheter. Partiet drev bl.a. homosexuellas och handikappades rättigheter och tog även starkt avstånd från clownerna i Ny Demokrati. Efter ett decennium och ett fiaskoval där det är på randen till at få en enkel från riksdagshuset lämnar Westerberg partiet i kaos. Lars Leijonborg tillfrågas om partiledarposten men nekar. Maria Leissner blir b-valet och övertar det sjunkande skeppet. I samband med skiftet utformas nya strategier för att få partiet på fötter igen. Man utpekar ”snällismen”, som är skällsbegreppet för Westerbergs sociala liberalism, som en av orsakerna till situationen

Visionerna om att plocka röster från moderaterna och bli det största borgerliga partiet sätts på pränt. Kravliberalismen börjar byggas upp. Den går ut på att man sätter krav på allt och alla, på saker det vanliga folket stör sig på. Annorlunda uttryckt blir man ett missnöjesparti. Man framhäver själva gång på gång om att (fp) svarar på de frågor folket är intresserat av. ”Tydliga svar i de frågor människor ställer”, säger Leijonborg. Leissner blir en tillfällig lösning mellan 95 och 97 och en väg för herren som skulle få en egen imagemakare förbereds.

Bakom kulisserna kommer den politiska inspirationen från ett högervridet systerparti i Danmark – Venstre, som är explicit främlingsfientligt. Varken Leijonborg eller vice partiordförande minns det av någon anledning, medan f.d. partiledaren Maria Leissner talar öppet om det. När Leijonborg konfronteras förklarar han kontakten genom att hänvisa till att det varit skånska folkpartister, och att Skåne ligger nära Danmark. Från Venstre kom t.ex. idéen att det är de stora väljargruppernas intresse som ska avgöra folkpartiets valfrågor.

Man ska inte vädja till människors idealism. Det är mycket bättre att vädja till deras egenintresse. Det är en del av kontentan i folkpartiets bok ”med goda råd”. I samma verk beskrivs Venstre av folkpartisterna själva som ett reaktionärt missnöjesparti och ett politiskt föredöme.

Idag samarbetar Venstre och Folkpartiet mer än någonsin. Leijonberg menar också att (fp) aldrig kommer vilja strama åt flyktingpolitiken om de som vill hit ”berikar Sverige”.

demokratisk diagnos
Det framgår tydligt, av både Venstre och Folkpartiet, att de medvetet siktar på att ta upp de frågor som de tror kan ge dem flest röster. Man lägger om strategin inte av ideologiska utan av populistiska skäl. Folkpartiets politiska agenda utåt så som den komprimeras i informationen till folket är ingalunda deras ideologiska stomme.

Leijonborg skrev en bok där bl.a. invandrare och brottslighet tas upp och kravliberalismen presenteras. Han fightas sedan i svensk direktsändning med danska nazi-Pia trots att det han beskyller henne för, samtidigt som han river upp hennes partipropaganda, redan författats av honom i en snälliserad ton som passar den svenska janteklimatet bättre.

Partiledaren verkar inte heller riktigt förstått vad begreppet flykting åsyftar och hur det skiljer sig från eftertraktad arbetskraft. Hans försiktiga ordval och reservation då han talar om flyktingpolitiken visar att Folkpartiet förbereder en restriktivare flyktingpolitik.

Det är också anmärkningsvärt att Leijonberg anser det vara ett problem att folk talar ”öppet” om införandet av sharialagar. Liberalismen går hand i hand med ett öppet ocensurerat klimat, i alla fall så länge kapitalismen inte tar skada. Leijonborg verkar trots det ha någon slags måttstock för vad som får och inte får diskuteras av människor i offentligheten.

Slutsatsen som kan dras utifrån dokumentären är att Folkpartiet antingen delvis sålt ut ideologiskt på vissa punkter eller att man uppvisar en populistisk fasad utåt för att tillskansa sig mer makt. Detta har stegvis gjorts under åtminstone ett tiotal år och trenden pekar på en fortsatt utveckling i samma riktning. Folkpartiet samarbetar med pop-fascister på andra sidan sundet och kallar dem ett föredöme även om man kritiserar deras taktkänsla och samtidigt smyger med sin egen utveckling. Kontrollpartiet eller Fascistpartiet, som ironiskt nog är synonymer, kan i framtiden visa sig vara ett lämpligare namn. Ett folkparti är trots allt något som torde utgöras av människor. Inte missnöjda högerpekpinnar.

Teorierna som framförs är enkla att förstå och det behövs inga bevis eftersom allt sker i det öppna, är dokumenterat och mer eller mindre skett fullt i enighet med de demokratiska principerna man anammat i land of the free.

Till skillnad från vad neoblåa eller trendigt pk-röda gärna tror har tankarna i Why we fight inget med vänsterns evigt klingande kritik mot USA-imperialismen att göra. Det finns inget utrymme för tolkning. Ett konkret exempel på något som inte behöver “tolkas” om man är vid sina sinnes fulla bruk är att inte en enda av USA:s inledande 50 flygräder träffade sitt mål i Irak trots alla precisionsvapen. Ett annat exempel, som är av större intresse för dokumentärens egentliga tema, är att banden mellan vapenindustrin och politikerna inte finns. Ni läste helt rätt: Banden finns inte, för politikerna och de styrande inom vapenindustrin är ett och samma folk.

Vapenindustrin och politiken i USA är mer än en ohelig symbios. Krigen när vapenindustrin. Industrin när politikerna i form av arbetstillfällen, ungefär som i Hitlertyskland när den älskade führern löste arbetslösheten, och den när förmodligen politikerna även inkomstmässigt under bordet och i samband med valkampanjerna.

Varje från ett amerikanskt perspektiv lycka krig genererar strategiska fördelar på världskartan som i sin tur gynnar resten av kapitalismen som får förmånliga och säkrade positioner, nya slavar och en ny avsättning. Krig är a & o för USA som sedan världskriget haft en ekonomi som är omställd till att skapa en militär dominans i världen, och därigenom undanröja alla hinder som inte låter sig styras med hjälp av blott hot och ekonomiska repressalier.

USA-imperialismen är inte en ideologi mer än Saddams lust att styra Irak var. Imperialismen är blott ekonomisk och numera helt synonym med globaliseringen av kapitalet. För att få med folket måste man dock ha ett skynke som får dem att tro på paketet under det tjocka blåa plyschtyget: Tron på tanken om frihet, och den amerikanska statens gudagivna uppdrag att konvertera alla världens folk till den västerländska modellen. Att den inte innebär något mer än en demokratur som likt värsta diktaturerna styrs av ett litet fåtal är det inte många som tar notis om. Sådant går inte att förstå om man andas propaganda. Självmordsbombarna får ett löfte om framtiden: 40 oskulder och att familjen ska tas hand om. En amerikansk dito får en utbildning och pension. I båda fallen är det lågutbildade kroppar som mals ner som ett resultat av hegemoniska allusioner och kåthet på kapital.

Eisenhower, som var president i USA under en intressant period, tog med avsmak upp problemet i sitt avskedstal till folket och är den som första som talar högt om ett oroväckande “military-industrial complex”:

Throughout America’s adventure in free government, our basic purposes have been to keep the peace; to foster progress in human achievement, and to enhance liberty, dignity and integrity among people and among nations.
 
/../ we have been compelled to create a permanent armaments industry of vast proportions. Added to this, three and a half million men and women are directly engaged in the defense establishment. We annually spend on military security more than the net income of all United States corporations.
 
This conjunction of an immense military establishment and a large arms industry is new in the American experience. The total influence — economic, political, even spiritual — is felt in every city, every State house, every office of the Federal government. We recognize the imperative need for this development. Yet we must not fail to comprehend its grave implications. Our toil, resources and livelihood are all involved; so is the very structure of our society.
 
In the councils of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence, whether sought or unsought, by the militaryindustrial complex. The potential for the disastrous rise of misplaced power exists and will persist.
 
We must never let the weight of this combination endanger our liberties or democratic processes. We should take nothing for granted. Only an alert and knowledgeable citizenry can compel the proper meshing of the huge industrial and military machinery of defense with our peaceful methods and goals, so that security and liberty may prosper together.

Frågan “why we fight” får två svar:

1. Frihets- och demokratiaspekten, som är den version makthavarna och bolagen ger.
2. Kapitalismen vill det, något som av förklarliga skäl även utropas av de flesta som inte har blått blod.

I sann filosofisk anda ska undertecknad förkasta det andra svaret och med hjälp av det första komma fram till detsamma: Vem har frihet, vilka styr och hur ser demokratin ut i en värld med ett kapitalistiskt system?