Det första steget var de billiga mobiltelefonernas inträde på marknaden. På samma ställe befinner man sig än idag, fast i mer sofistikerade former: Borta är den tjock tegelstenen som såg ut som en fjärrkontroll från 1980-talets glansdagar – inne är den “smarta” telefonen som är tunn, designad, har en bra batteritid och som kan göra allt möjligt från att låta användaren ringa till sina vänner till att ta bilder, spela, fungera som en GPS eller bankdosa.^[1]

Det andra steget var den sociala förändringen. Den tar utgörs av flera komponenter, varav de mest uppenbara är att:

• offentligheten accepterar ringsignalerna istället för att bedöma dem som störande.
• medborgarna lärs att alltid ha sina telefoner med sig istället för när det verkligen finns ett reellt behov.
• …och slutligen att folk alltid ger respons när de väl blir kontaktade.

Det få verkar ha förstått, och kanske minst av alla de generationer som är födda & uppvuxna med mobiltelefonin, är att det inom loppet av endast 5-10 år har skett en social revision som går långt bortom den inverkan internet haft på det sociala umgänget folk emellan.

I och med att det numera är fullt normalt att varje person besitter en egen mobiltelefon & därför förväntas ha den på och laddad med pengar/abonnemang krävs det av samma anledning att man ska vara tillgänglig merparten av dygnet. Denna förvänting är numera en del av vardagen. Den har blivit en norm.

arbetet
Att det ställs ökade krav på individens tillgänglighet märks både inom den privata sfären av människors liv såväl som på arbetsplatserna där cheferna numera ser det som självklart att man tänker ta deras samtal oavsett om man är på semester, det är helg eller man har slutat för dagen. Chefens röst ljuder vart man än är och gränsen mellan ens privatliv och arbetsplats suddas ut ytterligare. Man förvandlas från civil och privatperson – en individ – till den anställde, som snarare är en enhet och en funktion. Man bär med sig chefens och arbetskamraternas långa arm i sin egen ficka, likt slaven som rör sig fritt genom att uppbära sina egna kedjor.

För individer som identifierar hela sitt vara med just sitt arbete och inte har ett liv för övrigt är det måhända ingen större förlust. För alla övriga torde det däremot vara en negativ utveckling:

• Man har något som i princip är en obetald jour och/eller obetald arbetstid: Varje gång man tar en kollegas/chefs samtal eller på något vis gör något enkom p.g.a. ens arbete så arbetar man de facto. Varje sådan minut bör man rimligtvis få betalt för om man inte trivs med att jobba gratis för att göda arbetsgivaren än mer på bekostnad av ens eget slösade liv.
• Möjligheten att få vara ledig på ett psykologiskt plan och koppla av genom att få lämna arbetet bakom sig minskar: Bara att veta att ens arbete kan nå en kan ha en stressande inverkan eller framkalla oro för att ovanstående punkt ska bli fallet.
• Fritid växlas in till arbetstid: När man tar arbetsrelaterade samtal på sin sk. fritid försummar man ofta alla de som var del av den. Barn, partner, vänner o.s.v. får helt plötsligt finnas sig i att bli bortvalda för det “viktiga samtalet från jobbet”. Samhället lär oss därigenom att vi har vår främsta plikt mot våra chefer, inte mot våra söner/döttrar o.s.v. Vårt privata liv är tydligen något som vi ska se som sekundärt. Människans bästa faller bort till förmån för företagets bästa. Ens eget privatliv och den man är placeras efter den funktion man råkar fylla för företaget.

det privata
Inom det privata, vänner emellan, verkar det också råda ett ökat krav på individerna att de ska finnas där dag som natt. Om man exempelvis inte svarar på ett sms eller tar ett samtal på allt ifrån en timme till en – två dagar förväntas man förklara och ursäkta sig – som om man vore skyldig att hålla en vänskapsjour och som om man oftast borde vara redo att släppa vad man än sysslar med för att svara. Att svara har övergått från att vara något man valde om man ville till ett måste om man vill slippa sociala utredningar och problem.

I mångas fall går det än längre: För dem är det helt normalt att frivilligt sova med sina mobiltelefoner påslagna i samma rum för att kunna svara ifall någon skulle ringa dem mitt i natten. Det räcker alltså inte med att kånka runt på telefonen hela tiden medan de är vakna. De har lärt sig att den även ska finnas där när de är medvetslösa. Dessa individer är förkroppsligandet av den total tillgängligheten då de gör sig tillgängliga till och med då de är i ett omedvetet tillstånd och uppenbarligen är villiga att försumma sin egen sömn för att någon, vem som helst som råkar ha deras nummer, ska kunna anropa dem.^[2]

En av effekterna av den totala tillgängligheten inom den privata sfären är att den, precis som i fallet där man växlar in fritid till arbete, byter ut socialisation med en person framför en mot socialisation med en person i ett helt annat geografiskt rum. Den man umgås med “pausar” man. Istället tar man telefonsamtalet med dem andra personen. I praktiken umgås man inte med en människa så länge man är inne i ett samtal med en helt annan. För den som väntar på att ens vän ska bli klar med sitt telefonsamtal är det enkom ett slöseri med liv och ofta rent av en tristess. Här märks dessutom ett tydligt socialt skifte i normerna:

För inte så längesedan var det socialt oacceptabelt att välja ett samtal före en faktiska person som man umgicks med. Om man svarade i telefonen förklarade man snabbt & lätt för den som ringde att man skulle höras senare med motiveringen att man hade besök just nu (underförstått – “jag kan inte prata med dig nu för här är en människa som redan hade min uppmärksamhet innan du ringde och störde den och i de flesta fall har jag dessutom avtalat tid med personen”). Idag är det färre och färre som praktiserar denna forna tiders “artighet”. Att någon sitter i t.ex. ett femtonminuterssamtal framför en utan att ägna en minsta tanke åt vad som utspelar sig börjar snarare bli regel än undantag.

Ett nämnt problem är den tidsförlust som uppstår för den pausade parten till följd av den totala tillgängligheten i de privata sammanhangen. Numera har de flesta relativt breda sociala nätverk. Folks telefonböcker är späckade med nummer och namn på hundratals individer, både från det privata och deras skolor, arbeten m.m.^[3] Poängen är att det är väldigt troligt att någon ringer en när man umgås med någon. Hur hanterar man den situationen? Och varför så?

Varje gång det sker har man ett val: Ska man försumma personen man umgås med där på plats i x antal minuter, eller ska man försumma den som ringer och ta samtalet senare? Räknat på ett enskilt tillfälle verkar detta inte ha mer än en marginell betydelse och vara oväsentligt. Ser man det däremot över längre tid och börjat lägga ihop antal minuter, och kanske även fördelning, kommer de snart att hopa sig och bli desto mer intressanta. Att välja att avbryta socialisation med en vän som t.ex. gjort sig mödan att möta en på plats och som sätter en i primär fokus genom att ge en all sin uppmärksamhet och tid där och då för att ta ett telefonsamtal/sms/chatt/internetinlägg innebär i klarspråk att man värderar en persons tid/liv mindre än den andras. Även om det inte behöver korrelera till hur man värderar liven i deras helheter verkar det icke desto mindre säga något om hur man värderar dem i det givna momentet, ceteris paribus.

Den som pausas är den som värderas lägre där & då. Genom att sysselsätta sig med annan aktivitet visar man just sin outtalade men kristallklara värdering – “Jag tycker detta här är viktigare än att umgås med dig just nu.. åtminstone tills jag är klar med det”. Det behöver inte vara ett problem i sig, men blir det dessvärre i och med att den som pausas var den man utlovade sin tid till från första början i och med att man valt att umgås. ^[4]

Förutom den sociala nonchalansen och vad som verkar vara en nedvärdering av den andras liv (i och med att förlorad tid är ekvivalent med förlorat liv) har det troligtvis skett en förskjutning i planeringsförmågan och det långsiktigare tänkandet vänner emellan till följd av den ständiga tillgängligheten. Förr i världen bestämde man t.ex. tid, plats och datum för när man skulle ses. Sedan infann man sig där. Det kunde vara en dag eller upp till en eller flera veckor i förväg. Numera hålls allting snarare öppet in i det sista. Ingen bokar något om de inte verkligen känner sig tvungna, och människor tenderar att göra det mer sällan eftersom alla förmodas att vara ständigt tillgängliga för eventuell ombokning. På så sätt blir de mest triviala situationerna där man t.ex. ska komma överens om när man ska gå ut tillsammans något som det kommer krävas minst 2 – 5 samtal för innan det slutligen blir av. Summan av mumman är att det förmodligen bidrar till en tilltagande stress i vardagen.

tillgänglighetens räckvidd
Som den uppmärksamme läsaren redan insett är mobiltelefonin blott ett exempel som används i texten för att ge en klar praktisk anknytning till abstrakta tankar om socialisation, som även det är ett praktiskt fenomen i verkligheten. Det mesta som skrivits kan lika gärna och i varierande grad appliceras på chat, internetsidor, communities, e-mail, mms, sms, brev o.s.v.

Kort och gott allt som gör oss enkelt tillgängliga för och via kommunikation. I takt med teknikens framsteg ökar räckvidden och kravet på att man ska finnas tillgänglig. Ett exempel är att man kommer få koll på vart folk befinner sig via deras telefoners GPS. Ett annat, äldre, är telefonsvararmaskinen som man matade med band där folk kunde lämna meddelanden. Ett tredje samtida är den senaste generationens minidatorer och utbyggnaden av trådlösa och gratis nätverk inne i städerna/bussar/tåg som ger en ständig access till internet.

Tillgänglighetens räckvidd via tekniken har gjort att det ironiskt nog även utvecklats en digital identitet som delvis bygger just på en ökad tillgänglighet: Våra konton på diverse internetcommunities är ett sådant exempel. Finns man inte på communityt riskerar man att bli socialt eftersatt och ofta missa fester, bjudningar, viktiga som oviktiga händelser. Gör man sig inte tillgänglig på det existerar man, i en viss bemärkelse, inte längre. Det gäller att ställa sig till ständigt förfogande och finnas på “rätt ställe” digitalt. Rätt ställe är det som har störst skara medelsvenssonsanvändare: Emedan det var Lunarstorm en gång i tiden, är det numera Facebook. Istället för IRC eller ICQ, är det numera MSN-protokollet som gäller. Att inte finnas tillgänglig på rätt ställe är jämförbart med att ha en telegraf i fickan medan alla andra har en mobiltelefon – man kan varken nå dem eller bli nådd av dem. Effekterna är det vi sett och kommer fortsätta skåda: Digital migration. Perioder då nätmedborgarna förflyttar sig från en tjänst till en annan liknande, och centralisering av både funktion och kapital (t.ex. Google).

Att tekniken erbjuder oss fler sätt att kommunicera med oss leder med nödvändighet till eskalerande krav på individens tillgänglighet. Vi ska inte bara svara i telefonen, lyssna på röstmeddelandena, svara på sms, utan även på e-mail, facebookinlägg och chatmeddelanden. Ett tydligt exempel på medvetenheten om detta hos företagen har funnits länge hos bl.a. Sony-Ericsson som integrerat MSN Messenger i sina undermåliga produkter: Telefonen omvandlas till en chatklient och plötsligt är man än mer tillgänglig än utan den.

nödvändigheten
Den ständiga tillgängligheten är inte ett nödvändigt fenomen. Världen fanns och snurrade innan mobiltelefonin blev allmängods. Att alla är ständigt tillgängliga och att man själv kan ringa folk när man vill har givetvis många fördelar. Utan att förneka dem kan man dock samtidigt ställa sig frågan hur nödvändiga/viktiga/intressanta de flesta av våra samtal är och om det är värt att betala det pris som tillgängligheten erfordrar av oss.

Skulle man räkna efter hur stor andel av alla mobilsamtal som sker av andra skäl än enbart för att de är möjliga kommer man få ett gott underlag för att ifrågasätta utifrån vilka motiv vi gör oss själva ständigt tillgängliga eller kräver detsamma av andra. Sanningen är den att de flesta samtalen är av “vad-ska-vi-äta”-karaktären och är fullständigt funktionellt onödiga även om de i bästa fall kan tänkas fylla en social eller tidsfördrivande roll i våra liv. Följande tre kategorier står rimligtvis för en majoritet av all privat mobiltrafik:

• Vad gör/gjorde jag, vad gör/gjorde du…
• Jag glömde säga detta till dig då medan jag kunde för att jag visste att jag kunde ringa nu/slippa planera då…
• Nej, det var inget, jag skulle bara kolla läget…Alternativt: Är uttråkad och känner mig ensam trots att jag är mitt i centrum, jag kan inte prata med nya människor för de bits.

Vill man som medborgare alltid bära en extra sak med sig, betala för den och för abonnemang, för att kunna dryfta dessa viktiga spörsmål, vecka efter vecka, år efter år?^[5] Har man verkligen inget annat sätt att fördriva sitt liv på om merparten av all mobiltrafik avspeglas i nivån på den här typen av samtal? Kanske inte.

I denna texten kommer det inte läggas en värdering vid hur olika människor väljer att tillbringa sina liv även om det intellektuellt verkar vara ett sorgligt öde som går mänskligheten till mötes om frågorna verkligen skulle vara befogade. Det de däremot ämnar lyfta fram, utöver klassiska existentiella filosofiska frågor á la “vad är meningen med livet”, är för vad vi gör oss ständigt tillgängliga inom det privata. Priset vi betalar har vi redan tittat på. Hur börjar man resonera om man även undersöker vad vi egentligen får ut av att alltid göra oss tillgänglig?

individualistisk funktionalism
Den totala tillgängligheten genomsyrar samhället, och gör det i störst utsträckning hos dem som aldrig beaktat eller upplevt alternativet – att leva i en värld där man själv dikterar när, hur och var man gör sig tillgänglig för andra människor. Dagens normer är att man ska socialisera med så många så möjligt så ofta som möjligt även om det sällan problematiseras varför människan plötsligt har fått ett sådant behov.

Det verkar nästan som om socialisationen och nätverkandet fungerar statushöjande i de sociala sammanhangen. Finns man inte överallt riskerar man att “missa något”. Det verkar vara bättre att vara närvarande via fjärr-socialisationen på bekostnad av den man har framför sig än att låta bli. En förklaring till detta kan vara att man via fjärr-socialisationen kan nå massor av de andra som gjort sig tillgängliga via samma kanaler. Ytterst kokar det ner till en fråga om 10 till 100 låtsaskompisar i digital form, må det vara röst, bilder eller text, ger en mer utbyte än en enda riktig människa som man har framför sig. Socialisationen har sålunda omvandalts till en människobuffé: För att någon ska välja dig från bordet måste du lägga dig där – göra dig tillgänglig bredvid alla de andra varorna.

För nuvarande är det en generationsfråga. När de två äldsta generationerna dör av kommer revisionen vara fullbordad och samhället har då normaliserat den total tillgängligheten, om det rent av inte redan skett i stor mån.

Vad som är tydligt är att ens existens och identitet i viss mån verkar påverkas av bl.a. hur tillgänglig man gör sig. Som en tänkande varelse måste man ställa sig frågan varför – vilka skäl har man för att frivilligt ställa upp på de nya normerna och den revisionen som skett? Bör man omfamna den eller förkasta den? Blir man intvingad i något man egentligen tar avstånd ifrån? Eller har revisionen medfört mer gott än ont i det stora hela?

Att man gör sig tillgänglig är dessvärre inget som uppskattas längre eller något som vittnar om ens generösa natur i fråga om ens eget liv och tid. Det är inget val i realiteten även om det oftast beskrivs som ett sådant av folk. Ens tillgänglighet tas för given i samhället, just för att det är den nya samhällsstandarden och den norm framtida medborgare kommer rätta sig efter. Den som bryter normen genom att t.ex. inte ha en mobiltelefon eller aldrig/sällan svara i den o.s.v. kommer snabbt att beskrivas som ett problematiskt inslag.

Det är har nämligen underförstått blivit ens plikt mot samhället att alltid finnas där när någon försöker nå en. En sådan plikt innebär undantagslöst en allvarlig inskränkning av den individuella autonomin. Vår rätt att själva styra över vår vardag och hur vi förfogar över våra liv krymper onekligen till och med i de helt privata sammanhangen som följd att vi alltid finns tillgängliga.

Plötsligt sker en naturkatastrof. Abdula och Kajsa ligger fastklämda någonstans. Ett helt samhälle har raserats. Folk dör i vanlig ordning, men på mer fantasifulla sätt och i en mer koncentrerad omfattning. Fler dör samtidigt, och plötsligt har vi en nyhet – att 100 000 dör under betongblock är intressantare än att de gör det av svält eller andra skäl som är direktrelaterade till vad som sker i landet. Plötsligt bryr sig alla. Folk springer på gator och torg och samlar pengar. Galor hålls med kända artister. Kungligheter pratar i TV, politiker skakar hand. Alla är storartade medmänniskor och vi sjunger “we shall overcome” och gruppkramas. Katching och pengarna är på väg.

Det är inget dåligt. Tvärtom. Beundransvärt. Och vi förtjänar slå oss på bröstet och utropa hur barmhärtiga och snälla vi är, och sedan kan vi fortsätta lyxkonsumera & miljöförstöra med ett gott samvete. Det besynnerliga är matematiken:

Om inte naturkatastrofen skett skulle landet fått x i bistånd. Nu sker en naturkatastrof. Landet får x + y i bistånd, där y är alla extrapengar som vi plötsligt kan avstå ifrån och som vi vill bistå dem med. Om detta stämmer innebär det alltså att vi, en helt vanlig dag när det inte är en pågående naturkatastrof i landet, ger dem mindre än vi kunde gett dem.

Någon kommer invända att naturkatastroferna är exceptionella omständigheter som gör att landets behov av bistånd ökar, och att vi därför bistår mer. Det stämmer. Det är inte den tanken som kritiseras. Det som framhålls är att naturkatastroferna visa hur mycket vi egentligen skulle kunna avstå av våra egna pengar i det långa loppet om vi bedömde att någons situation var så allvarlig i deras vardag som vi bedömer den när det är en naturkatastrof.

liv bara för livets egen skull
Jordbävningar, tsunamis och andra naturkatastrofer visar oss att Europa, trots att det är en sekulär kontinent, ser på liv som heligt, något som har ett värde i sig självt och som är värt att rädda till varje pris. Vi har fått lära oss att livet är och åtminstone bör vara okränkbart. Det heligförklaras via det värde man lägger i det även om de flesta av oss inte skulle vara religiösa. Det ironiska i sammanhanget är vart rationaliteten tagit vägen.

Om man förespråkar bistånd och känner sig som en filantrop torde man fråga sig varför man tycker mer synd om någon under ett betongblock och i en jordbävning, när exakt samma person fram till dess levt sitt liv i ett skjul, utan vatten och avlopp, utbildning, jobb, sjukvård o.s.v. Skulle momentet under betongblocket och det faktum att den individen dör därunder inom några dygn som ett resultat av en naturkatastrof vara mer värt att undvikas än ett helt liv som en medelmedborgare i ett u-land?

Naturkatastroferna och den ytliga välvilja som västvärlden visar till följd av dem vittnar om en naiv uppfattning som allt jämnt verkar finnas kvar i bl.a. den europeiska mentaliteten: Allt liv är värt att räddas. Allt liv är värt att levas. Och framför allt – vi har gjort vår plikt när vi räddar en människa från döden.

Det är häri det etiska hyckleriet ligger och som lyfts fram kanske tydligast av utilitarismen: Vi är, om vi ska döma utifrån våra kollektiva ansatser i samband med naturkatastroferna, långt mer intresserade för huruvida någon lever över huvud taget än under vilka villkor den lever. På en individnivå agerar västvärlden i regel mer aktivt för att rädda liv istället för att göra dem värda att leva. Vi är mer intresserade av att personen kommer ut från rasmassorna än att den har ett drägligt liv utanför dem.

Det är en given förutsättning att någon måste leva till att börja med för att man vid ett senare tillfälle ska kunna höja kvaliteten på det livet. Med det sagt återstår fortfarande det faktum att de mer välbärgade nationerna & deras folk inte tar samma ansvar för att göra det jämfört med det brinnande intresse man påvisar när det gäller att rädda individer från döden.

Som en rest från kristendomen finns tanken om livets helgd kvar och präglar den västerländska värdegrunden. Den traumatiserar aborter, nedsläckningen av koma-maskinen, eutanasin, självmord och avleder vår uppmärksamhet från livets innehåll till en fråga om livets existens. Vi prioriterar därför kvantitet och inte kvalitet.

Av en händelse är denna form av medmänsklighet och värdegrund en alldeles utmärkt konstruktion som passar in perfekt i ett kapitalistiskt system där man fortfarande låtsas bry sig om människan. Genom att bara nöja oss med att satsa på existensminimumsbistånd och acceptera att den är vissas (läs merparten av världens) lott i livet kan fokusen fortsätta att ligga på oss själva och vår egen välfärd. Vi har åkt på myten om att lyckan kan köpas för pengar, och trots att vi sedan länge är förbi en objektivt sett dräglig materiell levnadsstandard fortsätter vi att uttrycka den tron genom vår överflödeskonsumtion. Den måste fortsätta ostört.

Valet mellan den senaste datorn, tv-apparaten eller chartern till lyxhotellet och att avstå det där till förmån för behövande runt om i världen är lätt. Vi väljer oss själva. Och emellanåt gör vi en punktinsats i samband med en naturkatastrof som råkar vara på tapeten.

Det spektakulära med The Cove är främst två saker:

a) Det är en radikal djurrättsfilm som når ut till en bred massa. Utan att nämna ordet djurrätt en enda gång. Man kan fundera på om det är ett medvetet drag. Troligtvis är det så, och ett helt rätt sådant om man vill nå en stor publik. Filosofin har fått stå tillbaka och bara förutsättas, för att istället ge utrymme till det folk finner mer spännande än teori – agentaction i högformat med hi-tech.

b) Aktivisterna i den är vuxna. Det är alltid uppfriskande att se att det finns människor över 25 som fortfarande inte sålt ut och faktiskt har värderingar de är beredda att slåss för. I synnerhet djurrättare med tanke på att nästan alla blir systemhoror när deras karriär infinner sig. Projektet de driver i filmen sköts professionellt och är väldigt kostsamt. Det är uppenbart att de är bemedlade upp till tänderna mätt med gräsrotsmåttstocken.

I The Cove faller alla dessa pusselbitar på plats. Det händer sällan och än mindre när det ska dokumenteras. Av de skälen är filmen, tillsammans med McLibel, en av de bättre aktivistfilmerna som finns att tillgå.

Se den.

Förklaringarna för dessa intressanta fakta kommer bara redovisas i korthet då de redan framgår i rapporten:

• När vi är i början av vår karriär är vi yngre och således mer desperata att komma igång.
• Kvinnor finns oftast i den underbetalda kommunala sektorn och är fortfarande de som har hand om hem & barn och blir mindre rörliga av det skälet.
• Högutbildades lönesättning förklarar deras villighet till att röra på sig. ^[2]

• Invandrare som är i Sverige är mer benägna att flytta än svenskar, vilket förklarar varför de saknar behovet av att pendla. Det varvat med att de i vilket fall som är drabbade av en större arbetslöshet p.g.a. diskriminering och i vissa fall av praktiska skäl så som språkfärdigheter.

Som väntat är man från staten och de akademiska institutionernas håll förhållandevis okritiska till pendlingen. Bl.a. prisar man den som en “betydelsefull jämviktsskapande mekanism på en väl fungerande arbetsmarknad” och har således ett borgerligt perspektiv på den.^[3] Av den anledningen finns det skäl att problematisera pendlingen från ett frihetligt perspektiv och att uppmuntra till en omformation av samhället av följande skäl och i riktlinje med det som kommer föreslås istället:

miljö, energi & hälsa
Varje dag spills stora mängder energi på att frakta människokroppar från en punkt till en annan enkom för att de ska ta sig till sin arbetsplats eller studieort. Detta påverkar miljön negativt. Vidare skulle den energin kunna användas till något mer samhällsförbättrande istället för den direktdestruktiva verksamhet den går till för tillfället. Genom att satsa mer på att förankra samhällena lokalt istället för regionalt och nationellt får vi en lägre energiförbrukning. Vi kan ha arbetsplatserna nära oss istället för att placera dem i regionala knytpunkter. Vi kan ha flera småhandlare i centrum och i våra kvarter istället för att behöva åka motorvägen till stormarknaden och det senaste shoppingcentret man kan gå vilse i. Vi kan arbeta mer hemifrån i de fall det låẗer sig göras istället för att sitta i en kub framför en dator.

Oftast kan vi kan cykla och promenera istället för att alltid vara beroende av en allt tätare och mer komprimerad infrastruktur som lotsar oss runt. Finns arbetsplatserna nära oss kan vi ta oss dit på egen hand i de flesta fallen. Det är en vinst för inte bara miljön och energifrågorna, utan även för folkhälsan. Den psykologiska effekten torde också infinna sig av att man får mer tid över att vila och att lägga på nöje eller annat.

Ett totalförbud mot pendlingen eller kraftiga slag mot kollektivtrafiken är inte nödvändiga. Det är snarare tvärtom, att de som verkligen har behov av kollektivtrafiken och infrastrukuren av diverse skäl skulle kunna få den finansierad via t.ex. skattemedel och att kollektivtrafiken i sina nya former skulle kunna vara fri, men riktad åt just de som har ett faktiskt behov av den.^[4]

livskostnaden
Att pendla tar tid. Tid är emellertid inget annat än en relativ måttenhet på skeenden. Att det tar tid att pendla är bara en omskrivning för det man inte vill att folket ska inse – att vi betalar med vår hårdaste av valutor – vårt eget liv. Varje gång man pendlar bör man därför lägga till livskostnad till den monetära resekostnaden (pris för månadskort, bensin etc). Ens livskostnad utgörs av bl.a. ens livsmarginalförlust, som är allt du kunde gjort just då istället för att pendla.

Livskostnaden är central för förståelsen av den reella kostnaden som pendlingen för med sig för individen. Emedan pendlaren eventuellt kan tjäna igen sina utlagda kronor för resan och likväl gå i vinst, kan den aldrig tjäna igen förlorat liv.^[5]

Den tid pendlaren förlorade på att pendla hade gått förlorad i vilket fall som, kan man resonera. Tiden står inte stilla för att man inte färdas till sitt arbete, kan det tyckas. Trivialt, och helt korrekt. Frågan är dock ej om en person “åldras snabbare”, mer eller mindre, för att den pendlar. Frågan är vad den kunde gjort istället för att frakta sin kropp under den tid som pendlingen tog. Frågan är om inte den personen fakiskt blir berövad just liv som kunde använts till något helt annat. Svaren varierar, men sannolikheten att de flesta människor inte skulle valt aktivitet x före pendlingen, oavsett varför de väljer x, är inte särskilt hög. En rationell person kommer inte att pendla om den kan uppnå samma eller likvärdiga mål utan pendlingen.

Emedan en pendlare kanske arbetar ungefär lika många timmar som en icke-pendlare, är pendlarens arbetsdag längre än icke-pendlarens. Längre arbetsdagar innebär mindre tid för rekreation. Fritt översatt: Pendlarna löper en påtaglig risk att inte få lika många eller lika omfattande tillfällen då de själva förfogar över sina liv. Den enda gången det sker, i den mån det är möjligt alls, är just när vi har en fritid.^[6] Pendlar man slösar man därför liv. Man gör det i onödan, för samhället måste inte se ut som det gör. Att det ser ut som det gör och i princip tvingar en att pendla beror dels på folks allmänt icke-reflekterande inställning till deras livssituation, samt att någon måste göra något för att förändringar ska kunna ske. Inom en parlamentarism invaggas vi att lita på att våra kära folkvalda politiker ska rädda dagen, men är man inte full av den tilltron skulle man kunna börja agera själv i sann demokratisk anda.

makt
Pendlingen är en fantastisk mekanism som drygar ut folks dagar än mer än vad våra arbeten redan gör. Om man inte är knäckt för att man fick gå upp i ottan för att pendla eller av att man jobbade hela dagen, så kan man åtminstone alltid bli det på vägen hem från arbetet.

Eftersom vi betalar med tid för pendlingen har vi mindre tid över när vi kommer hem en helt vanlig dag. Vi är i många fall tröttare och mer orkeslösa, delvis p.g.a. pendlandet, än vi hade varit annars. Denna orkeslöshet bidrar till att vidhålla den redan etablerade demokratiska apatin hos medborgarna. Pendlingen är ytterliggare en kanal där vår energi försvinner rakt ut i tomma intet istället för att tillvaratas.

Folk som är trötta fem dagar i veckan när de kommer hem har inte tid att tänka på ideologi, partier, politik eller gräsrotsaktiviteter. De kan omöjligen finna tiden eller orken att på allvar sätta sig in i något som rör dem lokalt eller som rör samhället i stort. Med andra ord berövas folket en möjlighet till att fortsätta att utvecklas som individer, samtidigt som de ej ges en chans att vara med och utveckla samhället. Pendlingen är sålunda ett anti-demokratiskt element som bör förkastas, liksom allt annat som gör demokratin mer svåråtkomlig och fjärran för den vanliga medborgaren.

När medelsvensson kommer hem vill den bara få maten framtrollad och allt annat fixat och i bästa fall hinna bli fördummade av tv:n eller växla några ord med eventuell partner och/eller barn. Även om pendlingen inte är den enda mekanismen som gör folk till drönare och mer lättkontrollerade av etablissemanget bidrar den på ett uppenbart sätt att behålla den rådande situationen och utarma medborgarna på energi och liv – att ta ifrån dem deras visioner och drömmar genom att inte ge dem ett andrum till att vara samhällsförändrande. Pendlingen är måhända en pusselbit av många, men den läggs gång på gång i ett komplicerat rutnät och bidrar till den färdiga bilden som visar oss de lurade.

objektifiering
Som om inte det redan redovisade är nog med tecken på ett folkförakt finns det även en något subtil och svårfångad objektifieringsprocess förankrad i pendlingen:

Medan det ej fanns en utbyggd infrastruktur fanns det inte heller pendling. Det enda som fraktades var varor, råmaterial etc. Man har en arbetsplats, och tänker sig att den har ett inflöde och utflöde. Inflödet är arbetskraften och materialen, utflödet är det som produceras, oavsett om det är en vara eller tjänst. I det kapitalistiska systemet betraktas människan i produktionsprocessen som vilken vara som helst. Human resources, humankapital, arbetskraftsresurser är förskönande omskrivningar av vad vi som arbetar – oavsett jobb – betraktas som: Vi är råvaran, som har förädlats genom utbildning, och som vår arbetsgivare köper.

Håll i åtanke att köp och sälj-begreppen är vilseledande när man diskuterar arbetskraften, för de har en underton av frivilliga transaktioner. I realiteten finns det inget som helst “frivilligt” med att arbeta. Man är tvungen till det, och man är tvungen att göra det på marknadens villkor – inte sina egna – för om man inte gör det tar kapitalet livet av dig genom att neka dig mat och husrum, och staten gör detsamma om du inte är beredd att ro så att svetten lackar, till vilken lön som helst, i vilken situation som helst, på vilken ort som helst.

Att vi förväntas vara beredda att pendla, att samhället kan kräva det av oss genom arbetsmarkandspolitiken och att pendlingen är accepterad som något normalt av allmänheten bidrar till att vi behandlas just som varor. Och en vara har inget liv. Inga önskemål. Den är blott ett objekt. En vara är utbytbar mot en annan. En vara är något som används för att åstadkomma något annat, och fattas ett egenvärde. Den är värdelös i sig själv, men samtidigt värdefull i den mån den kan nyttjas av sin ägare.

Som arbetare uppfyller vi samtliga av dessa kriterier. Därtill pendlas det av oss: I långa prydliga köer ställer vi upp för att få gå av eller på tunnelbanor, tåg och bussar. På ringlande vägar ska vi köa och köra på tomgång för att vänta på vår tur, att få bli den där varan. Vi beter oss som robotar, och är, från alla relevanta perspektiv för kapitalismen, ekvivalenta med sådana.

I ett samhälle där man har en sådan ordning försvinner det grundläggande intresset för individens möjligheter och behov. Det centrala är inte ett mänskligt samhälle. Det centrala är inte människans, alltså vår, frihet. Det centrala är ett där en så fri marknad som möjligt kan skapas så att de i toppen kan tjäna så mycket som möjligt på bekostnad av alla under dem och så att vi kan bli högproduktiva som möjligt.

Ett objekt har inget behov av rekreation. Vi som arbetar behöver därför inte fritid, speciellt inte om man själv är så dum i huvudet och finner sig i en situation där man pendlar och därigenom minskar sin fritid. Genom pendlingen gör vi oss till råvaran på det löpandet bandet. Vi dansar efter deras pipa. Och ju längre vi är beredda att pendla och ju mer benägna vi är att pendla, desto fler är vi som konkurrerar om samma jobb, och desto lägre löner kommer vi oundvikligen att få av just det skälet. Pendlingen kostar oss alltså inte bara liv, den kostar oss även monetärt och leder till färre materiella tillgångar än om vi hade haft samma arbete med lägre konkurrens.

Att acceptera ett samhälle som inte bara utgår ifrån pendlingens normalitet utan även uppmuntrar till en sådan och försöker vidareuteckla den är detsamma som att acceptera ett samhälle som inte sätter medborgarnas intressen först.

förändring
Av en outgrundlig förklaring agerar samtliga som om ordningen är förutbestämd och som om det skulle vara orealistiskt att förändra den. “Vaddå… hur ska det bli om man inte pendlar?” Den typen av frågor kommer antingen från människor som helt saknar en analytisk förmåga och fantasi, eller av personer som aldrig försök begagna dessa förmågor till att börja med. Det finns väldigt många sätt att inordna världen på utan att den aktivt söker utöka pendlingen.

Individer måste inte pendla. Företagen har heller inget behov av att ha en pendlande arbetskraft egentligen. En mindre rörlig arbetsmarknad är inget problem för någon annan än ledningen. Pendlingens existens är till övervägande del på en ekonomisk fråga, och inte en om lokal kompetensbrist.

Att företag tvingas etablera sig där kompetensen finns är inget märkvärdigt. Det är fullt jämförbart med att gruvföretag inte kan etablera sig på en ö där det inte finns malm utan bara växer bananer. Ur ett företagsekonomiskt perspektiv är pendlingen guld värd för att den för med sig så många fördelar vinstmässigt. I ett samhälle som prioriterar just genererandet av vinst och kapital före sina medborgare är därför pendlingen försvarbar och den kommer beskivas som “nödvändig” och normal, när den i själva verket är varken eller. Pendlingen är enkom en bieffekt av vinstintresset.

I ett frihetligt socialistiskt samhälle däremot är det vi, det vanliga folket som utgör 99% av sveriges population, som är i centrum. Det är företagen och deras form som ska anpassa sig efter oss och våra villkor. Inte vi efter deras. Ett av dessa villkor är att vara människa. Det är också därför som företagen, som är påhittade entiter utan vare sig känslor eller person, aldrig kan prioriteras före människorna.

Som människor föds vi med vissa behov. Pendlingens avskaffande och en mer lokalt förankrad arbetspolitik ger oss mer liv över att tillgodose dem, och att dessutom göra det utan statlig inblandning. Kostnaden av omställningen bärs inte av den stora massan i längden, utan av kapitalisten som antingen kommer göra en mindre vinst eller tvingas flytta verksamheten.

De lokala arbetena ger oss en chans att använda det extra tillskottet liv som frigörs till att engagera oss i det politiska, att värna om demokratin, att bli samhällsmedvetna och politiska djur, till skillnad från de medvetslösa lealösa kuggarna vi är idag. Pendlingens avskaffande krymper kapitalisternas vinster, men berikar det vanliga folkets genom att ge dem tillbaka en del av vad som går förlorat varje normal arbetsdag – en del av deras liv, och en chans att få något vackert ut av det.

Vår överlevnad hamnar, hur diskussionen än låter för övrigt, snabbt i centrum hos de som motsätter sig en privatisering av jordens vattenresurser. Vatten ses som grundläggande för vår fortsatta existens, och bl.a. därför ska inget företag äga det, eftersom ett ägande av vattnet i förlängningen är ett maktmedel och ägande av de som behöver det för sin överlevnad.

Om det är den tankekedja som vattenrörelsen har uppstår det en högst intressant fråga och ett gyllene tillfälle för vänstern att flytta fram sina positioner: Om företag inte ska få äga jordens vatten, av de givna skälen, varför skulle man då acceptera att företag kan äga t.ex. mark eller sädesfält?^[1]

Principen att x bör vara allmänning för att x är “livsnödvändig” gäller, om man inser vad den innebär och är konsekvent, långt mer än äganderätten av vatten.^[2] Trots allt kan man ifrågasätta vad folket ska med vatten till om t.ex. allt utsäde är patenterat under kontrakt och en majoritet av marken i världen ägs av just företag. Vatten förvandlas inte till mat av sig självt. I den process som föregår den färdiga maten ingår bl.a. marken som är en direkt livsnödvändig komponent i ledet. Där ingår även luften vi andas och det samspel som djur och växter har i den processen.^[3]

Av olika skäl verkar vatten vara det som får folk att förstå koncept som i vanliga fall enbart återfinns inom vänstern. Vattnet har gjort frågan om rätten att få existera utan marknadens samtycke och kontroll över en till något som är väldigt konkret och som redan funnit reella uttryck i de kamper som bedrivs.

Från kampen om vattnet läcker det en idé som gör äganderättens abstraktioner av planeten jorden till en greppbar fråga. Idéen som gemene person borde få om den reflekterar föreskriver att luften är fri, vattnet likaså och att marken vi går på är detsamma.^[4]

Och denna idé, att människans existensberättigande inte ska vara beroende av vinstmaximerande företag, är i direkt konflikt med samhällsordningen.

Genom att fokusera på bonusar, fallskärmsavtal och liknande för människor som redan simmar i pengar skapar man en debatt som kan tyckas önskvärd om man är vänster. Det som samtidigt förvånar är att kritiken är kortsiktig och av en logiskt motsägelsefull natur. Eventuellt gör diskussionen mer skada än nytta.

Varför ifrågasätter man elitens bonusar? För att de är höga och för att det går dåligt för ekonomin, för att företag måste sparka folk för att spara pengar. Om det är skälen borde man om man är konsekvent ifrågasätta inte bara deras bonusar som kanske betalas ut till vissa av dem emellanåt, utan hela affärselitens lönenivå.

I diskussionen är det ingen som drivit den viktigare frågan – varför chefers, direktörers och andras liv är värda t.ex. allt i från 50 000 kr till 5 000 000 kr i månaden medan en vanlig arbetares liv är värdelöst om man jämför respektives ersättning. Lönerna är inga bonussystem. De är konstanter som alltid betalas ut och konstant ökande dessutom om man ser på näringslivets löneutveckling.

Vill man spara, fördela rättvisare eller tala om jämlikhet bör man börja med ett av de största problemen – lönesättningen och på vilka grunder den sker.

Komma med frågor som bl.a. ställer sig undrande till vad en människa kan göra som är så invecklat och hårt/svårt att den förtjänar hundratusentals kronor i månaden, och vad det säger om oss som civilisation. Hur man motiverar det när t.ex. en merpart av världen inte ens har rent vatten att tillgå eller då det kommer till värderandet av just människoliv även av medborgare emellan här i Sverige.

När man diskuterar bonusar verkar det finnas en underton som redan accepterats av de som deltar i diskussionen. Den säger oss att om bara bonusarna sänks eller försvinner så kommer allting bli bra och allting kan fortsätta som innan, i en förbättrad och bonusfri version av samma system. Det system som säger att ditt liv är värt 100 – 200 kr timmen medan någon annans är värt tio eller hundra gånger mer. Det är denna acceptans som affärsmännen vill att vi ska ha. De vill se oss nöjda och tysta för att de istället för att tjäna 5 miljoner om året och en bonus på 1 miljon nu bara får 5 miljoner. Vi ska applådera åt deras ömsinthet och givmilda blygsamma natur. Bocka och niga. Eller?

Det är av det skälet en bonusdiskussion är vansklig. Den skymmer de reella frågorna. Att ta bort bonusarna är att slänga ett ben till pöbeln och hoppas att den ska hålla käft. Och det gör vi. För det är det vi alltid blivit så väl tränade att göra.

Snart är debatten över. Och topparna kommer fortsätta casha in i oskäliga löner vanlig ordning. Folket är nöjt för att de upplevde att de tog deras miljoner ifrån dem eftersom vissa avstod från en bonus här och där. Och vi fortsätter knega och bli exploaterade, eller så är vi arbetslösa och föraktade av våra arbetande grannar och det pekande finger som gör att vi slåss inbördes istället för att förena oss mot överklassen.

Företagen agerar inte omotiverat. De agerar ej heller av omsorg för arbetarna. Att allting automatiseras är t.ex. inte något facken krävt. Det är snarare tvärtom: Så fort ett företag gör något är det antingen ett juridiskt tvång eller ett marknadsmässigt, med andra ord en åtgärd som på något sätt ökar vinsten i slutändan.

Man skulle kunna tänka sig att affärerna kan få flera besökare om de har en större genomströmning av kunder. Om köerna är mindre eller helt borta kan affären ta emot fler besökare än innan. I de fall där det förhåller sig så stämmer det att man på så sätt kan öka på vinsten. I fallen med dagligvaruaffärer som t.ex. Coop Konsum, Willys och Ica är detta däremot tveksamt. Flera kommer t.ex. inte bli mer sugna på kaffe eller potatis bara för att det går aningen snabbare i affären. Det finns helt andra faktorer som styr det konsumtionsmönstret. För den typen av affärer kommer förändringen i genomströmningen inte ha en tillräckligt stor betydelse för att den ensam ska motivera till ett systemskifte där man ersätter en kassörska med en automagisk lösning.

Frågan kvarstår: Varför vill affärerna då ha självutcheckningsstationer om det “inte är för att spara pengar” och “inte är för att avskeda kassörskor”?

Just detta sistnämnda är ett mantra som kassörskorna själva gärna och glatt upprepar, precis så som de fått lära sig av butiksledningen. Att ingen kommer avskedas kompletteras nästan undantagslöst med argumentet om att de nu kan finnas inne i affären istället. Att de kan ge kunderna bättre service och att de slipper vara lika stressade som innan, för nu är en handfull av de som satt i kassorna lediga att göra annat istället.

Trots att affärerna gärna nekar att de inför självutcheckning är det ett faktum att de sparar miljontals kronor på sådana system.^[1] Det fastslås av branchernas egna tidningar att pengar sparas. Hur sparas då dessa pengar?

Låt oss göra ett väldigt komplext tankeexperiment. Om vi har en helt vanlig affär med 5 stycken som jobbar i kassorna (och förutsätter att 1 person sitter i varje kassa) kan vi stänga ner åtminstone 3 av kassorna och ersätta dem med lika många eller flera maskiner där kunderna ska “checka ut” själva.

Affären, liksom alla andra affärer på jorden innan dessa maskiner togs i bruk av industrin, gick runt rent arbetsfördelningsmässigt, åtminstone sett från arbetsgivarens perspektiv. Om den inte hade gjort det hade arbetsgivaren antingen bytt ut personalen eller ändrat i personalstyrkan. Med andra ord var det enligt arbetsgivaren redan innan maskinerna togs i bruk rätt mängd arbetare i affären.

Om vi nu stängt ner 3 kassor och ersatt dem med lika många eller flera självbetjäningsstationer måste det med nödvändighet innebära att minst 1 person egentligen kan få sparken. De andra 2 kan vi fortfarande sysselsätta genom att bl.a. låta dem hjälpa dumma kunder som inte förstår maskinerna eller genom att låta dem göra stickprov så inte kunderna missbrukar maskinerna för att stjäla varor. Efter ett tag kanske vi även kan sparka en av dessa två.

Det krävs inga invecklade argument för att förstå något så uppenbart som att all tilltagande automatisering som effektiviserar alltid och undantagslöst leder till att ett arbete som människan utförde kommer gå förlorat då det görs maskinellt istället.

Ett liberalt synsätt som brukar slängas upp i sammanhanget är att det skapas nya jobb när gamla försvinner. Det stämmer, det skapas nya jobb ibland när gamla försvinner. Det som däremot inte stämmer är att det skulle finnas någon magisk relation dem emellan – den liberala vanföreställningen om att 10 förlorade gamla jobb kommer skapa 10 nya jobb verkar orimlig, inte minst då man ser till syftet med automatisering.

Ett annat som vid en första anblick kan tyckas lika befängt är bakåtsträvarna och primitivisterna som föreställer sig att vi borde slopa utvecklingen och sluta använda oss av tekniken för att på så sätt bl.a. skapa jobb åt alla.

Detta ska dock lämnas oberört i denna texten och kommer diskuteras i större detalj framöver som en fortsättning på arbetsserien. Hur mycket det än i bästa fall kan stämma att inga nuvarande kassörskor får sparken är det ett ekonomiskt grundat faktum att det i framtiden och på sikt kommer behövas färre kassörskor.

Maskinen idag sparkar kassakvinnan imorgon.

Skåda, kapitalisten har helt rätt när den påpekar att girighet leder till utveckling. Vi är nu väldigt mycket mer utvecklade. Kassörskorna kan t.ex. utvecklas till pigor med tanke på hur lukrativ och stimulerande den sektorn är enligt vår landsfader. Att omvandla varje kund till kassör obetalt, dessutom be den betala för varor som man lurat till sig från andra som man exploaterat, och samtidigt slopa behovet av att nyanställa lika många som tidigare är en bedrift som torde hyllas. I alla fall om man är tindrande isblå.

Glöm Spotify & liknande tjänster. Föreställ dig att du helt lagligt har tusentals album och artister att välja mellan och att du kan ladda hem musiken med ett knapptryck om du gillar den. Helt gratis och utan reklam eller strul. Det sammanfattar Jamendo. Sist vi skrev om en folklig service tittade vi på Miro som folkets tv. Jamendo är musikens motsvarighet.

fri upphovsrätt fungerar
Jamendo har funnits sedan 2005 och är ett intressant och utmärkt exempel på hur musik licensierad under creative commons och liknande fria licenser är gångbar för såväl lyssnare som artisterna själva. Modellen visar att kommersialismen och upphovsrätten inte är en förutsättning för drivkraft, skapandet och kreativiteten, så som det ofta vidhålls i nyliberala och konservativa sammanhang. Att det finns tjänster som Jamendo påvisar klart och tydligt att folk gladeligen både skapar och delar med sig frivilligt även om det inte finns en nödvändig ekonomisk vinning inblandad. Som man kunde ana redan innan blir inte människor hjärndöda, oinspirerade eller totalt själviska för att upphovsrätten är bortplockad.

Jamendo visar också hur centraliseringen av materialet är ett minne blott. Även om tjänsten skulle drivas på en viss sida finns det inga juridiska eller tekniska hinder för vem som helst att ladda hem allt material därifrån och starta en liknande eller bättre tjänst. Att dela med sig av musiken till sina vänner, bränna den eller lägga in den i sin musikspelare är inte bara lagligt utan uppmuntras, något som står i bjärv kontrast till hur skivindustrin alltjämnt förhåller sig till musiken.

Tjänsten visar även att man kan få in en del pengar på sitt musikskapande om folk gillar ens verk, trots att (och kanske just för att) de först fått ladda ner allt ens material. På Jamendo kan man nämligen skänka pengar direkt till artisten och föga förvånande finns det de som har gott om helt frivilliga donationer på i snitt mellan €5 till €15.

Dessa donationer från enskilda lyssnare är en långt större avkastning per lyssnare än vad samma artist hade fått om de t.ex. vore signade vid ett av världens största skivbolag. Det är givetvis sällan artisterna kan försörja sig på enbart donationerna, men detta är å andra sidan parallellt med att det alltid funnits och allt jämnt finns ett extremt litet fåtal artister i världen som kan försörja sig på sitt artisteri sett till det totala antalet artister som finns och deras levnadsvillkor. Detta är ett faktum även om hela internet skulle läggas ner och det var ett faktum redan internet blev allmän egendom i västvärlden. Det är därför ett icke-argument i upphovsrättsfrågor och de som försvarar upphovsrätten genom att peka på att artisterna måste “överleva” glömmer i sin iver bort att 99% av alla artister inte gör det i en kapitalistisk struktur även om ingen skulle bryta mot den konventionella upphovsrätten.

implementering
Jamendo låter dig lyssna på artister som om du hade lyssnat på radiokanaler, upptäcka musik som du aldrig hade hört annars, ladda hem deras låt/skiva när du gillar den, skapa spellistor, ha ett socialt nätverk med andra lyssnare, skriva recensioner, favoritmarkera musik, söka musik efter nyckelord, se/lyssna på diverse toplistor & andras spellistor, donera pengar till artister man gillar, se hur mycket de redan fått in och i princip det mesta man kan förvänta sig av en musiktjänst.

Man kan antingen göra allt detta i sin fria FireFox via deras hemsida eller använda en fri musikspelare som Amarok eller Rhythmbox på företrädsevis ett lika fritt favoritlinux.

I riksdagsvalet 2006 lanserade Socialdemokraterna begreppet utanförskap och utformade även sin ack så lyckade slogan “alla ska med” utifrån samma devis. Begreppet har sedan dess haft ett eget liv då det anammats av samtliga större politiska aktörer.

Varför talar man så mycket om utanförskapet just i denna tidsperiod? Skulle utanförskapet vara större nu än för t.ex. 20 år sedan? För att förstå eller kunna svara på den frågan måste vi också klargöra vad exakt man menar begreppet – vad betyder utanförskap när politikerna talar om det, i vilken bemärkelse är vem utanför vad? Den viktigaste frågan är kanske hur den politiska diskursen förändrats p.g.a. utanförskapsfokusen.

Gör man en analys av diverse intervjuer, debatter och nyhetsflöden framgår det att utanförskap är detsamma som att t.ex. vara arbetslös, handikappad, ensamstående mamma, homosexuell, låginkomsttagare eller invandrare. Lägg märke till att detta ingalunda är en fullständig lista. Begreppet utanförskap har använts så pass ofta och i alla tänkbara sammanhang att det nästan innefattar vad som helst man råkar tala om.

Det intressanta med ordet, förutom att det är meningslöst när det används så generellt som politikerna nyttjar det, är att det implicerar något. Varje gång man talar om utanförskap talar man i själva verket även om innanförskap.

Innanförskapet är den stora massan medborgare. Det är majoriteten, “den fungerande samhällsorganismen”, som utgör normaliteten. Det är den som “de andra” står utanför, och därav följer att det är en fråga om utanförskap.

När politiker talar om utanförskapet är det därför på sin plats att fråga vem de vänder sig till i första hand i t.ex. en direktsända tv-debatt: Är det majoriteten, de som är innanför, eller är det de som är utanför? Att de vänder sig till både grupperna är ett tredje alternativ, om än ett mindre realistsikt eftersom de i utanförskap och de i innanförskap har vitt skilda intressen som i regel antas vara oförenliga. Som exempel kan man ta den välbärgade moderaten som är innanför, och den fattiga arbetslösa invandraren som är utanför.

Att tala om utanförskap skapar ett vi-och-dem-tänkande. Vi med jobb och allting och de utan jobb och allting som skor sig på oss. Vi svenskar och de invandrare, vi gifta med lyckade familjeliv och de skilda ensamstående o.s.v. I och med att en majoritet av folket förmodas vara innanför är det därför logiskt att tänka sig att politikerna i huvudsak riktar sitt budskap, eller åtminstone utformar det på ett sätt så att det tilltalar de som är innanför i första hand. Om man sedan dessutom kan nå de som är utanför är det än bättre. Realiteten är att man sällan är speciellt bekymrad över dem, för de utanför, dit även de lågutbildade räknas in, går sällan och röstar när det är dags för val.

De i utanförskap må ha allvarliga problem och i en hel del fall stämmer den ödesdigra bild man målar upp av deras situation, medan man i andra snarare lyckats skönmåla den. Ett exempel skulle vara folkmyten om t.ex. en arbetslös persons situation och livsstil – att man som arbetslös (och/eller invandrare) lever loppan, njuter av livet i fulla drag och får ett överflöd av pengar genom att sko sig på vårt välfärdssystem, d.v.s. på “oss innanför” som betalar skatter.

Det bekymmersamma, förutom medelsvenssons sanslösa vanföreställningar & fördomar, är att utanförskapet talas om som en samhällsfara. De i utanförskap är de som inte står här med oss i innanförskapet. I en majoritet av alla situationer då utanförskapet nämns tar man inte upp hur eller varför dessa människor hamnar i ett sk. utanförskap till att börja med. Istället konstaterar man att de bara är där. Genom att ständigt hålla en sådan retorik, kombinerat med en liberal version av tanken på individens egna ansvar, val och frihet verkar det nästan som att man ofta skickar ut ett underförstått budskap till de som befinner sig i innanförskapet. Budskapet lyder: “Vi accepterar inte de i utanförskap. Främst för att det är deras eget fel att de är där.” Ett exempel är att man, då man talar om de arbetslösa som en del av utanförskapsgruppen,

Emedan staten ger sken av att ta ett ansvar genom att ge ett sken av att driva frågorna skriver den sig samtidigt helt fri från skulden. Det är viktigt, för skulle staten, d.v.s. politikerna, vara skyldiga till den mesta av utanförskapens uppkomst är det för de flesta desto mer evident att de måste ta ett än större ansvar. Det blir då tydligare att det inte är de som är i utanförskap som är huvudproblemet. Det blir än tydligare att det riktiga problemet är det samhälle som satte dem där.

Utanförskapet är bra för politikerna. Det ger deras största väljargrupper en identitet och en annan grupp att skylla allt på. Utanförskap är ingalunda något nytt i Sverige. Utanförskap har alltid funnits sett från de flesta av de perspektiv man länkar det till i vår samtid. Klasskampen är ett exempel på en kamp mot utanförskap. Bostadssegregationen är ett annat exempel på utanförskapsproblem som varit närvarande långt innan utanförskapsbegreppet började nyttjas flitigt 2006.

Numera klumpar man endast ihop samma gamla fenomen och ger dem ett enda förenande begrepp. Ett som är totalt urholkande och förvanskligande, till samtliga utsatta människors nackdel, och till politikernas stora fördel eftersom man buntat ihop alla som inte passar in på samhällesidealet till en flytande och svårgreppbar samling missanpassade människor. De beskrivs som ett problem för samhället, inte som ett problem av samhället.

Slutligen är det också förklaringen till varför utanförskapen aldrig kommer försvinna:

i. Den finns främst som ett fiktivt innehållslöst begrepp i en politisk diskurs som förs av politiker som troligtvis skiter i vilket. Utanförskapen är en ordlek, en valstrategisk slogan, en gimmick som överlevde sig själv och kommer vara stendöd inom några år. Det som tyvärr inte är ett fantasifoster är de reella problemen: Rasism, arbetslöshet, sexism, segregation o.s.v. De finns kvar där ute, men är outtalade, och på så sätt sopar man dem under mattan och undflyr ansvar. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, och det som är dunkelt tänkt kan knappast lösas.

ii. Utanförskapet implicerar innanförskap. Vi mot dem. Den stora massan människor vill inte att den ska försvinna. De mår bra av att det finns folk i utanförskap. Att det finns andra som man kan se ner på eller exploatera är en bra grej, då slipper man t.ex. själv slåss om skitjobben eller själv ta ansvar för samhällsutvecklingen. Människan gör det oftast enkelt för sig. Och det blir inte enklare än att hitta en syndabock eller någon som kan svettas i ens ställ. Ju fler lagom knäckta människor man har i ett samhälle desto lättare är det att styra samhället eftersom sådana sällan är politiskt engagerade samtidigt som de är lätta att exploatera. Nivån av utanförskapet har förskjutits. Istället för att se det i t.ex. klassiskt marxistisk anda där man pekar på att utanförskapet består av att 1% av svenskarna styr och äger de andra 99% försöker man söndra folket och vända det mot sig självt för att lättare kunna härska över det.

Vart man än far ser det likadant ut i stadskärnorna. I centrum finner man alltid de stora företagen. Ungefär samma, oavsett var man är. Som ett resultat av den fria marknaden står de där, 7-11, McDonalds, H&M, Pizza Hut o.s.v. En fri marknad må ge oss teoretisk mångfald, men i verkligheten är det i regel väldigt homogent och ett fåtal aktörer som gör anspråk på varje stads centrum.

Även om alla multinationella företag skulle försvunnit hade utrymmet strax därpå istället tagits i anspråk av andra aktörer, måhända lokala eller av mindre storlek. Även om det är något som rimligtvis torde uppskattas av såväl vänster- som högerfolk kvarstår problemet:

Så länge det offentliga utrymmet säljs ut är det inte folkets. Som medborgare reduceras vi då till blott besökare & konsumenter i vårt eget stadsutrymme.

För tillfället är det i princip omöjligt att vistas i centrum utan att behöva betala för att få lov att finnas där. Vart man än går in eller sätter sig behöver man rättfärdiga sin närvaro där genom konsumtion eftersom samtliga utrymmen ägs av företagen. Man måste antingen konsumera eller agera som om man är intresserad av att göra det genom att spela potentiell kund. När folket är i staden umgås det genom att konsumera tillsammans, något som i bästa fall har ett tvivelaktigt socialt värde.

De få utrymmen som finns och är fria – gratis och öppna för allmänheten att förfoga över – är till en övervägande majoritet platser utomhus, som ett relativt sett fåtal parkbänkar, gator och torg. Det är främst utrymmen som skapar vår infrastruktur och som inte hunnit säljas ut än, samt sådana som nätt och jämnt är en kvarleva av en tid då man fortfarande trodde på gemensamma och samhällsnyttiga platser som t.ex. parker, fritidsgårdar & bibliotek.

Emedan gator, torg och parker är ett fullgott alternativ under sommaren är de utrymmen som är fullständigt obrukbara den större delen av året p.g.a. klimatet. I det offentliga rummet finns det ingen konkret offentlig mötesplats inomhus. Det finns inga lättillgängliga och öppna miljöer som avvarats för medborgarna i staden där de exempelvis kan träffas för att samtala. Där de kan sätta sig ner och umgås utan att behöva konsumera om de nu inte känner för det.

Trots att man betalar diverse skatter, anställer politikerna som representanter för folkviljan och i realiteten äger allt offentligt utrymme kollektivt har medborgarna ingenstans att ta vägen om de vill träffas, såvida inte man söker sig till de kommersiella alternativen som t.ex. pubar, krogar, restauranger, café etc.

ifrågasättandet av ordningen
Varför ska vi behöva betala för att få en möjlighet att umgås med varandra inne i vår stad? Varför måste vi betala överpris (mervärdet som går till kapitalisten) för bröd eller vatten om vi törstar eller hungrar i staden samtidigt som vi berömmer oss själva för att ha ett humanistiskt samhälle som följer de mänskliga rättigheterna?

Staden är trots allt vår. Vartenda en sten i den är folkets. Vartenda en statstjänsteman och politiker har sitt arbete för att vi påstås ha valt att ge dem det. Lägg märke till att det här inte ifrågasätts varför varor & tjänster kostar eller varför allt inte är gratis. Det som ifrågasätts är varför det inte finns offentliga utrymmen inomhus som är a) kostnadsfria, b) icke-kommersiella, c) öppna och d) lättillgängliga för allmänheten.

Åligger det inte politikerna, och folket självt, att kräva att sådana rum skapas som en del av det offentliga utrymmet? Ligger det inte i en modern demokratis intressen att folket kan mötas och att det finns offentliga mötesplatser? Är det måhända för mycket begärt att en del av folkets skattepengar ska användas till att ge folket en stadsmiljö som folket självt förvaltar? Vore det inte rimligt att satsa på sådana utrymmen om man vill att människor ska ha en möjlighet att umgås med varandra utan att vara beroende av de kommersiella alternativen vars enda syfte är att göra kapitalisten än fetare? Ligger det inte något uppenbart i tanken om att folket inte ska vara beroende av andras profitintressen, eller bli exploaterat av dem, för att det ska få tillträde till sitt eget centrum?

Det finns många sätt att skapa offentliga mötesplatser på och ett flertal sätt att driva dem. Den exakta utformningen och driftsformen bör bero på varje stads unika behov, möjligheter och invånarnas intressen. De faktiska detaljerna kan lämpligtvis bestämmas i kommunala omröstningar, folkliga kommittéer eller liknande återkommande råd. Så länge slutresultatet är antingen en stark majoritetsvilja eller allmän konsensus hos folket torde det i de flesta fallen realiseras.

Det krävs inte en stor fantasi för att föreställa sig att det kan finnas offentliga och kollektivt eller statligt/kommunalt ägda mötesplatser i form av t.ex. en pub, danslokal, aktivitetshus eller fritidsgård (även för vuxna). Man behöver ej heller begränsa sig till det och kan t.ex. satsa på att bygga ut lokaler i anslutning till eller upplåta redan befintliga utrymmen i exempelvis stadshus, skolor eller bibliotek. De skulle kunna fungera som demokratiska center där medborgarna i första hand frivilligt träffas för att föra politiska diskussioner och samtal.^[1]

Syftena med upprättandet av offentliga mötesplatser, som i själva verket är en utökning eller konvertering av det offentliga utrymmet, är många. En del av dem grundar sig i:

jämlikhet
Tankarna kring att alla människor inte är lika bemedlade och att man inte bör skapa en segregerad stadsmiljö där centrum är reserverat för en betalande elit. Är man för ett klimat där människors rätt att röra sig i staden och befinna sig i centrum av den inte står i relation till storleken på deras plånbok är det nödvändigt att erbjuda medborgarna det som de kommersiella intressena inte gör: Ett kostnadsfritt alternativ, eller ett till ett subventionerat självkostnadspris i de fall det inte låter sig göras. Varför ska enbart vissa mer välbärgade klasser ha tillträde till staden?

profitfri zon
Som det är för tillfället tvingas man som hungrande medborgare att betala ett mervärde för t.ex. den mat som man konsumerar i staden. Varför måste man förlita sig på enbart på den fria marknadens kommersiella lösningar? Det är evident att de flesta som driver ett café, en pub eller en restaurangverksamhet gör det för att tjäna pengar på medborgarna. Dessa aktörer kan givetvis få fortsätta bedriva sina respektive verksamheter även i framtiden.

Det hindrar å andra sidan inte staten från att öppna kollektiva alternativ antingen som eller i anslutning till de offentliga mötesplatserna där medborgarna kommer kunna införskaffa t.ex. dryck och mat till antingen ett självkostnadspris eller ett som ligger strax däröver om man ska ha en viss arbetskraft på plats. Hur man än ser på det kommer en sådan verksamhet i regel att erbjuda ett billigare utbud av samma eller snarlika varor & tjänster eftersom kapitalistens vinstintresse inte finns med i bilden. Så länge verksamheten break even kan man fortsätta bedriva den. Gör den inte det avvecklar man den då folket i sådana fall inte hade ett behov av den.

Resultatet kommer bli ett profitfritt rum i staden. Ett utrymme där något annat än kommersen och den konsumtionskultur den för med sig står i centrum. En plats där människor kan få finnas på sina egna villkor istället för marknadens. Ett tak över huvudet i humanismens tecken istället för den senaste marknadsundersökningens. Fyra väggar där man har rätt att leva i ett gemensamt utrymme med sina medborgare utan att behöva bli exploaterad och behöva betala för sin rätt att existera där.

socialisation
Människan är ett socialt flockdjur. Som sådant är vi av biologiska och psykolgiska skäl i växlande behov av att socialisera med våra medmänniskor. Dagens urbana miljö med kapitalismen som samhällsfundament går i något som kan beskrivas som darwinismens tecken. Stress, tjäna, slösa, köpa, sälja och producera är nyckelord som sammanfattar de flesta verksamheter i staden och även samhället för övrigt.

Staden är en oförlåtande sköka täckt i glammig smink och kall betong. Den horar för den högstbjudande och på gatan finns vi som sedlar med ben. Borta är bilden av staden som en mötesplats personer emellan. Som människor har vi inte längre ett urbant utrymme där vi kan träffas för att samtala eller umgås, för att stilla våra sociala behov, lära känna varandra eller komma i kontakt med nya eller gamla bekanta och vänner. Centrum är centrum, men för vad? Det är i själva verket blott centrum för kapitalet och kommersen. En enda stor marknadsplats. Den är inte centrum för medborgarna eller deras önskemål eller behov. Inte för människan eller de vackra egenskaper vi brukar tillskriva oss själva som humanister och demokrater.

En stad med offentliga mötesplatser tror på människan och ser henne som något mer än enbart en potentiell konsument, ett problem eller omoget barn som måste styras med järnhand. En demokratisk stad som ser till folket vill att folket ska kunna träffas, inte bara på gator och torg, utan inomhus också – så som vi möjliggjort för de folkvalda att träffas. Den vill att vi ska kunna sätta oss ned med värdighet för att mötas och ta del av våra medmänniskor. Den har en tanke om att ett socialt folk är ett folk som mår bättre, är lyckligare, mindre ensamt och mer tillsammans. Att det är i dialogen och mötet människor emellan som vi tillsammans utvecklas som individer och därigenom även utvecklar vårt gemensamma samhälle. Att förståelse, kännedom, kunskap, erfarenheter, känslor, sympati m.fl. egenskaper som alltid påstås vara högt värderade är sådana som kommer växa inom oss om vi börjar träffa varandra på våra egna villkor. Samtliga är egenskaper som vi säger oss kultivera inom den västerländska representativa demokratin och som vi ofta stoltserar med. Är det inte dags att börja leva som man lär?

äganderätten
De som tror att äganderätten finns kommer kunna vidhålla att det borde finnas offentliga mötesplatser i staden eftersom staden helt enkelt är vår. Invånarna i den betalar för den och driver den, de utgör blodet, hjärtat, hjärnan och lungorna i staden, och de blir därför bestulna av kapitalet och politikerna så länge ägandeförhållandena inte återspeglar sig i verkligheten.

I verkligheten är medborgaren förvisad till parkbänkar och asfalt, som om den vore smittad av pesten. I verkligheten har stadens invånare oftast inget som helst reellt inflytande över stadsplaneringen eller hur centrum används, för vart fjärde år lämnar hon en papperslapp i en brevlåda där hon frånsäger sig sitt eget ansvar och sin makt att vara med och styra över det som är hennes hem och närmiljö. I verkligheten kommer staten dessutom jaga bort eller frihetsberöva en om man stör den givna ordningen. Ordningen, som skyddas juridiskt av den sk. lagen, accepterar t.ex. inte att ungdomar festar eller står och fryser i en park för att de har samlats där i brist på annat utrymme inomhus.

Ordningen accepterar enbart att man går from som ett lamm mellan olika kapitalister för att bli åderlåten och indoktrinerad. Man är skötsam så länge man är den där välsmorda kuggen i maskineriet. Man får inte “störa den allmänna ordningen”, den “allmänna” ordningen, som inte är något annat än deras ordning över oss. En maktrelation som ytterst befästs via äganderätten. Den som äger staden är den som styr den. Om vi som medborgare har sålt ut våra rättigheter eller är helt avdankade och saknar intresset eller engagemanget kommer vi självfallet bli behandlade därefter. Vill vi inte ha offentliga mötesplatser där vi kan umgås? Är vi inte intresserade av varandra? Är vi nöjda med deras ordning?