Företagen agerar inte omotiverat. De agerar ej heller av omsorg för arbetarna. Att allting automatiseras är t.ex. inte något facken krävt. Det är snarare tvärtom: Så fort ett företag gör något är det antingen ett juridiskt tvång eller ett marknadsmässigt, med andra ord en åtgärd som på något sätt ökar vinsten i slutändan.

Man skulle kunna tänka sig att affärerna kan få flera besökare om de har en större genomströmning av kunder. Om köerna är mindre eller helt borta kan affären ta emot fler besökare än innan. I de fall där det förhåller sig så stämmer det att man på så sätt kan öka på vinsten. I fallen med dagligvaruaffärer som t.ex. Coop Konsum, Willys och Ica är detta däremot tveksamt. Flera kommer t.ex. inte bli mer sugna på kaffe eller potatis bara för att det går aningen snabbare i affären. Det finns helt andra faktorer som styr det konsumtionsmönstret. För den typen av affärer kommer förändringen i genomströmningen inte ha en tillräckligt stor betydelse för att den ensam ska motivera till ett systemskifte där man ersätter en kassörska med en automagisk lösning.

Frågan kvarstår: Varför vill affärerna då ha självutcheckningsstationer om det “inte är för att spara pengar” och “inte är för att avskeda kassörskor”?

Just detta sistnämnda är ett mantra som kassörskorna själva gärna och glatt upprepar, precis så som de fått lära sig av butiksledningen. Att ingen kommer avskedas kompletteras nästan undantagslöst med argumentet om att de nu kan finnas inne i affären istället. Att de kan ge kunderna bättre service och att de slipper vara lika stressade som innan, för nu är en handfull av de som satt i kassorna lediga att göra annat istället.

Trots att affärerna gärna nekar att de inför självutcheckning är det ett faktum att de sparar miljontals kronor på sådana system.^[1] Det fastslås av branchernas egna tidningar att pengar sparas. Hur sparas då dessa pengar?

Låt oss göra ett väldigt komplext tankeexperiment. Om vi har en helt vanlig affär med 5 stycken som jobbar i kassorna (och förutsätter att 1 person sitter i varje kassa) kan vi stänga ner åtminstone 3 av kassorna och ersätta dem med lika många eller flera maskiner där kunderna ska “checka ut” själva.

Affären, liksom alla andra affärer på jorden innan dessa maskiner togs i bruk av industrin, gick runt rent arbetsfördelningsmässigt, åtminstone sett från arbetsgivarens perspektiv. Om den inte hade gjort det hade arbetsgivaren antingen bytt ut personalen eller ändrat i personalstyrkan. Med andra ord var det enligt arbetsgivaren redan innan maskinerna togs i bruk rätt mängd arbetare i affären.

Om vi nu stängt ner 3 kassor och ersatt dem med lika många eller flera självbetjäningsstationer måste det med nödvändighet innebära att minst 1 person egentligen kan få sparken. De andra 2 kan vi fortfarande sysselsätta genom att bl.a. låta dem hjälpa dumma kunder som inte förstår maskinerna eller genom att låta dem göra stickprov så inte kunderna missbrukar maskinerna för att stjäla varor. Efter ett tag kanske vi även kan sparka en av dessa två.

Det krävs inga invecklade argument för att förstå något så uppenbart som att all tilltagande automatisering som effektiviserar alltid och undantagslöst leder till att ett arbete som människan utförde kommer gå förlorat då det görs maskinellt istället.

Ett liberalt synsätt som brukar slängas upp i sammanhanget är att det skapas nya jobb när gamla försvinner. Det stämmer, det skapas nya jobb ibland när gamla försvinner. Det som däremot inte stämmer är att det skulle finnas någon magisk relation dem emellan – den liberala vanföreställningen om att 10 förlorade gamla jobb kommer skapa 10 nya jobb verkar orimlig, inte minst då man ser till syftet med automatisering.

Ett annat som vid en första anblick kan tyckas lika befängt är bakåtsträvarna och primitivisterna som föreställer sig att vi borde slopa utvecklingen och sluta använda oss av tekniken för att på så sätt bl.a. skapa jobb åt alla.

Detta ska dock lämnas oberört i denna texten och kommer diskuteras i större detalj framöver som en fortsättning på arbetsserien. Hur mycket det än i bästa fall kan stämma att inga nuvarande kassörskor får sparken är det ett ekonomiskt grundat faktum att det i framtiden och på sikt kommer behövas färre kassörskor.

Maskinen idag sparkar kassakvinnan imorgon.

Skåda, kapitalisten har helt rätt när den påpekar att girighet leder till utveckling. Vi är nu väldigt mycket mer utvecklade. Kassörskorna kan t.ex. utvecklas till pigor med tanke på hur lukrativ och stimulerande den sektorn är enligt vår landsfader. Att omvandla varje kund till kassör obetalt, dessutom be den betala för varor som man lurat till sig från andra som man exploaterat, och samtidigt slopa behovet av att nyanställa lika många som tidigare är en bedrift som torde hyllas. I alla fall om man är tindrande isblå.

Glöm Spotify & liknande tjänster. Föreställ dig att du helt lagligt har tusentals album och artister att välja mellan och att du kan ladda hem musiken med ett knapptryck om du gillar den. Helt gratis och utan reklam eller strul. Det sammanfattar Jamendo. Sist vi skrev om en folklig service tittade vi på Miro som folkets tv. Jamendo är musikens motsvarighet.

fri upphovsrätt fungerar
Jamendo har funnits sedan 2005 och är ett intressant och utmärkt exempel på hur musik licensierad under creative commons och liknande fria licenser är gångbar för såväl lyssnare som artisterna själva. Modellen visar att kommersialismen och upphovsrätten inte är en förutsättning för drivkraft, skapandet och kreativiteten, så som det ofta vidhålls i nyliberala och konservativa sammanhang. Att det finns tjänster som Jamendo påvisar klart och tydligt att folk gladeligen både skapar och delar med sig frivilligt även om det inte finns en nödvändig ekonomisk vinning inblandad. Som man kunde ana redan innan blir inte människor hjärndöda, oinspirerade eller totalt själviska för att upphovsrätten är bortplockad.

Jamendo visar också hur centraliseringen av materialet är ett minne blott. Även om tjänsten skulle drivas på en viss sida finns det inga juridiska eller tekniska hinder för vem som helst att ladda hem allt material därifrån och starta en liknande eller bättre tjänst. Att dela med sig av musiken till sina vänner, bränna den eller lägga in den i sin musikspelare är inte bara lagligt utan uppmuntras, något som står i bjärv kontrast till hur skivindustrin alltjämnt förhåller sig till musiken.

Tjänsten visar även att man kan få in en del pengar på sitt musikskapande om folk gillar ens verk, trots att (och kanske just för att) de först fått ladda ner allt ens material. På Jamendo kan man nämligen skänka pengar direkt till artisten och föga förvånande finns det de som har gott om helt frivilliga donationer på i snitt mellan €5 till €15.

Dessa donationer från enskilda lyssnare är en långt större avkastning per lyssnare än vad samma artist hade fått om de t.ex. vore signade vid ett av världens största skivbolag. Det är givetvis sällan artisterna kan försörja sig på enbart donationerna, men detta är å andra sidan parallellt med att det alltid funnits och allt jämnt finns ett extremt litet fåtal artister i världen som kan försörja sig på sitt artisteri sett till det totala antalet artister som finns och deras levnadsvillkor. Detta är ett faktum även om hela internet skulle läggas ner och det var ett faktum redan internet blev allmän egendom i västvärlden. Det är därför ett icke-argument i upphovsrättsfrågor och de som försvarar upphovsrätten genom att peka på att artisterna måste “överleva” glömmer i sin iver bort att 99% av alla artister inte gör det i en kapitalistisk struktur även om ingen skulle bryta mot den konventionella upphovsrätten.

implementering
Jamendo låter dig lyssna på artister som om du hade lyssnat på radiokanaler, upptäcka musik som du aldrig hade hört annars, ladda hem deras låt/skiva när du gillar den, skapa spellistor, ha ett socialt nätverk med andra lyssnare, skriva recensioner, favoritmarkera musik, söka musik efter nyckelord, se/lyssna på diverse toplistor & andras spellistor, donera pengar till artister man gillar, se hur mycket de redan fått in och i princip det mesta man kan förvänta sig av en musiktjänst.

Man kan antingen göra allt detta i sin fria FireFox via deras hemsida eller använda en fri musikspelare som Amarok eller Rhythmbox på företrädsevis ett lika fritt favoritlinux.

Müslin är ännu ett exempel på hur avgörande förpackningarna är när man har att göra med irrationella konsumenter. Ytligheten vet inga gränser, och där vinner Finax kampen över t.ex. Frebacos långt nyttigare alternativ.

Vi ska kika närmare på vad personen har berättat om det hela. Det är av nytta för den som vill bedriva liknande verksamhet för att gynna sin aktivistgrupp.

Kvoter
T.ex. amnestys personal arbetar 5 timmar om dagen och har som riktlinjer att i snitt få in 5 st nyvärvade medlemmar. Greenpeace däremot arbetar 6 timmar och har som mål att få in endast 4 st. Skillnaderna beror på bl.a. hur välkänd en organisation är och vad den sysslar med. Att engagera sig för miljön är för de flesta som inte tänkt tillräckligt långt inte alls lika lockande som exempelvis människorätt, och Greenpeace har också en helt annan image utåt jämfört med just Amnesty.

Vill man rekrytera 50 personer på en dag kommer det krävas lika många timmars arbetsinsats om man är Amnesty och det kommer behövas ett gäng på 10 personer. På en dag räknar man alltså inte med att en person drar in så värst många medlemmar. Kontaktar man en förbipasserande vart 90:e sekund kommer man hinna med 200 personer på 5 timmar, och värvar man 5 stycken innebär det att 2,5% av de tillfrågade går med.

I praktiken kommer man inte hinna med en person vart 90:e sekund. Människor stannar upp och pratar med en ibland, det tar tid att skriva upp dem som nu verkligen vill gå med, och strömmen av folk är inte jämnt fördelad vilket leder till att de ibland kommer i grupper där man endast hinner med ett fåtal medan resten passerar.

Arbetskraften
Rekryterarna som arbetar för både Amnesty & Greenpace är avlönade och vet ingalunda alltid vad de representerar. De är m.a.o. inga aktivister utan köps in. Som engagerad rebell lär man reagera på det, fast det hela är inte märkligare än att organisationerna tydligen inte kan engagera sin aktivistgrupper i den omfattning som rekryterandet kräver om man ska nå vissa mål.

En gräsrotsgrupp kommer slippa detta p.g.a. ekonomiska begränsningar men också för att man är engagerade på ett helt annat sätt och därför kan förvänta sig att de som bryr sig ställer upp ideellt i den omfattning det går.

Genomförande

• Huvuduppgiften är att rekrytera så många som möjligt, inte att informera och debattera mer än nödvändigt för att uppnå det målet.
• Ha någon slags enhetlig och prydlig utstyrsel så att det framgår att man kommer från en seriös organisation.
• Stå där det rör sig mycket människor, som t.ex: Stationer, torg, gågator, utanför stora gallerior, marknader.
• Folk kommer gå omvägar om de har yta till det. Man ska därför placera sig strategiskt eller vara 3 personer – en på varje sida och en i mitten av gatan.
• Det är viktigt att vara i rörelse och inte stå still avsides vid vägen. Man måste förstå att ingen vill veta av en och att inget kommer bli gjort om man själv inte skuttar fram till dem genom att halvt om halvt ställa sig i vägen för dem.
• Ha ett öppet och piggt kroppsspråk. Gå nära folk men bli inte intim med dem, finn balansen.
• Respektera ett tydligt “nej” men fortsätt försök på dem som velar eller drar ut ett försiktigt osäkert “nej”. Spring aldrig efter folk, stör ej heller dem som pratar i mobil eller cyklar. Säg “ursäkta” till grupper som går förbi och konverserar.
• Det enda man egentligen måste lyckas med för att håva in medlemmar, underskrifter, pengar eller vad man nu eftersträvar är att få folk att stanna till i två sekunder. Så fort en person stannat lyckas man i minst 50% av fallen få dem att stödja en om man är rapp i munnen och kvicktänkt. Övning är därför viktigt och det är i princip enbart de momenten som skiljer olika säljare åt och avgör hur duktig man blir.
• Bär inga solglasögon, politiska symboler, bajsfläckar eller annat uppenbart. Lukta inte heller dåligt i munnen.
• Le. Var alltid glad och trevlig, men översträng det inte så plasten skiner igenom.
• Vill man få pengar från folk är det bra om man har flera olika stora belopp och/eller ett valfritt. Börja högt, Amnesty utgår från 200:-/månaden och får då lättare att landa relativt högt även om man går ner till 100:- eller 80:-.
• Tjabba aldrig med personen om själva beloppet och ge inte olika bud såvida det inte krävs. Tycker den att det är för mycket pengar så påpeka snabbt vad de kommer användas till, varför de behövs, hur mycket den personen hjälper, och, viktigast av allt – att den lilla summan inte kan köpa en något vettigt i Sverige men kan rädda liv/hjälp enormt mycket annanstans. “För mig är 100 kr vad en fika kostar, så då får jag själv välja om jag vill hjälpa någon eller ta den där fikan eller bjuda min partner på en drink på klubben. Nu ska du givetvis inte sitta och lyssna på mig, folk får göra vad de vill för sina egna pengar, men visst är det rätt lite som behövs om man tänker efter? Och vad hade man egentligen gjort om man haft den där hundringen?”
• Är de tveksamma till beloppet så kan man fråga dem “om det är en ekonomisk fråga”. Svarar de “ja” sänker man det, säger de “nej” kan de avstå från pengarna.
• Provocera inte genom att utmana folk för mycket á la “Gillar du tortyr? Inte? Stöd oss”. Det fungerar i regel inte och de slår dövörat till eftersom de inte tar en på allvar och samtidigt ger det ens grupp ett ofördelaktigt rykte. Man får alltid in mer om man är folks kompis.
• Försök få ögonkontakt redan på långt avstånd. Gå emot dem redan tidigt.
• Man ska fråga precis alla. Prioritera bara om det kommer folk i klyngor.
• Behöver man folks uppgifter ska man aldrig gå med på att de ges en chans att “återkomma/maila/höra av sig igen/gå in på hemsidan”. Det kommer de aldrig göra. Istället måste man ta deras nummer och bestäm tid och datum så man kan ringa dem.
• Efter dagens slut ska samtliga skriva upp alla frågor som ni fått och även ta reda på svaren.
• Alla som arbetar med att sälja måste ständigt bli peppade för att inte förlora arbetsviljan och gå omkring och sunka istället för att rekrytera. Arbeta en del, och hitta på något kul tillsammans – det är kapitalismens “senaste” trick som fungerar förvånansvärt bra eftersom korkade arbetstagare går på det.
• Det finns inget facit för öppningsrepliker och hur man får kontakten med människor. Regeln är att det inlednade ska vara väldigt kort och kärnfullt i och med att folk är i rörelse och man försöker få deras uppmärksamhet. Är man välkänd kan man oftast gå direkt på sak, i annat fall får man ha en försiktigare metod. Sker första kontakten i form av en fråga så ska den vara utformad på ett sådant sätt att man kan spinna vidare på den oavsett vad svaret blir. Företaget God El och många med det använder en lite halvlömsk teknik: De sträcker fram en gratis godispåse till förbipasserande, och när folk ska ta den stannar de till och den svåraste uppgiften är då redan löst.
• För gedigen statistik: Vem säljer hur mycket, var, när, o.s.v. Utvärdera med jämna mellanrum och revidera metoderna.

Vi tycker att alla ska kunna dricka nypressad frukt när de får lust. Därför är det alltid 100% frukt i våra juicer och smoothies.

…skriver Brämhults på baksidan av ett litet sött och inte allt för miljömedvetet plastpaket. Som kund blir man grundlurad Labero-style.

Företaget profilerar sig genom att bedyra hur färskpressade, fräscha och nära naturen deras juicer är, med emfas på just det färskpressade.^[1] Hela varumärket bygger på denna image som man ständigt måste påminna konsumenterna om för att bibehålla marknadsandelar på lyxjuicefronten som expanderat galet de senaste åren samtidigt som Lidl och Netto gjort detsamma, förvisso med en gemensam nämnare men av helt olika skäl.

Att Brämhults lyckats med sin marknadsföring rådet det ingen tvivel om varken ekonomiskt eller hjärntvättsmässigt. Gör ett experiment och se hur många som kommer nämna “färska” eller “nypressada” om de ska beskriva juicerna.

Det som är underbart med ett starkt varumärke är att det till viss del säljer sig självt när profilen väl etablerats och förtroendet hos kunden skapats. I Brämhults fall rör det sig om imagen att det är “fresh by association”. Köper man deras produkt är det färska i regel ett av skälen som väger tungt. Det är också här det hela blir intressant för den lite mer uppmärksamma kunden som orkar stirra sig blind på små utdragna bokstäver: Allt de producerar är inte färskpressat eller ens icke-koncentrat.

Företaget är givetvis inte dumt. Sättet de uttrycker sig på gör att det är omöjligt att anklaga dem för falsk marknadsföring trots att allt de skriver är medvetet. Begrunda t.ex. den märkliga texten som fanns på flaskan och som inledde detta inlägget:

Hur ser logiken ut mellan de två satserna? I den första nämns “nypressad”. Sedan kommer ett viktigt “därför” och i andra satsen talar man helt plötsligt om “100% frukt“. I och med det har man klarat av att utföra lögnen, förlåt – illusionen – utan att normala människor får en förändrad uppfattning om varumärkets färskhet. Man måste läsa innehållsdeklerationen för att begripa vad man egentligen betalar för då deras egen informationstext som föregår innehållsdeklarationen och som är skriven i tjock stil föranleder helt andra tankar. Kunden dricker nöjt och inser inte att den betalat för 36% annanskoncentrat, 22% mangorester, okänt mycket banan-dito och, observera sist och därför även minst – en skvätt färskpressad juice av apelsiner som också är okänd till mängden.

Längst upp på ena sidan av flaskan finns en dekal där man ser en bild på samma eller liknande juice som berättar för oss vad vi håller (eller är det “kan hålla”) i handen:

Färsk frukt som tappas på flaska direkt efter pressning

Ännu en lögn eller vilseledade teknik eftersom koncentrat inte tappas i flaskan direkt efter pressningen. Ytterliggare ett argument för att fetenamäla hederliga Brämman.

Är vi upprörda nu? Får vi inte vår lyxjuice? Nej, inte riktigt. Vi får bananmos m.m. Bortsett från dagens i-landsproblem finns det en seriösare aspekt som bör intressera allt från liberaler till maoister. Brämhulst visar hur man med hjälp av en stark profil lyckas med kejsarens nya kläder. Det är sant att det i bästa fall finns färskpressad juice i paktet, men var går egentligen gränsen för vad som bör kallas eller associeras till sådan? Medan vissa företag tydligt märker ut med texten “från koncentrat” på framsidan eller i samband med varumärkets grafik gör Brämhult det omvända och kör den ovetande jordens strategi.

Resultatet är att vi inte bara dricker samma sak som kungen & co utan att vi blir kejsare allihopa.