I det följande ska just denna generella attityd inte bara ifrågasättas utan helt ersättas av den totala kompromisslösheten. Följ med in i snårskogen och ta inga fångar: Här viner kritiken i luften och både du och din partner blir måltavlor för den förnuftiga bitterhetens taktfasta march mot frihet.

språket
Vilken betydelse och ursprunglig användning kompromiss än haft är det numera i vardagligt tal intimt sammankopplat med att:

1. Ge och att ta. Kompromissen tyder på något som går åt båda hållen, den är en tvärgående handel.
2. Acceptera något som man själv anser är negativt för att i sin tur erhålla något positivt som man menar väger upp det eller väger över.
3. Uppfatta kompromissen, hur den än upplevs, som bättre lösning på tillvaron än det de övriga alternativen hade inneburit.

Detta och näraliggande varianter av detta är vad de flesta menar att en kompromiss är, och det är även så den kommer förstås i detta sammanhang. ^[1] Om man accepterar ovanstående sammanfattning av hur termen används och samtidigt tycker att det är bra att man kompromissar har man åtminstone två problem som det sällan ordas om.

Den bestraffande kärleken
Detta argumentet har inte så värst mycket med förnuftet att göra och kommer tilltala en majoritet långt mer än det andra som följer efter. P.g.a. det kommer det att författas i all sin korthet:

Åtminstone en version av förståelsen av vad kärlek är för något inkorporerar tanken att man aldrig medvetet vill den man älskar något negativt. “Att älska” ses då bl.a. som något som bär med sig känslan av att man “önskar personen allt gott i världen”. I och med att man gör det kan man inte samtidigt önska personen något negativt ö.h.t. ^[2]

Om man vill kompromissa med den man älskar, och en kompromiss innebär att den delvis måste acceptera något som den upplever som negativt, gör man sig därför skyldig till en uppenbar motsägelse. Älskar man någon enligt vad vi här menar att kärlek innebär, vilket inte borde vara så svårt för de flesta att skriva under på, kan man inte samtidigt vilja kompromissa med den personen. Kompromissen innebär att man skulle utsätta den för något negativt, trots att den man älskar accepterar kompromissen och ser den som övervägande positiv.

Om man älskar någon köpslår man logiskt sett aldrig med något som gör den illa. Därav kvarstår enbart kompromisslösheten för dem som nu utger sig för att älska varandra.

Världen bjuder ofta annat
För varje gång man går med på en kompromiss måste både 2 & 3 i vår definition av kompromissen vara ett faktum om det är en rationell aktör vi talar om. Dessa innebar att man accepterar en aning negativt för att få lika mycket eller mer positivt (2) och att man uppfattar det som det bästa utfallet givet de övriga alternativen (3).

Om man inte redan uppmärksammat det är det nu tydligt att tvåans relevans är i direkt beroende av trean. Vad man går med på för kompromiss bör ytterst bero på de övriga alternativen bortom kompromissen, d.v.s. allt som hade kunnat ske och alla de utfall som hade kunnat realiseras om man inte kompromissade.

Låt oss låtsas att en kompromiss vecka ett ger mig 2p positivt och 1p negativt, och att detsamma gäller för vecka två och tre. Man har alltid ett överskott av positivt eller likgiltighet som konsekvens av kompromisserna. Inom loppet av tre veckor har vi fått dubbelt så mycket positivt som negativt genom våra kompromisser. Det verkar vara en bra affär då den ger dig ett överskott av det positiva eller i värsta fall inte leder till att du upplever mest negativt.

Även om detta verkar vara väldigt uppenbart och helt i sin ordning, vilket det är matematiskt om man enbart räknar in de faktorer vi nämnt hittills, är det ett bekvämt och okritiskt sätt att bedöma sin situation på som saknar verklighetsanknytning. Det finns alltid en möjlighet att inte kompromissa. Varje gång man väljer att kompromissa har man, enligt det som sagts ovan, trott att det var det bästa man kunde göra givet omständigheterna.

Det bästa man kan göra är emellertid att hålla summan negativt så låg som möjligt och summan positivt så hög som möjligt i varje givet moment. Det räcker dock inte till som riktlinje, för man måste också tänka på hur ett val kommer inverka på summan positivt & negativt över tid. Man kan därför inte enbart se till den vinst man gör i varje kompromiss och sedan dra slutsatsen att “eftersom jag tjänar eller inte förlorar något på en kompromiss så bör jag fortsätta kompromissa”. Att t.ex. efter ett halvårs kompromissande ligga på 100p positivt och 40p negativt innebär inte att man gjort korrekta beslut när man valde att kompromissa. De mer korrekta besluten genererar mer optimerade värden, och de mest korrekta skapar de optimalaste.

När folk tänker på om de ska kompromissa eller inte beaktar de alternativen. I regel undersöker de enbart alternativ som försöker bibehålla så mycket som möjligt av den rådande ordningen eller livssituationen de befinner sig i. Problemet är att den typen av bekvämlighet gör att de inte tänker utanför ramen för den rådande ordningen, och att ett av alternativen som finns utanför lika gärna kunnat vara bättre än en kompromiss. M.a.o. missar man en del alternativ som finns där helt enkelt därför att man helt felaktigt betraktar dem som “omvälvande” eller “otänkbara”. Att missa dem är ett problem eftersom en del av dessa alternativ (som man felaktigt aldrig betraktar som alternativ) hade varit bättre för en än att kompromissa.

Om man innan man fattar beslutet om man ska kompromissa inte tänker på den kritiska nivå där man kan begrunda och ifrågasätta allt, även sådant som kommer innebära omfattande förändringar om det genomförs, kommer man få fram helt fel poäng på vad man vinner och förlorar på kompromissen. Man räknar på det, men har inte alla siffrorna. Man har därför inte gjort en riktig uppskattning av kompromissens värde för en själv, och om man inte har det, borde man givetvis inte heller inbilla sig att den var något bra.

Det matematiska problemet består sammanfattningsvis av att man väljer att blunda för vissa alternativ till kompromissen, och därför eventuellt kommer värdera kompromissen på ett annat sätt än om man hade haft med alternativen i beräkningarna. Spelar detta roll? Ja. Genom att aldrig eller sällan våga tänka kritiskt eller besvära sig med att göra det kommer man oftare att acceptera kompromissen och därmed gå miste om det man istället kunde ha haft. Talar man med människor om varför de kompromissar kommer deras egna utsagor att mer ofta än sällan vittna om ett samband mellan kortsiktigt eller okritiskt tänkande och acceptansen av kompromisser. Sambandet finns inte logiskt. Det är enbart så att chanserna rent matematiskt i regel kommer vara högre att man accepterar en kompromiss ju färre alternativ man känner till och utreder på allvar. Det är en blandning av sannolikhet och bristfällig mänsklig psykologi som står i fokus.

Om man instämmer i argumentationen ovan har man inte förfäktat samtliga kompromisser. Man menar blott att det var ett misstag att acceptera många av dem eftersom människan tenderar att inte ha alla alternativen i åtanke. Slutsatsen är att man bör tänka mer kritiskt, och som en följd av det kommer man antagligen kompromissa färre gånger än man hade gjort om man lät bli att tänka på en mer kritisk nivå.

Många människor svarar jag vet inte och kanske på viljerelaterade frågor. Det är motiverat att titta närmare på dessa svar för att de används flitigt, i många situationer och på en vardaglig basis. Syftet är att visa varför svaren inte är rationella och sällan bör accepteras.

Här är två förtydligande exempel som vi kommer utgå ifrån:

Adelle: Ska vi ha sex?
Kim: Kanske.

Adelle: Vill du ha en sojaglass med blåbär?
Kim: Jag vet inte.

i. aktivt tillstånd
Om man vill något, så upplever man viljan. Att vilja är alltså ett aktivt psykiskt tillstånd. Enda gångerna man vill ha glass är när man har viljan att äta glass. Viljan som psykiskt tillstånd i ens medvetande antingen finns, eller inte.

De flesta påståenden som gör anspråk på att beskriva ett tillstånd eller sakförhållanden i världen går att verifiera. Säger man t.ex. att Paris är Frankrikes huvudstad så kan man ta reda på det – man jämför påståendet med verkligheten. Antingen “träffar” det verkligheten så som vi konstruerar den, och är sant, eller så missar det och är falskt.^[1] Man kan m.a.o. kontrollera hur något är.

På samma sätt som ett uttalande om Paris egenskaper går att kontrollera, kan man kontrollera om någon har en vilja eller ej eftersom en vilja antingen finns eller inte finns. Jag vet inte som svar på en viljerelaterad fråga som “t.ex. Ska du ha sojaglass?” betyder att man inte känner till vad ens egen vilja säger. Eftersom viljan är ett psykiskt tillstånd i ens medvetande som är aktiv hade man vetat om vad den säger en om den fanns i ens medvetande till att börja med. Man kan alltså inte ej känna till sin egen vilja. Någonsin.

Har man viljan, upplever man den. Har man den ej, upplever man den heller inte. “Jag vet inte” som svar är därför alltid, om det är ett uppriktigt svar, undantagslöst detsamma som en av följande eller liknande satser:

1. Egentligen har jag inte viljan och tror att jag saknar information som eventuellt kommer göra att jag får den.
2. Jag upplever att jag vill p.g.a. vissa skäl, men samtidigt upplever jag att jag inte vill av andra, som i sin tur eventuellt är en helt annan vilja. Jag vet inte vad det rationella valet är, antagligen för att jag inte kan bedöma informationen eller saknar den.

Jag vet inte är som vi ser antingen detsamma som att säga jag har inte viljan. Varför? För att:

• En vilja är ett aktivt tillstånd.
• Aktiva tillstånd uppfattar man.
• Det man uppfattar vet man om.

Eller så är det detsamma som att säga “Jag är inte kapabel att avgöra vilken av mina viljor som borde ges företräde.” Vad betyder det att man inte kan välja mellan t.ex. två motstridiga viljor? Vad sker när man vill gå ner i vikt och älskar sojaglass när man blir bjuden? Vad händer när man som en sådan person svarar att man “inte vet” om man vill ha glass och med “jag vet inte” menar att det finns någon slags sk. konflikt mellan de två viljorna som behöver redas ut innan ett riktigt svar ges?

Enkelt: Om något behöver redas ut, om osäkerhet finns av något skäl kring vilken vilja man vill mest, innebär det att man ej vill ha glassen mest just då. Att få glassen kan inte vara ens yttersta vilja, ty vore den så, så hade man ej varit osäker och haft en konflikt mellan viljorna. Detta avslöjar att viljor kan rangordnas av individen, vilket inte är märkligt då viljor inte är annat än medvetandegörandet/aktualiseringen av preferenser. De flesta vardagliga viljefrågor brukar ha som mål att ta reda på vilken ens starkaste aktuella vilja är i något avseende, t.ex. det om man vill ha glass medan den som frågar har plånboken framme och står vid kiosken.

ii. passivt tillstånd
Det finns de som menar att man kan vilja något även om man inte upplever viljan aktivt.

Exempel: Nelson Mandela ville komma ut ur fängelset, men ville han det aktivt, varje sekund av sin kidnappning? En förälder älskar sina barn och vill dem därför allt väl i världen. Den känner det aktivt ibland, men det finns stunder då den t.ex. arbetar, älskar med sina partners eller bajsar då hon inte aktivt vill deras bästa eller, uppriktigt talat, ägnar dem en minsta tanke.

Att ha passiva viljor är fullt möjligt enligt dem som har en annorlunda definition av ett viljetillstånd än den aktiva som beskrivits i föregående stycken. Det är en lingvistisk fråga, är därför inget problem för oss här inne. Om man enbart tror på en typ av vilja, den aktiva, och förkastar den passiva viljan som ett bra uttryck för vad som sker med Mandela eller föräldern, skulle man kunna förklara de båda fallen med en helt annan terminologi som ligger närmare till hands för de flesta:

Mandela har vissa värderingar/preferenser. En av dem är kanske att det är fel att sitta 20 år i fängelse för att man är emot apartheiden, en annan att det är roligare utanför än innanför fängelset. Närhelst Mandela får vissa perceptionella intryck, t.ex. via synen, kommer han att aktualisera sina värderingar/preferenser, han kommer tänka dem och erfara dem. Som ett resultat av att han tänker dem inser han något om sin situation och tolkar den på ett visst sätt i enighet med bl.a. värderingarna. Till följd av det får han nu slutligen ett aktivt pågående psykiskt tillstånd där han, då allt detta skett, vill komma ut ur fängelse.^[2]

Sammanfattningsvis är passiva viljor detsamma som minnen av preferenser. Det finns inga skäl att tala om dem med andra begrepp, men skulle någon finna sådana, förändrar inte det mycket av det som redan framlagts rörande den aktiva viljan.

Adelle: Ska vi ha sex?
Kim: Kanske.

Logiskt innebär “kanske” följande om den som svarar:

• Den kommer eventuellt välja x
• Den kommer eventuellt välja y

Det innebär för mottagaren av svaret indirekt att den tillfrågade ej uteslutit något av alternativen, samt att den kan välja (bort) vilket som helst av dem. Det är den enda informationen som ges när någon svarar “kanske” – informationen om icke-uteslutandet.

Även om sådan information säkerligen kan vara intressant i vissa fall, är den helt utan värde i våra mest vardagliga situationer. Än mer intressant är också när man sätter svaret “kanske” i relation till en viljefråga. Titta på exemplet igen:

Adelle: Ska vi ha sex?
Kim: Kanske. (övers. Jag kanske vill. Jag kanske ej vill.)

Om en vilja är ett aktivt medvetet psykologiskt tillstånd innebär svaret “kanske”, om det är det bästa den tillfrågade kunde frambringa, att den ej har viljan att ha sex i fallet ovan. Varför det förhåller sig så framgår i stycket “Jag vet inte”.

Hemmamannen träffar sin granne, hemmafrun Kate Winslet, vars framgångsrika man runkar till internetporr och sniffar i Slutty Kates trosor. De blir förälskade, och det är ungefär det hela. Men ändå inte.

Trots att filmen är relativt långt fattas den i min mening dialog för att leverera det drama som utspelar sig. Det som sägs är tidvis välskrivet, men i det stora hela faller filmen just på ett sken av en platthet som antagligen beror på att den försöker vara ironisk, och det rimmar inte väl med möjligheten att skapa ett större engagemang hos tittaren. Man har valt att göra den mindre tung än vad man utan svårighet hade kunnat åstadkomma, och lyckas åtminstone väl med den uppgiften – skratten frammanas av absurditeterna vi alla känner igen oss i eller fruktar att stifta bekantskap med.

Bildspråket är vackert och flyter, det finns gott om bra foto och Kate Winslets miner precis innan och under första kyssen är ren poesi och i en klass för sig. Dessvärre kan de inte bära en hel film, och en del svårmotiverade sektioner samt en inveckling för mycket ger likväl ett intryck av att protagonisternas lidelser blir för komprimerade till förmån för att skapa en film som behagar en bredare publik. Stäng av när det återstår en halvtimme och förgyll filmen.

En svag fyra eller stark trea, trots de där 12 priserna man lyckats vinna. I och med att jag enbart tar upp sevärt material och har satt min personliga ribba högt kvarstår omdömet om att det är bra skit. Att se en kamp ta den inte så subtila formen av ett blått nagellack är värt 130 minuter. Och de där minerna…

Är självfallet medveten om att dans ger oerhört utrymme för improvisation, skapande, det personliga och yadda yadda, men hur man än jämför med fri rörelse är dans likväl restriktivt – att röra sig under socialt konstruerad begränsning. Av det skälet har jag, givetvis aningen orättvist och i oförstånd ; ) beställt en dansmatta så jag kan utöva maskindans till crappy musik och blinkande pilar på en skärm, mest för att illustrera för min lägenhetskamrat som studerar konst och som jag har en livlig diskussion med om detta, att det inte finns någon reell skillnad på dans & dans, i alla fall inte från ett logiskt perspektiv som tar hänsyn till känslor och frihet.

Ovanstående klipptes från något annat jag skrev men räcker långt för att ifrågasätta Emma Goldmans dansande ; )

I dag dog en människa. Vi varken talades vid eller träffades särskilt ofta. Allt vi fick var några somrar tillsammans och en vinter eller så, för livet hade helt andra planer.

Jag kommer aldrig sörja någons bortgång. Den är död, som min pappa rationellt försökte uttrycka sig. Gråter däremot för det lidande som livets gång innebar för den och av saknad. Gråter för att döden är en påminnelse man inte vinkar bort. Den säger oss att chanserna är slut.

Det blir inga fler somrar. Den där trädgården med grönsaker, citronträdet på balkongen, det korsade plommonträdet som gav frukt i alla regnbågens färger, sträckan vi gick tillsammans om morgnarna, det där kommer jag aldrig få igen.

Är därför glad att jag enbart har bra minnen och att jag upplever det som det vore igår. Kan bära vår tid tillsammans inom mig. Stunderna räckte för att tycka om den som var sig själv, med ett lätt sinne. En enkel person, och älskvärd.

Är ledsen. Och jag vet att även vi står på tur. Vill så mycket av livet samtidigt som det känns som att jag knappt har hunnit med något alls. Åren försvinner medan vi hela tiden ser oss själva som eviga. Vi värdesätter inte sekunder, minuter eller timmar eller ens flera månader, för de är för små i livet. Verkligheten är tyvärr att det är just de som är livet. Varje tick är ett mindre för oss.

Hur många har vi råd att slösa på vår egen inskränkthet, framför tv:n, med umgänge vi inte trivs med, eller genom att arbeta övertid? Att de övriga djurens liv inte är något värda bortom priset på ett kilogram köttfärs är inget nytt. Du äter lugnt din färs, men när du öppnar lönekuvertet är det du som är grisen, och varje krona är en bortskuren del av dig. Människans liv har tydligen också sitt pris. Om vi nu ska fortsätta hora åt kapitalet tills döden skiljer oss åt kan vi åtminstone verkligen leva på den fritid vi skapar oss.

Våga andas, innan vi själva uppgår till luft. Leva som om vi inte var främmande med att livet är vårt att både ha och mista. För det är precis det vi gör varje gång vi underlåter att greppa våra innersta jag och deras sekunder, som blir timmar, som i slutändan blir ett hål ner i marken eller en urna som inte är fylld av dig utan av dina förlorade moment.

Som aktivist lär man sig snabbt ett uttryck som fångar relationen mellan tid och individ väl, och som samtidigt bedyrar om konsekvenserna av att stå bekvämt passiv:

Om inte du, vem? Om inte nu, när?

Jag känner smaken av plommon. Jag vet vem. Och och när.

I det följande ska det visas hur det kommer sig att du antagligen är just en sådan.

definition av andrahandsval
Innan vi sätter igång med vår exkursion ska det klargöras hur termen andrahandsval används i den här texten.

x är ett andrahandsval i relation till y om z prioriterar x mindre än y, om och endast om x hade prioriterats mer om y inte var en valmöjlighet för z.

Två exempel på vad detta innebär uttryckt på vanligt språk:

• Kim kan inte bli ett andrahandsval för Alex om Alex endast är intresserad av personer med tre ben och Kim har två. Inget val sker, Kim är inte ens med i kalkylen eftersom Alex inte är intresserad av Kim.
• Kim är ett andrahandsval för Alex om Alex träffar Kim enbart när Alex inte kan träffa sin partner. Kim prioriteras lägre av Alex än Alex partner.

Begreppet fångar inte om någon upplever sig själv som ett andrahandsval eller ej. Det är ett uttalande om aktörers val och de prioriteringar som avspeglar sig via dem. Om man är ett andrahandsval eller ej beror, som termen bokstavligt avslöjar, enbart på den som gör valet.

varianter av dig
Om den du älskar bryter upp med dig för att vara med någon annan kan man i de flesta fallen anta att den föredrar att vara med den personen istället för med dig. Påståendet att den andra är ett förstahandsval jämfört med dig väcker ingen kontrovers och är uppenbart nog. ^[1]

Föreställ dig att du är tillsammans med en person som du älskar fullkomligt. Ni har det bra och allt fungerar relationsmässigt. På vägen hem från en middag hos goda vänner samtalar ni om något. Det framkommer i den diskussionen att din partner anser att:

i. En av dina egenskaper, x, är negativ. Din partner säger också att den hellre hade valt en version av dig där du är precis samma person som idag, men utan egenskapen x. Trots att den älskar dig genuint kan personen inte uppriktigt neka att den hade föredragit att du inte hade egenskap x.^[2]

ii. Samma som ovan med följande modifikation: Istället för att du har den negativa egenskapen x anser din partner att du fattas den positiva egenskapen y. Trots att den älskar dig genuint kan personen inte uppriktigt neka att den hade föredragit att du hade egenskap y.

iii. Både i & ii samtidigt.

iv. Varianter av i – iii med flera olika egenskaper samtidigt.

hypotetiska implikationer
Är det långsökt att tänka sig något av ovanstående fall? Förmodligen inte. Det verkar snarare vara som om de fångar verkligheten väl.

Om Kim väljer bort Alex (1) till förmån för en annan version av Alex (2) i en hypotetisk situation följer det att Alex (1) redan nu inte är tillräcklig för Kim eftersom Kim i detta nu hade valt Alex (2) om Kim erbjöds göra valet. Kims hypotetiska val görs i en faktisk situation. Det som gör Kims svar om hur Kim hade agerat i den hypotetiska situationen intressanta är att Kim svarar utifrån sig själv och den som Kim de facto är. Det är därför inte en “lek med tankar som inte spelar roll”. Det är snarare en undersökning av vad Kim föredrar och i vilken ordning det föredras.^[3]

Att det inte är en lek med tankar som fattas betydelse framgår om man tar en mer vardaglig situation som de flesta befunnit sig i. Ponera att du skickar någon till affären för att handla glass eller något annat som du vill ha. Du har chokladglass i frysen men ber personen handla mango eller vanilj. Du är mer sugen på mango och vanilj, i den ordningen, än chokladglas, men kan nöja dig med endast chokladglass om det visar sig att glassen i affären är slut. Säkerligen är detta och liknande scenarion välbekanta. De uppstår dagligen eftersom vi har preferenser och kan rangordna dem hypotetiskt, även när vi inte är sugna på glass eller känner till om den finns där eller ej.

Alex (1) framstår med andra ord som ett potentiellt andrahandsval för att en person som är likvärdig Alex (2) mycket väl kan uppdaga sig i framtiden.^[4] Om en person likvärdig Alex (2) dyker upp blir Alex (1) ett andrahandsval enligt vår ursprungliga definition.^[5]

Det som är påfallande för de flesta är att det som sägs här inte är något nytt. Dyker det upp någon som anses vara bättre än en själv så blir man dumpad, so what? Vad är det filosofiska med det, och var är det nya?

Vi är nu vid ett kritiskt skede i tänkandet som vi i själva verket redan passerat som hastigast i förbifarten och som den uppmärksamma läsaren redan varseblivit.

Det nya är att personen som väljs före dig inte behöver dyka upp eller ens finnas alls för att du ska kunna vara ett andrahandsval.

Vi tittar närmare på det påståendet. Alla är t.ex. med på att:

Alex (1) är ett potentiellt andrahandsval för att en person som är likvärdig Alex (2) kan uppdaga sig i framtiden.

Folk tenderar att ha lätt för att acceptera den satsen för att den uttalar sig om verkligheten. Det steg som de flesta däremot inte tar är att koppla ihop det hypotetiska valet med verkligheten, trots att det hypotetiska valet görs just i den faktiska verkligheten. Skillnaden är hur valen manifesterar sig. Det är det som vilseleder människor till att tro att de inte är andrahandsval och som framgår om man beaktar vad skillnaderna mellan aktuella andrahandsval och hypotetiska andrahandsval innebär.

Om du är ett andrahandsval i den praktiska aktuella verkligheten kommer du kanske få träffa personen mindre eller inte alls. Du kommer kanske få kramas mindre, älska mindre, umgås mindre, o.s.v.^[6] Om du är ett andrahandsval i det hypotetiska men inte det praktiska kommer du erfara att du kommer få kramas, älska och umgås lika mycket som du är van vid.

Denna sista uppfattning missar ett avgörande faktum om verkligheten: I den påverkas man även av sådant som inte får ett konkret uttryck i form av handling och även av handlingar som man inte ser som problematiska. Det säger oss redan här att vi kan vara andrahandsval trots att vi inte uppfattar oss själva som sådana. Om man är ett andrahandsval eller ej beror som vi slog fast i början inte på den egna tolkningen om hur den andra valt utan på den personens prioriteringar.

Om Kim älskar Alex (1) men föredrar en Alex (2) är det mycket rimligt att anta att Kim i någon bemärkelse hade känt annorlunda för Alex (2) jämfört med det Kim känner för Alex (1). Om Kims känslor inte är samma inför Alex (1) och Alex (2), och Kim föredrar Alex (2), vilka av Kims känslor önskar man bli föremål för? Om man älskar Kim, hur vill man bli älskad eller behandlad tillbaka, så som Kim behandlar (1) eller (2)? I de flestas fall är svaret (2). Var noga med att inte tillägna inte detta stycke någon vikt. Det visar ett exempel på resonemang som bygger på den som är föremål för valet, och inte på den som gör valet som vi är inriktade på. För vissa är intuitionerna som den typen av argument tar fram hos dem ett gott bevis och en mer analytisk förklaring överflödig. Vi fortsätter därför med att vända oss till den som fortfarande inte är övertygad.

Låt oss gå tillbaka till definitionen:

x är ett andrahandsval i relation till y om z prioriterar x mindre än y, om och endast om x hade prioriterats mer om y inte var en valmöjlighet för z.

Om man accepterar den eller näraliggande formuleringar inser man snart att prioritet inte nödvändigtvis har med synliga handlingar att göra. Prioritet är i sig självt en emotion, en relation mellan två eller flera mål och en preferens. Vad som sker i den praktiska verkligheten och det konkreta visar oss därför ingalunda fullt ut hur någon faktiskt prioriterar. Diskussionen vi haft har därför visat sig vara om förståelsen av andrahandsval och ett ifrågasättande om varför fysiska handlingar skulle räknas medan de mentala tillstånden inte ges signifikans. Det blir än mer besynnerligt då prioritet primärt måste förstås som ett mentalt tillstånd, och att handlingar och andra akter som sker runt omkring oss i bästa fall enbart uttrycker den mentala prioriteten.

Detta framgår av exemplet där din partner hellre väljer att vara med en annan version av dig (eller någon annan person). Din partners önskan är reell. Den äger rum inom partnern. Du är, oavsett hur det ser ut omsatt i handling, inte ett förstahandsval i den kontexten. Vore du ett sådant hade din partner per definition prioriterat dig.

det bättre har alltid prioritet
I den slutliga fasen måste det visas att det påstådda glappet mellan hur en person prioriterar i sitt inre och hur den agerar omsatt i handlingar utåt kan vara så pass stort att man med rätta kan säga att personens handlingar inte måste visa personens prioritet. Här kan man än en gång ta exemplet med dig och din partner.

Vad innebär det för din partners handlingar att den föredrar en annan version av dig mer än den du är? Det behöver inte innebära något alls om din partner inte har reella alternativ till att byta ut handlingarna mot andra som är helt rationella för den personen. Om din partner föredrar en annan version av dig men likväl fortsätter leva med dig så som du är idag helt frivilligt måste det, om man förutsätter att din partner är rationell, innebära att den föredrar det jämfört med vad alternativen är. Din partners handlingar måste därför förstås i det samband de finns – en begränsad värld som inte är perfekt. Världen är en ram och de praktiska handlingarna sker inom den, och du återfinns där. Man kan uttrycka det som att världen med sina begränsningar åtminstone för nuvarande på sin höjd erbjuder dig till din partner, och att den är medveten om det och därför hellre är med dig än med något lägre prioriterat alternativ inom den ramen. Bättre med någon som är bättre än dig än med dig, och bättre med dig än ett alternativ som är sämre.

Detta visar också något om prioriteringars natur satt i relation till densamma för handling. Man kan prioritera sina ideal och ha önskemål, preferenser om tillstånd o.s.v. som inte nödvändigtvis har sin motsvarighet i verkligheten. Att prioritera ett ideal är en fullt möjligt, på samma sätt som man kan låta bli att göra det. Definitionen är därför fortfarande hållbar, och sprickan mellan prioritet och handling är förklarad – den beror på att man inte alltid kan agera som idealet föreskriver eftersom idealpersonen inte finns framför en.

Här blir det till gagn att tala om primära och sekundära prioriteringar: En primär prioritering är den hos din partner som säger att den hellre vill ha dig i en annan version. En sekundär prioritering är en som förstår att det inte kommer ske, och att du trots det ändå är att föredra framför alternativen. Den primära prioriteringen går alltid före om den kan förverkligas. Det är detta som gör att man blir till ett andrahandsval trots att man lever lyckligt med sin partner om det nu är så att den föredrog dig i en annan version än den du är nu. Så länge man inte är idealet eller en mer idealiserad version av sig själv, som med nödvändighet alltid är en primär prioritet och därför alltid prioriterad före den du är, är man ett andrahandsval.

Spelar allt detta roll? Ja, begreppsligt spelar det en avgörande roll om du ska kunna påstå att du inte är ett andrahandsval. På ett personligt emotionellt plan behöver det inte spela roll, det är upp till dig om du trivs med att vara ett, men den du är med vill förmodligen i själva verket ha något annat. Om prioritering är ett mentalt tillstånd är det dessutom ovidkommande vad som sker rent fysiskt – du är likväl ett andrahandsval.

Vore folk ärligare hade de sagt det rakt ut. “Älskling, generellt sett är du min första prioritet tills något bättre dyker upp.”

Förutom det har det också skett en del förändringar på sidan:

• Nya bilder och kategorier i Visuellt
• De fula gråa ramarna runt bilderna i Visuellt är borta
• Man kan nu se vilket nummer en kommentar har i diskussen
• Bannern till höger i det gråa fältet kommer roteras slumpmässigt på daglig basis.

Mycket nöje fram till nästa inlägg som antingen kommer handla om porr eller aktuell apartheid i Sverige.

shakira shakira!
*svänger på allt*

Dansa till bomblåten, kila över dit och skriv. Med tanke på hur skit världen är kanske vi kan förbättra den i fantasin om inte annat. Möts i sagan.

[Ehrm.. tryck play... det betyder leka på engelska tror jag...]
[Hämta mp3:n från inlägget]

 
Oh my god jag glömde nästan alla hjärans dag…
Igår var det du-visar-kärlek-genom-att-konsumera-dagen. Alla hjärtans dag. Undrar så smått hur många vilsna som firade denna festlighet och bevisade sin fantastiska eviga kärlek till varandra. Förmodligen en del. Kanske genom kakor, gods, små söta mirandakort, och annat krafs. Jag tror man förtjänar dö om man är så dum.

Oavsett fall. Jag stod utanför konsum i väntan på min rumskamrat. Två tonårsflickor kommer fram. De ser ut som white-trailer-park-trash. Deras föräldrar saknar utbildningen som doktor kosmos sjunger om. Döttrarna kom fram till mig.

- Kan du handla till oss?
- Handla vad?
- Cigg.
- Varför skulle jag det? Handla själva.
- Vi är 17.
- Min pappa dog av cancer. Han rökte ihjäl sig.
- [Ena tjejen] Min mormor dog också av cancer
- [Andra också entusiastisk] ..och min morbror också.
- Jag tänker inte köpa cigg till er. Ni kommer dö av det. Sluta rök istället.
- Men..det är allas hjärtans dag.. man ska vara snälla mot varandra.

De begrep inte hur snäll jag var. Tur att jag begriper och att alla kan läsa det i min kukblogg.

Fyndiga lyricsen till bomblåten – zing mit mir mein freund!
“Nu tar vi fram en karta och vi pekar ut ett land, sen skapar vi ett monster och sen skakar vi din hand, sen skadar vi ditt huvud och sen får vi blodad tand, sen bygger vi ett flygplan och sen bombar vi ditt land, sen bombar vi en skola och sen hämnas du ibland, sen hamnar du på TV och där skakar vi din hand, sen skakar du i kroppen för ditt hemland står i brand.

Vi bombar.

Nu bombar vi en öken, nu bombar vi en åker, nu bombar vi en skola, nu bombar vi stategiskt, sen bombar vi för frihet, sen bombar vi för olja, sen bombar vi för pappa, sen bombar vi för mamma, sen bombar vi för barnen, sen bombar vi från hjärtat, sen bombar vi i TV, sen bombar vi i nödfall, sen bombar vi tillsammans.”