James är förvisso engelskt, men det mest intressanta om man är en arisk blondin torde dock vara att namnet kommer från det hebreiska Jakob. Med andra ord har Jimmie Åkesson ett judenamn, ty det är ett resultat av den hebreiska kulturen. Kanske är det även ett namn som är populärt bland sionister?

Om man är sverigepatriot finns det emellertid något positivt i sammanhanget: Att Jakob betyder “må han skydda” (på hebreiska givetvis, på svenska betyder det ingenting alls, vilket i och för sig också kan tyckas sammanfatta ett visst partis politik & vad som återfinns i huvudet på bäraren…). Även om Jimban vill anspela på att han ska skydda hela det svenska folket från det uppenbara och yttre hot som blattighet och invandrare utgör reproducerar han genom sitt namn fortfarande något icke-svenskt.

Vi ställer oss därför frågan varför partiledaren för SD, som värnar om den svenska kulturen genom att vilja konservera & främja den, inte föregår med gott exempel och förkastar detta främmande element som namnet Jimmie introducerar i det svenska samhället. Som svenskarnas ansikte i den politiska debatten måste Jimmie rimligtvis själv vilja ta avstånd från namnet utifrån sina egna argument.

Ett led i att bevara Sverige svenskt torde vara att börja med just hur vi tilltalar varandra och vad vi vill göra oss påminda genom de namn vi använder. Låt utsållningen av vad som ärvs vidare av nästa generation stolta svenssons från den svenskkulturella namnfloran börja!

Slå ett slag för svenskheten och det rena stolta blå-gula blod som pulserar i våra vikingavener. Använd förnuftet fränder. Logiskt sett är Jimmie ett lika främmande namn för den svenska kulturen som Abdulla är. Båda namnen kommer utanför fäderneslandets genom krig skapta gränser, och är därför per patriotisk definition, inte något som borde vara del av vårt svenska folksamhälle.

Det finns ingen plats för mulit-kulti, Jimban. Sluta vara en kontradiktion, vi vill ha en svenne som lever som han lär. Byt namn.

P.S Glömde nästan tacka underfotografen Emil Håkansson för att vi fick lov att använda hans sköna pressbilder på han-som-bär-ett-judenamn: Tack Emil, schysst pose du fick in. Förmodar att du använde en svensk kamera…

Det spektakulära med The Cove är främst två saker:

a) Det är en radikal djurrättsfilm som når ut till en bred massa. Utan att nämna ordet djurrätt en enda gång. Man kan fundera på om det är ett medvetet drag. Troligtvis är det så, och ett helt rätt sådant om man vill nå en stor publik. Filosofin har fått stå tillbaka och bara förutsättas, för att istället ge utrymme till det folk finner mer spännande än teori – agentaction i högformat med hi-tech.

b) Aktivisterna i den är vuxna. Det är alltid uppfriskande att se att det finns människor över 25 som fortfarande inte sålt ut och faktiskt har värderingar de är beredda att slåss för. I synnerhet djurrättare med tanke på att nästan alla blir systemhoror när deras karriär infinner sig. Projektet de driver i filmen sköts professionellt och är väldigt kostsamt. Det är uppenbart att de är bemedlade upp till tänderna mätt med gräsrotsmåttstocken.

I The Cove faller alla dessa pusselbitar på plats. Det händer sällan och än mindre när det ska dokumenteras. Av de skälen är filmen, tillsammans med McLibel, en av de bättre aktivistfilmerna som finns att tillgå.

Se den.

Förklaringarna för dessa intressanta fakta kommer bara redovisas i korthet då de redan framgår i rapporten:

• När vi är i början av vår karriär är vi yngre och således mer desperata att komma igång.
• Kvinnor finns oftast i den underbetalda kommunala sektorn och är fortfarande de som har hand om hem & barn och blir mindre rörliga av det skälet.
• Högutbildades lönesättning förklarar deras villighet till att röra på sig. ^[2]

• Invandrare som är i Sverige är mer benägna att flytta än svenskar, vilket förklarar varför de saknar behovet av att pendla. Det varvat med att de i vilket fall som är drabbade av en större arbetslöshet p.g.a. diskriminering och i vissa fall av praktiska skäl så som språkfärdigheter.

Som väntat är man från staten och de akademiska institutionernas håll förhållandevis okritiska till pendlingen. Bl.a. prisar man den som en “betydelsefull jämviktsskapande mekanism på en väl fungerande arbetsmarknad” och har således ett borgerligt perspektiv på den.^[3] Av den anledningen finns det skäl att problematisera pendlingen från ett frihetligt perspektiv och att uppmuntra till en omformation av samhället av följande skäl och i riktlinje med det som kommer föreslås istället:

miljö, energi & hälsa
Varje dag spills stora mängder energi på att frakta människokroppar från en punkt till en annan enkom för att de ska ta sig till sin arbetsplats eller studieort. Detta påverkar miljön negativt. Vidare skulle den energin kunna användas till något mer samhällsförbättrande istället för den direktdestruktiva verksamhet den går till för tillfället. Genom att satsa mer på att förankra samhällena lokalt istället för regionalt och nationellt får vi en lägre energiförbrukning. Vi kan ha arbetsplatserna nära oss istället för att placera dem i regionala knytpunkter. Vi kan ha flera småhandlare i centrum och i våra kvarter istället för att behöva åka motorvägen till stormarknaden och det senaste shoppingcentret man kan gå vilse i. Vi kan arbeta mer hemifrån i de fall det låẗer sig göras istället för att sitta i en kub framför en dator.

Oftast kan vi kan cykla och promenera istället för att alltid vara beroende av en allt tätare och mer komprimerad infrastruktur som lotsar oss runt. Finns arbetsplatserna nära oss kan vi ta oss dit på egen hand i de flesta fallen. Det är en vinst för inte bara miljön och energifrågorna, utan även för folkhälsan. Den psykologiska effekten torde också infinna sig av att man får mer tid över att vila och att lägga på nöje eller annat.

Ett totalförbud mot pendlingen eller kraftiga slag mot kollektivtrafiken är inte nödvändiga. Det är snarare tvärtom, att de som verkligen har behov av kollektivtrafiken och infrastrukuren av diverse skäl skulle kunna få den finansierad via t.ex. skattemedel och att kollektivtrafiken i sina nya former skulle kunna vara fri, men riktad åt just de som har ett faktiskt behov av den.^[4]

livskostnaden
Att pendla tar tid. Tid är emellertid inget annat än en relativ måttenhet på skeenden. Att det tar tid att pendla är bara en omskrivning för det man inte vill att folket ska inse – att vi betalar med vår hårdaste av valutor – vårt eget liv. Varje gång man pendlar bör man därför lägga till livskostnad till den monetära resekostnaden (pris för månadskort, bensin etc). Ens livskostnad utgörs av bl.a. ens livsmarginalförlust, som är allt du kunde gjort just då istället för att pendla.

Livskostnaden är central för förståelsen av den reella kostnaden som pendlingen för med sig för individen. Emedan pendlaren eventuellt kan tjäna igen sina utlagda kronor för resan och likväl gå i vinst, kan den aldrig tjäna igen förlorat liv.^[5]

Den tid pendlaren förlorade på att pendla hade gått förlorad i vilket fall som, kan man resonera. Tiden står inte stilla för att man inte färdas till sitt arbete, kan det tyckas. Trivialt, och helt korrekt. Frågan är dock ej om en person “åldras snabbare”, mer eller mindre, för att den pendlar. Frågan är vad den kunde gjort istället för att frakta sin kropp under den tid som pendlingen tog. Frågan är om inte den personen fakiskt blir berövad just liv som kunde använts till något helt annat. Svaren varierar, men sannolikheten att de flesta människor inte skulle valt aktivitet x före pendlingen, oavsett varför de väljer x, är inte särskilt hög. En rationell person kommer inte att pendla om den kan uppnå samma eller likvärdiga mål utan pendlingen.

Emedan en pendlare kanske arbetar ungefär lika många timmar som en icke-pendlare, är pendlarens arbetsdag längre än icke-pendlarens. Längre arbetsdagar innebär mindre tid för rekreation. Fritt översatt: Pendlarna löper en påtaglig risk att inte få lika många eller lika omfattande tillfällen då de själva förfogar över sina liv. Den enda gången det sker, i den mån det är möjligt alls, är just när vi har en fritid.^[6] Pendlar man slösar man därför liv. Man gör det i onödan, för samhället måste inte se ut som det gör. Att det ser ut som det gör och i princip tvingar en att pendla beror dels på folks allmänt icke-reflekterande inställning till deras livssituation, samt att någon måste göra något för att förändringar ska kunna ske. Inom en parlamentarism invaggas vi att lita på att våra kära folkvalda politiker ska rädda dagen, men är man inte full av den tilltron skulle man kunna börja agera själv i sann demokratisk anda.

makt
Pendlingen är en fantastisk mekanism som drygar ut folks dagar än mer än vad våra arbeten redan gör. Om man inte är knäckt för att man fick gå upp i ottan för att pendla eller av att man jobbade hela dagen, så kan man åtminstone alltid bli det på vägen hem från arbetet.

Eftersom vi betalar med tid för pendlingen har vi mindre tid över när vi kommer hem en helt vanlig dag. Vi är i många fall tröttare och mer orkeslösa, delvis p.g.a. pendlandet, än vi hade varit annars. Denna orkeslöshet bidrar till att vidhålla den redan etablerade demokratiska apatin hos medborgarna. Pendlingen är ytterliggare en kanal där vår energi försvinner rakt ut i tomma intet istället för att tillvaratas.

Folk som är trötta fem dagar i veckan när de kommer hem har inte tid att tänka på ideologi, partier, politik eller gräsrotsaktiviteter. De kan omöjligen finna tiden eller orken att på allvar sätta sig in i något som rör dem lokalt eller som rör samhället i stort. Med andra ord berövas folket en möjlighet till att fortsätta att utvecklas som individer, samtidigt som de ej ges en chans att vara med och utveckla samhället. Pendlingen är sålunda ett anti-demokratiskt element som bör förkastas, liksom allt annat som gör demokratin mer svåråtkomlig och fjärran för den vanliga medborgaren.

När medelsvensson kommer hem vill den bara få maten framtrollad och allt annat fixat och i bästa fall hinna bli fördummade av tv:n eller växla några ord med eventuell partner och/eller barn. Även om pendlingen inte är den enda mekanismen som gör folk till drönare och mer lättkontrollerade av etablissemanget bidrar den på ett uppenbart sätt att behålla den rådande situationen och utarma medborgarna på energi och liv – att ta ifrån dem deras visioner och drömmar genom att inte ge dem ett andrum till att vara samhällsförändrande. Pendlingen är måhända en pusselbit av många, men den läggs gång på gång i ett komplicerat rutnät och bidrar till den färdiga bilden som visar oss de lurade.

objektifiering
Som om inte det redan redovisade är nog med tecken på ett folkförakt finns det även en något subtil och svårfångad objektifieringsprocess förankrad i pendlingen:

Medan det ej fanns en utbyggd infrastruktur fanns det inte heller pendling. Det enda som fraktades var varor, råmaterial etc. Man har en arbetsplats, och tänker sig att den har ett inflöde och utflöde. Inflödet är arbetskraften och materialen, utflödet är det som produceras, oavsett om det är en vara eller tjänst. I det kapitalistiska systemet betraktas människan i produktionsprocessen som vilken vara som helst. Human resources, humankapital, arbetskraftsresurser är förskönande omskrivningar av vad vi som arbetar – oavsett jobb – betraktas som: Vi är råvaran, som har förädlats genom utbildning, och som vår arbetsgivare köper.

Håll i åtanke att köp och sälj-begreppen är vilseledande när man diskuterar arbetskraften, för de har en underton av frivilliga transaktioner. I realiteten finns det inget som helst “frivilligt” med att arbeta. Man är tvungen till det, och man är tvungen att göra det på marknadens villkor – inte sina egna – för om man inte gör det tar kapitalet livet av dig genom att neka dig mat och husrum, och staten gör detsamma om du inte är beredd att ro så att svetten lackar, till vilken lön som helst, i vilken situation som helst, på vilken ort som helst.

Att vi förväntas vara beredda att pendla, att samhället kan kräva det av oss genom arbetsmarkandspolitiken och att pendlingen är accepterad som något normalt av allmänheten bidrar till att vi behandlas just som varor. Och en vara har inget liv. Inga önskemål. Den är blott ett objekt. En vara är utbytbar mot en annan. En vara är något som används för att åstadkomma något annat, och fattas ett egenvärde. Den är värdelös i sig själv, men samtidigt värdefull i den mån den kan nyttjas av sin ägare.

Som arbetare uppfyller vi samtliga av dessa kriterier. Därtill pendlas det av oss: I långa prydliga köer ställer vi upp för att få gå av eller på tunnelbanor, tåg och bussar. På ringlande vägar ska vi köa och köra på tomgång för att vänta på vår tur, att få bli den där varan. Vi beter oss som robotar, och är, från alla relevanta perspektiv för kapitalismen, ekvivalenta med sådana.

I ett samhälle där man har en sådan ordning försvinner det grundläggande intresset för individens möjligheter och behov. Det centrala är inte ett mänskligt samhälle. Det centrala är inte människans, alltså vår, frihet. Det centrala är ett där en så fri marknad som möjligt kan skapas så att de i toppen kan tjäna så mycket som möjligt på bekostnad av alla under dem och så att vi kan bli högproduktiva som möjligt.

Ett objekt har inget behov av rekreation. Vi som arbetar behöver därför inte fritid, speciellt inte om man själv är så dum i huvudet och finner sig i en situation där man pendlar och därigenom minskar sin fritid. Genom pendlingen gör vi oss till råvaran på det löpandet bandet. Vi dansar efter deras pipa. Och ju längre vi är beredda att pendla och ju mer benägna vi är att pendla, desto fler är vi som konkurrerar om samma jobb, och desto lägre löner kommer vi oundvikligen att få av just det skälet. Pendlingen kostar oss alltså inte bara liv, den kostar oss även monetärt och leder till färre materiella tillgångar än om vi hade haft samma arbete med lägre konkurrens.

Att acceptera ett samhälle som inte bara utgår ifrån pendlingens normalitet utan även uppmuntrar till en sådan och försöker vidareuteckla den är detsamma som att acceptera ett samhälle som inte sätter medborgarnas intressen först.

förändring
Av en outgrundlig förklaring agerar samtliga som om ordningen är förutbestämd och som om det skulle vara orealistiskt att förändra den. “Vaddå… hur ska det bli om man inte pendlar?” Den typen av frågor kommer antingen från människor som helt saknar en analytisk förmåga och fantasi, eller av personer som aldrig försök begagna dessa förmågor till att börja med. Det finns väldigt många sätt att inordna världen på utan att den aktivt söker utöka pendlingen.

Individer måste inte pendla. Företagen har heller inget behov av att ha en pendlande arbetskraft egentligen. En mindre rörlig arbetsmarknad är inget problem för någon annan än ledningen. Pendlingens existens är till övervägande del på en ekonomisk fråga, och inte en om lokal kompetensbrist.

Att företag tvingas etablera sig där kompetensen finns är inget märkvärdigt. Det är fullt jämförbart med att gruvföretag inte kan etablera sig på en ö där det inte finns malm utan bara växer bananer. Ur ett företagsekonomiskt perspektiv är pendlingen guld värd för att den för med sig så många fördelar vinstmässigt. I ett samhälle som prioriterar just genererandet av vinst och kapital före sina medborgare är därför pendlingen försvarbar och den kommer beskivas som “nödvändig” och normal, när den i själva verket är varken eller. Pendlingen är enkom en bieffekt av vinstintresset.

I ett frihetligt socialistiskt samhälle däremot är det vi, det vanliga folket som utgör 99% av sveriges population, som är i centrum. Det är företagen och deras form som ska anpassa sig efter oss och våra villkor. Inte vi efter deras. Ett av dessa villkor är att vara människa. Det är också därför som företagen, som är påhittade entiter utan vare sig känslor eller person, aldrig kan prioriteras före människorna.

Som människor föds vi med vissa behov. Pendlingens avskaffande och en mer lokalt förankrad arbetspolitik ger oss mer liv över att tillgodose dem, och att dessutom göra det utan statlig inblandning. Kostnaden av omställningen bärs inte av den stora massan i längden, utan av kapitalisten som antingen kommer göra en mindre vinst eller tvingas flytta verksamheten.

De lokala arbetena ger oss en chans att använda det extra tillskottet liv som frigörs till att engagera oss i det politiska, att värna om demokratin, att bli samhällsmedvetna och politiska djur, till skillnad från de medvetslösa lealösa kuggarna vi är idag. Pendlingens avskaffande krymper kapitalisternas vinster, men berikar det vanliga folkets genom att ge dem tillbaka en del av vad som går förlorat varje normal arbetsdag – en del av deras liv, och en chans att få något vackert ut av det.

Således skapar myndigheterna en relativt kreativ omdefinition av demokrati som koncept: Att ifrågasätta vårt juridiska system är tydligen odemokratiskt, och att vilja byta ut parlamentarismen mot något annat är detsamma. Det finns med andra ord bara en typ av demokrati enligt myndigheterna – den rådande, och det är den enda sanna demokratin. Denna inställning visar på en av demokratins klassiska och återkommande frågor – hur långt är man villig att gå för att bevara en viss form av demokrati när den väl införts, och vart finner man sitt rättfärdigande? I rapporten skriver man att den politiska brottsligheten i Sverige inte är av subversiv karaktär i den mening att den på allvar skulle hota statsskicket. Trots det ger man uttryck för att ifrågasättande och en önskan om en förändring av samhällsordningen skulle vara odemokratiskt, vilket ironsikt nog låter totalitärt.

Likheterna
Ett återkommande tema i rapporten är likheterna mellan de båda rörelserna och svårigheterna med att klassicificera dem som yttersta högern och vänstern. Det påstås att man bl.a. möts i frågor som antikapitalism, anti-imperialism och även miljö och djurrätt. Emedan detta skulle kunna framställas som en delvis korrekt skildring verkar det varken stämma i praktik eller teori att sådana likheter finns om man ser till vad respektive rörelsers faktiska tankar inom ämnena består av.

Det finns inga utarbetade vit makt-teorier om kapitalet, det finns heller inget konkret miljöengagemang i vit makt-rörelsen. I realiteten är inte miljöaktivister och veganer högerfacister. Detta bekräftas också i helt andra kapitel i rapporten där man hävdar att feminister och djurrättare ofta är just vänster. Rapportförfattarna verkar heller inte ha förstått den teoretiska eller praktiska distinktionen på djurrätt – som djurrättare förespråkar, och djurskydd – som in princip alla andra inklusive fascisterna förespråkar. Dessa två förhållningssätt till andra arter står i direkt konflikt med varandra då den sistnämnda är speciesistisk.

Den påstådda likhet mellan rörelserna påtalas ofta även i borgerlig media där man gärna utmålar grupperingarna som två sidor av samm mynt, lika goda kålsupare och dylikt. Samtidigt är det lätt att få intrycket att de autonoma figurerar oftare i media än vit makt-rörelsen, något som kan vara en följd av att man delvis arbetar olika enligt rapporten som bl.a. anför Reclaim the Streets-rörelsen som ett exempel. Det finns också spår av tendenser i rapporten hos bl.a. citerade socialarbetare som menar att de autonomas brottslighet inte tas på lika stort allvar som extremhögerns. Denna tanke delas föga överraskande även av Nyamko Sabuni i DN 6/7 2009.

Genus
Vad beträffar genus domineras både de autonoma såväl som vit makt-folket av män. Skillnaden är emellertid störst i vit makt-miljön där knappt 10% av de aktiva uppges vara kvinnor. I den autonoma är motsvarande andel kvinnor 25%. Att bara en fjärdedel av de som återfinns inom de autonoma leden är kvinnor är emellertid föga imponerande med tanke på de mål och värderingar som vänstern har och den stora medvetenhet om ämnet som åtminstone verkar existera teoretiskt.

En tyvärr inte överraskande bekräftelse av en bild som man många gånger får inom vänstern framhävs också i rapporten: Kvinnor är överrepresenterade inom feministiska grupperingar och bland djurrättsaktiviser. Man får därför anledning att fråga sig om inte kvinnofrågan verkar ha förblivit en sådan inom vänsterrörelsen. Medan kvinnorna slåss för sina medsystrar och även inkluderar andra arters rättigheter verkar männen ha blivit kvar inom de traditionellt inkörda fälten där allt ifrån den praktiska klasskampen till de politiska diskussionsklubbarna ryms. En del av detta må förklaras av exempelvis könsseparatism i vissa sammanhang, men det förklarar troligtvis inte den övergripande situationen som sådan och vad som skulle hindra män från att finna former där de kan engagera sig.

Brott
Brottmisstankar mot den autonoma rörelsen finns det flesta av i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och Östergötland. Motsvarande för fascisterna är Västra Götaland och Stockholm. Den politiskt motiverade brottsligheten hos vit makt-personer och autonoma ökar mellan 15 och 19 år för att sedan snabbt avta. Relativt få brott begås av gärningspersoner som är äldre än 25 år och nästan inga alls av de som är över 30 år.

Autonoma kvinnor och män är så gott som lika ofta politiskt brottsmisstänkta, medan vit makt-rörelsens män är mycket mer benägna att bli misstänkta för poltitiska brott än rörelsens kvinnor.

I vit makt-miljön är det tre gånger vanligare med brott som inte är politiskt motiverade än sådana som är det. Fascisternas brott beskrivs också som mycket mer sporadiska och mindre utstuderade än de autonomas. De få brottstyperna där vit makt-rörelsen står för en större del än den autonoma är: Brott mot liv och hälsa, hets mot folkgrupp och vapenbrott. Autonoma står för större delen tillgreps, ordnings- och skadegörelsebrott.

Vanligaste brottet för kvinnor inom den autonoma rörelsen är mot allmän ordning. Autonoma män står för 83% av misstankarna i fråga om skadegörelsebrott. Då det kommer till brotten ohörsamhet mot ordningsmakten och störande av förrättning eller av allmän sammankomst är dock kvinnorna inom den autonoma miljön kraftigt överrepresenterade och står som föremål för hälften av misstankarna. Autonoma kvinnor är också enda gruppen som i genomsnitt är misstänkta för fler politiskt motiverade än icke-politiskt motiverade brott. I rapporten konstaterar man att ”kvinnorna i den autonoma miljön framstår alltså som mycket mer centrala, framför allt när det gäller den politiskt motiverade brottsligheten, än kvinnorna i vit makt-miljön.”

Personerna
Den främsta rekryteringen till rörelserna påstås ske på grund- och gymnasieskolor. Rapporten erbjuder även en samling av fyra psykologisk lekmannaprofiler som talar om för oss varför man går med. Sammanfattat reducerar rapporten medlemmarna till: Utageraren, grubblaren, den indoktrinerade och kontaktsökaren.

Grupper som identifierar sig som feminister, djurrätts- och/eller vänsteraktivister beskrivs som medelklass med stor andel högskoleutbildade föräldrar jämnfört med vit makt-rörelsens medlemmar som oftare sägs komma från underklassen. Personers ålder och sociala attribut som exempelvis musik- och klädstil antas spela roll. Man menar därför att miljörna på ett generellt plan också kan beskrivas som en ungdomsprotest. De betraktas inte som politiska rörelser i traditionell bemärkelse utan som ”ett begränsat antal ungdomar som provocerar och attackerar utan någon realistisk politisk målsättning.”

Lösningen
En av många strategier som föreslås för att man ska minska rörelsernas omfattning är att man ska fokusera på ledande profiler och de drivande krafterna i dem. Dessa ses som en central minoritet i rapporten, även om man är fullt medvetna om att de autonoma är decentraliserade och även ser tydliga tendenser till att även vit-maktmiljön börjar anamma ett decentraliserat och nätverksbyggande arbetssätt.

En annan strategi som också förs på tal är att man ska ta människor på allvar. Man tänker sig att ”extremisgrupperingarna får en mindre rekryteringsbas” om folket får en känsla av att det går att använda de politiska kanaler som redan finns och att man kan förändra samhället via dem. Denna tanke är en parodi på rapportförfattarnas förhållningssätt till det demokratiska system de representerar: Den slutsats som följer från förslaget bekräftar just det som den frihetliga vänstern kritiserar – att parlamentarismen inte fungerar som den bör och att en förändring bör ske. Detta kommer bevisligen rapportförfattarna själv fram till, men inte för att utöka demokratin i en autonom mening, utan för att begränsa både autonoma och fascister genom att försöka inkorporera dem i parlamentarismen.

Framtiden
Autonoma och vit makt-individer ses som en ”marginell ungdomsrörelse – en subkultur – där anhängarna så småningom lämnar miljön och stadgar sig”. Denna tes bekräftas av den brottsstatistik man presenterar i rapporten där 30-årsåldern verkar vara ett särskilt intressant stadium i människors liv. Något som många inom vänstern redan funderat på och får skäl att återkomma till är hur man kan behålla folk som aktiva när de väl fyllt 25-30, hur ens ideologiska engagemang istället börjar ta sig uttryck i senare delen av ens liv eller om det rent av skulle försvinner med tiden.

Denna typen av åldersövergång belyses även i rapporten när man ger uttryck för en fruktan för att folk över 30 ska lyckas etablera politiska partier som de kan fortsätta sitt arbete i, och man anför samtida fascistpartier i Tyskland som ett exempel. Ironiskt nog nämns inte Sverigedemokraterna i sammanhanget, trots att partiet skapades av främlingsfinetliga Sverigepartiet (SvP) och öppet rasistiska Behåll Sverige Svenskt (BSS) samt har diverse förgreningar till en mängd av vit makt-rörelsens olika organ. De tre gånger Sverigedemokraterna däremot nämns i rapporten framställer man partiets represenanter som förtroendevalda offer vilka blivit en måltavla för de autonoma.

Vår överlevnad hamnar, hur diskussionen än låter för övrigt, snabbt i centrum hos de som motsätter sig en privatisering av jordens vattenresurser. Vatten ses som grundläggande för vår fortsatta existens, och bl.a. därför ska inget företag äga det, eftersom ett ägande av vattnet i förlängningen är ett maktmedel och ägande av de som behöver det för sin överlevnad.

Om det är den tankekedja som vattenrörelsen har uppstår det en högst intressant fråga och ett gyllene tillfälle för vänstern att flytta fram sina positioner: Om företag inte ska få äga jordens vatten, av de givna skälen, varför skulle man då acceptera att företag kan äga t.ex. mark eller sädesfält?^[1]

Principen att x bör vara allmänning för att x är “livsnödvändig” gäller, om man inser vad den innebär och är konsekvent, långt mer än äganderätten av vatten.^[2] Trots allt kan man ifrågasätta vad folket ska med vatten till om t.ex. allt utsäde är patenterat under kontrakt och en majoritet av marken i världen ägs av just företag. Vatten förvandlas inte till mat av sig självt. I den process som föregår den färdiga maten ingår bl.a. marken som är en direkt livsnödvändig komponent i ledet. Där ingår även luften vi andas och det samspel som djur och växter har i den processen.^[3]

Av olika skäl verkar vatten vara det som får folk att förstå koncept som i vanliga fall enbart återfinns inom vänstern. Vattnet har gjort frågan om rätten att få existera utan marknadens samtycke och kontroll över en till något som är väldigt konkret och som redan funnit reella uttryck i de kamper som bedrivs.

Från kampen om vattnet läcker det en idé som gör äganderättens abstraktioner av planeten jorden till en greppbar fråga. Idéen som gemene person borde få om den reflekterar föreskriver att luften är fri, vattnet likaså och att marken vi går på är detsamma.^[4]

Och denna idé, att människans existensberättigande inte ska vara beroende av vinstmaximerande företag, är i direkt konflikt med samhällsordningen.

Genom att fokusera på bonusar, fallskärmsavtal och liknande för människor som redan simmar i pengar skapar man en debatt som kan tyckas önskvärd om man är vänster. Det som samtidigt förvånar är att kritiken är kortsiktig och av en logiskt motsägelsefull natur. Eventuellt gör diskussionen mer skada än nytta.

Varför ifrågasätter man elitens bonusar? För att de är höga och för att det går dåligt för ekonomin, för att företag måste sparka folk för att spara pengar. Om det är skälen borde man om man är konsekvent ifrågasätta inte bara deras bonusar som kanske betalas ut till vissa av dem emellanåt, utan hela affärselitens lönenivå.

I diskussionen är det ingen som drivit den viktigare frågan – varför chefers, direktörers och andras liv är värda t.ex. allt i från 50 000 kr till 5 000 000 kr i månaden medan en vanlig arbetares liv är värdelöst om man jämför respektives ersättning. Lönerna är inga bonussystem. De är konstanter som alltid betalas ut och konstant ökande dessutom om man ser på näringslivets löneutveckling.

Vill man spara, fördela rättvisare eller tala om jämlikhet bör man börja med ett av de största problemen – lönesättningen och på vilka grunder den sker.

Komma med frågor som bl.a. ställer sig undrande till vad en människa kan göra som är så invecklat och hårt/svårt att den förtjänar hundratusentals kronor i månaden, och vad det säger om oss som civilisation. Hur man motiverar det när t.ex. en merpart av världen inte ens har rent vatten att tillgå eller då det kommer till värderandet av just människoliv även av medborgare emellan här i Sverige.

När man diskuterar bonusar verkar det finnas en underton som redan accepterats av de som deltar i diskussionen. Den säger oss att om bara bonusarna sänks eller försvinner så kommer allting bli bra och allting kan fortsätta som innan, i en förbättrad och bonusfri version av samma system. Det system som säger att ditt liv är värt 100 – 200 kr timmen medan någon annans är värt tio eller hundra gånger mer. Det är denna acceptans som affärsmännen vill att vi ska ha. De vill se oss nöjda och tysta för att de istället för att tjäna 5 miljoner om året och en bonus på 1 miljon nu bara får 5 miljoner. Vi ska applådera åt deras ömsinthet och givmilda blygsamma natur. Bocka och niga. Eller?

Det är av det skälet en bonusdiskussion är vansklig. Den skymmer de reella frågorna. Att ta bort bonusarna är att slänga ett ben till pöbeln och hoppas att den ska hålla käft. Och det gör vi. För det är det vi alltid blivit så väl tränade att göra.

Snart är debatten över. Och topparna kommer fortsätta casha in i oskäliga löner vanlig ordning. Folket är nöjt för att de upplevde att de tog deras miljoner ifrån dem eftersom vissa avstod från en bonus här och där. Och vi fortsätter knega och bli exploaterade, eller så är vi arbetslösa och föraktade av våra arbetande grannar och det pekande finger som gör att vi slåss inbördes istället för att förena oss mot överklassen.

If Voting changed anything, they’d make it illegal.
~ Emma Goldman

Det ska inte nekas att även bajs finns i olika format, nyanser och luktar olika illa. Ej heller att Bush Junior var, minst sagt, osmidig. Det vi bör ta fasta på är emellertid att det, som alltid inom systemet, är fråga om en kvantitativ skillnad och inte en kvalitativ.

Fördelen med Bush var att all idioti var uppenbar. Det var alltid rummel och rabalder kring hans person och politik, för han saknade både intellekt och taktkänsla. Det fascinerande är att han dessutom blev återvald, vilket också säger något om invånarna i landet.

Bill Clinton däremot lyckades regera länge och åstadkomma tusentals stora förändringar både på hemmaplan och runt om i världen som var av Bushkaraktär utan att lyckas provocera omvärlden eller vänstern i samma omfång.

Den nya presidenten för imperiet kommer troligen inte belasta världen mer än föregångaren, men uppriktigt talat vore det svårt att hitta någon som skulle kunna tangera det resultatet. Det intressanta för en frihetlig socialist är att det inte spelar en särskilt stor roll vem som sitter som president i U.S.A.

Status quo bevaras. Den rådande ordningen kommer tåga på för full ånga och det kommer inte börja regna kantareller. Obama har, förutom ett extra taskigt utgångsläge, bara en sak som ingen amerikansk president haft före honom: En för den vita mannen exotisk hudnyans. Han är den söta kaninen som man inte kan låta bli att köpa i djuraffären, speciellt med tanke på att alternativet var en gammal aggressiv bulldog med alzheimers.

Världen upplever en förändring. Människor är så desperata att de behöver tro på något, på en förändring. Då kommer det en messias och lovar dem en sådan. Han lanserar sig själv som förändringen. Det nya. Maktskiftet i Babylon påstås kunna rädda dem och världen. Alla håller andan, som om tronen inte skulle vara satans uppfinning och alla de närmsta runt den inte skulle vara hans bundsförvanter.

Som frihetliga socialister upplever man ännu en repris. Filmen kanske ser annorlunda beroende på vilken skiva man stoppar in. Fast standarden för skivorna är densamma. Och det är tv:n också.

Delar av Hamas har sammanlagt dödat åtminstone mellan 350 och 1200 israeler i diverse aktioner mot den israeliska ockupationen. Med tanke på hur farlig organisationen målats upp låter det som märkligt lite i sammanhanget i och med att det är en totalsumma sedan 1993 då den bildades. För argumentets skull kan vi därför blåsa upp siffrorna till runt 6 000 döda israeler istället.

Det dör ca 500 israeler i trafikolyckor under ett år. Det är fler än vad Hamas någonsin lyckats ta av daga inom motsvarande tidsram.

Tobaken däremot ger upphov till att det i snitt dör 15 israeler om dagen. Den årliga dödssiffran blir ca och det är mer än trafikolyckor, krigsföring och terrorism tar död på tillsammans.

Under 15 års tid hann Hamas döda 6 000. Under motsvarande period torde tobaken, lågt räknat, ha dödat 60 000.[1] Från det kan man dra en inte så lustig slutsats att cigarretter är en tio gånger större livsfara än Hamas.

rökdöden och bomdöden kan inte jämföras
Här kommer det snabbt invändas att rökare själva väljer att bruka tobak och att ett offer för Hamas inte väljer sitt öde. Det resonemanget är emellertid baserat på det felaktiga antagandet att israeler inte känner till att de ockuperar ett annat folk och de risker det palestinska motståndet medför. Om man vill göra en stor sak av den fria viljan (rökningen) och den ofrivilliga döden (slumpmässigt vald måltavla av frihetsrörelsen) torde man, om man accepterar den fria viljans roll för ansvarstagandet i rökarens fall, även hålla fast vid detsamma för övriga israeler: Man kan t.ex. flytta ifrån Israel, eller så kan man välja att stanna och därmed välja att ta den ringa risken att man eventuellt mister livet p.g.a Hamas.

I båda fallen är resultatet ett utfall av en risk man var villig att ta. Rökaren vet om att den kanske kommer dö p.g.a. sin rökning, och ockupanten vet om att den kanske kommer dö p.g.a sin närvaro i området. Alltså är distinktionen med hänvisning till den fria viljan, eller snarare till “den ofrivilliga” döden hos israeliska offer, ej gångbar.

inom ramarna
En annan invändning kommer förmodligen tas upp. Den bottnar i argument kring frivillighetens begränsning: Rökaren kan t.ex. vara beroende och påstås således inte välja något. Det israeliska lilla barnet som blir sprängt på skolbussen väljer heller inte att vara kvar i Israel frivilligt – det bara finns och är ett totalt oskyldigt offer.

Denna invändning förutsätter, på olika sätt, att det fria valet satts ur spel och att de drabbade inte valt sina egna öden och den fara deras liv svävar i. Man kan bara välja något inom ramarna för den situation man har hamnat i.

Detta stämmer dock inte i rökarens fall: Den visste om innan den började röka att rökning är beroendeframkallande och livsfarligt. Likväl väljer den att börja röka, d.v.s. att ta risken att bli beroende, och att även ta risken med sitt liv. ^[2]

Det stämmer bättre då det kommer till det lilla barnet. Självfallet har barnet knappast valt vart det ska födas, lika lite som de palestinska barnen har gjort det valet. Det har heller inte valt sina föräldrar eller övriga omständigheter. Det intressanta är att barnet valt väldigt lite som egentligen spelar någon större roll i dess liv, utveckling och framtid. Detta eftersom barnet är just ett barn – det är oförmöget att tänka på den nivå som behövs för att det ska kunna hållas ansvarigt på samma sätt som en vuxen individ. Barnet har m.a.o. inte gjort valet att ta risken att dö för att det lever på ockuperad mark. Däremot har någon gjort det valet åt barnet – det är desss förmyndare som är ansvarstagarna. På samma sätt som de ansvarar för att det t.ex. ska få mat ansvarar de för var någonstans de valt att bilda familj och vilken miljö de vill att deras barn ska växa upp i. Väljer man att skaffa barn i en krigszon har man uppenbarligen valt att ta en risk – den som säger oss att barnet en vacker dag kan komma hem i kista.^[3]

En sista förvirrad invändning kan då bli att det finns vissa andra människor som inte skulle kunna välja något av praktiska skäl och att de är fast i Israel p.g.a. yttre tvång. Ett exempel skulle kunna vara att man inte har råd att flytta eller inte är välkommen till ett annat land.

Till att börja med är dessa personer högst osannolika. I regel kan de välja att lämna landet eller att flytta till andra delar av det, även om de valen många gånger inte kommer vara lockande av diverse skäl. Stannar man väljer man sin komfort före sitt liv. Man väljer komforten och risken istället för att överge Israel. Skulle man mot förmodan inte ha någon reell möjlighet att flytta kommer det återigen bero på delvis ens egna val man gjort under sitt liv och som försatt en i den situation man då är i för nuvarande, och/eller andra personer och de val som de gjort och som direkt påverkar en. T.ex. att grannländernas politiker valt att inte ge asyl åt israeler eller att ingen i Israel väljer att hjälpa personen som vill lämna landet genom att t.ex. köpa en enkelbiljett till dit den nu skulle kunna få uppehållsrätt. Oavsett fall är svaret här detsamma som med det oskyldiga barnet.

prioriteringar
Hela 6% av israels arbetskraft återfinns inom det militära. Israel tycker om att satsa på sin militär, till och med när alla andra länder i mellanöstern väljer att sänka sina militära omkostnader gör Israel tvärtom. Man satsar över 7% av sin BNP på just militären, jämfört med exempelvis USA:s 4% eller Sveriges 2%. 2009 räknar man med att militären kommer få 13,3 miljarder USD. Ovanpå det har man en del sidoprojekt, som t.ex. muren som man byggt för 1,6 miljarder USD.^[4]

Det som står i fokus här är logiken i prioriteringarna. Hur mycket av landets resurserna man satsat på att t.ex. bekämpa Hamas och vilken fara dessa utgör satt i proportion till helt vardagliga fenomen som exempelvis rökning. Israel satsar på sjukvård och allt annat även om detta inte belysts med siffror på samma sätt som militären. Poängen är inte att neka det, utan att ifrågasätta huruvida man kunde ha nyttjat de 13 miljarderna om året som militären får på ett bättre och effektivare sätt om man nu är mån om och värdesätter människoliv.

Ett israeliskt svar skulle måhända vara att man genom att bekämpa Hamas i längden kommer rädda fler liv och skapa bättre förutsättningar än om man hade låtit bli att föra krig mot dem. Så skulle det kunna vara, även om det låter märkligt om man synar siffrorna och även ifrågasätter alla proportioner mellan de stridande krafterna: Hamas är ett militärt skämt jämfört med den israeliska armén och utgör inget som helst hot mot Israel i sin nuvarande form eller i den demokratiska som man slog in på för något år sedan. Varför inte även anta det värsta – att Hamas blir en militär kraft att räkna med genom något otippat gudomligt ingripande och helt oförklarligt – då hade USA infunnit sig i regionen på nolltid och räddat dagen ifall det nu någonsin skulle behövas. Faktum är att man hade räddat den innan den ens behövde räddas med tanke på den nordamerikanska utrikespolitiken de senaste decennierna.

Krig är en dyr affär. Det kvittar om det är ihoptejpade halalraketer eller kosherbomber som regnar från tuffa flygplan efter en ljummen sabbat i Jerusalem. Det är alltid folken som får betala. Man kan mörda hamasmedlemmar och hardcoresionister på löpande band utan att någonsin kunna döda deras idéer. Det är 13 miljarder om året, och kanske lika många martyrer som, med facit sedan 90-talet, är slängda rakt ner i döda havet.

Tänk vad mycket mer praktiska och angelägnare saker man hade kunnat ta itu med om man bara valt att prioritera en ömsesidig fred istället för ett lika ömsesidigt hat. Hur mycket vackrare livet kunde varit för alla israeler och palestinier om man bara vågade blicka framåt istället för bakåt i en flod av blod. Att en kula aldrig kan skapa kärlek, förståelse eller möten mellan världar. Att vi alla föds rena från det arga, oskyldiga och som bärare av framtiden.

Och att den israeliska ockupationsstaten i dagsläget ironiskt nog antagligen tar livet av fler av sina egna medborgare än motståndsrörelsen gör.

Det farliga är aldrig ciggen. Eller bomberna. Det är människorna bakom.

I riksdagsvalet 2006 lanserade Socialdemokraterna begreppet utanförskap och utformade även sin ack så lyckade slogan “alla ska med” utifrån samma devis. Begreppet har sedan dess haft ett eget liv då det anammats av samtliga större politiska aktörer.

Varför talar man så mycket om utanförskapet just i denna tidsperiod? Skulle utanförskapet vara större nu än för t.ex. 20 år sedan? För att förstå eller kunna svara på den frågan måste vi också klargöra vad exakt man menar begreppet – vad betyder utanförskap när politikerna talar om det, i vilken bemärkelse är vem utanför vad? Den viktigaste frågan är kanske hur den politiska diskursen förändrats p.g.a. utanförskapsfokusen.

Gör man en analys av diverse intervjuer, debatter och nyhetsflöden framgår det att utanförskap är detsamma som att t.ex. vara arbetslös, handikappad, ensamstående mamma, homosexuell, låginkomsttagare eller invandrare. Lägg märke till att detta ingalunda är en fullständig lista. Begreppet utanförskap har använts så pass ofta och i alla tänkbara sammanhang att det nästan innefattar vad som helst man råkar tala om.

Det intressanta med ordet, förutom att det är meningslöst när det används så generellt som politikerna nyttjar det, är att det implicerar något. Varje gång man talar om utanförskap talar man i själva verket även om innanförskap.

Innanförskapet är den stora massan medborgare. Det är majoriteten, “den fungerande samhällsorganismen”, som utgör normaliteten. Det är den som “de andra” står utanför, och därav följer att det är en fråga om utanförskap.

När politiker talar om utanförskapet är det därför på sin plats att fråga vem de vänder sig till i första hand i t.ex. en direktsända tv-debatt: Är det majoriteten, de som är innanför, eller är det de som är utanför? Att de vänder sig till både grupperna är ett tredje alternativ, om än ett mindre realistsikt eftersom de i utanförskap och de i innanförskap har vitt skilda intressen som i regel antas vara oförenliga. Som exempel kan man ta den välbärgade moderaten som är innanför, och den fattiga arbetslösa invandraren som är utanför.

Att tala om utanförskap skapar ett vi-och-dem-tänkande. Vi med jobb och allting och de utan jobb och allting som skor sig på oss. Vi svenskar och de invandrare, vi gifta med lyckade familjeliv och de skilda ensamstående o.s.v. I och med att en majoritet av folket förmodas vara innanför är det därför logiskt att tänka sig att politikerna i huvudsak riktar sitt budskap, eller åtminstone utformar det på ett sätt så att det tilltalar de som är innanför i första hand. Om man sedan dessutom kan nå de som är utanför är det än bättre. Realiteten är att man sällan är speciellt bekymrad över dem, för de utanför, dit även de lågutbildade räknas in, går sällan och röstar när det är dags för val.

De i utanförskap må ha allvarliga problem och i en hel del fall stämmer den ödesdigra bild man målar upp av deras situation, medan man i andra snarare lyckats skönmåla den. Ett exempel skulle vara folkmyten om t.ex. en arbetslös persons situation och livsstil – att man som arbetslös (och/eller invandrare) lever loppan, njuter av livet i fulla drag och får ett överflöd av pengar genom att sko sig på vårt välfärdssystem, d.v.s. på “oss innanför” som betalar skatter.

Det bekymmersamma, förutom medelsvenssons sanslösa vanföreställningar & fördomar, är att utanförskapet talas om som en samhällsfara. De i utanförskap är de som inte står här med oss i innanförskapet. I en majoritet av alla situationer då utanförskapet nämns tar man inte upp hur eller varför dessa människor hamnar i ett sk. utanförskap till att börja med. Istället konstaterar man att de bara är där. Genom att ständigt hålla en sådan retorik, kombinerat med en liberal version av tanken på individens egna ansvar, val och frihet verkar det nästan som att man ofta skickar ut ett underförstått budskap till de som befinner sig i innanförskapet. Budskapet lyder: “Vi accepterar inte de i utanförskap. Främst för att det är deras eget fel att de är där.” Ett exempel är att man, då man talar om de arbetslösa som en del av utanförskapsgruppen,

Emedan staten ger sken av att ta ett ansvar genom att ge ett sken av att driva frågorna skriver den sig samtidigt helt fri från skulden. Det är viktigt, för skulle staten, d.v.s. politikerna, vara skyldiga till den mesta av utanförskapens uppkomst är det för de flesta desto mer evident att de måste ta ett än större ansvar. Det blir då tydligare att det inte är de som är i utanförskap som är huvudproblemet. Det blir än tydligare att det riktiga problemet är det samhälle som satte dem där.

Utanförskapet är bra för politikerna. Det ger deras största väljargrupper en identitet och en annan grupp att skylla allt på. Utanförskap är ingalunda något nytt i Sverige. Utanförskap har alltid funnits sett från de flesta av de perspektiv man länkar det till i vår samtid. Klasskampen är ett exempel på en kamp mot utanförskap. Bostadssegregationen är ett annat exempel på utanförskapsproblem som varit närvarande långt innan utanförskapsbegreppet började nyttjas flitigt 2006.

Numera klumpar man endast ihop samma gamla fenomen och ger dem ett enda förenande begrepp. Ett som är totalt urholkande och förvanskligande, till samtliga utsatta människors nackdel, och till politikernas stora fördel eftersom man buntat ihop alla som inte passar in på samhällesidealet till en flytande och svårgreppbar samling missanpassade människor. De beskrivs som ett problem för samhället, inte som ett problem av samhället.

Slutligen är det också förklaringen till varför utanförskapen aldrig kommer försvinna:

i. Den finns främst som ett fiktivt innehållslöst begrepp i en politisk diskurs som förs av politiker som troligtvis skiter i vilket. Utanförskapen är en ordlek, en valstrategisk slogan, en gimmick som överlevde sig själv och kommer vara stendöd inom några år. Det som tyvärr inte är ett fantasifoster är de reella problemen: Rasism, arbetslöshet, sexism, segregation o.s.v. De finns kvar där ute, men är outtalade, och på så sätt sopar man dem under mattan och undflyr ansvar. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, och det som är dunkelt tänkt kan knappast lösas.

ii. Utanförskapet implicerar innanförskap. Vi mot dem. Den stora massan människor vill inte att den ska försvinna. De mår bra av att det finns folk i utanförskap. Att det finns andra som man kan se ner på eller exploatera är en bra grej, då slipper man t.ex. själv slåss om skitjobben eller själv ta ansvar för samhällsutvecklingen. Människan gör det oftast enkelt för sig. Och det blir inte enklare än att hitta en syndabock eller någon som kan svettas i ens ställ. Ju fler lagom knäckta människor man har i ett samhälle desto lättare är det att styra samhället eftersom sådana sällan är politiskt engagerade samtidigt som de är lätta att exploatera. Nivån av utanförskapet har förskjutits. Istället för att se det i t.ex. klassiskt marxistisk anda där man pekar på att utanförskapet består av att 1% av svenskarna styr och äger de andra 99% försöker man söndra folket och vända det mot sig självt för att lättare kunna härska över det.

Vart man än far ser det likadant ut i stadskärnorna. I centrum finner man alltid de stora företagen. Ungefär samma, oavsett var man är. Som ett resultat av den fria marknaden står de där, 7-11, McDonalds, H&M, Pizza Hut o.s.v. En fri marknad må ge oss teoretisk mångfald, men i verkligheten är det i regel väldigt homogent och ett fåtal aktörer som gör anspråk på varje stads centrum.

Även om alla multinationella företag skulle försvunnit hade utrymmet strax därpå istället tagits i anspråk av andra aktörer, måhända lokala eller av mindre storlek. Även om det är något som rimligtvis torde uppskattas av såväl vänster- som högerfolk kvarstår problemet:

Så länge det offentliga utrymmet säljs ut är det inte folkets. Som medborgare reduceras vi då till blott besökare & konsumenter i vårt eget stadsutrymme.

För tillfället är det i princip omöjligt att vistas i centrum utan att behöva betala för att få lov att finnas där. Vart man än går in eller sätter sig behöver man rättfärdiga sin närvaro där genom konsumtion eftersom samtliga utrymmen ägs av företagen. Man måste antingen konsumera eller agera som om man är intresserad av att göra det genom att spela potentiell kund. När folket är i staden umgås det genom att konsumera tillsammans, något som i bästa fall har ett tvivelaktigt socialt värde.

De få utrymmen som finns och är fria – gratis och öppna för allmänheten att förfoga över – är till en övervägande majoritet platser utomhus, som ett relativt sett fåtal parkbänkar, gator och torg. Det är främst utrymmen som skapar vår infrastruktur och som inte hunnit säljas ut än, samt sådana som nätt och jämnt är en kvarleva av en tid då man fortfarande trodde på gemensamma och samhällsnyttiga platser som t.ex. parker, fritidsgårdar & bibliotek.

Emedan gator, torg och parker är ett fullgott alternativ under sommaren är de utrymmen som är fullständigt obrukbara den större delen av året p.g.a. klimatet. I det offentliga rummet finns det ingen konkret offentlig mötesplats inomhus. Det finns inga lättillgängliga och öppna miljöer som avvarats för medborgarna i staden där de exempelvis kan träffas för att samtala. Där de kan sätta sig ner och umgås utan att behöva konsumera om de nu inte känner för det.

Trots att man betalar diverse skatter, anställer politikerna som representanter för folkviljan och i realiteten äger allt offentligt utrymme kollektivt har medborgarna ingenstans att ta vägen om de vill träffas, såvida inte man söker sig till de kommersiella alternativen som t.ex. pubar, krogar, restauranger, café etc.

ifrågasättandet av ordningen
Varför ska vi behöva betala för att få en möjlighet att umgås med varandra inne i vår stad? Varför måste vi betala överpris (mervärdet som går till kapitalisten) för bröd eller vatten om vi törstar eller hungrar i staden samtidigt som vi berömmer oss själva för att ha ett humanistiskt samhälle som följer de mänskliga rättigheterna?

Staden är trots allt vår. Vartenda en sten i den är folkets. Vartenda en statstjänsteman och politiker har sitt arbete för att vi påstås ha valt att ge dem det. Lägg märke till att det här inte ifrågasätts varför varor & tjänster kostar eller varför allt inte är gratis. Det som ifrågasätts är varför det inte finns offentliga utrymmen inomhus som är a) kostnadsfria, b) icke-kommersiella, c) öppna och d) lättillgängliga för allmänheten.

Åligger det inte politikerna, och folket självt, att kräva att sådana rum skapas som en del av det offentliga utrymmet? Ligger det inte i en modern demokratis intressen att folket kan mötas och att det finns offentliga mötesplatser? Är det måhända för mycket begärt att en del av folkets skattepengar ska användas till att ge folket en stadsmiljö som folket självt förvaltar? Vore det inte rimligt att satsa på sådana utrymmen om man vill att människor ska ha en möjlighet att umgås med varandra utan att vara beroende av de kommersiella alternativen vars enda syfte är att göra kapitalisten än fetare? Ligger det inte något uppenbart i tanken om att folket inte ska vara beroende av andras profitintressen, eller bli exploaterat av dem, för att det ska få tillträde till sitt eget centrum?

Det finns många sätt att skapa offentliga mötesplatser på och ett flertal sätt att driva dem. Den exakta utformningen och driftsformen bör bero på varje stads unika behov, möjligheter och invånarnas intressen. De faktiska detaljerna kan lämpligtvis bestämmas i kommunala omröstningar, folkliga kommittéer eller liknande återkommande råd. Så länge slutresultatet är antingen en stark majoritetsvilja eller allmän konsensus hos folket torde det i de flesta fallen realiseras.

Det krävs inte en stor fantasi för att föreställa sig att det kan finnas offentliga och kollektivt eller statligt/kommunalt ägda mötesplatser i form av t.ex. en pub, danslokal, aktivitetshus eller fritidsgård (även för vuxna). Man behöver ej heller begränsa sig till det och kan t.ex. satsa på att bygga ut lokaler i anslutning till eller upplåta redan befintliga utrymmen i exempelvis stadshus, skolor eller bibliotek. De skulle kunna fungera som demokratiska center där medborgarna i första hand frivilligt träffas för att föra politiska diskussioner och samtal.^[1]

Syftena med upprättandet av offentliga mötesplatser, som i själva verket är en utökning eller konvertering av det offentliga utrymmet, är många. En del av dem grundar sig i:

jämlikhet
Tankarna kring att alla människor inte är lika bemedlade och att man inte bör skapa en segregerad stadsmiljö där centrum är reserverat för en betalande elit. Är man för ett klimat där människors rätt att röra sig i staden och befinna sig i centrum av den inte står i relation till storleken på deras plånbok är det nödvändigt att erbjuda medborgarna det som de kommersiella intressena inte gör: Ett kostnadsfritt alternativ, eller ett till ett subventionerat självkostnadspris i de fall det inte låter sig göras. Varför ska enbart vissa mer välbärgade klasser ha tillträde till staden?

profitfri zon
Som det är för tillfället tvingas man som hungrande medborgare att betala ett mervärde för t.ex. den mat som man konsumerar i staden. Varför måste man förlita sig på enbart på den fria marknadens kommersiella lösningar? Det är evident att de flesta som driver ett café, en pub eller en restaurangverksamhet gör det för att tjäna pengar på medborgarna. Dessa aktörer kan givetvis få fortsätta bedriva sina respektive verksamheter även i framtiden.

Det hindrar å andra sidan inte staten från att öppna kollektiva alternativ antingen som eller i anslutning till de offentliga mötesplatserna där medborgarna kommer kunna införskaffa t.ex. dryck och mat till antingen ett självkostnadspris eller ett som ligger strax däröver om man ska ha en viss arbetskraft på plats. Hur man än ser på det kommer en sådan verksamhet i regel att erbjuda ett billigare utbud av samma eller snarlika varor & tjänster eftersom kapitalistens vinstintresse inte finns med i bilden. Så länge verksamheten break even kan man fortsätta bedriva den. Gör den inte det avvecklar man den då folket i sådana fall inte hade ett behov av den.

Resultatet kommer bli ett profitfritt rum i staden. Ett utrymme där något annat än kommersen och den konsumtionskultur den för med sig står i centrum. En plats där människor kan få finnas på sina egna villkor istället för marknadens. Ett tak över huvudet i humanismens tecken istället för den senaste marknadsundersökningens. Fyra väggar där man har rätt att leva i ett gemensamt utrymme med sina medborgare utan att behöva bli exploaterad och behöva betala för sin rätt att existera där.

socialisation
Människan är ett socialt flockdjur. Som sådant är vi av biologiska och psykolgiska skäl i växlande behov av att socialisera med våra medmänniskor. Dagens urbana miljö med kapitalismen som samhällsfundament går i något som kan beskrivas som darwinismens tecken. Stress, tjäna, slösa, köpa, sälja och producera är nyckelord som sammanfattar de flesta verksamheter i staden och även samhället för övrigt.

Staden är en oförlåtande sköka täckt i glammig smink och kall betong. Den horar för den högstbjudande och på gatan finns vi som sedlar med ben. Borta är bilden av staden som en mötesplats personer emellan. Som människor har vi inte längre ett urbant utrymme där vi kan träffas för att samtala eller umgås, för att stilla våra sociala behov, lära känna varandra eller komma i kontakt med nya eller gamla bekanta och vänner. Centrum är centrum, men för vad? Det är i själva verket blott centrum för kapitalet och kommersen. En enda stor marknadsplats. Den är inte centrum för medborgarna eller deras önskemål eller behov. Inte för människan eller de vackra egenskaper vi brukar tillskriva oss själva som humanister och demokrater.

En stad med offentliga mötesplatser tror på människan och ser henne som något mer än enbart en potentiell konsument, ett problem eller omoget barn som måste styras med järnhand. En demokratisk stad som ser till folket vill att folket ska kunna träffas, inte bara på gator och torg, utan inomhus också – så som vi möjliggjort för de folkvalda att träffas. Den vill att vi ska kunna sätta oss ned med värdighet för att mötas och ta del av våra medmänniskor. Den har en tanke om att ett socialt folk är ett folk som mår bättre, är lyckligare, mindre ensamt och mer tillsammans. Att det är i dialogen och mötet människor emellan som vi tillsammans utvecklas som individer och därigenom även utvecklar vårt gemensamma samhälle. Att förståelse, kännedom, kunskap, erfarenheter, känslor, sympati m.fl. egenskaper som alltid påstås vara högt värderade är sådana som kommer växa inom oss om vi börjar träffa varandra på våra egna villkor. Samtliga är egenskaper som vi säger oss kultivera inom den västerländska representativa demokratin och som vi ofta stoltserar med. Är det inte dags att börja leva som man lär?

äganderätten
De som tror att äganderätten finns kommer kunna vidhålla att det borde finnas offentliga mötesplatser i staden eftersom staden helt enkelt är vår. Invånarna i den betalar för den och driver den, de utgör blodet, hjärtat, hjärnan och lungorna i staden, och de blir därför bestulna av kapitalet och politikerna så länge ägandeförhållandena inte återspeglar sig i verkligheten.

I verkligheten är medborgaren förvisad till parkbänkar och asfalt, som om den vore smittad av pesten. I verkligheten har stadens invånare oftast inget som helst reellt inflytande över stadsplaneringen eller hur centrum används, för vart fjärde år lämnar hon en papperslapp i en brevlåda där hon frånsäger sig sitt eget ansvar och sin makt att vara med och styra över det som är hennes hem och närmiljö. I verkligheten kommer staten dessutom jaga bort eller frihetsberöva en om man stör den givna ordningen. Ordningen, som skyddas juridiskt av den sk. lagen, accepterar t.ex. inte att ungdomar festar eller står och fryser i en park för att de har samlats där i brist på annat utrymme inomhus.

Ordningen accepterar enbart att man går from som ett lamm mellan olika kapitalister för att bli åderlåten och indoktrinerad. Man är skötsam så länge man är den där välsmorda kuggen i maskineriet. Man får inte “störa den allmänna ordningen”, den “allmänna” ordningen, som inte är något annat än deras ordning över oss. En maktrelation som ytterst befästs via äganderätten. Den som äger staden är den som styr den. Om vi som medborgare har sålt ut våra rättigheter eller är helt avdankade och saknar intresset eller engagemanget kommer vi självfallet bli behandlade därefter. Vill vi inte ha offentliga mötesplatser där vi kan umgås? Är vi inte intresserade av varandra? Är vi nöjda med deras ordning?